Utmaningen

Fransmän är en avart.

Om någon av mina läsare mot förmodan skulle höra till den skara klockrena idioter som tror att det är fint att nia folk, alltså säga ni istället för du, så ber jag er att inte ta illa upp: Det är ju inte säkert att det är ditt fel att du råkar vara dum i huvet!

I Frankrike håller man ju, som säkert är bekant för dom flesta, fortfarande på med sånt, och det skulle vara kul att se vad det kostar per skalle och år i onödig ineffektivitet och inombordsbyrokrati.

Det finns nämligen inga klara regler för när man ska dua och när man ska nia, vilket alltså naturligtvis gör att många, inklusive mig förstås, går och funderar på hur man ska uttrycka sig för att det ska bli rätt. För att man inte ska ge intryck av att inte respektera den man pratar med.

Inte respektera! Dom verkar ju vara livrädda för att inte respektera!

Det är ju inte allt. Ibland ska man säga ni, men kan använda förnamnet, ibland är det Madame eller monsieur som gäller, och ytterligare ibland ska man använda titel med madamonsieur som prefix. Enligt nån halvny lag så får man iallafall säga Madame till ogifta kvinnor, även offentligt, så har dom tur så går det åt rätt håll. Alternativet är alltså att försöka se efter om damen i fråga har en ring på fingret, och om så inte är fallet kanske våga ett mademoiselle, eller varför inte ett traditionelt opersonligt "får det lov att vara?", som om man tilltalade en hög med lufft.

I Sverige blev ju opersonliga tilltalanden bekväma i och med att folk började flytta runt lite i landet, och butikspersonalen kunde inte alla gånger ha koll på huruvida det rörde sig om en herr direktör, en doktorn eller en fru/fröken.

Men med det rationella och både typiskaste och atypiskaste svenskbeteende som dureformen (var det på 70-talet?) innebar blev man alltså av med denna kommunikationsklumpfot.

Och respekten då? Ja, ska man våga dra nån paralell till folket i det här landet så skulle jag våga påstå att den inte sitter i själva niandet i allafall.


En annan avartsegenskap som dom besitter här nere är att använda sig av förkortningar i obegriplig utsträckning.

I ett kapitel om nationalparker och naturreservat som jag pluggade idag var så mycket förkortningar som inte fanns föklarade och, ännu mindre i ordboken, så att det till slit bara var till att ge upp och mer eller mindre hoppa över hela kappitlet.


Utmaningen, som åsyftas i rubriken, bestod alltså i att producera en text trots att jag inte hade något basmaterial i form av upplevelser från dagen att basera texten på. Jag trodde det skulle bli någonting med verklighetsperception, vilket har varit något av ett påtagligt tema för mina ivägsvävande tankar idag, - och därmed även någon form av abstrakt upplevelse som jag skulle kunna basera blogginlägget på.

Det kanske blir en annan gång, det är ju ett intressant tema!


- Posted from my iPhone