eskil österling: 29, bokslut

När jag fyllde 25 så tänkte jag, att nu vänder livet.

Jag hade haft det fett bra, och tänkte att nu kan det bara bli sämre. Döm om min förvåning när jag ett år senare kunde konstatera att att vara 25 var det bästa jag någonsin hade gjort!

Jag tackade för mig. Nu är jag vare sig religiös eller överdrivet troende på det som kallas för ödet, så min fabror Roffe skulle fråga sig vem jag tackade. Men jag fylldes alltså av den abstrakta känslan av tacksamhet. Det var ju fett om man kunde skjuta på vändningen av livet ett år.

Ytterligare ett år senare förväntade jag mig alltså jag skulle finna mig själv vid vägs ände. Jag närmast pustade ut när jag konstaterade att att vara 26 faktiskt slog tillochmed att vara 25 på fingrarna, och det med hästlängder dessutom. Jag tackade än en gång *** och gick vidare till att vara 27 med något av en uppgivenhet. Nu måste det ju trots allt vända!

Sen fyllde jag faktiskt 28, för ett år sedan. Och, ja, ni fattar vinken, det ofattbara hade inträffat igen. 28, THE SHIT! Och nu började jag dessutom misstänka att livet kanske skulle fortsätta att sparka röv och bara bli bättre och bättre. Naturligtvis befarade jag även att insikten i sig var själva boven i dramat, och att om jag förväntade mig att livet skulle går från bättre än bästa tänkbara till ännu bättre, än en gång, ja, då skulle jag antagligen få smaka på det sura äpplet.

Så med förhoppning, och osäkerhet, tog jag alltså itu med att vara 28. Och idag kan jag utvärdera.

För det första kommer jag inte ihåg detaljer. Jag kan endast förnimma en slags generell känsla, och den känslan kan ha sina ups och downs. Jag kan inte säga rakt av att att vara 28 är bättre än 27, och nu kommer den tråkiga biten, vuxenbiten, men jag känner att en annan dimension av livet har gjort entré. Att livet i sig har vuxit i ofattbara dimensioner består till stor del av att självkänslan, självkännedomen och inte minst självsäkerheten har vunnit nya vinningar hos själva jaget. Vilket jag inte trodde var möjligt innan.

Kanske är det så att nu har jag kommit i hamn med dessa egenskaper, kanske kan man komma till 100%, och även om jag inte är prick där så må jag erkänna att den sista hundradelen har fler drag av dynamik än av osäkerhet. Värderingen av dessa begrepp kan jag lämna till betraktaren själv.

Exakt vad förändrats i jaget under detta år har jag inte för avsikt att gå in på. Bloggen är ju offentlig och lite privé unnar jag mig nog. Men mer generellt kan jag säga att jag verkligen känner som att jag är på tröskeln, och att jag är redo för, att vara vuxen. Det är naturligtvis en högst individuellt sak. Vuxen har jag ju varit i 11 år i juridisk bemärkelse. Men vuxen, det innebär nog för dom flesta att man är som sina föräldrar var när man själv gick i lågstadiet.

Men jag ska inte lämna er så lättvindigt. Vuxen, om ni tänker efter, är ett begrepp som utvecklas med tiden. Vuxen växer, om ni så vill. Alla tänker ju på sina föräldrar som vuxna, så jämför hur dina föräldrar skilljer sig från deras föräldrar! Man kan analysera, man kan göra mycket, ni slipper en del här, och jag ska inte kalla det slutsats. Men det jag kommit fram till under detta senaste året är att i princip att jag behöver inte ha bilden av mig själv som varandes som mina föräldrar. Om jag bara kör på som jag vill, med begreppet "rätt" som ledstjärna, så kommer jag antagligen ha sjukt kul, göra rätt för mig, bli rätt mycket som mina föräldrar fast med en touch av någonting som ingen annan någonsin varit, och, ja, nu var jag på väg att skriva någonting om långt fram i tiden att jag skulle vara nöjd med mitt liv och sånt, men jag tror jag tar det lite peu en peu.

Summa sumarum. 28 är alltså inte bättre än 27. Snarare ungefär lika, eller kanske som mellan 26 och 27, vilket alltså ändå är sjukt bra. Men det har varit högst intressant, med många upplevelser och insikter som jag inte skulle kunna tänka mig att vara utan, ifall jag fick välja. Jag trodde kanske nånstans att livet skulle "gå tillbaka", men om nåt ord ska karaktärisera att vara 28, så får det faktiskt vara utveckling.

