Vill du ha en anledning att rösta F!?

Okej, här kommer den. På uppmaningen att presentera en anledning till att rösta på F! i valet nästa söndag så följer här några olika anledningar Det bara att välja och vraka. Den sista är dock den som jag själv listar som "the one".

1) I dagsläget så finns det inget annat parti där din röst gör så stor skillnad som hos F!. Dels så står vi och väger på 4%-spärren, och det skulle faktiskt kunna hänga på en enda röst huruvida F! kommer in eller ej. Din röst är viktig. DU är viktig!!!

2) Det är fantastiskt att se vilken status jämställdhetsdebatten har fått i offentligheten allt eftersom F! har plockat hem procent efter procent i opinionsundersökningarna. Liknande tongångar rådde när F! först dök upp på agendan för ca 9 år sedan. Sedan dess har nästan samtliga riksdagspartier officielt konverterat till feminismen, och bara hos de mest konservativa och reaktionära (alltså KD och SD) så vill företrädarna inte kalla sig för feminister. Trots denna helomvändning hos det politiska etablissemanget så har de politiska reformerna endast skett i marginalen av det politiska spelfältet, och i princip halva befolkningen uppfattar fortfarande feminismen som något extremistiskt. En röst på F! är en röst på jämställdhet!

3) Kort lektion om feminism: För att vara feminist skall man uppfylla två kriterier: 

1) Man vill att samhället skall vara jämställt. 2) Man uppfattar att samhället faktiskt inte är jämställt. Vidare så finns det så klart en massa olika sorts feminismer. Några är: Vänsterfeminism, där klassanalysen är central. Liberalfeminism, som grundar sig på liberalismens tolkning av begreppet frihet. Antirasistik feminism, aka intersektionell feminism, som grundar sig på den inkluderande versionen av begreppet frihet, och som menar att det finns många sorters diskriminering i samhället samt att dessa ofta samverkar. Grupper som ofta utsätts för diskriminering är t.ex. hbtq-personer, handikappade personer, rasifierade personer (alltså människor som utsätts för rasism), människor med stark religiös övertygelse och kvinnor. Kvinnor är eventuellt inte den mest diskriminerade gruppen bland dessa, men utmärker sig bl.a. genom att inte vara en minoritet och dels genom att vara nedtryckta och åsidosatta i samhällen runt om hela jordklotet. En röst på F! är en röst på antirasistisk feminism.

4) Det är kul att göra det omöjliga. Den som tittade på statistik för bara några veckor sedan såg att F! omöjligt skulle kunna komma in över riksdagsspärren. I den undersökning som presenterades idag så ligger vi på fyra procent jämnt. Att göra det omöjliga är knappast omöjligt, det vet alla som klarat av något som från början verkade omöjligt (tex sätta blunt to fakie i miniramp, lära sig spela ett instrument, klara en tenta i matematisk statistik, fixa en skatepark i sin hemkommun osv...). Om det är något bland dessa argument som jag verkligen vet av personlig erfarenhet så är det just att det är kul att göra det omöjliga! Testa!

5) Världen förändras i snabb takt. De flesta etablerade partierna är gamla och orkar inte längre. En konservativ politik är inte hållbar i en föränderlig värld. Knappast en bakåtsträvande heller. Rösta hållbart!

6) Statsministern behöver vila lite. I våras så uttrycket Fredrik Reinfeldt att om F! kommer in i riksdagen (eller om han sa regeringen) så kommer det bli kaos. Detta är ju helt osakligt men vad värre är så är det även helt fel. Skall man tro opinionsundersökningarna så ser det ut så här: Om F! kommer in i riksdagen så kommer F! kunna vara med och bilda majoritetsregering med det som idag utgör oppositionen. Om F! inte kommer in så kommer S, MP och V kunna bilda en minoritetsregering och SD kommer att få en vågmästarroll. Om F! kommer in så kommer alltså Sverige kunna få en stabil regering, vilket är motsattsen till kaos och borde ligga i allas intresse. Om F! inte kommer in så kommer SD bli vågmästare, och eftersom inga andra riksdagspartier vill regera tillsammans med SD så kommer det bli en instabil regering, vilket är betydligt mer likt kaos än en stabil regering. En röst på F! är en röst på en stabil regering.

7) Nåt att berätta för barnbarna!

