nyalenda (kisumo)

17 mars på kvällen

Nu är jag i Nyalenda. Hemma i nyalenda. Sällan har jag känt mig hemma så snabbt någonstans. Kanske aldrig förr. Det räckte med att jag gick in genom dörren och skrattade och så var jag hemma. Eller om det kanske var någon annan som skrattade åt mig, jag minns inte detaljerna.

Polarn kom och hämtade mig på flygplatsen. Flygplatsen såg ut som ett skämt, en koja vid en äng. Tydligen är det delvis för att dom håller på att bygga om den, man fick åka bussar som de vana resänärerna klagade på mellan flyplanet och terminalen. När man gick av bussen var det bara gå ut genom några grindar, inget krångel med att gå genom någon byggnad. Landskapet var fuktigt och man såg både berg på ena sidan och solnedgången över Victoriasjön på andra sida. Victoriasjön har jag länge velat se. Om Afrika känns som moderkontinenten så känns Victoriasjön som dess hjärta. Lite Dalarna och Falun i Sverige.

Jag hade satt i mitt svenska simkort i telefonen och smsade lite med polarn, berättade lite att jag var sen redan från Nairobi, undrade om jag behövde skaffa kenyashillings vid flygplatsen i kisumo för att betala taxi eller till något annat, men fick inga svar. Eller jag fick två svar, det ena att polarn skulle möta mig, det andra att en taxi väntade på mig, varpå jag föreställde mig en man med en skylt med mitt namn på stå väntandes utanför flygplatsen för att ta mig någonstans.

När jag gick ut genom grinden från flygplatsen hade det slagit mig redan att jag borde ha kollat på facebook hur polarn min såg ut. Det är mer än två år sedan vi träffades, och då bara några gånger, och jag kunde för mitt liv inte föreställa mig hans ansikte när jag tänkte på det. Men jag hoppades att han skulle känna igen mig och säga hej. Och som tur var hoppades jag rätt. Sen slog det mig att polarn kanske bara hade visat foto på mig för någon annan och att jag faktiskt inte kände personen jag pratade med. Lite pinig känsla kan jag säga, men så dags att tänka på det nu. Vi satte oss i taxin och körde iväg, och efter några minuter kände jag igen min vän, inte på utseendet men till karaktären. Omissigenkännelig.

Redan när jag gick av planet slogs jag av vad jag sågs och känslan av att vara liten på gränsen till befintlig i gäntemot ödeskänslan försvann, nu i efterhan vill jag vara så fin i kanten att jag skriver att den blåste bort över Victoriasjön och upp ibland bergen och ut över de gröna fuktiga fälten. Det låter kanske fint eller töntigt beroende på vilket humör man är på, men hur det än var så vart jag i allafall karl över mig själv där, som man så prakiskt kan uttrycka det om man är född på den sidan könsgränsen, och det var en känsla som bara växte. Vi fick ju stå och vänta ett tag på att dom skulle lyckas skramla fram tillräckligt med bussar som kunde köra oss ifrån planet till terminalen, så vi stog där i den fuktiga solnedgången och det var lite som att få morfin när jag bröt handen, fasst nu var det jaget i själen som kunde börja andas lugnt istället.

Jag kommer inte ihåg exakt när under eftermiddagen och kvällen, jag tror att det var på bussen från flygplanet till terminalen, som det slog mig att nu har jag överkommit min yttersta gräns. Att nu behöver jag inte testa några gränser längre, påpassligt nog kändes det som att nu kan jag slå mig till ro, men det återstår väl att se hur länge den känslan håller i sig. Redan att åka till Afrika kändes så stort, men visade sig ju vara enkelt. När jag sedan första gången bestämde mig för att åka hit och sedan ställde in så tänkte jag att man växer med sina bestlut och inte med sina upplevelser, så jag liksom nöjd med att ha bestämt mig för att åka trots att jag inte åkte. Men som tur var nöjde sig inte polarn med det och på lite afrikanskt smådrygt tjatig manér övertygade han mig att komma hit. Det var iallafall så jag tolkade det då och jag ångrade mig kanske litegrann när jag insåg allt strul och meck det innebar, men som det är just nu är jag iallafall sjukt nöjd med hur allt har fallit ut. Det är som att jag står på den absoluta toppen av självförverkligande och som att nu är det bara till att håva in resten av livet, i dubbel bemärkelse (såklart!).

När vi hade åkt i kanske en halvtimme slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om var vi var på väg, och jag var precis på väg att fråga när jag kom på att huvudkaraktären i boken jag läser nu aldrig frågade om det. Eller om han frågade fasst aldrig fick något svar. Iallafall så tyckte jag att det var roligare att inte fråga och liksom bara åka dit jag for, men frågade istället någonting om allting runtomkring mig, och på den vägen (dubbel bemärkelse igen) fick jag reda på var vi var och att det här var det område och den väg jag hade försökt föreställa mig hur den såg ut för två år sedan när jag lärde känna polarn här. Då vart jag ju även hyffsat säker på vart vi var på väg någonstans, men om jag ska vara ärlig så har jag fortfarande inte, trots att jag ätit middag och fått ett eget rum tilldelat till mig och att det verkar bo en massa människor i detta hus, frågat var jag är någonstans och vad för slags ställe det är jag bor på. Så det kan jag inte svara på. Eller jag vet ju att jag är i Nyalenda, i slumområdet på andra sidan Ring Road som skiljer den rika inre delen av staden Kisumo från den fattiga utkanten. Och jag gissar att stället jag bor på är något slags ställe där folk bor när dom behöver någonstans att bo. Vet dock ej om någon form av hyra kommer utgå, det känns inte riktigt så, men framförallt är jag väl lite tacksam över att ha någon stans att bo. Det hade jag faktiskt glömt att reflektera över innan jag for hit, och nu har jag fått en nybäddad säng med myggnät och allt som är redo.

Och nu precis så ser jag att där ligger en ren duschhandduk på sängen också! Fett, jag som lämnade min egen, som jag tror att någon bara hade glömt hos mig någon gång och sen glömt bort att dom glömt den, i Dar för att den inte fick plats i väskan, och för att det säkert fanns någon där som skulle uppskatta den mer än mig.

In i duschen alltså!

Puss och godnatt på er bloggvärlden!