söndag 20 mars 2011

19 mars

19 mars - kisumo

Nu sitter jag på flygplatsen i Kisumo, den är liten, det är rutig linoleummatta på golvet och på den gamla lilla tjockteven som står i väntrummet spelas reaggeavideor för fullt medans regnperioder försöker komma igång utanför fönstrena.

Vi gav oss iväg hemifrån i sista sekunden, Polarn fick inte tag i någon taxi och till slut så ringde han och fick tag på en tuktuk, trehjulig moppe med kapell, som kom på en gång med afrikanska mått mätt. Själv var jag rejält osäker på att vi skulle hinna med flyget, men eftersom polarn verkade så självsäker så fick jag väl lita på det, han hade ju ändå åkt många gånger. Antar jag.

Av någon anledning så stannade vi mitt i stan, på vägen till flygplatsen och polarn och förarn gick ut och skulle bara vara borta i "en minut". Yeah right. Nu kände jag mig inte lika säker på att vi skulle hinna längre. Speciellt som dom skulle in på kommunkontoret för att försöka muta någon där så att förarn kunde få tillbaka nycklarna till sitt fordon, för som det var nu så hade han handstartat motorn med ett hemgjort dragsnöre och inget av det elektriska, som vindrutetorkare till exempel, fungerade. Med svensk kommunaleffektivitet i tankarna så blev jag positivt överaskad när dom var tillbaka efter lite mindre än tio minuter. Bra jobbat. Förarn skulle få tillbaka sin nyckel sa dom, men tydligen inte ännu för han var tvungen att dragstarta tuktuken igen.

Vi hoppade vidare på de gropiga vägarna och kom till slut fram till flygplatsen som till stämningen påminner rätt mycket om en tågstation i en öde vilda västernhåla. Dom hade visserligen säkerthetskontroll men både polarn och hans tjej som också hade följt med fick gå igenom trots att dom inte skulle flyga, dom vägde inte bagaget som jag checkade in, behövde inte ta ut datorn, fick ta med mig vattenflaskan och allt sånt som man inte får göra i Europa nuförtiden. Fasst innan 9/11 fick man ju det, och det är väl bara en tio år sedan nu.

Alla fläktar i taket på vänthallen fungerar.

19 mars - nairobi

Planet från kisumo till nairobi var en timme försenat. Det ar ju det polarn sa. Man kan lita på att flyget är försenat.

Polarn ja. Jag tänkte skriva lite om honom. Han driver ju alltså två skolor och ett internet kafé. Han och hans familj är en institution i det som han kallar för slummen. Han har vakt vid sitt hus, men antagligen behövs det inte. När han åker runt på sin motorcykel i staden så hälsar han på folk precis överallt. Dom svenska ungdoarna sa att om någon som är gäst eller kompis med polarn råkar ut för någonting, så går han runt och frågar folk tills han får reda på vem det är som är tjuven, och sen åker han hem till tjuven och säger att tjuven måste lämna tillbaka det som han har tagit, eftersom det var polarns polare dom snodde av. Och så lämnar tjuven tillbaka stöldgodset. Jag tror det är för att han utgör en ambassad för hoppet om framtiden och säkerheten och att det är någonting som håller ihop samhället. När han låter föräldralösa barn gå i skolan och betalar skolavgift för dom så är det någonting som hela samhället tjänar på, både på kort och lång sikt. Han är som en mafia för det goda i samhället.

När jag väl flög mellan Kisumo och Nairobi så tittade jag en sista gång på Victoriasjön. Den ser inte särskilt välmående ut och har uppenbarligen sina problem. Jag skulle gissa på övergödning, men det är möjligt att det är förgiftning eller utsläpp som har ihjäl sjön. När vi flög över inlandet så sov och läste jag mest, men vid ett tillfälle tittade jag ner genom molnen på den rödbrända jorden och fascinerades av den blodröda färgton den hade. Jag har aldrig sett någon liknande förut.

På flygplatsen i Nairobi finns inte mycket att säga om. Jag gick in i terminalen direkt för att slippa påflugna taxichaufförer och ficktjuvar, och nu har jag väntat här i fyra timmar. Men just nu så verkar det som om flyget från Nairobi till Addis Ababa blir det första av mina flyg i eller till afrika som går i tid. Sjätte gången gillt!

19 mars - Addis Ababa

Flyget gick verkligen i tid. Eller jag kollade aldrig klockan när det gick men det landade i allafall några minuter innan utsatt tid. När vi landat uppstod tumult i flygplanet. Jag såg inte så noga för det var en sju, åtta meter bort och fullt med folk emellan som stod upp för dom hade bråttom att komma ut som folk alltid verkar ha från flygplan, men det verkade som om det var fyra personer som bråkade, men det var bara tre jag kunde se tydligt. Det var en indier, sikh tror jag, en kines och en afrikan. Det var som om dom skulle ryka ihop vilken sekund som helst men det faktum att det var så trångt och folk trängde på för att komma förbi gjorde nog att en uppgörelse med nävarna blev omöjlig. Men det var ingen tvekan om vartåt det barkade. Dom fyra eller eventuellt tre bråkstakarna var omgivna av en hundratal resenärer av lika blandat ursprung som alla log och skrattade ikapp åt tumultet, det var omöjligt att inte dras med av leendena och skratten. Jag tvivlar på att någon hade lagt sig i om det verkligen hade blivit slagsmål, underhållningsvärdet var för stort, men det kändes som om alla andra på planet förenades och blev kompis och du med varandra som följd av detta ovanliga scenario. Om det verkligen hade blivit slagsmål och upphovsmännen hade hoppat på någon "i publiken" är det mycket möjligt att de övriga passagerarna hade lagt sig i som en man, eller kvinna, och försvarat sin publikbundsförvant.

Den där känslan av samhörighet med medpassagerarna och bilden av kinesen, indiern och afrikanen som rök ihop hängde kvar i mig ganska länge här på Addis flygplats. Blandningen av folk är ju så mycket större här än på västerländska flyplatser, och jag fascineras av den och det är som om själva blandningen av bakgrunder, religioner och övertygelser är en histioria i sig. Det känns som om det är ett förebud. Världen har ju aldrig förvandlats samma takt som nu, med internet, ekonomisk och teknisk utveckling sammanspunnet in en slags åtstramad panik över hela jordklotet. Ser man sig runt på flygplatsen kan man ju konstatera att dom flesta håller sig till sina egna grupper eller för sig själva, som fallet är för undertecknad, men det går inte att komma ifrån att antalet möten olika bakgrunder emellan håller på att växa exponentiellt. Och det måste nog vara positivt, tillfälliga känsloyttringar till trots.

Drygt fem timmars väntetid har jag här. Det mesta har redan gått och jag har hållit mig upptagen på ett naturligt sätt. Tittat lite i taxfreebutikerna, ätit och läst min bok. Jag drack lokalt vin till maten. Flaskan och etiketten så hemgjorda ut. Jag gillar ju egentligen inte vin särskilt mycket, är mer av en öldrickare om alkohol skall inmundigas, men jag drack även vin på flyget hit av den enkla anledningen att öl kändes för simpelt. En resa som denna krävde något mer ödestigert för att passa i smaken. Och det stämde, jag försökte föreställa mig att jag hade en öl till hands och tanken att dricka öl var motbjudande. Vinet slank ner långsamt med säkert och det smakade verkligen bra. Jag tror inte att smaken i sig hade så mycket med saken att göra, fasst jag är inte riktigt säker, men det var mer som om varumärket vid rimmade bättre med min känsla för mig själv.

