Vilken fantastisk dag! Som en saga. En bok.
Det började med att jag vaknade tidigt. Jag låg kvar i sängen och drog mig tills det började ljusna ute, då gick jag upp och duschade kallt, klädde på mig, rotade reda på passande kläder i mitt fullspäckade bagage och gick ut i vardagsrummet. Det var redan dukat för frukosten, men dukningen var satt kvällen innan, och medans jag väntade på att resten av huset skulle vakna så öppnade jag en gardin för att släppa in gryningsljuset och la mig i en soffa och läste min bok.
När huset kom igång, det bor en ganska bra blandning människor här, två svenska ungdomar som volontärundervisar på ena skolan som min polare driver, en medelålders amerkanska som driver någon form av missionärskontor, kenyaner som vill bo här eller av olika anledningar inte kan bo någon annanstans men som får bo här. Dom vill naturligtvis också bo här. Frukosten var en blandning av klassiskt västerländsk och klassisk afrikansk, tror jag, och god snarare än hälsosam.
Efter frukosten fortsatte förmiddagen på afrikansk manér och jag fortsatte läsa min bok under det att huset frukosterade färdigt och förberedde sig.
Dagens första aktivitet var att besöka förskolan Tip Top School som polaren här har startat. Egentligen är det NGO:n Friends Pioneers som startat förskolan, men det är polarn som startat FP, och det är i princip han som utgör organisationen. Tip Top Scholl fungerar ungefär enligt modellen att de som kan betala för sig får betala för två, och de ungar som inte har några föräldrar eller som har föräldrar som inte kan betala för ungarna, får gå gratis. I skolan får dom frukost, en gröt lagad på en blandning av majs, soja och lite annat som jag inte uppfattade, men näringrikt lät det i allafall. Dom får lära sig räkna på fingrarna, lite sånger, lite engelska och säkert lite annat som inte jag hann bevitna. Det var väl runt 25 eller 30 ungar mellan tre och sex år i ett rum, dom hade tre lärare och en skolgård med gungor på. Det fanns stolar till nästan alla, och någon enstaka fick sitta på en gammal plasttunna, där fanns en svart tavla och färgranna målningar med djur och bokstäver på väggarna. När polarn och jag gick in på skolgården kom några ungar och rusade fram till honom, kramade om honom och höll honom i handen när vi gick vidare in i skolan. Vi var i förskolan i kanske trekvart, under det att dom åt frukost, och jag tror att jag satt och log hela tiden. Ungarna var ju såklart helt ofattbart söta i sina tappert frambrungna små skoluniformer sittandes i sina små plaststolar vid de slitna träbänkarna drickandes gröt ur de färglada plastmuggarna.
När vi begav oss därifrån så var nästa anhalt en gymnasieskola, St Joseph's, men på väg dit hade vi ett ärende förbi det regionala poliskontoret. Polarn hade blivit ombedd av en svenska som bott här att hjälpa en vän till henne som satt i fängelse. När han väl började hjälpa kvinnan i fängelset gick det upp för honom att han själv kände henne, mycket väl till och med. Kvinnan hade velat skilja sig från sin man, vilket blivit lite enklare i Kenya jämfört med tidigare tydligen, och det skulle innebära att hon fick vårdnaden om ungarna. Mannen ifråga hade mutat en eller flera poliser, detaljerna kring det där går väl kanske inte att reda ut exakt, och dom hade planterat marijuana på henne vilket ledde till att hon dömts till fängelse i fem år. När vi hälsade på henne i häktet hade hon suttit av sex månader, av någon anledning satt hon fortfarande i häktet istället för i fängelset. När polarn började reda i det där hade det snart kört fasst, men han drog i några trådar och fick nog lov att muta någon här och där för att det skulle lossna. Vi pratade med kvinnan genom häktesdörren. Det var en tjock ståldörr i pastellblott mot den vitputsade fasaden, vi kunde kommunicera via ett kvadratdecimeter stort hål genom dörren, hålet var inte så stort att hon kunde prata och lyssna genom det samtidigt, så hon fick vända örat mot hålet när polarn pratade, och sen vrida runt huvudet så hon kunde prata ut genom hålet och då kunde hon även se ut med ena ögat. När vi kom så hade vi hälsat på henne, och då fick hon helt dra undan huvudet från hålet och sträcka ut fingrarna för att kunna skaka hand. Vi gick runt på polisstationen och pratade, eller jag pratade inte så mycket, hälsade ibland, men vi gick runt och pratade med olika poliser för att försöka reda ut hur läget såg ut för kvinnan. Till slut fick vi, litegrann av en tillfällighet verkade det som, prata med stationsbefälet. Han kollade i lite olika böcker och pratade med någon annan polis och ringde till slut till fängelset eller om det var domstolen för att försöka reda ut hur det kom sig att kvinnan satt i häktet fortfarande när hon egentligen skulle till ett riktigt fängelse. Han verkade få reda på något. Vi sa hejdå till kvinnan i häktet och åkte till gymnasieskolan.
