lite till

Ja jag kom ju på en till grej jag var tvungen att skriva om.

När jag skulle ta min morgondusch i morse så fanns det inget rinnande vatten inomhus, så jag fick lov att fylla en hink med vatten och skölja mig med en skopa. När jag har läst om sådana procedurer i böcker, eller sett dom på film, har jag alltid känt mig allienerad och tyckt att det verkar otroligt omständigt.

Döm om min förvåning när det var skitenkelt och tillochmed riktigt trevligt.

Apropå att duscha på morgonen. Jag är ju egentligen en kvällsduschmänniska som gärna skippar morgonduschen. Men trots att jag ligger och sover naken utan täcke här i Dar så svettas man ändå genom natten, och morgonduschen har blivit en ny trevlig vana. Fasst man svettas på ett trevligt vis förstås, inte det här jobbiga sättet som man också kan svettas på.

Jo men det var väl det.

Sista dan i dar

Japp. Packad å klar. Avskedsmiddag avklarad. Taxi beställd till imorgon bitti klockan sex.

Presentationen jag skulle hålla idag förberedda jag minutiöst, min handledare kom med handledning som jag först ställde mig mycket frågande till, men som sedan vart bra till slut. Klockan två skulle jag hålla presentationen, och jag förberedde i princip hela förmiddagen plus några timmar igårkväll. När det visade sig att nästan hela skolans personal skulle ha möte i samma lokal samtidigt blev jag inte förvånad, var sig när dom bad mig inleda mötet med min presentation eller senare när dom bad mig avsluta mötet med presentationen istället. Inte heller när jag fick reda på att alla hade gått ifrån mötet och att min presentation inte skulle bli av blev jag särskilt förvånad. Jag uppskattade aldrig sannolikheten till att jag skulle få hålla presentationen, men såhär i efterhand känns det som om jag uppskattade sannolikheten till att själva presentationen skulle bli av till cirka fifty-fifty.

Jag hann inte riktigt klart med prick allt jag skulle göra, men kan trösta mig dels med att min handledare lovat göra klart det allra sista, och dels med att hade jag stannat en vecka till så hade jag ändå inte kunnat göra något mer.

Under dagen har det bubblat lite i bloggtarmen. Lite som när karaktärer i tecknad film står inför en snar död och ser livet i repris har för mig tiden i Dar es Salaam gått lite i repris idag. Åt banansoppa med två chapate på förmiddagen, den var himmelsk god. Min handledare och en av professorerna på skolan, en som jag av någon anledning tycker bra om trots att jag inte träffat honom mycket, började först tala om medicinmannen i norr och sedan om kyrkan. Dom kom med tunga argument som inte gick att säga emot och häpnade skrattandes litegrann varje gång dom upprepade frågan om jag hade ändrat uppfattning och jag leende upprepade att det hade jag inte.

Han medicinmannen i norr är rolig. Jag har endast träffat en endaste tanzanian som säger att han inte tror på medicinmannen i norr. Alla andra köper att snubben har lyckats hitta på en mirakelmedicin som inte bara hjälper genom att man dricker den en gång, typ en deciliter, utan den botar dessutom så spridda åkommor som AIDS, cancer, diabetes, högt blodtryck och en massa annat också. Tydligen har nu minister of healts varit där och druckit medicin, han har tydligen lidit kraftigt av sin diabetes i några år nu, och sa sig må bättre efter medicinmannen i norrs brygd. Men det hjälper ju såklart inte, jag byter inte åsikt eller tro för den sakens skull.

Vad gäller religionsfrågan undrade dom vad vi ungdomar i europa som inte gick i kyrkan gjorde när vi kände att vi ville be. Det var en otippad fråga tycker jag, en bit ifrån den vanliga gudsbevisbataljen som jag trodde jag skulle få höra. Men frågan var ju varken svår att besvara eller fick mig att ändra någon uppfattning på något sätt.

Det är inte sorgligt att åka härifrån, men jag vet ändå att jag kommer sakna Dar mycket. Jag tror att dom saker jag kommer sakna mest, i turordning, är människorna, skratten och vädret, och det jag kommer sakna minst är korruptionen. Jag hade kunnat rabla några till, fattigdom och klassskillnader till exempel, på saker som jag inte kommer sakna, men korruptionen verkar vara käppen hjulet för att allt annat ska utvecklas, så den får ta smällen för allt negativ.

Och nu är det sent. Jag kunde inte sluta slösurfa efter att jag skrivit allt det där ovan och taxin går om mindre än fem timmar. Jag är trött såklart, men inte riktigt sömnig. Man måste hålla igång såklart, satt man hinner med allt och slipper älta allt. Imorse vaknade jag tidigt och satte direkt igång med att fortsätta packa. Blev klar i gryningen. När jag bokade taxi var jag tvungen att kolla på biljetten vilken tid jag skulle åka till Nairobi, och såg då att jag faktiskt att jag redan hade köpt biljett från Nairobi till Kisumo också, dit jag ska alltså. Hur fan kunde jag missa att jag hade gjort det tänkte jag.