Och en sak till om Addis. Addis ligger på en höjd och klimatet här skall påminna om svensk sommar har jag hört sägas förut. När jag steg ut ur planet var det exakt vad jag förnimde, temperaturen, luftfuktigheten och ljuset. Det fyllde mig på något oveskrivligt sätt, jag tog djupa andetag och försökte andas in själva känslan och det förstärkte känslan men hjälpte mig inte att sätta ord på den. Kanske var det känslan av trygghet, men det är inte mycket mer än en gissning.

18 mars



Vilken fantastisk dag! Som en saga. En bok.

Det började med att jag vaknade tidigt. Jag låg kvar i sängen och drog mig tills det började ljusna ute, då gick jag upp och duschade kallt, klädde på mig, rotade reda på passande kläder i mitt fullspäckade bagage och gick ut i vardagsrummet. Det var redan dukat för frukosten, men dukningen var satt kvällen innan, och medans jag väntade på att resten av huset skulle vakna så öppnade jag en gardin för att släppa in gryningsljuset och la mig i en soffa och läste min bok.

När huset kom igång, det bor en ganska bra blandning människor här, två svenska ungdomar som volontärundervisar på ena skolan som min polare driver, en medelålders amerkanska som driver någon form av missionärskontor, kenyaner som vill bo här eller av olika anledningar inte kan bo någon annanstans men som får bo här. Dom vill naturligtvis också bo här. Frukosten var en blandning av klassiskt västerländsk och klassisk afrikansk, tror jag, och god snarare än hälsosam.

Efter frukosten fortsatte förmiddagen på afrikansk manér och jag fortsatte läsa min bok under det att huset frukosterade färdigt och förberedde sig.

Dagens första aktivitet var att besöka förskolan Tip Top School som polaren här har startat. Egentligen är det NGO:n Friends Pioneers som startat förskolan, men det är polarn som startat FP, och det är i princip han som utgör organisationen. Tip Top Scholl fungerar ungefär enligt modellen att de som kan betala för sig får betala för två, och de ungar som inte har några föräldrar eller som har föräldrar som inte kan betala för ungarna, får gå gratis. I skolan får dom frukost, en gröt lagad på en blandning av majs, soja och lite annat som jag inte uppfattade, men näringrikt lät det i allafall. Dom får lära sig räkna på fingrarna, lite sånger, lite engelska och säkert lite annat som inte jag hann bevitna. Det var väl runt 25 eller 30 ungar mellan tre och sex år i ett rum, dom hade tre lärare och en skolgård med gungor på. Det fanns stolar till nästan alla, och någon enstaka fick sitta på en gammal plasttunna, där fanns en svart tavla och färgranna målningar med djur och bokstäver på väggarna. När polarn och jag gick in på skolgården kom några ungar och rusade fram till honom, kramade om honom och höll honom i handen när vi gick vidare in i skolan. Vi var i förskolan i kanske trekvart, under det att dom åt frukost, och jag tror att jag satt och log hela tiden. Ungarna var ju såklart helt ofattbart söta i sina tappert frambrungna små skoluniformer sittandes i sina små plaststolar vid de slitna träbänkarna drickandes gröt ur de färglada plastmuggarna.

När vi begav oss därifrån så var nästa anhalt en gymnasieskola, St Joseph's, men på väg dit hade vi ett ärende förbi det regionala poliskontoret. Polarn hade blivit ombedd av en svenska som bott här att hjälpa en vän till henne som satt i fängelse. När han väl började hjälpa kvinnan i fängelset gick det upp för honom att han själv kände henne, mycket väl till och med. Kvinnan hade velat skilja sig från sin man, vilket blivit lite enklare i Kenya jämfört med tidigare tydligen, och det skulle innebära att hon fick vårdnaden om ungarna. Mannen ifråga hade mutat en eller flera poliser, detaljerna kring det där går väl kanske inte att reda ut exakt, och dom hade planterat marijuana på henne vilket ledde till att hon dömts till fängelse i fem år. När vi hälsade på henne i häktet hade hon suttit av sex månader, av någon anledning satt hon fortfarande i häktet istället för i fängelset. När polarn började reda i det där hade det snart kört fasst, men han drog i några trådar och fick nog lov att muta någon här och där för att det skulle lossna. Vi pratade med kvinnan genom häktesdörren. Det var en tjock ståldörr i pastellblott mot den vitputsade fasaden, vi kunde kommunicera via ett kvadratdecimeter stort hål genom dörren, hålet var inte så stort att hon kunde prata och lyssna genom det samtidigt, så hon fick vända örat mot hålet när polarn pratade, och sen vrida runt huvudet så hon kunde prata ut genom hålet och då kunde hon även se ut med ena ögat. När vi kom så hade vi hälsat på henne, och då fick hon helt dra undan huvudet från hålet och sträcka ut fingrarna för att kunna skaka hand. Vi gick runt på polisstationen och pratade, eller jag pratade inte så mycket, hälsade ibland, men vi gick runt och pratade med olika poliser för att försöka reda ut hur läget såg ut för kvinnan. Till slut fick vi, litegrann av en tillfällighet verkade det som, prata med stationsbefälet. Han kollade i lite olika böcker och pratade med någon annan polis och ringde till slut till fängelset eller om det var domstolen för att försöka reda ut hur det kom sig att kvinnan satt i häktet fortfarande när hon egentligen skulle till ett riktigt fängelse. Han verkade få reda på något. Vi sa hejdå till kvinnan i häktet och åkte till gymnasieskolan.

Gymnasiet var också en historia i sig. Vi kom dit strax innan lunch och hälsade litegrann på den administrativa personalen innan vi gick ut och satt oss på några bänkar i skugga under ett träd. Efter ett tag kom svenskarna som jag bor med ut, dom hade varit med i matteundervisningen, och med sig hade dom matteläraren. Matteläraren slog an en intresserad ton så fort han fick höra att jag var ingenjör, eller snart ingenjör, vilket utvecklades till ett drygt timmes långt och mycket intressant samtal under hela lunchen, som han bjöd på. Lunchen bestod av majs och bönor, och samtalet rörde sig från politik till geografi, utveckling, matematik och fysik, utbildning naturligtvis, Afrika, Europa, Japan och allt möjligt annat. Eller kanske inte så mycket annat förresten, vi fördjupade oss ganska duktigt i de flesta ämnena. Han hade själv pluggat till ingenjör en gång i tiden, men fick lov att avbryta sina studier när han inte ville leka marionett åt lärarna utan sa vad han tyckte. Han hade några år senare fått återvända till universitetet för att avsluta sin bachelor, men aldrig fått påbörja sin master eftersom han var för trotsig. Han refererade till de andra studenterna som han hade studerat med, har refererade till dom som "the good guys", dom hade alla välbärgade liv nuförtiden, och han var den enda av alla klasskompisar som inte ägde ett fordon. Förutom en till kille som inte ägde något fordon eftersom han var död. Han hade dött i en trafikolycka. I mitt eget huvud refererade jag till läraren som den verkliga good guy, eftersom han var den som levde efter sin övertygelse och inte efter materiella tillgångar. Han såg hård ut, på något sätt såg han vältränad ut och som att han när som helst var beredd att ge sig in i strid. Och han var visserligen rebell, vilket är ovanligt här, men till skillnad från de människor som titulerar sig som rebeller i Europa hade denne man något verkligt påtagligt, hedervärt och tämligen okontroversiellt att göra uppror mot. En del av det har jag försökt att skriva om i bloggen tidigare och jag tänker inte ge mig in i det här. På någon enstaka punkt hade vi olika åsikter, eller kanske inte åsikter utan snarare gissningar, och vi kom bra överens och faktiskt måste jag säga att det kändes som om vi kom varandra nära under detta timmeslånga intensiva samtal. När det var dags för mig att bege mig vidare hade hans elever samlats runt oss och dom skulle ha fysiklektion under trädet. En svart tavla hade tagits fram för detta ändamål och träbänkarna var byggda så att man kunde sitta på en och ha en annan högre bänk framför sig att ha böcker och anteckningar på. När jag ställde mig upp presenterade han mig för sina elever såsom en mycket smart och duktigt ingenjörsstudent på masternivå som skulle gå långt. Han hade förstått att jag skulle gå långt sa han, och att jag skulle förändra världen till det bättre. Vi skakade hand till avsked fyra gånger, han hade ett fasst och riktigt handslag, och han rekomenderade varmt att jag skulle fortsätta mina studier efter masterexamen med att doktorera. Att lära sig är ett livslångt åtagande sa han, och själv letade han fortfarande efter möjligheten att få fortsätta studera, först master och sen doktor. Jag tänkte att gymnasieeleverna kunde skaffa sig lyckliga som hade en så bra lärare.

