Rodeo

Igår var det rodeo i outbacks.

Vi tog med oss en kyllåda full med öl, ölhållare och Filip och dor dit. Dom spelade countrymusik och hade cowboyhattar. Chapo och Candace hade mycket kompisar där, och en av dom slog vad om att jag inte vågade strika genom arenan.

600 om jag gjorde det när tjuren var inne, 300 annars, och dubbelt upp om jag gjorde det naken. Naken verkar alltså inte vara standardstrik här. Candace förbjöd mig att göra det naken för det var så mycket ungar där. Jag kan tycka att en onaken strik tappar poängen, men tydligen så tycker dom annorlunda här. Och tur eller otur men precis när jag klättrade in så fick dom tag på tjuren.

300 dollar är ju runt två lax, men det är inte så man kan ta emot sånna pengar är det? Jag tog tjugo symboliska dollar och sa att hon fick bjuda på drinkar på kvällen.

Jag känner fortfarande sviterna.

- Posted from my iPhone

Lentil as anything

Bo och äta.

Jag var och kollade på ettboende.

Det var hos en jättetrevlig gaysnubbe som bodde i en fantastisk del av staden, arbetarklassstadsdel med massor av restauranger och bra stämning. Han bodde faktiskt i en park, med utsikt över floden.

När jag drog så körde han mig till en restaurang som hette lentil as anything, vilket är en ordlek. Där hade dom en grym vegbuffe, men det speciella var betalningssystemet. Pay as you want heter betalningssystemet, och det går ut på att man lägger så mycket pengar man vill i en låda.

Sen är jag ingen munkkännare, men efterrätten på Olympic Doughnuts hade nog fan kunnat plocka hem en internationell medalj.




Sen vare bort och iväg till att möta upp Chapo och pete och kolla på träningsmatch i Aussie rules football. Jag har ju alfdrig varit nån sportfåne, i mina egna ögon i allafall, men jag tycker mig kunna avgöra att aussie rules är en roligare idrott än vanlig fotboll.






På spårvagnen på vägen hem var det kontroll. Min nya månadsbiljett är med ett nytt digitalt system, men det systemet är inte officiellt igång på spårvagnarna, så jag hade inte giltigt färdbevis, men han tyckte det var lugnt. Och då ska ni veta att förut när jag åkte med chapo så fick han 170 dollar, typ 1300 kronor, i böter för att han hade fötterna på stolen mitt emot.

Och nu har Filip kommit!

- Posted from my iPhone

Ute

Idag satt jag på en solig gräsmatta lutad mot ett träd, i bar överkropp, på campus, och läste Röde Orm på engelska.

Sen vart det grillning och utekväll.

Imorrn kommer Filip!


- Posted from my iPhone

Gräsmattan

Idag satt ja på gräsmattan utanför ols-schoolbiblioteket mitt inne stan mest hela eftermiddagen. För att terra mina nya shorts, med Toski å hans tjej.

Sen tog jag spårvagnen hem under palmerna och tvättade mina snowboardstrumpor, vilket behövdes efter förra måndagens sesh i Hammarbybacken och på afterskin.

Naturligtvis så skejtar ja till och från spårvagnen

- Posted from my iPhone

För fett

Ja, när det är för fett pallar man ju som bekant inte blogga.

Men ikväll, sjätte kvällen sen jag kom, är första som jag inte druckit öl på. Det blev avatar 3D istället.

Igår klippte jag av mig allt hår och hälsade på i världens fetaste hus, och redan innan det höll jag på att skita på mig av lycka för att jag tycker allt är så fett här!

Så har jag köpt shorts också, så jag ska klara mig.







Biljard och bioavdelningen i Candaces syrras och hennes snubbes hus.


- Posted from my iPhone

aussie rules!

Well.

Det enklaste kanske hade varit att blogga på engelska, för jävlar vad enkelt språk det är om man jämför med franska. Shit pommes frites, som man säger på svenska.

I alla fall. Igår så vaknade jag fortfarande svintidigt. När dom andra kom igång så åkte vi på husauktion, det var mycket underhållande. En gubbe stod och skrek i trädgården, och ett hus som ingen trodde skulle gå för mer än kanske lite drygt sexhundratusen dollar gick för 883.000 aussie dollars. Shites pommes frites!

Sen åkte vi och skulle kolla på en soffa. Dom har köpt en soffa här men tycker att färgen är konstig jämfört med i butiken, jag håller med, men shit pommes frites vilken soffa det är dom skaffat sig!

Sen åkte vi till en snubbe med ett stort garage med massa prylar i. Mest bilar och krosshojar, men massa annat också. Vi kollade på ädelstenar som han hade, eftersom snubben jag bor hos har lite specialplaner för han och tjejjen som jag också bor med. Mer om det senare, förhoppningsvis. Sjukt skön snubbe i alla fall, han med garaget.

På kvällen var det famous austrialensisk BBQ, australiensisk fotboll på TV och öl, australiensisk öl. Tjejjen som bor här, Candice, hade sin syrra och hennes familj över. Sjukt skönt gäng alltså! Dom har två ungar, två tjejjer, på typ sju och elva år. När elvaåringen var här sist så facebookade hon på min iphone och loggade inte ut så jag facerapeade henne och skrev , på Candices inrådan, att hon var ”in love with eskil the swedish boy”. Farsan kastar runt ungarna och leker med dom och driver med dom på ett ohämmat sätt som jag diggar rakt av. Kanske inte öldrickandet, men umgängesformen. Eller jag gillar ju öldickandet också, men var och en försig kanske.

Idag har gått i slapphetens tecken. Ett välförkänt uppbrott från förra terminens tentaperiod har uppenbarat sig på denna dag. Jag har pendlat till solen, gått ut genom dörren alltså, och sen in när jag blivit för varm och för att inte bli solbränd. Druckit milkshake, läst min bok, kollat lite på TV vilket jag iofs tycker är rätt trist, läst lite om skolan, druckit några öl. I Australien dricker dom näst mest öl i veckan på söndagen, vilket alltså betyder att dom dricker mer på söndagen än på fredagen.

