19 mars

19 mars - kisumo

Nu sitter jag på flygplatsen i Kisumo, den är liten, det är rutig linoleummatta på golvet och på den gamla lilla tjockteven som står i väntrummet spelas reaggeavideor för fullt medans regnperioder försöker komma igång utanför fönstrena.

Vi gav oss iväg hemifrån i sista sekunden, Polarn fick inte tag i någon taxi och till slut så ringde han och fick tag på en tuktuk, trehjulig moppe med kapell, som kom på en gång med afrikanska mått mätt. Själv var jag rejält osäker på att vi skulle hinna med flyget, men eftersom polarn verkade så självsäker så fick jag väl lita på det, han hade ju ändå åkt många gånger. Antar jag.

Av någon anledning så stannade vi mitt i stan, på vägen till flygplatsen och polarn och förarn gick ut och skulle bara vara borta i "en minut". Yeah right. Nu kände jag mig inte lika säker på att vi skulle hinna längre. Speciellt som dom skulle in på kommunkontoret för att försöka muta någon där så att förarn kunde få tillbaka nycklarna till sitt fordon, för som det var nu så hade han handstartat motorn med ett hemgjort dragsnöre och inget av det elektriska, som vindrutetorkare till exempel, fungerade. Med svensk kommunaleffektivitet i tankarna så blev jag positivt överaskad när dom var tillbaka efter lite mindre än tio minuter. Bra jobbat. Förarn skulle få tillbaka sin nyckel sa dom, men tydligen inte ännu för han var tvungen att dragstarta tuktuken igen.

Vi hoppade vidare på de gropiga vägarna och kom till slut fram till flygplatsen som till stämningen påminner rätt mycket om en tågstation i en öde vilda västernhåla. Dom hade visserligen säkerthetskontroll men både polarn och hans tjej som också hade följt med fick gå igenom trots att dom inte skulle flyga, dom vägde inte bagaget som jag checkade in, behövde inte ta ut datorn, fick ta med mig vattenflaskan och allt sånt som man inte får göra i Europa nuförtiden. Fasst innan 9/11 fick man ju det, och det är väl bara en tio år sedan nu.

Alla fläktar i taket på vänthallen fungerar.

19 mars - nairobi

Planet från kisumo till nairobi var en timme försenat. Det ar ju det polarn sa. Man kan lita på att flyget är försenat.

Polarn ja. Jag tänkte skriva lite om honom. Han driver ju alltså två skolor och ett internet kafé. Han och hans familj är en institution i det som han kallar för slummen. Han har vakt vid sitt hus, men antagligen behövs det inte. När han åker runt på sin motorcykel i staden så hälsar han på folk precis överallt. Dom svenska ungdoarna sa att om någon som är gäst eller kompis med polarn råkar ut för någonting, så går han runt och frågar folk tills han får reda på vem det är som är tjuven, och sen åker han hem till tjuven och säger att tjuven måste lämna tillbaka det som han har tagit, eftersom det var polarns polare dom snodde av. Och så lämnar tjuven tillbaka stöldgodset. Jag tror det är för att han utgör en ambassad för hoppet om framtiden och säkerheten och att det är någonting som håller ihop samhället. När han låter föräldralösa barn gå i skolan och betalar skolavgift för dom så är det någonting som hela samhället tjänar på, både på kort och lång sikt. Han är som en mafia för det goda i samhället.

När jag väl flög mellan Kisumo och Nairobi så tittade jag en sista gång på Victoriasjön. Den ser inte särskilt välmående ut och har uppenbarligen sina problem. Jag skulle gissa på övergödning, men det är möjligt att det är förgiftning eller utsläpp som har ihjäl sjön. När vi flög över inlandet så sov och läste jag mest, men vid ett tillfälle tittade jag ner genom molnen på den rödbrända jorden och fascinerades av den blodröda färgton den hade. Jag har aldrig sett någon liknande förut.