8) Och så, sist men inte minst. Moder-argumentet, the one to rule them all. Det är också ett personligt argument och bygger i hög grad på min bild av det Svenska samhället, så jag redogör för den först: Sedan Gustav Vasa lät översätta bibeln till Svenska så har Sverige legat i framkant vad gäller utveckling av det civiliserade samhället. Bibeln på Svenska gjorde inte bara att vi fick ett gemensamt språk att kommunicera på, utan även att läskunnigheten så småningom kunde börja slå rot i de svenska hemmen. Detta faktum har i sin tur, i kombination med naturresurser som skog och järnmalm, banat väg för en levnadsstandard och individualitet i Sverige som står sig utan like i resten av världen. När den industriella revolutionens kom till Sverige så stod vi förhållande väl rustade för att bygga upp ett civiliserat samhälle med demokratiska värderingar. Denna utvekling pågick till någonstans runt 1960-70-talet. Kanske så markerade Du-reformen (1967) symboliskt det sista stora klivet i denna kampen för jämlikhet. Efter att 60-talets upprorstid hade lugnat ner sig så verkar det som om 70-talet följde med en hög grad av medvetenhet, som i sin tur, inbäddad i neonfärger, dog discodöden under 80-talet. Men i och med att samhället byter fokus från utvekling till konsumtion så kommer en ny rörelse som sätter samhällets värderingar på prov. Miljörörelsen. Under 90- och 00-talen så har miljörörelsen vuxit sig stark och i och med att klimatfrågan har dykt med all sin kraft så är alla politiska partier överens om att miljöpolitiken är på allvar (Vilket gäller även för F!). Sedan 60- och 70-talet så har samhället blivit mer "modernt" på så sätt att levnadsstandarden och teknikutveklingen har gått frammåt. Å andra sidan så har utveklingen av våran civilisation paradoxalt nog helt har stannat av, kanske tillochmed gått åt motsatt håll (reaktionära, främlingsfientliga och neofascistiska partier går frammåt runt om i Europa osv...). Ungefär så ser min bild av det Svenska samhället av idag ut. Och det är för att bryta upp mot denna icke-utvekling som jag anser att Feministiskt initiativ utan tvekan är det absolut mest relevanta partiet i Sverige idag. Ett parti som sätter alla människors lika värde på otvetydig förstaplats, som anser att hos de som blir diskriminerade så reduceras möjligheterna till att utveckla mänskliga förmågor, och att om detta villkoras så är man inte fri. En röst på F! är en röst mot diskriminering och för ett civiliserat & modernt samhälle.

19 mars

19 mars - kisumo

Nu sitter jag på flygplatsen i Kisumo, den är liten, det är rutig linoleummatta på golvet och på den gamla lilla tjockteven som står i väntrummet spelas reaggeavideor för fullt medans regnperioder försöker komma igång utanför fönstrena.

Vi gav oss iväg hemifrån i sista sekunden, Polarn fick inte tag i någon taxi och till slut så ringde han och fick tag på en tuktuk, trehjulig moppe med kapell, som kom på en gång med afrikanska mått mätt. Själv var jag rejält osäker på att vi skulle hinna med flyget, men eftersom polarn verkade så självsäker så fick jag väl lita på det, han hade ju ändå åkt många gånger. Antar jag.

Av någon anledning så stannade vi mitt i stan, på vägen till flygplatsen och polarn och förarn gick ut och skulle bara vara borta i "en minut". Yeah right. Nu kände jag mig inte lika säker på att vi skulle hinna längre. Speciellt som dom skulle in på kommunkontoret för att försöka muta någon där så att förarn kunde få tillbaka nycklarna till sitt fordon, för som det var nu så hade han handstartat motorn med ett hemgjort dragsnöre och inget av det elektriska, som vindrutetorkare till exempel, fungerade. Med svensk kommunaleffektivitet i tankarna så blev jag positivt överaskad när dom var tillbaka efter lite mindre än tio minuter. Bra jobbat. Förarn skulle få tillbaka sin nyckel sa dom, men tydligen inte ännu för han var tvungen att dragstarta tuktuken igen.

Vi hoppade vidare på de gropiga vägarna och kom till slut fram till flygplatsen som till stämningen påminner rätt mycket om en tågstation i en öde vilda västernhåla. Dom hade visserligen säkerthetskontroll men både polarn och hans tjej som också hade följt med fick gå igenom trots att dom inte skulle flyga, dom vägde inte bagaget som jag checkade in, behövde inte ta ut datorn, fick ta med mig vattenflaskan och allt sånt som man inte får göra i Europa nuförtiden. Fasst innan 9/11 fick man ju det, och det är väl bara en tio år sedan nu.

Alla fläktar i taket på vänthallen fungerar.

19 mars - nairobi

Planet från kisumo till nairobi var en timme försenat. Det ar ju det polarn sa. Man kan lita på att flyget är försenat.

Polarn ja. Jag tänkte skriva lite om honom. Han driver ju alltså två skolor och ett internet kafé. Han och hans familj är en institution i det som han kallar för slummen. Han har vakt vid sitt hus, men antagligen behövs det inte. När han åker runt på sin motorcykel i staden så hälsar han på folk precis överallt. Dom svenska ungdoarna sa att om någon som är gäst eller kompis med polarn råkar ut för någonting, så går han runt och frågar folk tills han får reda på vem det är som är tjuven, och sen åker han hem till tjuven och säger att tjuven måste lämna tillbaka det som han har tagit, eftersom det var polarns polare dom snodde av. Och så lämnar tjuven tillbaka stöldgodset. Jag tror det är för att han utgör en ambassad för hoppet om framtiden och säkerheten och att det är någonting som håller ihop samhället. När han låter föräldralösa barn gå i skolan och betalar skolavgift för dom så är det någonting som hela samhället tjänar på, både på kort och lång sikt. Han är som en mafia för det goda i samhället.