Nu ska jag ta min sista varma dusch utan varmvattend och gå och lägga mig. Sen tar jag en till om några timmar.

lite irriterad?

Efter en lång dag med mycket stress, lite mat och lite sömn i bagaget känner jag hur kraften inte finns där. Maskinen inom en jobbar på och njuter av att koppla bort den reflekterande biten av hjärnan. Stressen över att hinna bli klar biter inte, oron över att hinna ordna allt med hemresan biter inte. På hela dagen har jag inte tänkt en tanke på hur jag ska göra när jag kommer till kenya, minder än två dygn bort i tiden. Det ordnar sig nog.

Men allt som skall reflekteras över men som inte hinns med ligger som ett bakgrundssurr i huvudet. Ett lite irriterande surr, som en köksfläkt, som har surrat hela dagen. Men så slår det mig under kvällen, en helt ny insikt. Jag har varit effektiv idag ska ni veta. Rationell och effektiv. Jag har inte bara jobbat många timmar utan jag prioriterat, reflekterat (i teknisk bemärkelse, inte filosofisk) och utfört. Detta lägger naturligtvis en slags målmedvetenhet över ens person, man kan inte sitta och dricka te hela dagen, man kan hälsa glatt, men inte stanna och snacka hur som helst. Tidigare har jag alltid försökt lägga den målmedvetenhet åt sidan, den verkar liksom inte riktigt klädsam här, men idag så undrar jag om den ändå inte är det ändå. Karekteristisk klädsam.

Och någonstans mitt uppe i denna strävsamhet sås fröet till det som senare under kvällen blev en insikt. Två tillfällen kommer jag ihåg på rak arm, det första av dessa var när den tidigare omnämnde masterstudenten konsulterade mig i ett dilemma han hade. Han hade gjort bort sig, på några prover som han hade analyserat så blev svaren som han hade fått fram praktiskt och teoretiskt omöjligt. Han konsulterade mig nog mer för själva konsulterandets skull, ni vet när ens självförtroende fått sig en stöt så kan man behöva vädra litegrann. Han har nog vridit och vänt på sina prover ett tag för att försöka reda ut vad som gått fel, och typiskt nog för honom så ser jag i samma ögonblick som han visar mig resultaten vari felet ligger. Han tittar förvånat på mig och vet inte vad han ska tro. Jag skrattar.

Det andra tillfället var under kvällen, ett par, eller kanske mer, timmar efter att nästan alla har gått ifrån skolan. Jag sitter i thérummet och skriver på en presentation jag ska hålla för alla anställda imorgon. Jag hade satt igång en grej i labbet som gjorde att man inte kunde vara där på ett par timmar för dom giftiga ångornas skull, så jag satt i thérummet. Masterstudenten, en doktorand och en professor är också där. Professorn, som verkar vara den bästa på hela skolan, och därför på något konstigt sätt utmobbad av ledningen, jobbar ofta kvällar och är trevlig. Doktoranden sitter ofta i thérummet och jobbar, hon kallar det för sitt kontor och säger välkommen när man ska dricka kaffe, hon är rund och glad, otroligt afrikansk i den mest positiva bemärkelse. Vi sitter där och pratar mest engelska, men även lite swahili som jag inte förstår, men då och då får jag en fråga och jag brukar slänga ur mig något av de olika ord som jag snappat upp till svar och hoppas på det bästa. Som jag skrev ovan är jag alltså lite irriterad, men ändå så skrattar jag nästan hela tiden i thérummet.

Och det var väl i duschen igen som jag kom till insikten. Det finns ett afrikanskt skratt. Jag är osäker på om det bara finns i afrika, eller ens om det finns i hela afrika eller kanske bara i dar es salaam, men här finns det i allafall. Det är ett opretantiöst och ärligt skratt, jag vet inte om hjärtligt är rätt beskrivning, men det ligger alltid nära till hands och det är en viktig del av kommunikationen. Tidigare någon gång så har jag tänkt att om jag blir en offentlig person någon gång så ska jag försöka kommunicera via skratt mer än vad offentliga personer brukar göra. Det tror jag är ett bra sätt att nå fram.

Men det afrikanska skrattet är svårdefinierat, hemma i sverige, i frankrike, australien eller någon annanstans tror jag inte att jag har hört någon skratta så, och här så skrattar folk så nästan jämt, och det är nog det som gör att det är så svårdefinierat. Jag ska inte ge mig in på att försöka förklara det, men än att jag tror att det har mycket att göra med själva människorna som skrattar, och att det var en kul och oväntad upptäckt.