Vilket i sin tur betyder att jag har druckit öl onsdag torsdag fredag lördag söndag i rad, sen jag kom hit.

School is cool

På fredagen började skolan.

Eller presentationen av skolan snarare, där dom berättar för utlänningar hur det funkar och man ska lära känna varndra och sånt.

På vägen dit så gick spårvagnen sönder, så jag fick gå de sista hundra metrarna. Vad tror ni inte man får höra då?!! "Excuseme, you are at de ESTP School, we have class together in architecture!" på klockren fransk brytning. Det visar sig att det är två snubbar som känner igen mig från skolan jag precis gått i i Paris. Så jag går dom sista metrarna med dom snibbarna, och håller då nästan på att krocka med Ann, som är min klasskompis från KTH.

Skoldagen blir lite lång, jag försökte registrera mig enligt konstens alla regler, och det var inte bara trycka på play. Men jag kan iallafall fatta att det är lite bök, med så otroligt många utbutesstudenter som kommer vill man nog gärna få lite ordning och reda på det hela.

Dom bjöd på lunch också, visserligen bara nåt chiabattabröd med lite pålägg, men jag var ändå så sjukt nöjd för det fanns helt enkelt två alternativ, veg och kött. Känslan av att franska specialbeställningar, krångel, peta åt sidan, att dom tycker man är dum i huvve o sånt har stannat kvar i den mörka medeltiden på andra sidan jorden sitter som en Burt Reynoldsroundkick i en åttiotalsrulle.

Efter att antagligen ha lyckats lösa allt så ringer jag Toski, en gammal polare från Malmberget (Gällivare) som tydligen också hänger Melbourne med sin tjej sen ett par veckor tillbaka.

Toski berättar var han håller hus, och jag letar reda på en karta och försöker lista ut vilka tåg man ska ta för att komma dit. Sen får jag istället för mig att jag ska lyda skolans råd och skejta dit, för att spara pengar, det verkar ju som det är mest nerför. Skejten har jag med mig eftersom jag skejtat till bussen på morgonen.

Att skejta till Toski måste vara dagens bästa beslut! Perfekt nedförsbacke hela vägen. Jag är fortfarande livrädd för vänstertrafiken, så jag stannar vid övergångsställena varje gång, tittar femtioelva gånger åt vänster för varje gång åt höger, går över gatan och hoppar på skejten. En eller två sparkar tar mig sedan de hundra meter som utgör stäckam till nästa korsning, och det är ingen störtloppssträcka, utan hela vägen fram får man perfekt skatehastighet utan att varesig pusha eller bromsa nämnvärt.

Det var jävligt fett att se Toski. Han har bott i Göteborg länge, så då blir det ju inte att man träffas, och i vanliga fall så ligger ju Melbourne ännu längre bort, men inte idag alltså. Vi tar ett par öl på en krog, sen hjälper han mig att handla kaffe, munskölj och solkräm. Antagligen kommer solkrämsinhandlandet visa sig vara ett ännu bättre beslut än att skejta till Toski, men glöm det!

När jag kommer hem sitter Chapo och Candace i nya soffan och tittar på tv och fixar lite grejjer. Jag slår mig ner, tar en öl, får höra att Oz vunnit pipeguld i OS och att Anja fått brons trots störtloppskrachen dagen innan. När klockan börjar närma sig tio på kvällen har jag hunnit somna tre - fyra gånger i soffan, så då jetlagursäktar jag mig och kryper till kojs.


- Posted from my iPhone

Oz

Resan började bra, rökdykare spärrade vägen för tunnelbanetågen på Östermalms tunnelbanestation.

I munchen hade det varit sån dimma, att planet jag skulle åkt med inte hade kunnat komma till Arlanda eftersom det inte hade kunnat lyfta från munchen. Så jag blev ombokad till Thai Air, fick tre timmar kortare resa och ett byte mindre.

Jag arbetade fram en plan, att försöka sova i princip ingenting på hela 21 timmarsflyget, för då skulle jag bli så pass trött när jag kom fram att jag skulle kunna sova hela dagen, eller natten som dom kallar det här.

Tack vare Slam av Nick Hornby så gick det väl rätt hyggligt.

När jag kom fram så stod min gamla polare Chapo och flinande på Flygplatsen. Vi åkte hem till honom, även om vi inte glömde att köpa en låda öl på vägen.

Chapo och hans tjej Candace har precis flyttat, och bor nu i ett hus i utkanten av Melbourne. Chapo jobbar på byggen och Candace är sjuksköterska. Jag fick eget rum, med 1,60-säng, dalahäst och fullsize Åreflagga som tar upp en hel vägg. Dessutom var ölen god!

På torsdag morgonen vaknade lite innan sex och kunde omöjligen somna om. Jag gick runt lite i huset och hängde lite i solskenet, Chapo vaknade, vi åkte tåg in till stan, Chapo fick 140 dollar, ca 700 sek, böter för att han hade fötterna på stolen mitt emot.

Vi hittade Universitet, fett fett campus måste jag säga!

På kvällen kom Candaces syster med familj över, så det blev häng, bråka med ungar å dricka bärs. Så gött!

Sen framemot tio så däckade jag, av trötthet inte av bärs, så jetlagen är rätt lagom tycker jag.


- Posted from my iPhone

Transfer transfer

Hier Paris, aujourd'hui Stockholm, demain Doha (c'est ou ça en fait), puis Melbourne.

Bon, il y en a une figure en snowboard qui s'appelle transfert, et il y a une piste a Stockholm. Devinez le reste!





Mon frère, moi et mon meilleur ami.




Les même!

(transfer c'est aussi quand on reste quelqe part juste pour y pouvoir repartir)

Allez, profitez bien du froids les francais!