När jag väl flög mellan Kisumo och Nairobi så tittade jag en sista gång på Victoriasjön. Den ser inte särskilt välmående ut och har uppenbarligen sina problem. Jag skulle gissa på övergödning, men det är möjligt att det är förgiftning eller utsläpp som har ihjäl sjön. När vi flög över inlandet så sov och läste jag mest, men vid ett tillfälle tittade jag ner genom molnen på den rödbrända jorden och fascinerades av den blodröda färgton den hade. Jag har aldrig sett någon liknande förut.

På flygplatsen i Nairobi finns inte mycket att säga om. Jag gick in i terminalen direkt för att slippa påflugna taxichaufförer och ficktjuvar, och nu har jag väntat här i fyra timmar. Men just nu så verkar det som om flyget från Nairobi till Addis Ababa blir det första av mina flyg i eller till afrika som går i tid. Sjätte gången gillt!

19 mars - Addis Ababa

Flyget gick verkligen i tid. Eller jag kollade aldrig klockan när det gick men det landade i allafall några minuter innan utsatt tid. När vi landat uppstod tumult i flygplanet. Jag såg inte så noga för det var en sju, åtta meter bort och fullt med folk emellan som stod upp för dom hade bråttom att komma ut som folk alltid verkar ha från flygplan, men det verkade som om det var fyra personer som bråkade, men det var bara tre jag kunde se tydligt. Det var en indier, sikh tror jag, en kines och en afrikan. Det var som om dom skulle ryka ihop vilken sekund som helst men det faktum att det var så trångt och folk trängde på för att komma förbi gjorde nog att en uppgörelse med nävarna blev omöjlig. Men det var ingen tvekan om vartåt det barkade. Dom fyra eller eventuellt tre bråkstakarna var omgivna av en hundratal resenärer av lika blandat ursprung som alla log och skrattade ikapp åt tumultet, det var omöjligt att inte dras med av leendena och skratten. Jag tvivlar på att någon hade lagt sig i om det verkligen hade blivit slagsmål, underhållningsvärdet var för stort, men det kändes som om alla andra på planet förenades och blev kompis och du med varandra som följd av detta ovanliga scenario. Om det verkligen hade blivit slagsmål och upphovsmännen hade hoppat på någon "i publiken" är det mycket möjligt att de övriga passagerarna hade lagt sig i som en man, eller kvinna, och försvarat sin publikbundsförvant.

Den där känslan av samhörighet med medpassagerarna och bilden av kinesen, indiern och afrikanen som rök ihop hängde kvar i mig ganska länge här på Addis flygplats. Blandningen av folk är ju så mycket större här än på västerländska flyplatser, och jag fascineras av den och det är som om själva blandningen av bakgrunder, religioner och övertygelser är en histioria i sig. Det känns som om det är ett förebud. Världen har ju aldrig förvandlats samma takt som nu, med internet, ekonomisk och teknisk utveckling sammanspunnet in en slags åtstramad panik över hela jordklotet. Ser man sig runt på flygplatsen kan man ju konstatera att dom flesta håller sig till sina egna grupper eller för sig själva, som fallet är för undertecknad, men det går inte att komma ifrån att antalet möten olika bakgrunder emellan håller på att växa exponentiellt. Och det måste nog vara positivt, tillfälliga känsloyttringar till trots.

Drygt fem timmars väntetid har jag här. Det mesta har redan gått och jag har hållit mig upptagen på ett naturligt sätt. Tittat lite i taxfreebutikerna, ätit och läst min bok. Jag drack lokalt vin till maten. Flaskan och etiketten så hemgjorda ut. Jag gillar ju egentligen inte vin särskilt mycket, är mer av en öldrickare om alkohol skall inmundigas, men jag drack även vin på flyget hit av den enkla anledningen att öl kändes för simpelt. En resa som denna krävde något mer ödestigert för att passa i smaken. Och det stämde, jag försökte föreställa mig att jag hade en öl till hands och tanken att dricka öl var motbjudande. Vinet slank ner långsamt med säkert och det smakade verkligen bra. Jag tror inte att smaken i sig hade så mycket med saken att göra, fasst jag är inte riktigt säker, men det var mer som om varumärket vid rimmade bättre med min känsla för mig själv.

Och en sak till om Addis. Addis ligger på en höjd och klimatet här skall påminna om svensk sommar har jag hört sägas förut. När jag steg ut ur planet var det exakt vad jag förnimde, temperaturen, luftfuktigheten och ljuset. Det fyllde mig på något oveskrivligt sätt, jag tog djupa andetag och försökte andas in själva känslan och det förstärkte känslan men hjälpte mig inte att sätta ord på den. Kanske var det känslan av trygghet, men det är inte mycket mer än en gissning.

18 mars

Vilken fantastisk dag! Som en saga. En bok.