Nu är jag för trött för att tänka eller packa, vilket innebär att jag måste gå upp extra extra tidigt imorgon och packa klart och göra klart presentationen. Det gillar jag. Tror tillochmed att jag skippar att ställa väckarklockan och litar på att jag vaknar vid fyrasnåret av själva drivkraften.

Ride on!

början på slutet

Det drar ihop sig nu. Dagen har mest bestått i förberedelser för avfärd i praktiskt och till viss del mental bemärkelse. Flyget till Kenya tillåter att jag tar med mig hälften så mycket packning som flyget till Sverige skulle göra. Mina storslagna planer på att ta med halva afrika till skandinavien jämnas med marken. Därmed har jag varit på skolans postkontor tre gånger idag, spenderat mycket tid till att klippa och klistra paket som väger prick exakt två kilo, ett paket vägde typ 80 gram för mycket, då var det bara till att gå tillbaka till paketverkstaden och välja bort ett innehåll. Sega djävlar!

En del får jag väl lämna också, min fina afrikanska japanimporterade voodoocykelkorg i äkta plast hade jag gärna cyklat över norrmalmstorg med, men vissa upplevelser i livet verkar inte vara värda mödan. I förlängningen blir livet förhoppningsvis bättre om man inte gör det så krångligt, om man släpper taget om en cykelkorg ibland.

Packning alltså. Nu på kvällen började jag packa själva resväskan. Den blev överfull innan den blev halvfull. Och då är hälften kvar att packa. Men allt löser sig ju jämt på något konstigt sätt. Jag kan börja skruva upp mig själv lite grann med hela den här Kenyagrejjen som dök upp lite oväntat här på slutet. Hur fan ska det gå liksom? Men det kommer nog gå bra. Men det är ju avhängigt på om man förbereder sig hyffsat, vilket i sin tur är avhängigt på att man lägger ner mycket tid på att förbereda sig och tänka igenom allt noga. Och där någonstans kommer man in i gränslandet till att bli stressad utan anledning. Inget nytt under solen dock, osäkerhet är nog tillsammans med brist på rent vatten den största orsaken till lidande här i världen.

Vad var det nu jag skulle skriva mer, inspirationen fullkomligt rann över mig när jag står i duschen, men nu har jag internetdistraherat mig för mycket igen. Straffet låter inte vänta på sig, svetten rinner i små pärlor nerför smalbenen och datorn bränner på magen. Tycket att det stod att det var 32 grader varmt, samma inne som ute. Rätt lagom egentligen, det är bara datorn som gör att jag svettas så mycket tror jag.

Apropå svett och ben så börjar nog träningsverken från gårdagen sätta in nu. Jag har kännt det litegrann under dagen och tänkt att det passar väldigt bra, jag har ju kirurgtejp över operationsärren för att inte bränna sönder dom i solen och några små skrapsår på armbågarna. Lägg till stelbenthet till det och jag blir något så ovanligt som min egen metafor; ihoplappad och nednött haltar jag mig igenom de sista dagarna av mina år i utlandstjänst hos KTH.

Om att åka hem och om hemlängtan tänkte jag skriva litegrann. Det blir kanske inte lika vackert nu, jag får liksom referare till vad jag tänkte i duschen och agera andreperson och rekapitulera de fragment jag mins. Från min tid i duschen. En knapp timme sen.

Jag tänkte först på hemmet och att jag tror att jag har längtat hem hela tiden jag bott utomlands, men att längta hem är inte så enkelt som man kan tro. Bor man i Paris så är ju hem faktiskt i Paris, att längta till Sverige kan innebära en massa saker, man kanske saknar sin familj, sin vinylsamling, men det kan lika gärna röra sig om att när man nästa gång skall till Sverige så har man skrivit alla tentor och är ledig, och det kanske är det som lockar egentligen. Bort från tentastressen.

Hem är ju en illusion också. Om man inte är hemma just när man illusionerar det vill säga. Men att längta hem för mig nu blir bångstyrigt och omöjligt. När man minns hemma så väljer minnet ut de bästa stunderna, så är det bara, men det är även per defenition det förflutna man tänker på. Kanske har människorna inte förändrats särskilt mycket när man kommer hem, men har man varit borta en längre tid så har nästan alla förändrats i allafall litegrann. Och när många förändras litegrann så kan den totala förändringen bli så pass stor att det blir svårt att orientera sig i den. Ta Japan till exempel, det var en jorplatta som förskjöts litegrann bara. Snacka om förändring. Eller Christchurch, det är ett ännu mer talande exempel. Min vän Maria bor ju där tillsammans med sin son Elliot. Idag så fick jag på facebook se bilder från Elliots dagis, bilder som var tagna efter jordbävningen där. Över de dammiga leksakerna låg ett lager av tegelstenar som hade fallit ner från taket, till storleken var dom ungefär dubbelt så stora som de barnhuvuden det var ämnade att skydda. Det vänder sig i magen nu när jag skriver om det och jag var väldigt glad att jag visste sedan tidigare att Elliot klarat sig bra. Men det tog mer än en timme i kaoset för Maria att ta sig från sitt jobb till dagiset och få reda på att Elliot klarat sig utan fysiska skador. Hon skrev att det var den värsta timmen i sitt liv, men det hjälper inte, jag kan ändå inte sätta mig in i hur det skall ha känts. Dom klarade sig oskadda, fysiskt oskadda, iallafall, och snart åker dom till sverige och slipper ödeläggelsen ett tag. Det jag tyckte var målande med det exemplet var att bergen, tillochmed hela kontintalplattorna, flyttade sig, dom förstörden en hel stad och massor med människor dog. Men Maria och Elliot klarade sig. Vännerna består.