- Posted from my iPhone

Dubbelblogg, sista från Paris

Jag brukar blogga precis efter att jag gått och lag mig, så därför blev det ingen blogg igår.

Men vi tar det från början.

Veckan har ju kännetecknats av flitiga studier på bekostnad av ordentlig sömn. Onsdag morgon har jag visserligen sovmorgon teoretiskt sett, men eftersom jag höll på att avlida av trötthet en bit in på småtimmarna på tisdagkvällen var det bara till att duka fram tidiga väckarklockan ändå, för att i alla fall hinna ögna igenom de sista kapitlena.

Med svidande ögon och bristande motivation vaknar jag således. Slår på iphonen och kollar runt lite, för jag har märkt att om man bara kommer igång och börjar tänka lite grann så det lättare sedan. Jag ser att det är 26 grader i Melbourne och noll i Paris.

Det peppar iallafall igång en del av medvetandet, tillräckligt för att jag ska komma vidare till nästa bana, ni den med dusch och frukost och kaffebossen.

I någon form av nykter berusning går jag igenom de sista delarna, för sen är det ju ändå klart!

Efter tentan, som inte gick så himla bra men jag tror det räcker, hade vi vattelabb, och sen skall labbrapport skrivas. Nu är vi redan vid femtiden på eftermiddagen och det har varit hektiskt fullt upp än så länge.

Då visar det sig, på fullaste allvar, att projektet i T3, var jag faktiskt tvungen att hjälpa till med, och det skulle redovisas med PowerPoint morgonen efter. Dom hade i princip själva arbetet klart, så det återstod PowerPointen åt Dimitri och mig, vilket vi kunde börja med vid sextiden.

Vid sjutiden hade vi egentligen inte kommit längre än introt. Vid sjutiden var jag även bortbjuden, hem till min kompis Ashkan, från Iran, han som filmat musfilmerna. Det var något av en avskedsmiddag, även om den bestod av chips och nötter och bröd. Och vin såklart. Hela gänget var där.

Det är ett riktigt bra gäng, och jag kommer antagligen sakna att ha dom runt mig, eller det gör jag redan förresten, eftersom jag flyttat. Det blir ju gärna lite udda när man blir slumpvis utvalda att bo ihop, men det hade alltså fallit sig utmärkt udda i denna lottning.

Så vid elvatiden beger jag mig hemmåt. Såklart funkar inte tågen. Gissningvis funkar dom inte för att det snöar och är kallt, och lika naturligt vill man att det är då dom ska funka sol bäst.

Jag vandrar därifrån och kommer till en busstation som verkar trevlig, och tar mig på så sätt hem.

Då skall det powerpointas.

(och här däckar jag. Detta skrivs klockan 06:44 lördag morgon jag tror faktiskt inte ens att jag ska försköka riktig-blogga nu)

Jag PowerPointar tills jag säckar kl 2:30. Då ställer jag väckarklockan på 5:00 och tänker att det är inte hela världen om jag skulle råka somna.

(Varpå jag däckar igen, och följande skrivs i stockholm, söndag kväll, Jesper Björnlund har precis spikat kvalet i puckelist-OS i Vancouver)

Under natten (fortsätter alltså tidigare blogginlägg) vaknar jag till ibland, försöker fattigt att fortsätta läsa mitt pluggmaterial, men slöar ur och somnar om varje gång. Klockan 04:40 vänder det sig, kaffebryggarn, förlåt, espressobryggarn får en elchock, dusch är inte att tänka på, bara PowerPoint. Några minuter innan åtta fixar jag till den sista sliden. Det skulle vart ca 30 men vart 38, well fuck it, tvättahåret, i med gel och kamma, byta t-shirt och shorta så det iallafall ser ut som man sovit hela natten och har en ren garderob, iväg till plugget, här skall presenteras!

08:25 surfar jag in i skolans lokaler. Jag har bara numret till Dimitri, och han sitter fast i RER-tåget som fortfarande inte tagit in gårdagskvällens snöoredaförsening, så jag sätter mig och går igenom materialet en sista gång. Dimitri dyker såsmåningom upp och vi möter upp grupper, delar upp arbetet mellan oss, Dimitri lägger in power pointen på sin dator och rättar mina skrivfel. Klockan nio sharp står vi uppradade utanför klassrummet, peppade upp röver öronen.

Efter lite försening kommer vi igång, det blir på min dator med den orättade versionen för Dimi fick inte igång sin på projektorn. Tant pis! Lärarn är av slaget som gillar skämt, så vi har kommit överens om att skoja till det om vi får tillfälle. Ja, i min värld får man inte alltid tillfälle, så det kanske är lika bra att ta dom, varpå jag inleder min del på klockren dalmål. Lärarn ligger nästan dubbelvikt i ett förtjust skratt, och ja, ni kan ju gissa rätt tre gånger i rad på att resten rullade på som en Paris trottoar, riktigt smooth med andra ord.

Varpå lite ärenden följde. Ena banken, den som jag skulle avluta mitt konto hos för dom är lite krånliga, skulle såklart inte bara låta mig avsluta kontot hursomhelst, utan tvinga mig till ett möte klockan 10:30 lördag förmiddag. Tack för den televerket, eller LCL som banken faktiskt heter.

Väl hemma lägger jag på ett kol för att avsluta mina labbrapporter. Huvvet är lite segt, så det går lite segt. Men runt sex tiden tycker jag att det får duga och mejlar iväg det till min Kanadensiska kollega, Vincent, och drar till skatehallen för vad som antagligen blir min sista Parisskejt.

I ett fantastiskt skatesession där treflippen verkligen borde ha kommit men fortfarande inte gjorde det, lyckades jag ändå sätta bs blunt. Eller heter det blunt backside?