Födelsedagen då? Det började med att jag vaknade i min nya lägenhet av nåt surr, som visade sig vara telefonen på ljudlöst. Med flera missade samtal började jag ana oråd. Sen kände jag igen nummret som var hemifrån morsfarsan, plus nåt sms. Sen kom jag på att just fan ja, just idag borde jag faktiskt ha låtit ringsignalen vara på över natten!

Nu tillåter jag mig inte riktigt ha dåligt samvete för en sådan bagatell på min födelsedag, så jag slog på luren, och så ringde dom igen och sjöng sin allra finaste födelsedagssång för sin son som bor i ett annat land långt borta. De e stämning de!

Naturligtvis så var det massa jobb med att fixa med grejjerna i läggan. Bara att hitta rakapparaten tog en halvtimme. Klockan var närmare fyra innan jag tog mig ut i Paris, som numera ligger inte bara utanför dörren utan faktiskt, praktiskt nog, även innanför dörren.

Avdelningen Internationella Relationer, vilket betyder monsieur Hugon, hade på förmiddagen skickat ett allvarligt mejl om att jag måste komma förbi. Sånna gånger befarar man som bekant alltid det värsta, typ att dom anser att man har fuskat och ska bli avstängd, eller, jag tänkte faktiskt också kanske att dom skulle försöka muta mig till att säga att skolan här var bra, fastän den inte är det (Jag lovar, jag spelade faktiskt in allt med iphonen så jag skulle kunna anända det som bevis!). Naturligtis var det någon banalitet om mitt förra boende, han frågade faktiskt bara om jag hade flyttat ut. Men först sa han grattis, han själv är bara ett par veckor äldre än mig. Han sa även att vi kunde dua varandra, vilket är typ första gången för mig. I frankrike alltså.

När jag kom ut ringde jag min kompis Etienne, för att säga att jag hade flyttat osv. Det visade sig att han var precis i krokarna, så vi möttes up. Han köpte nya speedos till sin simning, och sen köpte jag skoputsmedel till mina skor som blev för skitiga i lördagskväll på spelningen och festen efter. Etienne dricker typ aldrig, så jag vart lite förvånad när HAN tyckte vi skulle gå och dricka ett glas, och ännu mer förvånad när han drack en hel pint, och inte bara en halvöl.

Sen åt jag en crepe med Grand Marniere (en slags sprit) och Nutella.

Sen skulle man ju styra upp nåt för kvällen. Det var väl försent egentligen, men som tur är är man ju på sydliga breddgrader och här är allt lite försent. Så jag lyckades styra upp ett litet gäng som vi gick ut och åt middag med. Det var Enrique, mexiko, Javi och José från spanien, Alasdair från Skottland och Laura från Kolombia, och det var även hon som jag hånglade med i helgen (exempel på en sån sak som jag tror jag har lärt mig i år, jag är inte orolig för att det ska kännas konstigt bara för att man har råkat råhånglat en kväll), och senare anslöt även Vincent (Kanada) och hans tjej från mexiko.

Vi åt i närheten av där jag bor, 14 arrondissmanget. Det var okej, men det är lite dyrt här och dom hade bara sallad som vegkäk, men det var ändå inte det viktiga. På nån, tror jag, utländsk manér så skulle dom såklart betala för mig. Jag hade tänkt mig tvärtom men att betala för sex pers hade ändå vart för mycket. Så mycket praktiskare att ölen på nästa ställe hade måndagspris och bara kostade 2,50 €. Då kunde jag minsann leva upp till bilden av mig själv som huvudkaraktären i Magnus Ugglas låt Kung i baren och köpa öl till alla plus en klasskompis (fransman) och hans syrra (fransyska) som råkade vara där.

Sen ni, på vägen hem, var vi ju tvugna att stressa för att hinna med sista tåget hem. Och gissa, när vi kom till tåget, så sa jag hejdå och gick hem istället. För jag bor ju I paris!

Jag måste säga att iphonen börjar göra rätt för sitt rykte nu när jag lärt känna den litegrann. Så gissa om jag kände mig nå tuff o häftig när jag gick hem hyffsat salongsberusad, till mitt boende i paris, men google maps i telefonen och Blood for Blood och Merle Haggard i lurarna!

Sista biten på vägen hem, fram tills ytterdörren, hade naturligtvis inte utsikt över nåt annat än Paris två höga byggnader, Montparnasse och La tour Eiffel.