Polarn och jag åkte sedan in till centrum. Dittills hade vi mest rört oss i det som han kallar slummen, men jag tycker inte att det är så slummigt. I centrum köpte vi flygbiljett till Nairobi åt mig, jag flyger imorgonförmiddag klockan 11, och jag fick möjlighet att växla till mig lite pengar. Nu tror jag inte att jag kommer hinner göra av med mer än kanske 20 dollar här, flygbiljetten frånräknad, men jag växlade 150 dollar och och tänkte att dom knappt 90 dollar i kenyashillings som jag antagligen kommer ha kvar när jag drar härifrån kan jag ge till polarn. Då vet jag att dom går raka vägen in i sådant som man vill stödja men som man inte vet hur man ska göra det, vare sig det rör sig om skolavgifter, mat åt fattiga, medicin eller läkarvårt åt sjuka, bygga en till del till någon av hans skolor eller mutor som kan få den justitiemördade kvinnan fri. Lite okristligt att försöka besegra mutor med mer mutor, att inte vända andra kinden till, men polarn här är godheten personifierad och jag är ju inte särskilt kristen, så det blir nog bra med det. Så behöver ju jag aldrig få reda på vart dom där extra slantarna går heller, dom går säkert till skolan.

Vi åkte motorcykel när vi tog oss. Polarn har en motorcykel som han åker runt på mellan ställen och jag satt bakpå. Ingen hjälm, kortärmad pikétröja och tunna handgjorda sandaler i skinn och gummi kändes inte som något skinnställ och störtkruka, och trafiken här har väl ungefär 200 gånger så höga dödstal per kapita som den i Sverige. I Dar åkte jag aldrig picki-picki för det är så uppenbarligt farligt, men här var det inte mycket att välja på. Men polarn körde lugnt och hejade nästan på alla vi mötte. Vägarna är oftast så gropiga att man får kämpa för att komma upp i en hastighet som man lätt överstiger med en vanligt cykel på en cykelväg i Sverige. Stundom åkte vi visserlige på asfaltsvägar utan farthinder, och även om det kändes lite osäkrare i höga hastigheter kan jag inte blunda för att det var otroligt skönt med vinden som svalkade av den heta dagen.

-----------------------------------------------------------
Här är en paus i skrivandet från det att polarn ropade att middagen var klar tills det att vi kom hem från krogen exakt klockan 02:00
-----------------------------------------------------------

Ja efter det ovan så åkte vi till internetkafét som jag var med och öppnade för två år sedan. Det ligger i en motivmålad container precis mellan det som kallas för slummen och det som kallas de rika områden. Evolution Internet Café tror jag det hette, och dom ska ha en eloge till att dom använde ordet evolution i ett land och en del av en världsdel som tror så hårt på så sån intelligent skapelse. Jag uppdaterade min facebookstatus där och fick betala motsvarande fyra kronor. Det kändes skönt att jag inte fick någon slags VIP-rabatt bara för att jag varit med och startat stället. Alla lika!

Sen hem och jag somnade litegrann när jag läste min bok innan middagen. Till middagen bjöd de andra svenskarna på vitt vin som var sött och gott, inte sådär surt som vin är oftast, och idéen om att gå ut under kvällen började göra sig mer konkret. Vi frågade polarn och han var sugen men ingen annan verkade vilja hänga på, och vi bestämde att gå till den stora krogen här i det dom kallar för slummen. När vi började gå visade det sig att två av tjejjerna ville följa med ändå, så sammalagt var vi sjuk pers som gick på krogen. Krogen såg faktiskt rätt slummig ut när jag på plats analyserade läget. Inte dåligt på något sätt, utan bara det att den såg ut som ett förväxt plåtskjul. Tjejjerna, visade sig, hade hellre gått ut inne i centrum, och när dom väl bommade igen stället för kvällen, vilket var halvt tolv, drog vi oss vidare in mot centru. Vi åkte bajaj, fasst dom heter något annat här, pukpuk eller nåt, och jag lovar att ni skulle ha velat se när vi for fram där, tio festglada personer på en trehjulig moppe i den afrikanska natten.Tre satt i baksätet, en på varje sida föraren, där jag satt liksom ovanpå det som skulle föreställa dörren med benen innåt och överkroppen hängande utanför fordonet. Det kändes egentligen inte särskilt säkert, men handlingsutrymmet var så pass begränsat att det kändes som om det var

-----------------------------------------------------------
Här somnar jag och fortsättningen är skriven morgonen efter när jag vaknat. På den stora hemresedagen alltså, den 19 mars
-----------------------------------------------------------

...lika bra att sitta där som någon annanstan. Frihetskänslan i det lite småberusade tillståndet var ju förstås enorm. Dom sista fyra passagerarna fick stå upp bakpå, i vad som var ens lags blandning mellan en baklucka och en kofångare. Det var ju inte första gången för dom direkt, tuktuksurfa kallade dom det. På vägen hem tuktuksurfade även jag och det var vekligen fantastiskt, speciellt i nedförsbackarna så påminde det mycket om att åka snowboard eller skateboard snabbt nerför en backe.

Utestället påminnde litegrann om en sunkig svensk nattklubb. Men bara till inredningen. Människorna var ju såklart av ett helt annat snitt. Aldrig förr tror jag att jag har varit någonstans där klientelet är så rakt igenom glada. Jag ägnade mig en del åt den gamla sysslan "Titta på människor", och det var otroligt att se hur lättsamt och glatt det var på dansgolvet. Vid något tillfälle irriterade sig en kille på en annan, och jag tyckte att jag kände igen situationen allt för väl, men i det ögoblick som jag förväntade mig att slagsmålet skulle bryta ut bröt dom istället ut i leenden och skratt. Sen kanske ni inte blir särskilt förvånade om jag påstår att jag tyckte mig märka att den genomsnittligen afrikanen dansade bättre och hellre än den genomsnittlige svensken. Och det slog mig att det var faktiskt första gången i afrika som jag äntrade ett discodansgolv, eller jag, ett dansgolv över huvudtaget.

Nu måste jag duscha och packa och åka till en annan kontinent

fredag 18 mars 2011

nyalenda (kisumo)

17 mars på kvällen

Nu är jag i Nyalenda. Hemma i nyalenda. Sällan har jag känt mig hemma så snabbt någonstans. Kanske aldrig förr. Det räckte med att jag gick in genom dörren och skrattade och så var jag hemma. Eller om det kanske var någon annan som skrattade åt mig, jag minns inte detaljerna.

Polarn kom och hämtade mig på flygplatsen. Flygplatsen såg ut som ett skämt, en koja vid en äng. Tydligen är det delvis för att dom håller på att bygga om den, man fick åka bussar som de vana resänärerna klagade på mellan flyplanet och terminalen. När man gick av bussen var det bara gå ut genom några grindar, inget krångel med att gå genom någon byggnad. Landskapet var fuktigt och man såg både berg på ena sidan och solnedgången över Victoriasjön på andra sida. Victoriasjön har jag länge velat se. Om Afrika känns som moderkontinenten så känns Victoriasjön som dess hjärta. Lite Dalarna och Falun i Sverige.