På flygplatsen i Nairobi finns inte mycket att säga om. Jag gick in i terminalen direkt för att slippa påflugna taxichaufförer och ficktjuvar, och nu har jag väntat här i fyra timmar. Men just nu så verkar det som om flyget från Nairobi till Addis Ababa blir det första av mina flyg i eller till afrika som går i tid. Sjätte gången gillt!

19 mars - Addis Ababa

Flyget gick verkligen i tid. Eller jag kollade aldrig klockan när det gick men det landade i allafall några minuter innan utsatt tid. När vi landat uppstod tumult i flygplanet. Jag såg inte så noga för det var en sju, åtta meter bort och fullt med folk emellan som stod upp för dom hade bråttom att komma ut som folk alltid verkar ha från flygplan, men det verkade som om det var fyra personer som bråkade, men det var bara tre jag kunde se tydligt. Det var en indier, sikh tror jag, en kines och en afrikan. Det var som om dom skulle ryka ihop vilken sekund som helst men det faktum att det var så trångt och folk trängde på för att komma förbi gjorde nog att en uppgörelse med nävarna blev omöjlig. Men det var ingen tvekan om vartåt det barkade. Dom fyra eller eventuellt tre bråkstakarna var omgivna av en hundratal resenärer av lika blandat ursprung som alla log och skrattade ikapp åt tumultet, det var omöjligt att inte dras med av leendena och skratten. Jag tvivlar på att någon hade lagt sig i om det verkligen hade blivit slagsmål, underhållningsvärdet var för stort, men det kändes som om alla andra på planet förenades och blev kompis och du med varandra som följd av detta ovanliga scenario. Om det verkligen hade blivit slagsmål och upphovsmännen hade hoppat på någon "i publiken" är det mycket möjligt att de övriga passagerarna hade lagt sig i som en man, eller kvinna, och försvarat sin publikbundsförvant.

Den där känslan av samhörighet med medpassagerarna och bilden av kinesen, indiern och afrikanen som rök ihop hängde kvar i mig ganska länge här på Addis flygplats. Blandningen av folk är ju så mycket större här än på västerländska flyplatser, och jag fascineras av den och det är som om själva blandningen av bakgrunder, religioner och övertygelser är en histioria i sig. Det känns som om det är ett förebud. Världen har ju aldrig förvandlats samma takt som nu, med internet, ekonomisk och teknisk utveckling sammanspunnet in en slags åtstramad panik över hela jordklotet. Ser man sig runt på flygplatsen kan man ju konstatera att dom flesta håller sig till sina egna grupper eller för sig själva, som fallet är för undertecknad, men det går inte att komma ifrån att antalet möten olika bakgrunder emellan håller på att växa exponentiellt. Och det måste nog vara positivt, tillfälliga känsloyttringar till trots.

Drygt fem timmars väntetid har jag här. Det mesta har redan gått och jag har hållit mig upptagen på ett naturligt sätt. Tittat lite i taxfreebutikerna, ätit och läst min bok. Jag drack lokalt vin till maten. Flaskan och etiketten så hemgjorda ut. Jag gillar ju egentligen inte vin särskilt mycket, är mer av en öldrickare om alkohol skall inmundigas, men jag drack även vin på flyget hit av den enkla anledningen att öl kändes för simpelt. En resa som denna krävde något mer ödestigert för att passa i smaken. Och det stämde, jag försökte föreställa mig att jag hade en öl till hands och tanken att dricka öl var motbjudande. Vinet slank ner långsamt med säkert och det smakade verkligen bra. Jag tror inte att smaken i sig hade så mycket med saken att göra, fasst jag är inte riktigt säker, men det var mer som om varumärket vid rimmade bättre med min känsla för mig själv.

Och en sak till om Addis. Addis ligger på en höjd och klimatet här skall påminna om svensk sommar har jag hört sägas förut. När jag steg ut ur planet var det exakt vad jag förnimde, temperaturen, luftfuktigheten och ljuset. Det fyllde mig på något oveskrivligt sätt, jag tog djupa andetag och försökte andas in själva känslan och det förstärkte känslan men hjälpte mig inte att sätta ord på den. Kanske var det känslan av trygghet, men det är inte mycket mer än en gissning.