Men eftersom en annan gärna hinkar några stadiga glas vatten innan drömscenariona får filma första klippet, blir ju gärna en vanlig ordinär toalett kvällens sista kontakt med civilasitionen.
Efter en sådan vända kan ju, som ni förstår, ett enkelt glas vatten framstå som lockande, och just sådant var fallet denna kväll.
På plats i köket, eftersom John Blund ändå nor i Europa, så passade jag på att diska upp det lilla diskbehov som inte redan var tillgodosett, för att sedan börja min sakta lunk tillbaka till avskälpningsplatsens dystra lyster.
Men, då händer det man minst av allt tror skall hända! Långt bort i någon sedan länge glömd ögonvrå uppenbarar sig en skepnad vars kontur får ett moget kvinnobröst att framstå som söndertrampad hundbajspåse i vedertagen jämförelseskala. En färgkombination som utplånats utan att riktigt försvinna dyker plötsligt upp igen som en vilsen mongonoshörning vid sina förfäders snåla vattenhål. Reflexen är snabbare än Lucky Luke, bitterhet byts mot tvättäkta glädje innan iris hunnit reflektera intrycket, hoppet hänger på en blästrad spindeltråd under ett ögonblick som får differensen i en olympisk bobsledgefinal att framstå som en skidtur från Mora till Sälen.
Ett och ett halvt jävla paket med Leksandsknäcke ligger på köksbänken! Ljudet av underkäken som dammar i köksgolvet får mig sent omsider att reagera. Snabbt söks kylskåpshyllor med namnbrickor på igenom efter Västerbottenost, men den som gapar efter mycket.
Jag gapar inte efter för mycket, men nån rimlig ost finns ej att tillgå, så flämtande återfinner jag mig själv framför knäckebrödet igen. Och sakta, saktare än saktast och saktare än så, färdas min högra hand från sedan nu länge bortglömda fickan på jeansen och upp mot knäckebrödet. Tummen och pekfingrarna griper om varsin sida av den dröm om en bättre morgon dag i exakt, verkligen prick exakt, samma ögonblick.
Hade någon sedan med filmkamra filmat och sedan spelat det som hände i slowmotion, så finns det nog olevande döda som hade tagit livet av sig av ren och skär långtråkighet. I säkert en åtta sekel hängde jag på gränsen mellan knäcket och dess motsats, lät spänsten från Leksand studsa mig tillbaka i tiden då miniramper fortfarande hette U i förnamn, för att sedan slunga runt mig med niohundra volt för att under några turbokorta ögonblick få rulla runt på svävarskateboard.
Eftersom alla drömmar har ett slut tar jag till slut mitt livs kanske ödesdigraste beslut: Jag öppnar ögonen. Mina vildaste fantasier, som varit med mig så länge nu enbart i form av fantasier och önsketänkande, är, fortfarande fullständigt otippat, totalt materialiserad i min fortfarande drömmande högerhand.
Knäck.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Brunswick Rd,Brunswick,Australia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.