Det började med att jag vaknade tidigt. Jag låg kvar i sängen och drog mig tills det började ljusna ute, då gick jag upp och duschade kallt, klädde på mig, rotade reda på passande kläder i mitt fullspäckade bagage och gick ut i vardagsrummet. Det var redan dukat för frukosten, men dukningen var satt kvällen innan, och medans jag väntade på att resten av huset skulle vakna så öppnade jag en gardin för att släppa in gryningsljuset och la mig i en soffa och läste min bok.

När huset kom igång, det bor en ganska bra blandning människor här, två svenska ungdomar som volontärundervisar på ena skolan som min polare driver, en medelålders amerkanska som driver någon form av missionärskontor, kenyaner som vill bo här eller av olika anledningar inte kan bo någon annanstans men som får bo här. Dom vill naturligtvis också bo här. Frukosten var en blandning av klassiskt västerländsk och klassisk afrikansk, tror jag, och god snarare än hälsosam.

Efter frukosten fortsatte förmiddagen på afrikansk manér och jag fortsatte läsa min bok under det att huset frukosterade färdigt och förberedde sig.

Dagens första aktivitet var att besöka förskolan Tip Top School som polaren här har startat. Egentligen är det NGO:n Friends Pioneers som startat förskolan, men det är polarn som startat FP, och det är i princip han som utgör organisationen. Tip Top Scholl fungerar ungefär enligt modellen att de som kan betala för sig får betala för två, och de ungar som inte har några föräldrar eller som har föräldrar som inte kan betala för ungarna, får gå gratis. I skolan får dom frukost, en gröt lagad på en blandning av majs, soja och lite annat som jag inte uppfattade, men näringrikt lät det i allafall. Dom får lära sig räkna på fingrarna, lite sånger, lite engelska och säkert lite annat som inte jag hann bevitna. Det var väl runt 25 eller 30 ungar mellan tre och sex år i ett rum, dom hade tre lärare och en skolgård med gungor på. Det fanns stolar till nästan alla, och någon enstaka fick sitta på en gammal plasttunna, där fanns en svart tavla och färgranna målningar med djur och bokstäver på väggarna. När polarn och jag gick in på skolgården kom några ungar och rusade fram till honom, kramade om honom och höll honom i handen när vi gick vidare in i skolan. Vi var i förskolan i kanske trekvart, under det att dom åt frukost, och jag tror att jag satt och log hela tiden. Ungarna var ju såklart helt ofattbart söta i sina tappert frambrungna små skoluniformer sittandes i sina små plaststolar vid de slitna träbänkarna drickandes gröt ur de färglada plastmuggarna.

När vi begav oss därifrån så var nästa anhalt en gymnasieskola, St Joseph's, men på väg dit hade vi ett ärende förbi det regionala poliskontoret. Polarn hade blivit ombedd av en svenska som bott här att hjälpa en vän till henne som satt i fängelse. När han väl började hjälpa kvinnan i fängelset gick det upp för honom att han själv kände henne, mycket väl till och med. Kvinnan hade velat skilja sig från sin man, vilket blivit lite enklare i Kenya jämfört med tidigare tydligen, och det skulle innebära att hon fick vårdnaden om ungarna. Mannen ifråga hade mutat en eller flera poliser, detaljerna kring det där går väl kanske inte att reda ut exakt, och dom hade planterat marijuana på henne vilket ledde till att hon dömts till fängelse i fem år. När vi hälsade på henne i häktet hade hon suttit av sex månader, av någon anledning satt hon fortfarande i häktet istället för i fängelset. När polarn började reda i det där hade det snart kört fasst, men han drog i några trådar och fick nog lov att muta någon här och där för att det skulle lossna. Vi pratade med kvinnan genom häktesdörren. Det var en tjock ståldörr i pastellblott mot den vitputsade fasaden, vi kunde kommunicera via ett kvadratdecimeter stort hål genom dörren, hålet var inte så stort att hon kunde prata och lyssna genom det samtidigt, så hon fick vända örat mot hålet när polarn pratade, och sen vrida runt huvudet så hon kunde prata ut genom hålet och då kunde hon även se ut med ena ögat. När vi kom så hade vi hälsat på henne, och då fick hon helt dra undan huvudet från hålet och sträcka ut fingrarna för att kunna skaka hand. Vi gick runt på polisstationen och pratade, eller jag pratade inte så mycket, hälsade ibland, men vi gick runt och pratade med olika poliser för att försöka reda ut hur läget såg ut för kvinnan. Till slut fick vi, litegrann av en tillfällighet verkade det som, prata med stationsbefälet. Han kollade i lite olika böcker och pratade med någon annan polis och ringde till slut till fängelset eller om det var domstolen för att försöka reda ut hur det kom sig att kvinnan satt i häktet fortfarande när hon egentligen skulle till ett riktigt fängelse. Han verkade få reda på något. Vi sa hejdå till kvinnan i häktet och åkte till gymnasieskolan.