Gymnasiet var också en historia i sig. Vi kom dit strax innan lunch och hälsade litegrann på den administrativa personalen innan vi gick ut och satt oss på några bänkar i skugga under ett träd. Efter ett tag kom svenskarna som jag bor med ut, dom hade varit med i matteundervisningen, och med sig hade dom matteläraren. Matteläraren slog an en intresserad ton så fort han fick höra att jag var ingenjör, eller snart ingenjör, vilket utvecklades till ett drygt timmes långt och mycket intressant samtal under hela lunchen, som han bjöd på. Lunchen bestod av majs och bönor, och samtalet rörde sig från politik till geografi, utveckling, matematik och fysik, utbildning naturligtvis, Afrika, Europa, Japan och allt möjligt annat. Eller kanske inte så mycket annat förresten, vi fördjupade oss ganska duktigt i de flesta ämnena. Han hade själv pluggat till ingenjör en gång i tiden, men fick lov att avbryta sina studier när han inte ville leka marionett åt lärarna utan sa vad han tyckte. Han hade några år senare fått återvända till universitetet för att avsluta sin bachelor, men aldrig fått påbörja sin master eftersom han var för trotsig. Han refererade till de andra studenterna som han hade studerat med, har refererade till dom som "the good guys", dom hade alla välbärgade liv nuförtiden, och han var den enda av alla klasskompisar som inte ägde ett fordon. Förutom en till kille som inte ägde något fordon eftersom han var död. Han hade dött i en trafikolycka. I mitt eget huvud refererade jag till läraren som den verkliga good guy, eftersom han var den som levde efter sin övertygelse och inte efter materiella tillgångar. Han såg hård ut, på något sätt såg han vältränad ut och som att han när som helst var beredd att ge sig in i strid. Och han var visserligen rebell, vilket är ovanligt här, men till skillnad från de människor som titulerar sig som rebeller i Europa hade denne man något verkligt påtagligt, hedervärt och tämligen okontroversiellt att göra uppror mot. En del av det har jag försökt att skriva om i bloggen tidigare och jag tänker inte ge mig in i det här. På någon enstaka punkt hade vi olika åsikter, eller kanske inte åsikter utan snarare gissningar, och vi kom bra överens och faktiskt måste jag säga att det kändes som om vi kom varandra nära under detta timmeslånga intensiva samtal. När det var dags för mig att bege mig vidare hade hans elever samlats runt oss och dom skulle ha fysiklektion under trädet. En svart tavla hade tagits fram för detta ändamål och träbänkarna var byggda så att man kunde sitta på en och ha en annan högre bänk framför sig att ha böcker och anteckningar på. När jag ställde mig upp presenterade han mig för sina elever såsom en mycket smart och duktigt ingenjörsstudent på masternivå som skulle gå långt. Han hade förstått att jag skulle gå långt sa han, och att jag skulle förändra världen till det bättre. Vi skakade hand till avsked fyra gånger, han hade ett fasst och riktigt handslag, och han rekomenderade varmt att jag skulle fortsätta mina studier efter masterexamen med att doktorera. Att lära sig är ett livslångt åtagande sa han, och själv letade han fortfarande efter möjligheten att få fortsätta studera, först master och sen doktor. Jag tänkte att gymnasieeleverna kunde skaffa sig lyckliga som hade en så bra lärare.
Polarn och jag åkte sedan in till centrum. Dittills hade vi mest rört oss i det som han kallar slummen, men jag tycker inte att det är så slummigt. I centrum köpte vi flygbiljett till Nairobi åt mig, jag flyger imorgonförmiddag klockan 11, och jag fick möjlighet att växla till mig lite pengar. Nu tror jag inte att jag kommer hinner göra av med mer än kanske 20 dollar här, flygbiljetten frånräknad, men jag växlade 150 dollar och och tänkte att dom knappt 90 dollar i kenyashillings som jag antagligen kommer ha kvar när jag drar härifrån kan jag ge till polarn. Då vet jag att dom går raka vägen in i sådant som man vill stödja men som man inte vet hur man ska göra det, vare sig det rör sig om skolavgifter, mat åt fattiga, medicin eller läkarvårt åt sjuka, bygga en till del till någon av hans skolor eller mutor som kan få den justitiemördade kvinnan fri. Lite okristligt att försöka besegra mutor med mer mutor, att inte vända andra kinden till, men polarn här är godheten personifierad och jag är ju inte särskilt kristen, så det blir nog bra med det. Så behöver ju jag aldrig få reda på vart dom där extra slantarna går heller, dom går säkert till skolan.