Jag hade satt i mitt svenska simkort i telefonen och smsade lite med polarn, berättade lite att jag var sen redan från Nairobi, undrade om jag behövde skaffa kenyashillings vid flygplatsen i kisumo för att betala taxi eller till något annat, men fick inga svar. Eller jag fick två svar, det ena att polarn skulle möta mig, det andra att en taxi väntade på mig, varpå jag föreställde mig en man med en skylt med mitt namn på stå väntandes utanför flygplatsen för att ta mig någonstans.

När jag gick ut genom grinden från flygplatsen hade det slagit mig redan att jag borde ha kollat på facebook hur polarn min såg ut. Det är mer än två år sedan vi träffades, och då bara några gånger, och jag kunde för mitt liv inte föreställa mig hans ansikte när jag tänkte på det. Men jag hoppades att han skulle känna igen mig och säga hej. Och som tur var hoppades jag rätt. Sen slog det mig att polarn kanske bara hade visat foto på mig för någon annan och att jag faktiskt inte kände personen jag pratade med. Lite pinig känsla kan jag säga, men så dags att tänka på det nu. Vi satte oss i taxin och körde iväg, och efter några minuter kände jag igen min vän, inte på utseendet men till karaktären. Omissigenkännelig.

Redan när jag gick av planet slogs jag av vad jag sågs och känslan av att vara liten på gränsen till befintlig i gäntemot ödeskänslan försvann, nu i efterhan vill jag vara så fin i kanten att jag skriver att den blåste bort över Victoriasjön och upp ibland bergen och ut över de gröna fuktiga fälten. Det låter kanske fint eller töntigt beroende på vilket humör man är på, men hur det än var så vart jag i allafall karl över mig själv där, som man så prakiskt kan uttrycka det om man är född på den sidan könsgränsen, och det var en känsla som bara växte. Vi fick ju stå och vänta ett tag på att dom skulle lyckas skramla fram tillräckligt med bussar som kunde köra oss ifrån planet till terminalen, så vi stog där i den fuktiga solnedgången och det var lite som att få morfin när jag bröt handen, fasst nu var det jaget i själen som kunde börja andas lugnt istället.

Jag kommer inte ihåg exakt när under eftermiddagen och kvällen, jag tror att det var på bussen från flygplanet till terminalen, som det slog mig att nu har jag överkommit min yttersta gräns. Att nu behöver jag inte testa några gränser längre, påpassligt nog kändes det som att nu kan jag slå mig till ro, men det återstår väl att se hur länge den känslan håller i sig. Redan att åka till Afrika kändes så stort, men visade sig ju vara enkelt. När jag sedan första gången bestämde mig för att åka hit och sedan ställde in så tänkte jag att man växer med sina bestlut och inte med sina upplevelser, så jag liksom nöjd med att ha bestämt mig för att åka trots att jag inte åkte. Men som tur var nöjde sig inte polarn med det och på lite afrikanskt smådrygt tjatig manér övertygade han mig att komma hit. Det var iallafall så jag tolkade det då och jag ångrade mig kanske litegrann när jag insåg allt strul och meck det innebar, men som det är just nu är jag iallafall sjukt nöjd med hur allt har fallit ut. Det är som att jag står på den absoluta toppen av självförverkligande och som att nu är det bara till att håva in resten av livet, i dubbel bemärkelse (såklart!).

När vi hade åkt i kanske en halvtimme slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om var vi var på väg, och jag var precis på väg att fråga när jag kom på att huvudkaraktären i boken jag läser nu aldrig frågade om det. Eller om han frågade fasst aldrig fick något svar. Iallafall så tyckte jag att det var roligare att inte fråga och liksom bara åka dit jag for, men frågade istället någonting om allting runtomkring mig, och på den vägen (dubbel bemärkelse igen) fick jag reda på var vi var och att det här var det område och den väg jag hade försökt föreställa mig hur den såg ut för två år sedan när jag lärde känna polarn här. Då vart jag ju även hyffsat säker på vart vi var på väg någonstans, men om jag ska vara ärlig så har jag fortfarande inte, trots att jag ätit middag och fått ett eget rum tilldelat till mig och att det verkar bo en massa människor i detta hus, frågat var jag är någonstans och vad för slags ställe det är jag bor på. Så det kan jag inte svara på. Eller jag vet ju att jag är i Nyalenda, i slumområdet på andra sidan Ring Road som skiljer den rika inre delen av staden Kisumo från den fattiga utkanten. Och jag gissar att stället jag bor på är något slags ställe där folk bor när dom behöver någonstans att bo. Vet dock ej om någon form av hyra kommer utgå, det känns inte riktigt så, men framförallt är jag väl lite tacksam över att ha någon stans att bo. Det hade jag faktiskt glömt att reflektera över innan jag for hit, och nu har jag fått en nybäddad säng med myggnät och allt som är redo.

Och nu precis så ser jag att där ligger en ren duschhandduk på sängen också! Fett, jag som lämnade min egen, som jag tror att någon bara hade glömt hos mig någon gång och sen glömt bort att dom glömt den, i Dar för att den inte fick plats i väskan, och för att det säkert fanns någon där som skulle uppskatta den mer än mig.

In i duschen alltså!

Puss och godnatt på er bloggvärlden!

nairobi / kisumo

fran den 17 mars pa eftermiddagen

på flyget från nairobi till kisumo nu. flyget från från dar es salaam var fem timmar försenat, och hela den långa väntetid som jag förespåddes i nairobi krymptes tills dess att jag hade missat flyget som jag skulle med. Jag hade blint litat till att jag under dessa timmar skulle hinna köpa en väska, packa om och lagra en väska i nairobi mens jag är i kisumo, för att på det sättet slippa betala övervikt. Istället fick jag med mig hela mitt överviktsbagage till det här flyget.

Det här flyget stod på gaten, det var redan färdigboardat, men jag fick gå igenom någon annan kö, slapp säkerhetskontroll, en dam följde med mig hela vägen fram till trappen framför planet och sa åt mig att ta mitt handbagage medan hon gick runt och slängde på min incheckade väska i bagageutrymmet. Väl på planet sa dom att dom skulle lyfta om fem minuter, men när jag frågade om jag fick gå på toaletten sa dom tanklöst ja, varpå dom dom en minut senare knackade på och ville lyfta. Dom viste säkert inte att jag gärna sitter i halvtimmesstötar.

Jag har läst min bok litegrann. Inte så mycket för jag fick förseningssällskap av en fantastisk lite familj på flygplatsen idar. Men när jag inte läser så funderar jag var jag egentligen håller på med. Jag tror ju inte riktigt på ödet så där, men ödeskänslan i den resa jag håller på med nu är så fruktansvärt stark att själv blir så liten i min världsbild att jag knappt kan förinna mig själv. Inför denna känsla är jag absolut ödmjuk.

När jag skulle boarda planet i dar es salaam hade en kvinna långt tidigare, flera timmar tidigare när jag frågade vad som skulle hända med mitt transferflyg, försvunnit med mitt boardingkort. Hon kom inte riktigt tillbaka med det, och när alla andra boardade så stod jag kvar vi gaten tillsammans med en skara mycket upprörda och förbannade andra medresenärer med liknande problem. Till slut släppte dom på mig och jag fick tillbaka mitt boardingkort. Dom andra arga medresenärernas hetsiga rop ekade fortfarande i mitt huvud när jag blev följd till planet av en herre som jobbade på flygplatsen och som talade perfekt engelska. Känslan i kroppen sa till mig att jag borde försöka skälla honom för att vi hade fått dålig information och sådant där som man ska skälla på folk om, men en annan starkare känsla tog tag i mig så det enda jag sat till honom var "Do you like Bob Dylan?" Han skrattade och svarade jakande, och jag sa att jag hade haft en melodi med honom i huvudet i flera dagar nu, och så visslade jag vidare på melodin

Nu är jag alltså på väg till Kisumo, elle rättare sagt Nyalenda, ett av slumområdena utkanten av Kisumo, för att titta på ett internetkafé.

torsdag 17 mars 2011

flygtid

Vill bara inflika här att flyget från dar till nairobi än så länge är dryga två timmar försenat och konstatera att min afrikavistelse har sina speciella flygtider.