Det känns lite ödesmättat att skriva så. Även om jag inte kan förstå det riktigt så hade det ju faktiskt lika gärna kunnat vara tvärtom, att Elliot eller Maria eller till och med båda två inte hade klarat sig. Det är när man ser bilderna på det raserade dagiset som det går upp för en för en sekund. Ett kort ögonblick har man lite insikt i sannolikheten i dagens premisser, innan själen vänder sig bort och går vidare. Man kan faktiskt inte leva med så pass god insikt. Det skulle bli ett fruktansvärt liv. Det är bra att vara tacksam, det gör att man kan uppskatta saker mer och ha det bättre än vad man skulle haft annars, men det finns en viss insikt som handlingsförlamare en och levde man med sådan insikt dygnet runt så skulle man antagligen sakta tyna bort och svälta ihjälv för man skulle tappa aptit på livet.

Så när man längtar hem så längtar man alltså efter utvalda fragment av det förflutna, men när man väl återvänder så får man det motsatta, framtiden, och man får varenda jävla sekund av den. Det där är fascinerande. Vi fick gå en obligatorisk kurs innan vi åkte iväg till våra olika utvecklingsländer, och dom sa att många blev mer eller mindre deprimerade när dom kom hem igen. Det berodde kanske på vad dom hade sett, fattigdom och lidande som aldrig förr, men sanningen att säga så borde den deprisionen ha satt in på plats i utvecklingslandet. Teorin dom hade var istället att alla förbereder sig på att åka iväg, men väldigt få förbereder sig på att komma hem. Och då kommer chocken.

Nu tror jag inte jag kommer bli chockad. Jag har både höga och låga förväntningar på att komma hem, men framförallt så har jag inga förväntningar. Jag är ju bortskämd med ett fantastiskt dåligt minne, så jag har svårt att erinras känslan av att vara hemma. Jag kommer ihåg hur det ser ut och jag kommer ihåg hela vinylsamlingen, men jag kommer inte ihåg känslan. Jag kommer till viss del ihåg känslan av besvikelse första gångerna jag kom hem efter att ha bott utomlands, när saker och ting hade förändrats, men det där lärde man sig så småningom och man lärde sig att leva i framtiden istället för i det förflutna. Inte för att framtiden var särkskilt mycket bättre, antagligen inte alls faktiskt, men det innebar en ny spännande dimension på livet som man inte ville gå miste om. Lite beroenderframkallande kanske. Och man kunde tycka synd om människor som missade framtiden, som sög sig kvar och inte släppte sin cykelkorg. En del tyckte att man var något av en svikare när man drog, att man förstörde idyllen, det förflutna som dom levde i. Men jag har svårt att tro att man som människa är förpliktigad i den bemärkelsen. Världen skulle sluta snurra då.

En specifik sak, eller känsla, som jag vill åt när jag kommer hem, är att vara vanlig. Ens hemmiljö är ofta bäst i världen på det. Man slipper vara vitingen med modemet och är en kille på gatan som ingen hejar på men som är verkligen är en kille på gatan som ingen hejar på. Förutom räddabarnenmänniskorna med sina pärmar och signaturer och månadsgivande förstås. Helvete!

how to get to Funkys

This one (in english) is a little note on how to get to the Funkys skatepark in Dar es Salaam. I tried to google my way there myself, both before coming to Dar es Salaam myself, and then once i was here, hearing rumours about it existing i googled it again. Couldn't find it though, on the web that is. In reality i found it today, and it really exists, along with a Tanzaninan skabetoard community of about three people. I met one of these, the guy running the day-to-day business in the place, and he kicked ass! Such a nice fellow!

The name of the park is Funkys skatepark. It has a giant bowl, not that high but the area of it is really big. When you pay the entrance to it, about 5 € / 7 US$ / 5 000 tsh you don't just get access to the skatepark, but to the whole place, and that means you get access to the swimmingpool too, so it might be a good idea bringin some swimming suit or some surf shorts. Dar es salaam is really warm at it's coldest, so freshing up in the pool sounds awsome to me, but i didn't know about the swimming pool in advance unfurtunately, and up next i have to move out of Dar so i'll miss that part i'm afraid.

