tre månader, tre infektioner, ett öra

Så gick jag till doktorn och fick ny medicin mot mitt ultrainfekterat öra.

Dagen har mest bestått i en fördömd trötthet som förgäves försökt piskas upp med kaffe och glada tankar. Benen har vart som blysäckar och gav till slut upp och sket i att dra å skejta, vilket var mycket synd för jag var extremt sugen!

Men jag kan dra av en rolig enekdot från helgen som kom på besök där inne i huvet där andra människor har sitt minne.

Mamma trodde inte att det var spindelnät som jag hade i mina cashewnötpåsar, utan något liknande, som ett annat litet djur, vilket hon för tillfället glömt namnet på, lämnat efter sig. Hon hade själv erfarenhet av det andra lilla djuret och bävade sig för hur jobbiga dom var att bli av med.

Och jag kan bekräfta att, om det nu rör sig om samma sorts djur, för det var iallafall ingen spindel, är i jönsonliganklass när det gäller att ta sig in. Och ut.

När jag kommit ungefär en tredjedel in på den tredje, och sista, av det tre cashewnötpåsar som inhandlats vid samma tillfälle och som samtliga innehöll "spindelnät" så gjorde som jag numera alltid gör när jag äter cashewnötter. Jag slog en kik.

Objektet för hela den här texten är egentligen obetydligt; en liten brun, segt sprattlande flugliknande insekt, som inte bjöd på mer motstånd än lite förvåning, kan man tro.

Debaclet dock, är desto mer komplicerat. Jag kan inte bestämma mig för om jag är glad att jag hittade brunflugjäveln, så att jag slapp äta upp den, eller om jag hade föredragit att bara, som jag gör ibland, skita i att titta på just den näven cashewnötter, ätit upp min lilla mästare, och aldrig vetat om hur äcklig jag är.

Sen är jag också väldigt delad mellan hur jag ska karakterisera rent kulinariskt. Fransmannen i mig, som jag försöker odla härnere, vill gå tillbaka till butiken, gestikulera orera och få pengarna tillbaka. Punkarn i mig fascineras å andra sidan av den dekadenta spiral som inte bara tillåter mig att äta skadedjur och dess avföring, utan dessutom vid det här laget betraktar det som rutin.

Just nu vinner punkarn, men det kan vara för att i boken som jag läser nu, och som är omåttligt populär i Frankrike, heter en av huvudkaraktärerna Lisbeth Salander.

Ja, låt vara att kopplingen till att äta skadeinsekter är lång, men å ena sidan så åt jag egentligen aldrig upp den, utan slängde den i soporna, och å andra sidan så är det sådant ni i eran tur får smaka, eftersom ni äter min blogg.

YO!