Alldeles nyss somnade jag när jag väntade och det var som om hjärnan bara stängde av sig.

flygplatsen i dar

Nu sitter jag på flygplatsen i dar. Färden hit och incheckningen gick bra, några kilon övervikt var inget som någon brydde sig om att kommentera. Inpasseringen i passkontrollen gick bra, trots att jag inte fick någon stämpel vid inpasseringen och förväntade mig många frågetecken kring det. Men icke.

Invid gaten inhandlades morgonkaffe, en dubbel espresso, och croissant under det att det afrikanska frukostköket lyste med sin frånvaro. Sånär som att en medresenär uppmärksammade mig på att det var kackerlackor bland croissanterna. Smör och sylt var inget som man fick med croissanten av bara farten utan det fick man fråga efter. Smöret var importerat från Nya Zeeland av alla ställen och hade varit smält och kylt ett par gånger innan engångsförpackningen till slut nådde konsument. Men croissanten var god och kaffet var nog ännu godare. Personalen hade som tur var inte lagt sitt afrikanska skratt åt sidan, och erbjöd stolt min medresenär att köpa kakor ur en kackerlackfri monter.

Förresten så deltog jag halvaktivt i kackerlackjakten. På beställarsidan av disken hade jag ett perspektiv som kompleterade servitörens och pekade och ropade glatt för att hjälpa till att fånga den parasit som livnärde sig på min frukost.

Snart går flyget till Nairobi och där har jag bara drygt fem timmars transfer innan jag fortsätter till Kisumo.


onsdag 16 mars 2011

lite till

Ja jag kom ju på en till grej jag var tvungen att skriva om.

När jag skulle ta min morgondusch i morse så fanns det inget rinnande vatten inomhus, så jag fick lov att fylla en hink med vatten och skölja mig med en skopa. När jag har läst om sådana procedurer i böcker, eller sett dom på film, har jag alltid känt mig allienerad och tyckt att det verkar otroligt omständigt.

Döm om min förvåning när det var skitenkelt och tillochmed riktigt trevligt.

Apropå att duscha på morgonen. Jag är ju egentligen en kvällsduschmänniska som gärna skippar morgonduschen. Men trots att jag ligger och sover naken utan täcke här i Dar så svettas man ändå genom natten, och morgonduschen har blivit en ny trevlig vana. Fasst man svettas på ett trevligt vis förstås, inte det här jobbiga sättet som man också kan svettas på.

Jo men det var väl det.

Sista dan i dar



Japp. Packad å klar. Avskedsmiddag avklarad. Taxi beställd till imorgon bitti klockan sex.

Presentationen jag skulle hålla idag förberedda jag minutiöst, min handledare kom med handledning som jag först ställde mig mycket frågande till, men som sedan vart bra till slut. Klockan två skulle jag hålla presentationen, och jag förberedde i princip hela förmiddagen plus några timmar igårkväll. När det visade sig att nästan hela skolans personal skulle ha möte i samma lokal samtidigt blev jag inte förvånad, var sig när dom bad mig inleda mötet med min presentation eller senare när dom bad mig avsluta mötet med presentationen istället. Inte heller när jag fick reda på att alla hade gått ifrån mötet och att min presentation inte skulle bli av blev jag särskilt förvånad. Jag uppskattade aldrig sannolikheten till att jag skulle få hålla presentationen, men såhär i efterhand känns det som om jag uppskattade sannolikheten till att själva presentationen skulle bli av till cirka fifty-fifty.

Jag hann inte riktigt klart med prick allt jag skulle göra, men kan trösta mig dels med att min handledare lovat göra klart det allra sista, och dels med att hade jag stannat en vecka till så hade jag ändå inte kunnat göra något mer.

Under dagen har det bubblat lite i bloggtarmen. Lite som när karaktärer i tecknad film står inför en snar död och ser livet i repris har för mig tiden i Dar es Salaam gått lite i repris idag. Åt banansoppa med två chapate på förmiddagen, den var himmelsk god. Min handledare och en av professorerna på skolan, en som jag av någon anledning tycker bra om trots att jag inte träffat honom mycket, började först tala om medicinmannen i norr och sedan om kyrkan. Dom kom med tunga argument som inte gick att säga emot och häpnade skrattandes litegrann varje gång dom upprepade frågan om jag hade ändrat uppfattning och jag leende upprepade att det hade jag inte.

Han medicinmannen i norr är rolig. Jag har endast träffat en endaste tanzanian som säger att han inte tror på medicinmannen i norr. Alla andra köper att snubben har lyckats hitta på en mirakelmedicin som inte bara hjälper genom att man dricker den en gång, typ en deciliter, utan den botar dessutom så spridda åkommor som AIDS, cancer, diabetes, högt blodtryck och en massa annat också. Tydligen har nu minister of healts varit där och druckit medicin, han har tydligen lidit kraftigt av sin diabetes i några år nu, och sa sig må bättre efter medicinmannen i norrs brygd. Men det hjälper ju såklart inte, jag byter inte åsikt eller tro för den sakens skull.

Vad gäller religionsfrågan undrade dom vad vi ungdomar i europa som inte gick i kyrkan gjorde när vi kände att vi ville be. Det var en otippad fråga tycker jag, en bit ifrån den vanliga gudsbevisbataljen som jag trodde jag skulle få höra. Men frågan var ju varken svår att besvara eller fick mig att ändra någon uppfattning på något sätt.

Det är inte sorgligt att åka härifrån, men jag vet ändå att jag kommer sakna Dar mycket. Jag tror att dom saker jag kommer sakna mest, i turordning, är människorna, skratten och vädret, och det jag kommer sakna minst är korruptionen. Jag hade kunnat rabla några till, fattigdom och klassskillnader till exempel, på saker som jag inte kommer sakna, men korruptionen verkar vara käppen hjulet för att allt annat ska utvecklas, så den får ta smällen för allt negativ.

Och nu är det sent. Jag kunde inte sluta slösurfa efter att jag skrivit allt det där ovan och taxin går om mindre än fem timmar. Jag är trött såklart, men inte riktigt sömnig. Man måste hålla igång såklart, satt man hinner med allt och slipper älta allt. Imorse vaknade jag tidigt och satte direkt igång med att fortsätta packa. Blev klar i gryningen. När jag bokade taxi var jag tvungen att kolla på biljetten vilken tid jag skulle åka till Nairobi, och såg då att jag faktiskt att jag redan hade köpt biljett från Nairobi till Kisumo också, dit jag ska alltså. Hur fan kunde jag missa att jag hade gjort det tänkte jag.

Nu ska jag ta min sista varma dusch utan varmvattend och gå och lägga mig. Sen tar jag en till om några timmar.

tisdag 15 mars 2011

lite irriterad?




Efter en lång dag med mycket stress, lite mat och lite sömn i bagaget känner jag hur kraften inte finns där. Maskinen inom en jobbar på och njuter av att koppla bort den reflekterande biten av hjärnan. Stressen över att hinna bli klar biter inte, oron över att hinna ordna allt med hemresan biter inte. På hela dagen har jag inte tänkt en tanke på hur jag ska göra när jag kommer till kenya, minder än två dygn bort i tiden. Det ordnar sig nog.