The place is situated on the Msasani Peninsula, just out of the City Centre in an area very popular for expat residentials. Once there I was told it is close to the South African Embassy and right behind the international school (maybe the one called IST or something like that, which would stand for International School of Tangyanika, where all the expat kids seem to go, but i'm not really sure of any of this stuff).

Baraka, the guy running the place, pointed it out for me on a map, i'll try and post it below along with a photo or two.

Funkys has been around almost a year, and before that there was nothing to skate in dar es salaam. For some time there was a flat area where you could go streetskating, but it changed owner and with that the fun was ending apparantly. You can buy drinks and food there, but are not really allowed to bring your own stuff inside. The prices for food and drinks are off course overprised if you compare to what you would find on the streets, but nothing exceeding what you would pay in europe for instance. Especially price worthy are the freshly made fruit juices, those can keep you going for a while on the warmest of days.

With the entrance you pay for the whole day, you get a band around your hand, so in case you want to come and go that's totally ok. I have no idea though wheater or not there are some other places to shop or eat around.

For the skateboarding i would recomend big and soft wheels. The bowl has a lot of flat in it, so keeping up with speed could be a tough one, and it is quite slippery as well. They will also borrow you a board for free, that's what i did (didn't bring any from the EU) and that board was totally ok, good condition and all that, but you know, not skating your own board is always a bit scetchy.

They had a big sign with a lot of rules on it, but i forgot to look at that one. What i do know though is that if your under 18 you have to wear a helmet, which you can borrow there if you don't have one.

They also sell some decks, wheels and other stuff. The stuff comes through the shop X-one (or something of that kind) in Nairobi, Kenya, which is supposedly the only skateshop in the whole of Eastern Africa.

I think you will enjoy it!

Cheers!

I tried to highlight on the map where it is

This is what you should keep your eyes open for (well, not me, but the guy running the place and what it looks like from the outside)

Here's a glimpse of what you can expect. Reckon it's more fun if i don't put up like hundred photos of every little detail of it.

For the sake of google searching, this is a how to get there with a map of skateboard, skateboarding, concrete skate park, skatepark, and some stuff about how it works in Dar es Salaam,Tanzania

Ride on!

bloskäjt i afrika!

Med ingrott svett i varenda por som kroppen kan uppvara, inte ens intorkat blod på armbågarna, ett leende på läpparna och helt fruktansvärt jävla slut i hela kroppen sitter jag hemma i soffan och uppbådar mina sista krafter för bloggen. Jag har precis fått mejl från spotify som säger att dom inte lyckas dra månadsbeloppet, inte så konstigt, kortet är ju spärrat, men jävligt typiskt. Idag tillägnas bloggen ingen mindre än Vertical Henrik. Verthenke.

Dagen började vid åttasnåret. Jag hann stänga av väckarklockan innan den ringde, men låg kvar i sägen nästan en timme och slösurfade. När jag duschat och ätit frukost slappade jag i soffan med min bok tillräckligt länge för att bli försenad till ett möte. Med ångande dåligt samvete beger jag mig till mötet med den forna taxichaffisen. Ångesten kommer såklat på skam då det visar sig att han kommit precis innan mig, också en halvtimme försenat. Inom en halvtimme försenat gills iofs som i tid här.

Vi begav oss iväg på dala-dalan. Målet för dagen var att hitta skateparken. Vi hade hört att det fanns en sådan, och även att man kunde låna brädor där, men vi visste inte mycket mer än så, utom ungefär i vilken del av staden den låg. Vi hoppade av dala-dalan på bästa gissningen, gick över gatan och frågade oss fram en bit varefter vi gick rätt långt. Till slut tog vi Bajaj dit vi var på väg, och när vi kommer fram blir det såklart tjafs om priset. Men detta försvinnande lilla problem hamnar naturligtvis i periferin av min uppmärksamhet när jag ser en skejtare, min första sen jag kom till afrika, min absolut första i afrika. Fett tänker jag, då har vi hittat rätt!

Mycket mer fel hade jag iochförsig inte kunnat haft. Vi var inte mycket närmre än där vi började ifrån, men vi hade utökat vårt sällskap från två till tre, och den tredje killen var ingen mindre än själva han som hade hand om skateparken. Och han var på väg dit! Alla varningar om att man inte ska åka med främlingar var helt bortflugna då, slår det mig nu. Killen var hur skön som helst och berättade om skateparken och hur det Tanzanianska skatesamhället såg ut. Det finns ganska exakt två stycken skejtare i hela Tanzania, varav killen var den ena. Sen finns det en massa kids också, men ni fattar. Verthenke fattar. Massa och massa kids förresten, kanske 20 eller 30 av nästan 45 miljoner invånare, och av dom är dom flesta utlänningar som bor i Dar tillfälligt. Dom 20 eller 30 alltså.