Efter det var det ju krogen som hägrade. Enrique, min Mexarpolare skulle bort över helgen så det var sista tillfället för mig att träffa honom, och vice versa förstås. På vägen dit slog det mig att jag knappt ätit på hela dagen, men som tur är ligger stället precis bredvid Aux meiullers crepes de Paris, så biffen fick ett värdigt väck. På krogen var lite gött fölk, mest, eller kanske tillochmed bara, utbytesstudenter. Hon hånglet så lite besviken ut när jag drog med några andra för att ta sista tunnelbanan hem. Men grow up liksom!

Fredagen bar en sovmorgon i sina armar. Bara det hade varit nog, men var inte nog. När jag väl kom upp var det packning på schemat. Men jag hann knappt mer än börja packa innan fredagkvällen gjorde entré i form av stämning på mycket hög nivå. Först ut till Cachan, min gamla förort, och hem till polarna Eduard och Etienne som skulle ha lite förhäng inför galan. Jag had också tänkt gå på galan, mest för att det kändes som ett passande slut på hela vistelsen, men som tur var var biljetterna slut så jag slapp. Jag hängde därute ett par timmar, dumpade min vinare, drack några glas, åt några slices, sa hejdå och åkte vidare till Paris.

I Paris var det skatarpolarna i tredje årskursen som gällde. Dom hade precis haft sin sista dag någonsin på ESTP, förutom att dom måste tillbaka efter praktiken och presentera sin praktik. Dessutom fyllde Alexis år, så det var extra firanden. Go mat, bra stäming och rökigt inomhus.

Sen drog vi några vidare, peppade till tusen. Det var Romain, Anthony, några som jag inte vet vad de heter och jag. Även Helena, en söt tjej från Spanien som även var med till Stockholm för några helger sedan anslöt. Det visade sig att hon gått och blivit singel sedan sist.

Det var sjukt bra stämning, ölen flödade, men vid fembläcket eller något sådant fick dom för sig att bomma igen plejset. Då drog vi på nåt annat hak, och visserligen var det nån random dude som bjucka på bärs, men annars var där rätt trist så vi drog hem. Packade som kungar!

Hem kom jag väl vid sjubläcket, bloggade tre rader eller nåt, se ovan, höll precis på att glömma ställa klockan inför bankmötet men kom ihåg och somnade utan problem.

Vakna var drygare dock, klockan nio hade jag ställt klockan, men först halvtio kravvlade jag mig upp, insåg att det var försent för dusch och frukost men för tidigt för att bara gå till banken direkt, jag hade ju inte brytt mig om att at av mig kläderna så det hade ju vart praktiskt annars.

Hela vägen till banken i tåget, på banken och på vägen hem i bussen, var jag orolig för att jag skulle drabbas av en kastspyattack och inte kunna hålla emot den. Det hade just varit snyggt det, avsluta bankkontot med en spya i urringningen på den snygga banktjänstekvinnan som gjorde att hälften av grabbarna på skolan valde just den banken.

Men med en baguettemacka på fickan kom jag småningom hem, åt och somnade med belåten min, för att vakna igen runt halv fem på eftermiddagen.

Med mindre än ett dygn kvar till flyget, och en lördagkväll däremellan får man säga att det är dags att packa, så sagt och gjort. Det tog väl fram till en tio på kvällen, och resultatet hette inte till att duga. Så jag gick och tog en avskedsöl till min kompis Tristan, som jag lärde känna när jag gick i fransk privat katolskt internatskola i en liten by i alperna som är känd för sina goda ostar, för elva år sedan. Sedan var jag tvungen att möta upp hon hånglet och hennes gäng på en annan krog innan jag drog hem. Det var lite motigt för hon är verkligen mer på än vad jag är, och så även denna kväll, men mellan ett och halvtvå kunde jag slingra mig, även om det var motigt motigt. Väl hemma höll jag på att avlida av sömnbrist, så nån packning var inte att tänka på, så det var bara till att ställa klockan på 07:00 och hoppas på att det skulle räcka.

Det gjorde det, med rationalitet som uppträder endast under pressade förhållanden lyckades jag packa så att jag fick med ca 40 kg packning utan att betala övervikt, samt att städa lägenheten till ett skick som den säkerligen inte varit i sedan min kompis flyttade in där för tre år sedan. Men vilken kompis va, som lånar ut lägenheten (ok, tog lite hyra gjorde han, men det var mest symboliskt), tar med en till skateparken och ger en tips till 3flipen. Synd att man inte hann med den i Frankrike, får bli i Australien istället.

För nu är jag hemma i Stockholm, och i övermorgon flyger jag till Melbourne där jag ska var i fem månader eller något åt det hållet.

Så vi hörs där, håll nu tummarna för Jesper i finalen!

Tja, det vart en fyrdubbelblogg, jaja.

Två av tre

I imorse jade jag presentationsdejt.

Klockan åtta var jag där för att träffa min grupp, och presentera vårt arbete. Jag hade inte gjort ett dugg, men skulle ha gjort en bit igår, men dom mejlade aldrig materialet så det vart inget av.

Klockan tio hade dom inte dykt upp ännu, och då var jag trött på att sitta i en kall betongtrapp och vänta, så då drog jag till polarna och pluggade istället.

Tentan gick väl okej.

Till middag åt två baguettemackor så jag skulle slippa laga mat och kunna koncentrera mig inför sista tentan imorn.

Det har snöat lite i Paris idag.


- Posted from my iPhone

Tada!

En till tenta avklarad och bara två kvar.

Och det är väl ingen ide att jag suger på den karamellen, det kändes som det gick bra.

Så eftermiddagen spenderas i grupp med att trycka in information inför morgondagens tenta. För att visa min uppskattning för mina kompisar som guidar mig genom det här, och för den franska äppelkakan, så köpte jag för 22 € just fransk äppelkaka som jag hittils har hunnit bjuda sju pers på, och då har jag ändå kvar en del!

Det är ett bra slappt gäng jag hänger med här ibland, som idag. Dom röker inne, dom agiterar. Dom skickar en representant till lektionerna, men bara en tjuvåker tunnelbana. Dom är fransoser och några skejtar.