Men allt som skall reflekteras över men som inte hinns med ligger som ett bakgrundssurr i huvudet. Ett lite irriterande surr, som en köksfläkt, som har surrat hela dagen. Men så slår det mig under kvällen, en helt ny insikt. Jag har varit effektiv idag ska ni veta. Rationell och effektiv. Jag har inte bara jobbat många timmar utan jag prioriterat, reflekterat (i teknisk bemärkelse, inte filosofisk) och utfört. Detta lägger naturligtvis en slags målmedvetenhet över ens person, man kan inte sitta och dricka te hela dagen, man kan hälsa glatt, men inte stanna och snacka hur som helst. Tidigare har jag alltid försökt lägga den målmedvetenhet åt sidan, den verkar liksom inte riktigt klädsam här, men idag så undrar jag om den ändå inte är det ändå. Karekteristisk klädsam.

Och någonstans mitt uppe i denna strävsamhet sås fröet till det som senare under kvällen blev en insikt. Två tillfällen kommer jag ihåg på rak arm, det första av dessa var när den tidigare omnämnde masterstudenten konsulterade mig i ett dilemma han hade. Han hade gjort bort sig, på några prover som han hade analyserat så blev svaren som han hade fått fram praktiskt och teoretiskt omöjligt. Han konsulterade mig nog mer för själva konsulterandets skull, ni vet när ens självförtroende fått sig en stöt så kan man behöva vädra litegrann. Han har nog vridit och vänt på sina prover ett tag för att försöka reda ut vad som gått fel, och typiskt nog för honom så ser jag i samma ögonblick som han visar mig resultaten vari felet ligger. Han tittar förvånat på mig och vet inte vad han ska tro. Jag skrattar.

Det andra tillfället var under kvällen, ett par, eller kanske mer, timmar efter att nästan alla har gått ifrån skolan. Jag sitter i thérummet och skriver på en presentation jag ska hålla för alla anställda imorgon. Jag hade satt igång en grej i labbet som gjorde att man inte kunde vara där på ett par timmar för dom giftiga ångornas skull, så jag satt i thérummet. Masterstudenten, en doktorand och en professor är också där. Professorn, som verkar vara den bästa på hela skolan, och därför på något konstigt sätt utmobbad av ledningen, jobbar ofta kvällar och är trevlig. Doktoranden sitter ofta i thérummet och jobbar, hon kallar det för sitt kontor och säger välkommen när man ska dricka kaffe, hon är rund och glad, otroligt afrikansk i den mest positiva bemärkelse. Vi sitter där och pratar mest engelska, men även lite swahili som jag inte förstår, men då och då får jag en fråga och jag brukar slänga ur mig något av de olika ord som jag snappat upp till svar och hoppas på det bästa. Som jag skrev ovan är jag alltså lite irriterad, men ändå så skrattar jag nästan hela tiden i thérummet.

Och det var väl i duschen igen som jag kom till insikten. Det finns ett afrikanskt skratt. Jag är osäker på om det bara finns i afrika, eller ens om det finns i hela afrika eller kanske bara i dar es salaam, men här finns det i allafall. Det är ett opretantiöst och ärligt skratt, jag vet inte om hjärtligt är rätt beskrivning, men det ligger alltid nära till hands och det är en viktig del av kommunikationen. Tidigare någon gång så har jag tänkt att om jag blir en offentlig person någon gång så ska jag försöka kommunicera via skratt mer än vad offentliga personer brukar göra. Det tror jag är ett bra sätt att nå fram.

Men det afrikanska skrattet är svårdefinierat, hemma i sverige, i frankrike, australien eller någon annanstans tror jag inte att jag har hört någon skratta så, och här så skrattar folk så nästan jämt, och det är nog det som gör att det är så svårdefinierat. Jag ska inte ge mig in på att försöka förklara det, men än att jag tror att det har mycket att göra med själva människorna som skrattar, och att det var en kul och oväntad upptäckt.

Nu är jag för trött för att tänka eller packa, vilket innebär att jag måste gå upp extra extra tidigt imorgon och packa klart och göra klart presentationen. Det gillar jag. Tror tillochmed att jag skippar att ställa väckarklockan och litar på att jag vaknar vid fyrasnåret av själva drivkraften.

Ride on!

måndag 14 mars 2011

början på slutet



Det drar ihop sig nu. Dagen har mest bestått i förberedelser för avfärd i praktiskt och till viss del mental bemärkelse. Flyget till Kenya tillåter att jag tar med mig hälften så mycket packning som flyget till Sverige skulle göra. Mina storslagna planer på att ta med halva afrika till skandinavien jämnas med marken. Därmed har jag varit på skolans postkontor tre gånger idag, spenderat mycket tid till att klippa och klistra paket som väger prick exakt två kilo, ett paket vägde typ 80 gram för mycket, då var det bara till att gå tillbaka till paketverkstaden och välja bort ett innehåll. Sega djävlar!

En del får jag väl lämna också, min fina afrikanska japanimporterade voodoocykelkorg i äkta plast hade jag gärna cyklat över norrmalmstorg med, men vissa upplevelser i livet verkar inte vara värda mödan. I förlängningen blir livet förhoppningsvis bättre om man inte gör det så krångligt, om man släpper taget om en cykelkorg ibland.

Packning alltså. Nu på kvällen började jag packa själva resväskan. Den blev överfull innan den blev halvfull. Och då är hälften kvar att packa. Men allt löser sig ju jämt på något konstigt sätt. Jag kan börja skruva upp mig själv lite grann med hela den här Kenyagrejjen som dök upp lite oväntat här på slutet. Hur fan ska det gå liksom? Men det kommer nog gå bra. Men det är ju avhängigt på om man förbereder sig hyffsat, vilket i sin tur är avhängigt på att man lägger ner mycket tid på att förbereda sig och tänka igenom allt noga. Och där någonstans kommer man in i gränslandet till att bli stressad utan anledning. Inget nytt under solen dock, osäkerhet är nog tillsammans med brist på rent vatten den största orsaken till lidande här i världen.

Vad var det nu jag skulle skriva mer, inspirationen fullkomligt rann över mig när jag står i duschen, men nu har jag internetdistraherat mig för mycket igen. Straffet låter inte vänta på sig, svetten rinner i små pärlor nerför smalbenen och datorn bränner på magen. Tycket att det stod att det var 32 grader varmt, samma inne som ute. Rätt lagom egentligen, det är bara datorn som gör att jag svettas så mycket tror jag.

Apropå svett och ben så börjar nog träningsverken från gårdagen sätta in nu. Jag har kännt det litegrann under dagen och tänkt att det passar väldigt bra, jag har ju kirurgtejp över operationsärren för att inte bränna sönder dom i solen och några små skrapsår på armbågarna. Lägg till stelbenthet till det och jag blir något så ovanligt som min egen metafor; ihoplappad och nednött haltar jag mig igenom de sista dagarna av mina år i utlandstjänst hos KTH.

Om att åka hem och om hemlängtan tänkte jag skriva litegrann. Det blir kanske inte lika vackert nu, jag får liksom referare till vad jag tänkte i duschen och agera andreperson och rekapitulera de fragment jag mins. Från min tid i duschen. En knapp timme sen.

Jag tänkte först på hemmet och att jag tror att jag har längtat hem hela tiden jag bott utomlands, men att längta hem är inte så enkelt som man kan tro. Bor man i Paris så är ju hem faktiskt i Paris, att längta till Sverige kan innebära en massa saker, man kanske saknar sin familj, sin vinylsamling, men det kan lika gärna röra sig om att när man nästa gång skall till Sverige så har man skrivit alla tentor och är ledig, och det kanske är det som lockar egentligen. Bort från tentastressen.