Gymnasiet var också en historia i sig. Vi kom dit strax innan lunch och hälsade litegrann på den administrativa personalen innan vi gick ut och satt oss på några bänkar i skugga under ett träd. Efter ett tag kom svenskarna som jag bor med ut, dom hade varit med i matteundervisningen, och med sig hade dom matteläraren. Matteläraren slog an en intresserad ton så fort han fick höra att jag var ingenjör, eller snart ingenjör, vilket utvecklades till ett drygt timmes långt och mycket intressant samtal under hela lunchen, som han bjöd på. Lunchen bestod av majs och bönor, och samtalet rörde sig från politik till geografi, utveckling, matematik och fysik, utbildning naturligtvis, Afrika, Europa, Japan och allt möjligt annat. Eller kanske inte så mycket annat förresten, vi fördjupade oss ganska duktigt i de flesta ämnena. Han hade själv pluggat till ingenjör en gång i tiden, men fick lov att avbryta sina studier när han inte ville leka marionett åt lärarna utan sa vad han tyckte. Han hade några år senare fått återvända till universitetet för att avsluta sin bachelor, men aldrig fått påbörja sin master eftersom han var för trotsig. Han refererade till de andra studenterna som han hade studerat med, har refererade till dom som "the good guys", dom hade alla välbärgade liv nuförtiden, och han var den enda av alla klasskompisar som inte ägde ett fordon. Förutom en till kille som inte ägde något fordon eftersom han var död. Han hade dött i en trafikolycka. I mitt eget huvud refererade jag till läraren som den verkliga good guy, eftersom han var den som levde efter sin övertygelse och inte efter materiella tillgångar. Han såg hård ut, på något sätt såg han vältränad ut och som att han när som helst var beredd att ge sig in i strid. Och han var visserligen rebell, vilket är ovanligt här, men till skillnad från de människor som titulerar sig som rebeller i Europa hade denne man något verkligt påtagligt, hedervärt och tämligen okontroversiellt att göra uppror mot. En del av det har jag försökt att skriva om i bloggen tidigare och jag tänker inte ge mig in i det här. På någon enstaka punkt hade vi olika åsikter, eller kanske inte åsikter utan snarare gissningar, och vi kom bra överens och faktiskt måste jag säga att det kändes som om vi kom varandra nära under detta timmeslånga intensiva samtal. När det var dags för mig att bege mig vidare hade hans elever samlats runt oss och dom skulle ha fysiklektion under trädet. En svart tavla hade tagits fram för detta ändamål och träbänkarna var byggda så att man kunde sitta på en och ha en annan högre bänk framför sig att ha böcker och anteckningar på. När jag ställde mig upp presenterade han mig för sina elever såsom en mycket smart och duktigt ingenjörsstudent på masternivå som skulle gå långt. Han hade förstått att jag skulle gå långt sa han, och att jag skulle förändra världen till det bättre. Vi skakade hand till avsked fyra gånger, han hade ett fasst och riktigt handslag, och han rekomenderade varmt att jag skulle fortsätta mina studier efter masterexamen med att doktorera. Att lära sig är ett livslångt åtagande sa han, och själv letade han fortfarande efter möjligheten att få fortsätta studera, först master och sen doktor. Jag tänkte att gymnasieeleverna kunde skaffa sig lyckliga som hade en så bra lärare.

Polarn och jag åkte sedan in till centrum. Dittills hade vi mest rört oss i det som han kallar slummen, men jag tycker inte att det är så slummigt. I centrum köpte vi flygbiljett till Nairobi åt mig, jag flyger imorgonförmiddag klockan 11, och jag fick möjlighet att växla till mig lite pengar. Nu tror jag inte att jag kommer hinner göra av med mer än kanske 20 dollar här, flygbiljetten frånräknad, men jag växlade 150 dollar och och tänkte att dom knappt 90 dollar i kenyashillings som jag antagligen kommer ha kvar när jag drar härifrån kan jag ge till polarn. Då vet jag att dom går raka vägen in i sådant som man vill stödja men som man inte vet hur man ska göra det, vare sig det rör sig om skolavgifter, mat åt fattiga, medicin eller läkarvårt åt sjuka, bygga en till del till någon av hans skolor eller mutor som kan få den justitiemördade kvinnan fri. Lite okristligt att försöka besegra mutor med mer mutor, att inte vända andra kinden till, men polarn här är godheten personifierad och jag är ju inte särskilt kristen, så det blir nog bra med det. Så behöver ju jag aldrig få reda på vart dom där extra slantarna går heller, dom går säkert till skolan.

Vi åkte motorcykel när vi tog oss. Polarn har en motorcykel som han åker runt på mellan ställen och jag satt bakpå. Ingen hjälm, kortärmad pikétröja och tunna handgjorda sandaler i skinn och gummi kändes inte som något skinnställ och störtkruka, och trafiken här har väl ungefär 200 gånger så höga dödstal per kapita som den i Sverige. I Dar åkte jag aldrig picki-picki för det är så uppenbarligt farligt, men här var det inte mycket att välja på. Men polarn körde lugnt och hejade nästan på alla vi mötte. Vägarna är oftast så gropiga att man får kämpa för att komma upp i en hastighet som man lätt överstiger med en vanligt cykel på en cykelväg i Sverige. Stundom åkte vi visserlige på asfaltsvägar utan farthinder, och även om det kändes lite osäkrare i höga hastigheter kan jag inte blunda för att det var otroligt skönt med vinden som svalkade av den heta dagen.