Kvällen avslutades med klassiska utbutesstudenter, jag lagade omelett och vi spelade alfapet ett helt parti utan att räkna ihop poängen på slutet för att se vem som vann.

Och allt detta på knappt fyra timmars sömn.


- Posted from my iPhone

Utmaningen

Fransmän är en avart.

Om någon av mina läsare mot förmodan skulle höra till den skara klockrena idioter som tror att det är fint att nia folk, alltså säga ni istället för du, så ber jag er att inte ta illa upp: Det är ju inte säkert att det är ditt fel att du råkar vara dum i huvet!

I Frankrike håller man ju, som säkert är bekant för dom flesta, fortfarande på med sånt, och det skulle vara kul att se vad det kostar per skalle och år i onödig ineffektivitet och inombordsbyrokrati.

Det finns nämligen inga klara regler för när man ska dua och när man ska nia, vilket alltså naturligtvis gör att många, inklusive mig förstås, går och funderar på hur man ska uttrycka sig för att det ska bli rätt. För att man inte ska ge intryck av att inte respektera den man pratar med.

Inte respektera! Dom verkar ju vara livrädda för att inte respektera!

Det är ju inte allt. Ibland ska man säga ni, men kan använda förnamnet, ibland är det Madame eller monsieur som gäller, och ytterligare ibland ska man använda titel med madamonsieur som prefix. Enligt nån halvny lag så får man iallafall säga Madame till ogifta kvinnor, även offentligt, så har dom tur så går det åt rätt håll. Alternativet är alltså att försöka se efter om damen i fråga har en ring på fingret, och om så inte är fallet kanske våga ett mademoiselle, eller varför inte ett traditionelt opersonligt "får det lov att vara?", som om man tilltalade en hög med lufft.

I Sverige blev ju opersonliga tilltalanden bekväma i och med att folk började flytta runt lite i landet, och butikspersonalen kunde inte alla gånger ha koll på huruvida det rörde sig om en herr direktör, en doktorn eller en fru/fröken.

Men med det rationella och både typiskaste och atypiskaste svenskbeteende som dureformen (var det på 70-talet?) innebar blev man alltså av med denna kommunikationsklumpfot.

Och respekten då? Ja, ska man våga dra nån paralell till folket i det här landet så skulle jag våga påstå att den inte sitter i själva niandet i allafall.


En annan avartsegenskap som dom besitter här nere är att använda sig av förkortningar i obegriplig utsträckning.

I ett kapitel om nationalparker och naturreservat som jag pluggade idag var så mycket förkortningar som inte fanns föklarade och, ännu mindre i ordboken, så att det till slit bara var till att ge upp och mer eller mindre hoppa över hela kappitlet.


Utmaningen, som åsyftas i rubriken, bestod alltså i att producera en text trots att jag inte hade något basmaterial i form av upplevelser från dagen att basera texten på. Jag trodde det skulle bli någonting med verklighetsperception, vilket har varit något av ett påtagligt tema för mina ivägsvävande tankar idag, - och därmed även någon form av abstrakt upplevelse som jag skulle kunna basera blogginlägget på.

Det kanske blir en annan gång, det är ju ett intressant tema!


- Posted from my iPhone

Ansiktsburken

Idag har min ansiktstvål tagit slut.

Det var en tvål som skulle hjälpa mot finnar, och jag har för mig att jag köpte den när jag nyss hade flyttat till Stockholm för tre och ett halvt år sedan. Det påminner inte ett dugg om att säga adjö till en god vän.

Eftersom att det är det mest spännande som hänt idag, i stark konkurrens med att jag lagt ett brev på posten, så tänkte jag istället tömma telefonen på lite gamla bilder åt er. (för den som inte ägnar sig åt att läsa mellan raderna så står det alltså där att jag mest har försökt plugga idag, och att det har gått sådär)




"Det är vi som Menilmontant-grabbarna", - På väg till P.O. Box-spelning




Random dude som vi gick på efterfest hos sen. Kolla hur snett stenarna ligger i bron.



Mitt förra hem, som Mexarn sa, "It looks nice on the outside, then everything is shit on the inside"



Crêpeskompisar, Javi och Alasdair



Typiskt att man har dragit då!




-Nämen!


- Posted from my iPhone

Skatestad

Den här porcshen stod parkerad utanför mig imorse.


Paris måste vara en av världens bästa skatestäder att skejta runt i. Nästan överallt är trottoarerna av svart, len, ödmjuk asfallt, nästan som fru Gårmanlinjerna hemma i Svärjä! Breda är dom ofta också, i linje med Haussmans ideal skulle det vara brett och öppet och fint i Paris. Att han ville det berodde i sin tur på att det skulle vara lätt att skjuta ner demonstranter när det blev upplopp i stan, parisboulevarder är gamla skjutgator med andra ord.

Eftersom jag var på ambassaden och hämtade papper idag, och eftersom min iPhone berättade för mig att där i närheten kunde man köpa kaffedosetter till espressobryggarn där jag bor, fick jag idag den smått överväldigande upplevelsen att bekanta mig med en Nespressobutik. Jävlar i min låda! Där fanns det kaffedosetter ska ni veta! På ca 25 m2 trängdes kanske tio kostymamställda med att hjälpa kunderna fram till kassan och med att beställa kaffe. Ochan fick nästan inte handla om man inte var inskriven sen tidigare, men tack vare att jag ringde min huresvärd och han fick förklara litegrann så gick det bra.

Jag har hopplöst försökt koncentrera mig på plugget större delen idag. Men till kvällen kom killen jag hyr av och bjöd över mig på lite skumpa å efterrätt. Även då skejtade vi som transportmedel, hem till hans tjej alltså, och det är fantastiskt hur smidigt det är! Förutsatt att man bor I själva Paris alltså och att det inte är blött eller snöar förståss




Sebastian, Marine och Romain

- Posted from my iPhone

Dagens bild

Jag vet inte om ni ser så bra, men med inparkerad här på bilden får begreppet en ny mening, intrycktparkerad liksom. Taget precis utanför mig.