Hem är ju en illusion också. Om man inte är hemma just när man illusionerar det vill säga. Men att längta hem för mig nu blir bångstyrigt och omöjligt. När man minns hemma så väljer minnet ut de bästa stunderna, så är det bara, men det är även per defenition det förflutna man tänker på. Kanske har människorna inte förändrats särskilt mycket när man kommer hem, men har man varit borta en längre tid så har nästan alla förändrats i allafall litegrann. Och när många förändras litegrann så kan den totala förändringen bli så pass stor att det blir svårt att orientera sig i den. Ta Japan till exempel, det var en jorplatta som förskjöts litegrann bara. Snacka om förändring. Eller Christchurch, det är ett ännu mer talande exempel. Min vän Maria bor ju där tillsammans med sin son Elliot. Idag så fick jag på facebook se bilder från Elliots dagis, bilder som var tagna efter jordbävningen där. Över de dammiga leksakerna låg ett lager av tegelstenar som hade fallit ner från taket, till storleken var dom ungefär dubbelt så stora som de barnhuvuden det var ämnade att skydda. Det vänder sig i magen nu när jag skriver om det och jag var väldigt glad att jag visste sedan tidigare att Elliot klarat sig bra. Men det tog mer än en timme i kaoset för Maria att ta sig från sitt jobb till dagiset och få reda på att Elliot klarat sig utan fysiska skador. Hon skrev att det var den värsta timmen i sitt liv, men det hjälper inte, jag kan ändå inte sätta mig in i hur det skall ha känts. Dom klarade sig oskadda, fysiskt oskadda, iallafall, och snart åker dom till sverige och slipper ödeläggelsen ett tag. Det jag tyckte var målande med det exemplet var att bergen, tillochmed hela kontintalplattorna, flyttade sig, dom förstörden en hel stad och massor med människor dog. Men Maria och Elliot klarade sig. Vännerna består.

Det känns lite ödesmättat att skriva så. Även om jag inte kan förstå det riktigt så hade det ju faktiskt lika gärna kunnat vara tvärtom, att Elliot eller Maria eller till och med båda två inte hade klarat sig. Det är när man ser bilderna på det raserade dagiset som det går upp för en för en sekund. Ett kort ögonblick har man lite insikt i sannolikheten i dagens premisser, innan själen vänder sig bort och går vidare. Man kan faktiskt inte leva med så pass god insikt. Det skulle bli ett fruktansvärt liv. Det är bra att vara tacksam, det gör att man kan uppskatta saker mer och ha det bättre än vad man skulle haft annars, men det finns en viss insikt som handlingsförlamare en och levde man med sådan insikt dygnet runt så skulle man antagligen sakta tyna bort och svälta ihjälv för man skulle tappa aptit på livet.

Så när man längtar hem så längtar man alltså efter utvalda fragment av det förflutna, men när man väl återvänder så får man det motsatta, framtiden, och man får varenda jävla sekund av den. Det där är fascinerande. Vi fick gå en obligatorisk kurs innan vi åkte iväg till våra olika utvecklingsländer, och dom sa att många blev mer eller mindre deprimerade när dom kom hem igen. Det berodde kanske på vad dom hade sett, fattigdom och lidande som aldrig förr, men sanningen att säga så borde den deprisionen ha satt in på plats i utvecklingslandet. Teorin dom hade var istället att alla förbereder sig på att åka iväg, men väldigt få förbereder sig på att komma hem. Och då kommer chocken.

Nu tror jag inte jag kommer bli chockad. Jag har både höga och låga förväntningar på att komma hem, men framförallt så har jag inga förväntningar. Jag är ju bortskämd med ett fantastiskt dåligt minne, så jag har svårt att erinras känslan av att vara hemma. Jag kommer ihåg hur det ser ut och jag kommer ihåg hela vinylsamlingen, men jag kommer inte ihåg känslan. Jag kommer till viss del ihåg känslan av besvikelse första gångerna jag kom hem efter att ha bott utomlands, när saker och ting hade förändrats, men det där lärde man sig så småningom och man lärde sig att leva i framtiden istället för i det förflutna. Inte för att framtiden var särkskilt mycket bättre, antagligen inte alls faktiskt, men det innebar en ny spännande dimension på livet som man inte ville gå miste om. Lite beroenderframkallande kanske. Och man kunde tycka synd om människor som missade framtiden, som sög sig kvar och inte släppte sin cykelkorg. En del tyckte att man var något av en svikare när man drog, att man förstörde idyllen, det förflutna som dom levde i. Men jag har svårt att tro att man som människa är förpliktigad i den bemärkelsen. Världen skulle sluta snurra då.

En specifik sak, eller känsla, som jag vill åt när jag kommer hem, är att vara vanlig. Ens hemmiljö är ofta bäst i världen på det. Man slipper vara vitingen med modemet och är en kille på gatan som ingen hejar på men som är verkligen är en kille på gatan som ingen hejar på. Förutom räddabarnenmänniskorna med sina pärmar och signaturer och månadsgivande förstås. Helvete!

söndag 13 mars 2011

how to get to Funkys


This one (in english) is a little note on how to get to the Funkys skatepark in Dar es Salaam. I tried to google my way there myself, both before coming to Dar es Salaam myself, and then once i was here, hearing rumours about it existing i googled it again. Couldn't find it though, on the web that is. In reality i found it today, and it really exists, along with a Tanzaninan skabetoard community of about three people. I met one of these, the guy running the day-to-day business in the place, and he kicked ass! Such a nice fellow!

The name of the park is Funkys skatepark. It has a giant bowl, not that high but the area of it is really big. When you pay the entrance to it, about 5 € / 7 US$ / 5 000 tsh you don't just get access to the skatepark, but to the whole place, and that means you get access to the swimmingpool too, so it might be a good idea bringin some swimming suit or some surf shorts. Dar es salaam is really warm at it's coldest, so freshing up in the pool sounds awsome to me, but i didn't know about the swimming pool in advance unfurtunately, and up next i have to move out of Dar so i'll miss that part i'm afraid.

The place is situated on the Msasani Peninsula, just out of the City Centre in an area very popular for expat residentials. Once there I was told it is close to the South African Embassy and right behind the international school (maybe the one called IST or something like that, which would stand for International School of Tangyanika, where all the expat kids seem to go, but i'm not really sure of any of this stuff).

Baraka, the guy running the place, pointed it out for me on a map, i'll try and post it below along with a photo or two.

Funkys has been around almost a year, and before that there was nothing to skate in dar es salaam. For some time there was a flat area where you could go streetskating, but it changed owner and with that the fun was ending apparantly. You can buy drinks and food there, but are not really allowed to bring your own stuff inside. The prices for food and drinks are off course overprised if you compare to what you would find on the streets, but nothing exceeding what you would pay in europe for instance. Especially price worthy are the freshly made fruit juices, those can keep you going for a while on the warmest of days.

With the entrance you pay for the whole day, you get a band around your hand, so in case you want to come and go that's totally ok. I have no idea though wheater or not there are some other places to shop or eat around.

For the skateboarding i would recomend big and soft wheels. The bowl has a lot of flat in it, so keeping up with speed could be a tough one, and it is quite slippery as well. They will also borrow you a board for free, that's what i did (didn't bring any from the EU) and that board was totally ok, good condition and all that, but you know, not skating your own board is always a bit scetchy.

They had a big sign with a lot of rules on it, but i forgot to look at that one. What i do know though is that if your under 18 you have to wear a helmet, which you can borrow there if you don't have one.

They also sell some decks, wheels and other stuff. The stuff comes through the shop X-one (or something of that kind) in Nairobi, Kenya, which is supposedly the only skateshop in the whole of Eastern Africa.

I think you will enjoy it!

Cheers!


I tried to highlight on the map where it is


This is what you should keep your eyes open for (well, not me, but the guy running the place and what it looks like from the outside)


Here's a glimpse of what you can expect. Reckon it's more fun if i don't put up like hundred photos of every little detail of it.


