Så klart hade vi en rejäl kväll. Fattas bara. Men när vi var på väg hem skulle vi ju ha mat. Fattas bara ännu mer. Så vi gick in på ett ställe, och världens schysstaste hockyfrilla står framför oss i kön där han hävdar att han stått i tjugofem minuter utan att ens få beställa. Så klart så står han inte vid kassan där man beställer, och när dom ber oss ställa oss där och beställ och frågar vem som är först så pekar Chapo på hockeyfrillan (det gjorde iofs jag också, men det var innan jag visste).
Kebabkassörskan frågar hockeyfrillan vad han vill ha, och han beställer, och jag frågar varför inte jag som stog först i kön fick beställan först. (Parentes, det är ett sådant tillfälle då man frågar högt så alla som är inne på stället hör, och kan bilda sin egen uppfattning).
Och hockeyfrillan har mod nog att svara helt oförståeligt. punkt. punkt. Jag skulle skulle kunna skriva punkt hur många gånger som helst utan att ni skulle kunna fatta hur mångar pauser jag hade i min gärna under den här tiden (För ni skulle ändå bara bläddra igenom alla punkter och komma till poängen) men nu är ni alltså alla här: Oförståeligt språk, och en hel restaurang som skrattar åt dig som om dom vore födda till inget annat. On top of this så har Chapo och jag haft nån form av ståndtagande homofob/queerteori-diskussion, så vi står liksom på olika sidor (parentets: den här historien bryr ni er inte ens om) från schratch.
Hockeyfrilladuden hade alltså kallat mig för (jag kommer fortfarande inte ihåg vad bandet heter, men varjer punkband värt namnet har spelat deras hit) att vara lik sångarn i bandet som sjöng "And I'm gonna walk 500 miles".
Ja ni kan ju skratta på om ni vill. Skratta på ni bara. Men ni ska veta att han som sa't såg ut som en paradoi på William Wallace i den där filmen, och jag är ändå minst lika cool som Garth i Wayne's World.
Riden On!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.