Jag hade ju naturligtvis mig ett lite halvtaskigt streetspot. Vi kommer till den till ytan största bowl jag någonsin skejtat, tror jag. I inträdet, som motsvarar 25 kronor, betalar man inte bara till skateparken, utan in sig på hela området, vilket innebär att man även får bada hur mycket man vill i swimmingpoolen. Man skulle ha tagit med sig badbrallor. Dom säljer mat och läsk och vatten, men prisvärdast är som vanligt i dar de färskpressade juicerna.

Själva skatepoolen ringlar sig runt med många olika delar, höjder, hörner och trannies. Den platsar inte någonstans på mästervärkens lista, vilken såklart gör den både charmant och mästerlig. Det är sex månader och tio dagar sedan jag sist åkte bräda, då jag bröt handen. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin haft så klena ben som jag har skaffat mig under den här tiden, och sex månader är längre uppehåll från skejten än vad jag haft på tio år. Eventuellt nio.

Stället generellt och poolen specifikt. Den är övertäckt med segelliknande plastskynken för att skydda mot solen och den värsta hettan, men det bara det att det är drygt 30 grader i luften gör ju att man snabbt blir svettig. Man kan sitta i skuggan och sippa på sin vattenflaska och snacka med människor. Och människorna var, skateboardåkningen till trots, den stora behållningen av dagens exercis. Killen som driver stället är en helt fantastist människa och visionär, han är 38 år och har skejtat sedan han var sju då han lärde sig när han bodde i Elfenbenskusten, han bodde där i 15 år, och bara det gör ju att man häpnar, med tanke på hur det landet ser ut idag. Han berättade detaljrikt på fläckfri engelska om landet och dess moderna historia, ändå hängde jag inte riktigt med. Där var även en dam som var hushållerska åt en familj med någon form av blandad bakgrund. Damen i fråga var Kongo (Kongo Kinshasa) där man talar franska, och även om det tog ett tag innan vi började prata med varandra och jag förstod att hon talade franska, så blev det desto mer tjatter därefter. En annan dam, en mamma den här gången, hade hört mig säga "tjena" till några svenskar, och undrade om det inte var så att jag var svensk. "jovisst" svarade jag. "I've been there sa hon" med en gnutta härlig stolthet i rösten. "In Falun" la hon till sen.

Här ska ni reflektera över sannolikheten i vissa saker som har inträffat hittils. Först träffar vi på fel ställe på den av de 45 miljonerna invånare i detta land som jobbar i skateparken. Väl där träffar jag på en kvinna som varit inte bara i europa eller sverige, utan i Falun, Sveriges hjärta och min uppväxtstad. Två gånger har hon varit där dessutom, 1993 och 1997, på Falun Folkmusik Festival. Hon undrar varför festivalen upphört och jag fascineras av hur våra kommunala ekonomidilemman gör avtryck så långt utanför kommungränsen. Hon är dansös, contemporary dance, och jag står och väger på om jag ska fördjupa den intressanta diskussionen om dans, min fästmö är ju dansös även hon, men en skatare i en skatepark bör även åka rullbräda slår jag fasst för mig själv, hur jävla varmt det än kan vara i luften.

När man skejtar i denna värme bubblar det ur huden. Så som det kan göra ibland om man bastar riktigt länge utan att duscha först, man ser hur liksom punkteras av svetten genom porerna som ber en lugna ner sig, och man är tvungen att lyssna på dom till slut. En del av var mans och kvinnas klädsel i den här staden är en liten näsduk i typ, man köper två för fem spänn, och så har man sedan dem och torkar svett med. Av någon anledning så svettas jag inte så himla mycket och har inte haft så himla stor användning för dom där. Idag däremot var den genomvåt efter fem minuter i bowlen. Vi var där i sju timmar.

Det var ju en del ungar där också, såklart, och deras föräldrar eller barnvakter. Vid ett tillfälle satt jag på bortsidan av bowlen och vilade, och kikade tillbaka på platsen där dom flesta hade samlats och slogs av hur olika alla dessa människor var, hur olika deras bakgrund var från olika delar av världen, och hur lika varandra dom blev i skateparken. Det var som om känslan jag fick då var direkt hämtad ur boken jag läste på morgonen, och det var den kanske, och känslan som följde på denna insikt var att detta var mitt hem. Riktigt typiskt att man får hemkänsla för en plats när man är på väg därifrån. Underskatta aldrig hemkänslan i ett skateboardcommunity.