-----------------------------------------------------------

Här är en paus i skrivandet från det att polarn ropade att middagen var klar tills det att vi kom hem från krogen exakt klockan 02:00

-----------------------------------------------------------

Ja efter det ovan så åkte vi till internetkafét som jag var med och öppnade för två år sedan. Det ligger i en motivmålad container precis mellan det som kallas för slummen och det som kallas de rika områden. Evolution Internet Café tror jag det hette, och dom ska ha en eloge till att dom använde ordet evolution i ett land och en del av en världsdel som tror så hårt på så sån intelligent skapelse. Jag uppdaterade min facebookstatus där och fick betala motsvarande fyra kronor. Det kändes skönt att jag inte fick någon slags VIP-rabatt bara för att jag varit med och startat stället. Alla lika!

Sen hem och jag somnade litegrann när jag läste min bok innan middagen. Till middagen bjöd de andra svenskarna på vitt vin som var sött och gott, inte sådär surt som vin är oftast, och idéen om att gå ut under kvällen började göra sig mer konkret. Vi frågade polarn och han var sugen men ingen annan verkade vilja hänga på, och vi bestämde att gå till den stora krogen här i det dom kallar för slummen. När vi började gå visade det sig att två av tjejjerna ville följa med ändå, så sammalagt var vi sjuk pers som gick på krogen. Krogen såg faktiskt rätt slummig ut när jag på plats analyserade läget. Inte dåligt på något sätt, utan bara det att den såg ut som ett förväxt plåtskjul. Tjejjerna, visade sig, hade hellre gått ut inne i centrum, och när dom väl bommade igen stället för kvällen, vilket var halvt tolv, drog vi oss vidare in mot centru. Vi åkte bajaj, fasst dom heter något annat här, pukpuk eller nåt, och jag lovar att ni skulle ha velat se när vi for fram där, tio festglada personer på en trehjulig moppe i den afrikanska natten.Tre satt i baksätet, en på varje sida föraren, där jag satt liksom ovanpå det som skulle föreställa dörren med benen innåt och överkroppen hängande utanför fordonet. Det kändes egentligen inte särskilt säkert, men handlingsutrymmet var så pass begränsat att det kändes som om det var

-----------------------------------------------------------

Här somnar jag och fortsättningen är skriven morgonen efter när jag vaknat. På den stora hemresedagen alltså, den 19 mars

-----------------------------------------------------------

...lika bra att sitta där som någon annanstan. Frihetskänslan i det lite småberusade tillståndet var ju förstås enorm. Dom sista fyra passagerarna fick stå upp bakpå, i vad som var ens lags blandning mellan en baklucka och en kofångare. Det var ju inte första gången för dom direkt, tuktuksurfa kallade dom det. På vägen hem tuktuksurfade även jag och det var vekligen fantastiskt, speciellt i nedförsbackarna så påminde det mycket om att åka snowboard eller skateboard snabbt nerför en backe.

Utestället påminnde litegrann om en sunkig svensk nattklubb. Men bara till inredningen. Människorna var ju såklart av ett helt annat snitt. Aldrig förr tror jag att jag har varit någonstans där klientelet är så rakt igenom glada. Jag ägnade mig en del åt den gamla sysslan "Titta på människor", och det var otroligt att se hur lättsamt och glatt det var på dansgolvet. Vid något tillfälle irriterade sig en kille på en annan, och jag tyckte att jag kände igen situationen allt för väl, men i det ögoblick som jag förväntade mig att slagsmålet skulle bryta ut bröt dom istället ut i leenden och skratt. Sen kanske ni inte blir särskilt förvånade om jag påstår att jag tyckte mig märka att den genomsnittligen afrikanen dansade bättre och hellre än den genomsnittlige svensken. Och det slog mig att det var faktiskt första gången i afrika som jag äntrade ett discodansgolv, eller jag, ett dansgolv över huvudtaget.

Nu måste jag duscha och packa och åka till en annan kontinent

nyalenda (kisumo)

17 mars på kvällen

Nu är jag i Nyalenda. Hemma i nyalenda. Sällan har jag känt mig hemma så snabbt någonstans. Kanske aldrig förr. Det räckte med att jag gick in genom dörren och skrattade och så var jag hemma. Eller om det kanske var någon annan som skrattade åt mig, jag minns inte detaljerna.

Polarn kom och hämtade mig på flygplatsen. Flygplatsen såg ut som ett skämt, en koja vid en äng. Tydligen är det delvis för att dom håller på att bygga om den, man fick åka bussar som de vana resänärerna klagade på mellan flyplanet och terminalen. När man gick av bussen var det bara gå ut genom några grindar, inget krångel med att gå genom någon byggnad. Landskapet var fuktigt och man såg både berg på ena sidan och solnedgången över Victoriasjön på andra sida. Victoriasjön har jag länge velat se. Om Afrika känns som moderkontinenten så känns Victoriasjön som dess hjärta. Lite Dalarna och Falun i Sverige.

