nairobi / kisumo

fran den 17 mars pa eftermiddagen

på flyget från nairobi till kisumo nu. flyget från från dar es salaam var fem timmar försenat, och hela den långa väntetid som jag förespåddes i nairobi krymptes tills dess att jag hade missat flyget som jag skulle med. Jag hade blint litat till att jag under dessa timmar skulle hinna köpa en väska, packa om och lagra en väska i nairobi mens jag är i kisumo, för att på det sättet slippa betala övervikt. Istället fick jag med mig hela mitt överviktsbagage till det här flyget.

Det här flyget stod på gaten, det var redan färdigboardat, men jag fick gå igenom någon annan kö, slapp säkerhetskontroll, en dam följde med mig hela vägen fram till trappen framför planet och sa åt mig att ta mitt handbagage medan hon gick runt och slängde på min incheckade väska i bagageutrymmet. Väl på planet sa dom att dom skulle lyfta om fem minuter, men när jag frågade om jag fick gå på toaletten sa dom tanklöst ja, varpå dom dom en minut senare knackade på och ville lyfta. Dom viste säkert inte att jag gärna sitter i halvtimmesstötar.

Jag har läst min bok litegrann. Inte så mycket för jag fick förseningssällskap av en fantastisk lite familj på flygplatsen idar. Men när jag inte läser så funderar jag var jag egentligen håller på med. Jag tror ju inte riktigt på ödet så där, men ödeskänslan i den resa jag håller på med nu är så fruktansvärt stark att själv blir så liten i min världsbild att jag knappt kan förinna mig själv. Inför denna känsla är jag absolut ödmjuk.

När jag skulle boarda planet i dar es salaam hade en kvinna långt tidigare, flera timmar tidigare när jag frågade vad som skulle hända med mitt transferflyg, försvunnit med mitt boardingkort. Hon kom inte riktigt tillbaka med det, och när alla andra boardade så stod jag kvar vi gaten tillsammans med en skara mycket upprörda och förbannade andra medresenärer med liknande problem. Till slut släppte dom på mig och jag fick tillbaka mitt boardingkort. Dom andra arga medresenärernas hetsiga rop ekade fortfarande i mitt huvud när jag blev följd till planet av en herre som jobbade på flygplatsen och som talade perfekt engelska. Känslan i kroppen sa till mig att jag borde försöka skälla honom för att vi hade fått dålig information och sådant där som man ska skälla på folk om, men en annan starkare känsla tog tag i mig så det enda jag sat till honom var "Do you like Bob Dylan?" Han skrattade och svarade jakande, och jag sa att jag hade haft en melodi med honom i huvudet i flera dagar nu, och så visslade jag vidare på melodin

Nu är jag alltså på väg till Kisumo, elle rättare sagt Nyalenda, ett av slumområdena utkanten av Kisumo, för att titta på ett internetkafé.