Han som jag bor med hade fått brev. När han öppnade det så var böter. 90€ för att ha kört i 53 km/h på 50 väg. Visserligen hade han kört i 58, men dom drar bort fem km/ h som säkerhetsmarginal. Jvvlar va förbannad han vart!

Sen berättade han nåt typiskt. Tänk dig nån som inte skulle ha råd att betala böterna, dom skulle antagligen inte bli lika sura, men ju mer pengar man har desto mer förbannad blir man. Man skiter kanske i pengarna, men det är principen.

Sen skejtade jag, det är så jävla skoj varje gång!

Folk här blir jävligt peppade på mina Urbanearslurar, det är kul! Det är jävligt kul att peppa dom också, för dom är ju rätt feta.




Jag har gjort som ett slags löfte till mig själv, även om det var ett par veckor sen o jag glömt å skriva nåt. Men det är i alla fall att äta rätt så mycket Tarte au pommes, typ äppelpajkaka, den sista tiden i Frankrike, och ovan ser ni dagens allster.


- Posted from my iPhone

visit

Idag gjorde vi studiebesök.

Ni vet i Stockholm har dom byggt ett hus över rälsen i slutet på kunsgatan mellan kungsholmen och vasagatan. Hela området håller på att fräschas upp där, med bland annat det där hotellet som är så fräsigt.

Tänk der det gånger kanske 50. Det håller dom på med här, det är ca 300 hektar sammanlagt som skall urbaniseras mitt i Paris, och drygt 60 procent är redan klart. Eller redan och redan förresten, dom har hållit på i drygt 20 år. Men det som är kvar är det krångligaste. Nu ska dom täcka över rälsen från Gare d'Austerlits hela vägen bort till Periferique, och bygga kontor, köpcenter, bostäder, skolor, parker, broas och så vidare över. Det är enormt.

Det rent byggnadstekniska är inte så svårt hävdade gubben. Och det är inte så farlige med vibrationerna från tågen. Det är bara bygga tre meter höga balkar med typ hälften armering och sen lägga dom på två dec neoprem som stötdämpar. Nej det svåra var först att lösa hela grejjen med SNCF (typ som gamla SJ), och dealen vart att dom får bryta trafiken 2,5 timmar per natt för att bygga, och då tar det mellan en och enochenhalv timmer bara att få upp etableringen. En timmes effektivt jobb per dygn alltså. Ändå fick jag intryck av att jag tittade ut över ett hav av arbete.

Nej det var otroligt imponerande helt enkelt.

Nu på kvällen var jag hemma hos Tristan igen. Det var han jag lärde känna för elva år sedan när jag gick på internat. Det var mycket trevligt. Lite öl och lite vin, jättegod mat, men framförallt så var det alltså trevligt. Fan, gamla vänner alltså!

ambassaden/konsulatet

Man skulle kunna säga att jag blivit tvungen att ha att göra med franska myndigheter.

Egentligen är det självvalt, för jag har valt att söka pengar, men det är pengar som man har rätt till, typ som studiemedel, men det är för att täcka boendekostnaderna. Alltså söker man, vilket man får viss hjälp med från skolan.

Alltså har jag haft att göra med franska myndigheter. Nu försöker jag komma på någon målande liknelse, men franska myndigheter är helt enkelt en för rörig soppa för att kunna förklaras.

I allafall så hänvisade dom på nåt ställe att man skulle fråga konsulatet om att översätta ett dokument, personbeviset, till franska. Alltså tog jag mig dit i förmiddags efter som jag hade lite tid över.

Och bara att nudda vid svenska myndigheter är som en dröm. Dom kan sitt jobb för det första, dom vill hjälpa till, inga konstiga rangordningar. Och jag som tidigare tyckt att svenska myndigheter kan vara dryga, typ för att dom haft taskig layout på sina hemsidor. Jadu, surfa in på nästan valfri .fr-sida ska du få se på rörig layout pöjk!

Nu tror jag att det kommer lösa sig med det här. Det krävdes ju trots allt bara att dom har ett dokument där det står i vilka församlingar min föräldrar föddes i, vad dom hette som ogifta och när dom gifte sig och så vidare. Plus all info om mig själv förstås. Och så ska det förstås vara översatt till franska av en auktoriserad översättare, signerat och stämplat av denne.

Och, mitt i all röran, svenska myndigheter bara: Pang tjoff! (hoppas det var rätt personbevis nu bara)

När jag gick i från ambassaden (konsulatet och ambassaden ligger i samma hus) hamnade jag i ett lite roligt kvarter. Först låg lite dyra väskaffärer, med väskor utan hjul i 10.000 €-klassen. Sen gick jag förbi en bokhandel som såg ut som Johnny Depp-piratkaraktärens kaptenshytt med döskallar och gulnande jordglobar och knappt några böcker. Sen var det en affär som sålde en uppstoppad isbjörd, den stod på bakbenen och var nog mer än tre meter hög. Sen en klockaffär som hade lite roliga armbandsur. Sen var det en gubbe som försökte komma ur sin dubbelinparkering, och det påminde jättemycket om den där scenen i den där filmen där mini-me håller på att vända med något golfbilsliknande fordon i en trång passage.

Slutligen så gick jag bort mig själv och kom på mig själv med att gå nästan 180 grader åt fel håll, fastän jag skulle åt rätt håll!

På projektlektionen i morse träffade jag äntligen min projektgrupp. Det verkar som att jag inte ska göra någonting alls på något av projekten, utan att dom fixar allt. Jaha.

Sen har jag handlat lite och hängt i lägenheten. Trots att jag numera faktiskt har kökmöjligheter vart det baguettemacka till middag. mmm... Skatepolarna kom förbi, vi drack nåt glas rödvin, snackade skit och kollade på skatefilm.

Asså man kan ha det så gött!

29, bokslut

När jag fyllde 25 så tänkte jag, att nu vänder livet.