Jag hade satt i mitt svenska simkort i telefonen och smsade lite med polarn, berättade lite att jag var sen redan från Nairobi, undrade om jag behövde skaffa kenyashillings vid flygplatsen i kisumo för att betala taxi eller till något annat, men fick inga svar. Eller jag fick två svar, det ena att polarn skulle möta mig, det andra att en taxi väntade på mig, varpå jag föreställde mig en man med en skylt med mitt namn på stå väntandes utanför flygplatsen för att ta mig någonstans.

När jag gick ut genom grinden från flygplatsen hade det slagit mig redan att jag borde ha kollat på facebook hur polarn min såg ut. Det är mer än två år sedan vi träffades, och då bara några gånger, och jag kunde för mitt liv inte föreställa mig hans ansikte när jag tänkte på det. Men jag hoppades att han skulle känna igen mig och säga hej. Och som tur var hoppades jag rätt. Sen slog det mig att polarn kanske bara hade visat foto på mig för någon annan och att jag faktiskt inte kände personen jag pratade med. Lite pinig känsla kan jag säga, men så dags att tänka på det nu. Vi satte oss i taxin och körde iväg, och efter några minuter kände jag igen min vän, inte på utseendet men till karaktären. Omissigenkännelig.

Redan när jag gick av planet slogs jag av vad jag sågs och känslan av att vara liten på gränsen till befintlig i gäntemot ödeskänslan försvann, nu i efterhan vill jag vara så fin i kanten att jag skriver att den blåste bort över Victoriasjön och upp ibland bergen och ut över de gröna fuktiga fälten. Det låter kanske fint eller töntigt beroende på vilket humör man är på, men hur det än var så vart jag i allafall karl över mig själv där, som man så prakiskt kan uttrycka det om man är född på den sidan könsgränsen, och det var en känsla som bara växte. Vi fick ju stå och vänta ett tag på att dom skulle lyckas skramla fram tillräckligt med bussar som kunde köra oss ifrån planet till terminalen, så vi stog där i den fuktiga solnedgången och det var lite som att få morfin när jag bröt handen, fasst nu var det jaget i själen som kunde börja andas lugnt istället.

Jag kommer inte ihåg exakt när under eftermiddagen och kvällen, jag tror att det var på bussen från flygplanet till terminalen, som det slog mig att nu har jag överkommit min yttersta gräns. Att nu behöver jag inte testa några gränser längre, påpassligt nog kändes det som att nu kan jag slå mig till ro, men det återstår väl att se hur länge den känslan håller i sig. Redan att åka till Afrika kändes så stort, men visade sig ju vara enkelt. När jag sedan första gången bestämde mig för att åka hit och sedan ställde in så tänkte jag att man växer med sina bestlut och inte med sina upplevelser, så jag liksom nöjd med att ha bestämt mig för att åka trots att jag inte åkte. Men som tur var nöjde sig inte polarn med det och på lite afrikanskt smådrygt tjatig manér övertygade han mig att komma hit. Det var iallafall så jag tolkade det då och jag ångrade mig kanske litegrann när jag insåg allt strul och meck det innebar, men som det är just nu är jag iallafall sjukt nöjd med hur allt har fallit ut. Det är som att jag står på den absoluta toppen av självförverkligande och som att nu är det bara till att håva in resten av livet, i dubbel bemärkelse (såklart!).

När vi hade åkt i kanske en halvtimme slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om var vi var på väg, och jag var precis på väg att fråga när jag kom på att huvudkaraktären i boken jag läser nu aldrig frågade om det. Eller om han frågade fasst aldrig fick något svar. Iallafall så tyckte jag att det var roligare att inte fråga och liksom bara åka dit jag for, men frågade istället någonting om allting runtomkring mig, och på den vägen (dubbel bemärkelse igen) fick jag reda på var vi var och att det här var det område och den väg jag hade försökt föreställa mig hur den såg ut för två år sedan när jag lärde känna polarn här. Då vart jag ju även hyffsat säker på vart vi var på väg någonstans, men om jag ska vara ärlig så har jag fortfarande inte, trots att jag ätit middag och fått ett eget rum tilldelat till mig och att det verkar bo en massa människor i detta hus, frågat var jag är någonstans och vad för slags ställe det är jag bor på. Så det kan jag inte svara på. Eller jag vet ju att jag är i Nyalenda, i slumområdet på andra sidan Ring Road som skiljer den rika inre delen av staden Kisumo från den fattiga utkanten. Och jag gissar att stället jag bor på är något slags ställe där folk bor när dom behöver någonstans att bo. Vet dock ej om någon form av hyra kommer utgå, det känns inte riktigt så, men framförallt är jag väl lite tacksam över att ha någon stans att bo. Det hade jag faktiskt glömt att reflektera över innan jag for hit, och nu har jag fått en nybäddad säng med myggnät och allt som är redo.