Jag hade ett ärende på vägen hem. En afrika-art tavla som jag hade sett tidigare ville jag verkligen lägga vantarna på, men den var både dyr och otymplig att frakta så jag var lite osäker, men hade bestämt mig för att göra ett försök. Jag hade en liten budget avsatt till tavlan, men tyvärr hade jag bränt en väsentlig del av den i skateparken. Jag prutade och verkade ointressared av ojbektet ifråga enligt konstens alla regler, såsom jag uppfattar dom i allafall. Säljaren ville ringa själva konstnären, och gjorde även ett par fruktlösa försök för att få tag på denne, för att kolla hur långt han kunde gå ner i pris. Då kändes det som om jag var på rätt spår, och när jag till slut fick tavlan för hela min återstående tavelkassa så hade jag prutat drygt 20 % och var mest nöjd med att jag fick med mig tavlan. Jag tror den är det dyraste av allt jag köpt i det här landet, förutom flygbiljetten ut ur det, den till Kenya.

När vi kom hem, den gamla taxichaffisen hängde på, var det middagstid redan passerat egentligen, men vi slog oss ner i soffan och tittade på bilderna från dagen och på facebook, mejl och sånt. Eller jag kollade på det. Bara fem tio minuter efter oss så kom svenska forskaren och norskan hem. Och här ska en eloge riktas till norskan. Jag känner ju ofta fångad i min mansroll här, inte här hemma i huset men i tanzania. Är jag hembjuden så vet jag inte, som jag redan skrivit om, hur jag ska bete mig för det känns så jävla fel när arbetet i hushållet inte bara är uppdelat utan det känns som det är så mycket större gap mellan könen än vad jag nånsin stött på hemma i sverige, männen visar liksom ingen tacksamhet, kvinnorna ingen vilja. Men norskan har en snubbe här, och han är local och jag gissar att han växer upp med samma idéal som alla andra här. Och jag hade trott att det skulle vara svårt att få ränderna att gå ur. Och det är det säkert också, om man gör på fel sätt, men som norskan här gör så löser hon liksom allt på något magiskt sätt, hon bjuder liksom in sin snubbe på nåt sätt, jag förstår ju inte språket, men det är helt uppenbart att han inte ser det som något straff (kanske tycker han att det är udda, det kan jag inte svara på) att "hjälpa till" med maten, utan att det helt enkelt är ett umgängessätt. Det är möjligt att det är killen som ska ha en eloge, men jag ger den till norskan, det är något som säger mig att det är hon som är nyckeln.

pressveck på bloggen

det har slagit mig under hela senare delen av dagen att det blir svårt att skriva ett intressant blogginlägg idag, trots att jag har pressen på mig. Men jag försöker.

Idag var alltså dagen då jag hade min ursprungliga biljett hem, och även dagen då jag hade planerat att börja packa inför när jag nu kommer åka hem. Eller till Kenya kommer jag åka, men sen hem därifrån. Det var också dagen då jag tog sovmorgon. Sovmorgon är faktiskt ett begrepp man kan dryfta lite om. Antagligen alla som läser det här vet vad sovmorgon är. Något nice. Och jag skulle tro att alla som är i ungefär min ålder har fått pikar av en eller två äldre generationer om att "man sover bort hela dagen" eller något annat oförstående och illvilligt. Nån gång när man var yngre alltså. Men att vara här i tanzania är ju som en tidsresa har jag skrivit massor med gånger, och det här med sovmorgon har jag insett att det är strikt bundet till civilisationens grad av utveckling. Flera gånger här, inte jättemånga men kanske tre eller fyra, har jag stött på oförståelse för att ligga och dra sig eller bara sova ut. Det är inte förebrående på mor- eller farföräldrars vis, utan snarare ett förvånat konstaterande att man som fullt frisk ligger och sover när det är dag, följt av ett fnissande där man kategoriskt roar sig åt dom där utlänningarna och deras udda sätt.

Vad gäller packningen gick det inte så bra. Jag får ju inte ta med så mycket packning hem nu, eftersom jag åker typ inrikesflyg till grannlandet först, och därmed blir hämmad av bagagerestriktionerna där. Därför hade jag tänkt prova skicka en del på posten, vilket jag inte han med eftersom jag tog sovmorgon och sen låg och drog mig.

Jag hade ju fram tills jag blev påmind igår helt glömt bort att jag skulle hem till min handledare idag, och hälsa på hos honom och hans familj. Han kom och hämtade mig vid tvåbläcket, vilket gav mig tidsrymd att ordna med lite panikgrejjer innan, men inget annat. Vi åkte genom trafikstockningar i någon timme och kom fram. Han bor fint, ett hus som han har byggt själv. "själv". Han jobbade som manager på byggen i fyra år innan han började doktorera. Han har lite utsikt över en liten dal, och efter att jag hälsat på familjen hans så slog vi oss ner på hans veranda och tittade på utsikten och småpratade. Vi småpratade lite om religion och tro, lite mer om hans hus, och mest om att samla upp regnvatten för hushållsbruk. Vi satt där i några timmar under det att vinden stilla rasslade kokospalmbladen ovanför oss och gav oss lite välbehövlig svalka. Vi fick mat som någon av kvinnorna i hushållet lagade, jag lyckades inte lista ut vilka som bodde i huset, men jag tror att det bara är hans "riktiga" familj, och att dom andra bara var och hälsade på, typ. Jag stör mig alltid på uppdelningen i hushållet, men när jag är själv så här är jag oförmögen att göra mycket åt det, det är lättare när det är andra västerländska tjejjer med, som igår, men eftersom jag inte är mycket mer än en ungkarlskock ens hemma i sverige så blir jag lite tafatt även i bekanta sammanhang om dom är matlagningsintresserade. Såvida jag inte blir kommenderad förstås, det tycker jag är praktisk. I rättvisans namn har jag dock blivit lovad tillfälle att komma tillrätta med den bristen då jag åter beträder svensk mark. Vi får väl se.

