massor med år sedan

Nu ska ni få höra!

Den riktigt initierade bloggföljaren har redan snappat upp att första gången jag bodde i frankrike var 98-99, då jag gick i en fransk, privat, katolsk internatskola uppe i en liten håla som verkade ha tappat bort sig själv i alperna. Som ni säkert vet av egen erfarenhet så lär man under dylika omständigheter känna folket i kring sig på ett lite speciellt sätt, vare sig det är dom man umgås med eller sådana man undviker, man kommer liksom alldrig, alldrig med två L, undan, om det så är dag, kväll helg eller frukost så är det samma fölk.

Några av dom jag trots allt umgicks lite mer med har jag ikväll träffat för första gången på åtta år träffat ikväll. Kort sagt kan man säga att det var märkligare att sitta på tåget på väg dig än att väl vara där. När jag stod i porten nere vid gatan slog det mig att jag inte kunde koden. Jag ringde men hade tydligen fel nummer. Hur skulle jag göra nu? I Sverige skulle man kunna vänta så dyker säkert nån man känner upp, men hade jag varit i Sverige så hade jag inte bloggat så det hade varit poänglöst.

Jag börjar tänka att jag kanske har numret till nån som kan gå in på facebook och dubbelkolla så att jag har fått rätt nummer, för även om Lucile skulle komma, en kompis från den tiden alltså, så skulle jag antagligen inte känna igen henne. Prick då när jag tänker den tanken så går en tjej runt hörnet och börjar slå koden på porten och jag hör mig själv säga "Lucile", och så hör jag henne svara "Salut, cava?". Haha, overklighetskänslan var påtaglig. (läs den meningen två gånger!) Tja, det var Tristan, hans tjej, Lucile och jag. Resten av kvällen var inte så overklig mest riktigt trevlig. Många av våra gamla bekanta verkar ha gått ner sig i knarkträsket, men några verkar ha klarat sig rätt hyggligt. Kort betyg av fransk privat katolsk internatskola på isolerad ort i alperna inte kan klassas som ett säkert recept för att bringa framgång i en. Beroende på hur man klassar framgång förstås, men två stycken var tydligen riktigt nära att åka in på kåken för att dom hade kidnappat (och misshandlat?) en snubbe som dom hade gett stålar för att han skulle köpa knark åt dom men sen blåst dom. Och alla dom här som jag nu hörde lite spridda nyheter om, nån annan hade två barn på Jamaica med sin förra snubbe men bodde nu i Schweiz där henne nuvarande snubbe satt på kåken, var ju alltså faktiskt mina riktiga vänner, och är väl det fortfarande i den utsträckning jag kommer stöta på dom igen.

Kort sagt var det inget mindre än fantastiskt att återse dom, och jag hoppas jag får tillfälle att träffa dom igen innan jag far härifrån.

Puss och godnatt på er!