Jag hade haft det fett bra, och tänkte att nu kan det bara bli sämre. Döm om min förvåning när jag ett år senare kunde konstatera att att vara 25 var det bästa jag någonsin hade gjort!

Jag tackade för mig. Nu är jag vare sig religiös eller överdrivet troende på det som kallas för ödet, så min fabror Roffe skulle fråga sig vem jag tackade. Men jag fylldes alltså av den abstrakta känslan av tacksamhet. Det var ju fett om man kunde skjuta på vändningen av livet ett år.

Ytterligare ett år senare förväntade jag mig alltså jag skulle finna mig själv vid vägs ände. Jag närmast pustade ut när jag konstaterade att att vara 26 faktiskt slog tillochmed att vara 25 på fingrarna, och det med hästlängder dessutom. Jag tackade än en gång *** och gick vidare till att vara 27 med något av en uppgivenhet. Nu måste det ju trots allt vända!

Sen fyllde jag faktiskt 28, för ett år sedan. Och, ja, ni fattar vinken, det ofattbara hade inträffat igen. 28, THE SHIT! Och nu började jag dessutom misstänka att livet kanske skulle fortsätta att sparka röv och bara bli bättre och bättre. Naturligtvis befarade jag även att insikten i sig var själva boven i dramat, och att om jag förväntade mig att livet skulle går från bättre än bästa tänkbara till ännu bättre, än en gång, ja, då skulle jag antagligen få smaka på det sura äpplet.

Så med förhoppning, och osäkerhet, tog jag alltså itu med att vara 28. Och idag kan jag utvärdera.

För det första kommer jag inte ihåg detaljer. Jag kan endast förnimma en slags generell känsla, och den känslan kan ha sina ups och downs. Jag kan inte säga rakt av att att vara 28 är bättre än 27, och nu kommer den tråkiga biten, vuxenbiten, men jag känner att en annan dimension av livet har gjort entré. Att livet i sig har vuxit i ofattbara dimensioner består till stor del av att självkänslan, självkännedomen och inte minst självsäkerheten har vunnit nya vinningar hos själva jaget. Vilket jag inte trodde var möjligt innan.

Kanske är det så att nu har jag kommit i hamn med dessa egenskaper, kanske kan man komma till 100%, och även om jag inte är prick där så må jag erkänna att den sista hundradelen har fler drag av dynamik än av osäkerhet. Värderingen av dessa begrepp kan jag lämna till betraktaren själv.

Exakt vad förändrats i jaget under detta år har jag inte för avsikt att gå in på. Bloggen är ju offentlig och lite privé unnar jag mig nog. Men mer generellt kan jag säga att jag verkligen känner som att jag är på tröskeln, och att jag är redo för, att vara vuxen. Det är naturligtvis en högst individuellt sak. Vuxen har jag ju varit i 11 år i juridisk bemärkelse. Men vuxen, det innebär nog för dom flesta att man är som sina föräldrar var när man själv gick i lågstadiet.

Men jag ska inte lämna er så lättvindigt. Vuxen, om ni tänker efter, är ett begrepp som utvecklas med tiden. Vuxen växer, om ni så vill. Alla tänker ju på sina föräldrar som vuxna, så jämför hur dina föräldrar skilljer sig från deras föräldrar! Man kan analysera, man kan göra mycket, ni slipper en del här, och jag ska inte kalla det slutsats. Men det jag kommit fram till under detta senaste året är att i princip att jag behöver inte ha bilden av mig själv som varandes som mina föräldrar. Om jag bara kör på som jag vill, med begreppet "rätt" som ledstjärna, så kommer jag antagligen ha sjukt kul, göra rätt för mig, bli rätt mycket som mina föräldrar fast med en touch av någonting som ingen annan någonsin varit, och, ja, nu var jag på väg att skriva någonting om långt fram i tiden att jag skulle vara nöjd med mitt liv och sånt, men jag tror jag tar det lite peu en peu.

Summa sumarum. 28 är alltså inte bättre än 27. Snarare ungefär lika, eller kanske som mellan 26 och 27, vilket alltså ändå är sjukt bra. Men det har varit högst intressant, med många upplevelser och insikter som jag inte skulle kunna tänka mig att vara utan, ifall jag fick välja. Jag trodde kanske nånstans att livet skulle "gå tillbaka", men om nåt ord ska karaktärisera att vara 28, så får det faktiskt vara utveckling.

Födelsedagen då? Det började med att jag vaknade i min nya lägenhet av nåt surr, som visade sig vara telefonen på ljudlöst. Med flera missade samtal började jag ana oråd. Sen kände jag igen nummret som var hemifrån morsfarsan, plus nåt sms. Sen kom jag på att just fan ja, just idag borde jag faktiskt ha låtit ringsignalen vara på över natten!

Nu tillåter jag mig inte riktigt ha dåligt samvete för en sådan bagatell på min födelsedag, så jag slog på luren, och så ringde dom igen och sjöng sin allra finaste födelsedagssång för sin son som bor i ett annat land långt borta. De e stämning de!

Naturligtvis så var det massa jobb med att fixa med grejjerna i läggan. Bara att hitta rakapparaten tog en halvtimme. Klockan var närmare fyra innan jag tog mig ut i Paris, som numera ligger inte bara utanför dörren utan faktiskt, praktiskt nog, även innanför dörren.

Avdelningen Internationella Relationer, vilket betyder monsieur Hugon, hade på förmiddagen skickat ett allvarligt mejl om att jag måste komma förbi. Sånna gånger befarar man som bekant alltid det värsta, typ att dom anser att man har fuskat och ska bli avstängd, eller, jag tänkte faktiskt också kanske att dom skulle försöka muta mig till att säga att skolan här var bra, fastän den inte är det (Jag lovar, jag spelade faktiskt in allt med iphonen så jag skulle kunna anända det som bevis!). Naturligtis var det någon banalitet om mitt förra boende, han frågade faktiskt bara om jag hade flyttat ut. Men först sa han grattis, han själv är bara ett par veckor äldre än mig. Han sa även att vi kunde dua varandra, vilket är typ första gången för mig. I frankrike alltså.

