föasldkfjaeio

Dom viktigaste lektionerna vi har här är räknestugor.

Dom ger poäng på tentor, det är där man lär sig allt som kommer på tentorna och det är dessutom typ den enda gången man lär sig nåt på lektionerna överhuvudtaget här för det är sånt jävla stök annars.

I morse hade jag räknestuga i Hydrauliqu Urbain et Agricole. Det är nästan enda lektionen jag kan gå på för det krockar med mycket andra ämnen. Anledningen till att det krockar med andra ämnen mer än vad andra ämnen gör är att det är med en annan klass än dom ämnena. Vilket i sin tur gör att jag inte känner någon i den här klassen. Vilket i sin tur gör att jag inte kan få tillgång till "arkiven", tidigare studenters anteckningar och prov.

Det är nämligen med arkiven dom jobbar här. Det är tack vare arkiven som dom kan spela dator, snacka i telefon, spela kort och läsa tidningen på föreläsningarna.

Alltså var morgonens lektion en av de viktigare jag har här. Och alltså hade det hänt nån olycka nånstans i denna förlovade stad vilket gjorde att morgontåget swoshade fram i säkert femsex kilometer i timmen. ibland. mest stog det stilla.

Som tur var ligger det lite i min nya natur som utlänning att vara ute i god tid ibland, och den här morgonen var en sådan. Det räckte inte långt, men hellre till än ifrån. Så jag satt där på tåget och det tog tjugo minuter mellan två stationer som det ska ta två emellan. Tio minuter efter lektionens start hade vi fortfarande flera stationer kvar. Stressande.

Men jag läste deckare, försökte tänka att jag kan ändå inte göra nåt, när det helt plötsligt, insiktsfull som man är, förstod att det finns ju faktiskt ingenting som inte kommer lösa sig här. Jag är ju Erasmusstudent. Det var som om lugnet spred ut sig i hela tågvagnen och alla blev harmoniska. Jävla ulandståg. 2 poäng till min anpassningsförmåga.

Apropå anpassingsförmåga så har jag en förändring av min person, eller personlighet kanske, på G. Det handlar om egenskapen att uppskatta att sitta på toaletten, att inse att det är en plats med en särskild intigritet som ingen annan plats kan erbjuda, och om åsikten att denna egenskap är en av grundstenarna i det som utgör Eskil Österling.

Så nu har jag alltså börjat ståskita. Vi har ju bara två toaletter på tolv pers, och den ena har inte, och har aldrig haft, någon plastring. Icke destomindre har jag ibland sett att där finns bromsspår, och häromdagen började jag undra hur fan det kom sig. Sen kom jag på att läst nångång, i nån träningsguide för folk med tidsbrist, att en grej man kunde göra för att träna, men som inte tog nå tid, var att bajsa utan att nudda ringen, genom att bara huka sig alltså.

Sagt och gjort, jag provade. Lite smådrygt kan jag tycka, men det funkar ju. Jag provade även förut när jag hade läst den där guiden, men det slutade alltid med att jag satt mig ner ganska snabbt, och det är ju inte aktuellt när porslinskanten är alldeles nerkladdad av franskt ungdomspiss. Ska man dessutom hålla på och spara tid är det ju idealiskt, för inte fan "sitter" man länge heller.

Idag kom delar av min familj hit, morsfarsan å syrran. Äta-vila-äta semester för deras del, och jag hänger på. Yes!

Nu ska jag fundera på huruvida toaletteegenskapen ovan skulle skulle kunna ersättas med en "inte rädd för förändring"-egenskap.

Bonne nuit!