Vi åkte motorcykel när vi tog oss. Polarn har en motorcykel som han åker runt på mellan ställen och jag satt bakpå. Ingen hjälm, kortärmad pikétröja och tunna handgjorda sandaler i skinn och gummi kändes inte som något skinnställ och störtkruka, och trafiken här har väl ungefär 200 gånger så höga dödstal per kapita som den i Sverige. I Dar åkte jag aldrig picki-picki för det är så uppenbarligt farligt, men här var det inte mycket att välja på. Men polarn körde lugnt och hejade nästan på alla vi mötte. Vägarna är oftast så gropiga att man får kämpa för att komma upp i en hastighet som man lätt överstiger med en vanligt cykel på en cykelväg i Sverige. Stundom åkte vi visserlige på asfaltsvägar utan farthinder, och även om det kändes lite osäkrare i höga hastigheter kan jag inte blunda för att det var otroligt skönt med vinden som svalkade av den heta dagen.
-----------------------------------------------------------
Här är en paus i skrivandet från det att polarn ropade att middagen var klar tills det att vi kom hem från krogen exakt klockan 02:00
-----------------------------------------------------------
Ja efter det ovan så åkte vi till internetkafét som jag var med och öppnade för två år sedan. Det ligger i en motivmålad container precis mellan det som kallas för slummen och det som kallas de rika områden. Evolution Internet Café tror jag det hette, och dom ska ha en eloge till att dom använde ordet evolution i ett land och en del av en världsdel som tror så hårt på så sån intelligent skapelse. Jag uppdaterade min facebookstatus där och fick betala motsvarande fyra kronor. Det kändes skönt att jag inte fick någon slags VIP-rabatt bara för att jag varit med och startat stället. Alla lika!
Sen hem och jag somnade litegrann när jag läste min bok innan middagen. Till middagen bjöd de andra svenskarna på vitt vin som var sött och gott, inte sådär surt som vin är oftast, och idéen om att gå ut under kvällen började göra sig mer konkret. Vi frågade polarn och han var sugen men ingen annan verkade vilja hänga på, och vi bestämde att gå till den stora krogen här i det dom kallar för slummen. När vi började gå visade det sig att två av tjejjerna ville följa med ändå, så sammalagt var vi sjuk pers som gick på krogen. Krogen såg faktiskt rätt slummig ut när jag på plats analyserade läget. Inte dåligt på något sätt, utan bara det att den såg ut som ett förväxt plåtskjul. Tjejjerna, visade sig, hade hellre gått ut inne i centrum, och när dom väl bommade igen stället för kvällen, vilket var halvt tolv, drog vi oss vidare in mot centru. Vi åkte bajaj, fasst dom heter något annat här, pukpuk eller nåt, och jag lovar att ni skulle ha velat se när vi for fram där, tio festglada personer på en trehjulig moppe i den afrikanska natten.Tre satt i baksätet, en på varje sida föraren, där jag satt liksom ovanpå det som skulle föreställa dörren med benen innåt och överkroppen hängande utanför fordonet. Det kändes egentligen inte särskilt säkert, men handlingsutrymmet var så pass begränsat att det kändes som om det var
-----------------------------------------------------------
Här somnar jag och fortsättningen är skriven morgonen efter när jag vaknat. På den stora hemresedagen alltså, den 19 mars
-----------------------------------------------------------
...lika bra att sitta där som någon annanstan. Frihetskänslan i det lite småberusade tillståndet var ju förstås enorm. Dom sista fyra passagerarna fick stå upp bakpå, i vad som var ens lags blandning mellan en baklucka och en kofångare. Det var ju inte första gången för dom direkt, tuktuksurfa kallade dom det. På vägen hem tuktuksurfade även jag och det var vekligen fantastiskt, speciellt i nedförsbackarna så påminde det mycket om att åka snowboard eller skateboard snabbt nerför en backe.
Utestället påminnde litegrann om en sunkig svensk nattklubb. Men bara till inredningen. Människorna var ju såklart av ett helt annat snitt. Aldrig förr tror jag att jag har varit någonstans där klientelet är så rakt igenom glada. Jag ägnade mig en del åt den gamla sysslan "Titta på människor", och det var otroligt att se hur lättsamt och glatt det var på dansgolvet. Vid något tillfälle irriterade sig en kille på en annan, och jag tyckte att jag kände igen situationen allt för väl, men i det ögoblick som jag förväntade mig att slagsmålet skulle bryta ut bröt dom istället ut i leenden och skratt. Sen kanske ni inte blir särskilt förvånade om jag påstår att jag tyckte mig märka att den genomsnittligen afrikanen dansade bättre och hellre än den genomsnittlige svensken. Och det slog mig att det var faktiskt första gången i afrika som jag äntrade ett discodansgolv, eller jag, ett dansgolv över huvudtaget.
Nu måste jag duscha och packa och åka till en annan kontinent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.