Hur det nu var så satt vi där på verandan och pratade mest om värdsliga saker, Vi brukar faktiskt kunna beröra och tillochmed ibland fördjupa oss i existentiella frågor, handledarn och jag, och trots skillnaden i trosuppfattning, som alltså spänner sig från djupt kristen till tvättäkta hedning, ligger vi mycket nära i varandra i uppfattningar i de så kallade stora frågorna. Men dem lämnade vi därhän idag, som mest försökte jag mig på något "ja så är det" med tillhörande förklaring, men handledarn hade malaria igen och var omissigenkänneligt lågmodig. Svettades och hade huvudvärk. Han hade verkligt söta ungar, två pojkar på tre och fem år, och hans hustru var kärvänlig på ett sätt som jag inte sett tidigare i tanzania. Det sista kan ju ha berott på sjukdomen, att hon kände medlidande, men jag fick intryck av att dom står varandra närmare än många andra par, och det var såklart en vacker syn.

Malarian tvingade också iväg mig lite tidigare, handledarn visste inte om han skulle orka skjutsa hem mig under kvällen, och förebrådde sig själv för det. Själv blev jag nästan obekväm till mods av att se hans gradvisa förfall i humör under eftermiddagen, och kände mig närmast lättad över att inte vara kvar och vara till besvär, men det är en irationell känsla får jag för mig, man betraktar inte gäster som så betungande här.

Dom skjutsde hem mig, och vi tog en annan väg in till stan för att slippa trafikstockningarna. Och den här vägen slog alla rekord i att vara skumpig och gropig. Bitvis i allafall. Allra första delen av vägen, precis utanför utfarten var brant lutande nedåt, så brant att man inte riktigt kunde bromsa rakt av, den var kurvig och krokig och vänstra bilspåret hade blivit urskjölt av ett spöregn så det enda som var kvar var ett halvmeterjupt forsspår som vinglade runt i vänstärdelen på vagen. Trots att det var snustorrt idag så gled bilen ibland i sidled på vägen på väg ner i dikene, och det var inga sladdar kan jag lova, vi kröp fram i fem eller tio kilometer i timmen och ändå vred sig bilen då hjulen hjälplöst gled åt olika håll med gravitationens goda minne. Vid ett annat ställe skulle vi över en flodfåra. Den här vägen går över huvudtaget bara att åka under torrperioden när det inte finns någon flod, men det verkar som om det hade regnat nyligen någonstans uppströms för vi fick åka genom en levande flodbädd med vatten och lera, men tack vare styrskicklighet från förarsidan gick det galant. Det skall sägas också att bilen i fråga är en gammal japansk häck med omöjligt namn tillverkad i mitten på 80-talet, och att hitta reservdelar till fordonet är ännu omöjligare än att komma ihåg namnet. Helt omöjligt, minst! Ingen jeepmodell heller är det, helt vanlig men gammal stadsbil.

Under kvällen, efter hemkomst, bestämde vi oss för att gå ut och äta något enkelt. Vi gick till ett nytt ställe som jag velat gå till ett tag, ända sedan det en morgon när jag cyklade till skolan hade börjat existera out of the blue, och det såg välkomnande ut vilket underströks av att reaggeamusik strömmade ut ur högtalarna, och att själva ljudbilden var helt okej var ett bra tecken även det. Dom hade chipsi, eller pommes frites som det heter på svenska, men jag vet inte om den tanzanianska versionen av pommes frites skulle få kallas för ljust det i EU, nån skulle bli förbannad. Till det kunde dom fixa ägg, en chipsi maiai består av en slags pommes-frites-omelett, vilket verkade vara det dom hade. Och öl och läst förstås, det var ju ändå en krog, så ville man ha en öl gick dom glatt bort till affären en bit bort och köpte öl som dom serverade utan att man behövde vänta alltförlänge. Svenska forskaren konstaterade oironiskt att det kan bli lite dyrt att ha öl i lager, och jag kan både ironsikt och o-ironiskt konstatera att ölen kostar väl en cirka fem kronor styck att köpa in, så det är klart.