Och nu precis så ser jag att där ligger en ren duschhandduk på sängen också! Fett, jag som lämnade min egen, som jag tror att någon bara hade glömt hos mig någon gång och sen glömt bort att dom glömt den, i Dar för att den inte fick plats i väskan, och för att det säkert fanns någon där som skulle uppskatta den mer än mig.

In i duschen alltså!

Puss och godnatt på er bloggvärlden!

nairobi / kisumo

fran den 17 mars pa eftermiddagen

på flyget från nairobi till kisumo nu. flyget från från dar es salaam var fem timmar försenat, och hela den långa väntetid som jag förespåddes i nairobi krymptes tills dess att jag hade missat flyget som jag skulle med. Jag hade blint litat till att jag under dessa timmar skulle hinna köpa en väska, packa om och lagra en väska i nairobi mens jag är i kisumo, för att på det sättet slippa betala övervikt. Istället fick jag med mig hela mitt överviktsbagage till det här flyget.

Det här flyget stod på gaten, det var redan färdigboardat, men jag fick gå igenom någon annan kö, slapp säkerhetskontroll, en dam följde med mig hela vägen fram till trappen framför planet och sa åt mig att ta mitt handbagage medan hon gick runt och slängde på min incheckade väska i bagageutrymmet. Väl på planet sa dom att dom skulle lyfta om fem minuter, men när jag frågade om jag fick gå på toaletten sa dom tanklöst ja, varpå dom dom en minut senare knackade på och ville lyfta. Dom viste säkert inte att jag gärna sitter i halvtimmesstötar.

Jag har läst min bok litegrann. Inte så mycket för jag fick förseningssällskap av en fantastisk lite familj på flygplatsen idar. Men när jag inte läser så funderar jag var jag egentligen håller på med. Jag tror ju inte riktigt på ödet så där, men ödeskänslan i den resa jag håller på med nu är så fruktansvärt stark att själv blir så liten i min världsbild att jag knappt kan förinna mig själv. Inför denna känsla är jag absolut ödmjuk.

När jag skulle boarda planet i dar es salaam hade en kvinna långt tidigare, flera timmar tidigare när jag frågade vad som skulle hända med mitt transferflyg, försvunnit med mitt boardingkort. Hon kom inte riktigt tillbaka med det, och när alla andra boardade så stod jag kvar vi gaten tillsammans med en skara mycket upprörda och förbannade andra medresenärer med liknande problem. Till slut släppte dom på mig och jag fick tillbaka mitt boardingkort. Dom andra arga medresenärernas hetsiga rop ekade fortfarande i mitt huvud när jag blev följd till planet av en herre som jobbade på flygplatsen och som talade perfekt engelska. Känslan i kroppen sa till mig att jag borde försöka skälla honom för att vi hade fått dålig information och sådant där som man ska skälla på folk om, men en annan starkare känsla tog tag i mig så det enda jag sat till honom var "Do you like Bob Dylan?" Han skrattade och svarade jakande, och jag sa att jag hade haft en melodi med honom i huvudet i flera dagar nu, och så visslade jag vidare på melodin

Nu är jag alltså på väg till Kisumo, elle rättare sagt Nyalenda, ett av slumområdena utkanten av Kisumo, för att titta på ett internetkafé.

flygtid

Vill bara inflika här att flyget från dar till nairobi än så länge är dryga två timmar försenat och konstatera att min afrikavistelse har sina speciella flygtider.

Alldeles nyss somnade jag när jag väntade och det var som om hjärnan bara stängde av sig.

flygplatsen i dar

Nu sitter jag på flygplatsen i dar. Färden hit och incheckningen gick bra, några kilon övervikt var inget som någon brydde sig om att kommentera. Inpasseringen i passkontrollen gick bra, trots att jag inte fick någon stämpel vid inpasseringen och förväntade mig många frågetecken kring det. Men icke.

Invid gaten inhandlades morgonkaffe, en dubbel espresso, och croissant under det att det afrikanska frukostköket lyste med sin frånvaro. Sånär som att en medresenär uppmärksammade mig på att det var kackerlackor bland croissanterna. Smör och sylt var inget som man fick med croissanten av bara farten utan det fick man fråga efter. Smöret var importerat från Nya Zeeland av alla ställen och hade varit smält och kylt ett par gånger innan engångsförpackningen till slut nådde konsument. Men croissanten var god och kaffet var nog ännu godare. Personalen hade som tur var inte lagt sitt afrikanska skratt åt sidan, och erbjöd stolt min medresenär att köpa kakor ur en kackerlackfri monter.

Förresten så deltog jag halvaktivt i kackerlackjakten. På beställarsidan av disken hade jag ett perspektiv som kompleterade servitörens och pekade och ropade glatt för att hjälpa till att fånga den parasit som livnärde sig på min frukost.

Snart går flyget till Nairobi och där har jag bara drygt fem timmars transfer innan jag fortsätter till Kisumo.