När jag kom ut ringde jag min kompis Etienne, för att säga att jag hade flyttat osv. Det visade sig att han var precis i krokarna, så vi möttes up. Han köpte nya speedos till sin simning, och sen köpte jag skoputsmedel till mina skor som blev för skitiga i lördagskväll på spelningen och festen efter. Etienne dricker typ aldrig, så jag vart lite förvånad när HAN tyckte vi skulle gå och dricka ett glas, och ännu mer förvånad när han drack en hel pint, och inte bara en halvöl.

Sen åt jag en crepe med Grand Marniere (en slags sprit) och Nutella.

Sen skulle man ju styra upp nåt för kvällen. Det var väl försent egentligen, men som tur är är man ju på sydliga breddgrader och här är allt lite försent. Så jag lyckades styra upp ett litet gäng som vi gick ut och åt middag med. Det var Enrique, mexiko, Javi och José från spanien, Alasdair från Skottland och Laura från Kolombia, och det var även hon som jag hånglade med i helgen (exempel på en sån sak som jag tror jag har lärt mig i år, jag är inte orolig för att det ska kännas konstigt bara för att man har råkat råhånglat en kväll), och senare anslöt även Vincent (Kanada) och hans tjej från mexiko.

Vi åt i närheten av där jag bor, 14 arrondissmanget. Det var okej, men det är lite dyrt här och dom hade bara sallad som vegkäk, men det var ändå inte det viktiga. På nån, tror jag, utländsk manér så skulle dom såklart betala för mig. Jag hade tänkt mig tvärtom men att betala för sex pers hade ändå vart för mycket. Så mycket praktiskare att ölen på nästa ställe hade måndagspris och bara kostade 2,50 €. Då kunde jag minsann leva upp till bilden av mig själv som huvudkaraktären i Magnus Ugglas låt Kung i baren och köpa öl till alla plus en klasskompis (fransman) och hans syrra (fransyska) som råkade vara där.

Sen ni, på vägen hem, var vi ju tvugna att stressa för att hinna med sista tåget hem. Och gissa, när vi kom till tåget, så sa jag hejdå och gick hem istället. För jag bor ju I paris!

Jag måste säga att iphonen börjar göra rätt för sitt rykte nu när jag lärt känna den litegrann. Så gissa om jag kände mig nå tuff o häftig när jag gick hem hyffsat salongsberusad, till mitt boende i paris, men google maps i telefonen och Blood for Blood och Merle Haggard i lurarna!

Sista biten på vägen hem, fram tills ytterdörren, hade naturligtvis inte utsikt över nåt annat än Paris två höga byggnader, Montparnasse och La tour Eiffel.

Födelsedagslunch, ekologisk potatissoppa från sverige som syrran bjöd på

Middag, som utlänningarna bjöd på

Ölen, som jag bjöd på

Eiffeltornet är nästan prick i mitten av bilden, men ljuskäglan som pekar lite snett uppåt åt vänster. Tour Montparnasse kan ni inte missa.

flytten

Ja, då har man flyttat ut ur studentrummet och in i en lägga inne i stan då.

Det är hos min kompis Alexis som jag bor nu. Han hänger alltid hos sin tjej, så jag frågade om inte jag kunde få hyra in mig lite i hans egna lägenhet dom två veckorna som jag är bostadslös, och det var lungan. Han har hållit på och städat hela dagen, och ursäktade sig för att det var så litet och enkelt. Själv har jag intrycket att det är ett femstjärnigt hotell.

Han visade runt hur det funkar, och sa att jag kunde ta all mat, använda handdukar, han hade tagit fram rena lakan, jag kunde använda alla prudukter i badrummet. Ja, jag måste säga att han är helt fantastiskt snäll helt enkelt. Dessutom en helt suveränd skejtare.

Dessutom har han ju vanligt trådlöst internet, och inte nån sån dryg proxyserver som det var innan, så nu kan jag använda massa appar på iphonen som inte funkade innan. Naturligtvis är det Spotify som jag vill åt.

Kvällen avslutated med att mina väskbärare och jag gick ut för att äta crepes på en creperestaurang och sedan gick hem till min nya lya och spelade alfapet.

Lyan är en studio, det vill säga typ ett rum, med pyttepyttelitet kök men som ändå har det som behövs, toa, badkar, ja, det som behövs och lite till helt enkelt.

Vad gäller det gamla boendet kommer jag verkligen att sakna Javi, Allasdair och Ashkan, men inget annat tror jag. Jo kanske att solen faktiskt kunde lysa in genom fönstret ibland, får se om den kan göra det här också.

Jag kommer inte sakna: Attityden av att det inte lönar sig att klaga på dåliga saker för dom bryr sig ändå inte. Mössen. Kallvattnet i duscharna. Att det bara fanns två duschar på 20 pers, och den ena hade så dåligt tryck i sig att folk köade för att duscha i den andra även om den dåliga var ledig. Att det bara fanns två toaletter på 20 pers, och bara den ena hade sittring. Att elementet bara hade på och av läge, vilket gjorde att man kunde välja mellan att ha 35 eller 15 grader i rummet. Att dörren i princip bestod av två ihophäftade masonitskivor, som dessutom passade halvtaskigt i dörrkarmen. Att det nästan utan undantag var ett sånt jävla liv på nätterna. Att när man ska ta sin dusch på morgonen så ligger dörrarna till duscharna på hög i korridoren. Att kranen droppade, och avloppet likaså. Cigglukten när man kommer hem. Att det ligger utanför stan, är svindyrt och aplitet och råslitet. Färgen på väggarna.

Well, nu håller jag på att somna, men det är säkert mycket mer jag inte kommer sakna. Sen kommer jag nog sakna städerskan litegrann också, hon var alltid så himla glad.