For the sake of google searching, this is a how to get there with a map of skateboard, skateboarding, concrete skate park, skatepark, and some stuff about how it works in Dar es Salaam,Tanzania

Ride on!

bloskäjt i afrika!



Med ingrott svett i varenda por som kroppen kan uppvara, inte ens intorkat blod på armbågarna, ett leende på läpparna och helt fruktansvärt jävla slut i hela kroppen sitter jag hemma i soffan och uppbådar mina sista krafter för bloggen. Jag har precis fått mejl från spotify som säger att dom inte lyckas dra månadsbeloppet, inte så konstigt, kortet är ju spärrat, men jävligt typiskt. Idag tillägnas bloggen ingen mindre än Vertical Henrik. Verthenke.

Dagen började vid åttasnåret. Jag hann stänga av väckarklockan innan den ringde, men låg kvar i sägen nästan en timme och slösurfade. När jag duschat och ätit frukost slappade jag i soffan med min bok tillräckligt länge för att bli försenad till ett möte. Med ångande dåligt samvete beger jag mig till mötet med den forna taxichaffisen. Ångesten kommer såklat på skam då det visar sig att han kommit precis innan mig, också en halvtimme försenat. Inom en halvtimme försenat gills iofs som i tid här.

Vi begav oss iväg på dala-dalan. Målet för dagen var att hitta skateparken. Vi hade hört att det fanns en sådan, och även att man kunde låna brädor där, men vi visste inte mycket mer än så, utom ungefär i vilken del av staden den låg. Vi hoppade av dala-dalan på bästa gissningen, gick över gatan och frågade oss fram en bit varefter vi gick rätt långt. Till slut tog vi Bajaj dit vi var på väg, och när vi kommer fram blir det såklart tjafs om priset. Men detta försvinnande lilla problem hamnar naturligtvis i periferin av min uppmärksamhet när jag ser en skejtare, min första sen jag kom till afrika, min absolut första i afrika. Fett tänker jag, då har vi hittat rätt!

Mycket mer fel hade jag iochförsig inte kunnat haft. Vi var inte mycket närmre än där vi började ifrån, men vi hade utökat vårt sällskap från två till tre, och den tredje killen var ingen mindre än själva han som hade hand om skateparken. Och han var på väg dit! Alla varningar om att man inte ska åka med främlingar var helt bortflugna då, slår det mig nu. Killen var hur skön som helst och berättade om skateparken och hur det Tanzanianska skatesamhället såg ut. Det finns ganska exakt två stycken skejtare i hela Tanzania, varav killen var den ena. Sen finns det en massa kids också, men ni fattar. Verthenke fattar. Massa och massa kids förresten, kanske 20 eller 30 av nästan 45 miljoner invånare, och av dom är dom flesta utlänningar som bor i Dar tillfälligt. Dom 20 eller 30 alltså.

Jag hade ju naturligtvis mig ett lite halvtaskigt streetspot. Vi kommer till den till ytan största bowl jag någonsin skejtat, tror jag. I inträdet, som motsvarar 25 kronor, betalar man inte bara till skateparken, utan in sig på hela området, vilket innebär att man även får bada hur mycket man vill i swimmingpoolen. Man skulle ha tagit med sig badbrallor. Dom säljer mat och läsk och vatten, men prisvärdast är som vanligt i dar de färskpressade juicerna.

Själva skatepoolen ringlar sig runt med många olika delar, höjder, hörner och trannies. Den platsar inte någonstans på mästervärkens lista, vilken såklart gör den både charmant och mästerlig. Det är sex månader och tio dagar sedan jag sist åkte bräda, då jag bröt handen. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin haft så klena ben som jag har skaffat mig under den här tiden, och sex månader är längre uppehåll från skejten än vad jag haft på tio år. Eventuellt nio.

Stället generellt och poolen specifikt. Den är övertäckt med segelliknande plastskynken för att skydda mot solen och den värsta hettan, men det bara det att det är drygt 30 grader i luften gör ju att man snabbt blir svettig. Man kan sitta i skuggan och sippa på sin vattenflaska och snacka med människor. Och människorna var, skateboardåkningen till trots, den stora behållningen av dagens exercis. Killen som driver stället är en helt fantastist människa och visionär, han är 38 år och har skejtat sedan han var sju då han lärde sig när han bodde i Elfenbenskusten, han bodde där i 15 år, och bara det gör ju att man häpnar, med tanke på hur det landet ser ut idag. Han berättade detaljrikt på fläckfri engelska om landet och dess moderna historia, ändå hängde jag inte riktigt med. Där var även en dam som var hushållerska åt en familj med någon form av blandad bakgrund. Damen i fråga var Kongo (Kongo Kinshasa) där man talar franska, och även om det tog ett tag innan vi började prata med varandra och jag förstod att hon talade franska, så blev det desto mer tjatter därefter. En annan dam, en mamma den här gången, hade hört mig säga "tjena" till några svenskar, och undrade om det inte var så att jag var svensk. "jovisst" svarade jag. "I've been there sa hon" med en gnutta härlig stolthet i rösten. "In Falun" la hon till sen.

Här ska ni reflektera över sannolikheten i vissa saker som har inträffat hittils. Först träffar vi på fel ställe på den av de 45 miljonerna invånare i detta land som jobbar i skateparken. Väl där träffar jag på en kvinna som varit inte bara i europa eller sverige, utan i Falun, Sveriges hjärta och min uppväxtstad. Två gånger har hon varit där dessutom, 1993 och 1997, på Falun Folkmusik Festival. Hon undrar varför festivalen upphört och jag fascineras av hur våra kommunala ekonomidilemman gör avtryck så långt utanför kommungränsen. Hon är dansös, contemporary dance, och jag står och väger på om jag ska fördjupa den intressanta diskussionen om dans, min fästmö är ju dansös även hon, men en skatare i en skatepark bör även åka rullbräda slår jag fasst för mig själv, hur jävla varmt det än kan vara i luften.

När man skejtar i denna värme bubblar det ur huden. Så som det kan göra ibland om man bastar riktigt länge utan att duscha först, man ser hur liksom punkteras av svetten genom porerna som ber en lugna ner sig, och man är tvungen att lyssna på dom till slut. En del av var mans och kvinnas klädsel i den här staden är en liten näsduk i typ, man köper två för fem spänn, och så har man sedan dem och torkar svett med. Av någon anledning så svettas jag inte så himla mycket och har inte haft så himla stor användning för dom där. Idag däremot var den genomvåt efter fem minuter i bowlen. Vi var där i sju timmar.

Det var ju en del ungar där också, såklart, och deras föräldrar eller barnvakter. Vid ett tillfälle satt jag på bortsidan av bowlen och vilade, och kikade tillbaka på platsen där dom flesta hade samlats och slogs av hur olika alla dessa människor var, hur olika deras bakgrund var från olika delar av världen, och hur lika varandra dom blev i skateparken. Det var som om känslan jag fick då var direkt hämtad ur boken jag läste på morgonen, och det var den kanske, och känslan som följde på denna insikt var att detta var mitt hem. Riktigt typiskt att man får hemkänsla för en plats när man är på väg därifrån. Underskatta aldrig hemkänslan i ett skateboardcommunity.

Jag hade ett ärende på vägen hem. En afrika-art tavla som jag hade sett tidigare ville jag verkligen lägga vantarna på, men den var både dyr och otymplig att frakta så jag var lite osäker, men hade bestämt mig för att göra ett försök. Jag hade en liten budget avsatt till tavlan, men tyvärr hade jag bränt en väsentlig del av den i skateparken. Jag prutade och verkade ointressared av ojbektet ifråga enligt konstens alla regler, såsom jag uppfattar dom i allafall. Säljaren ville ringa själva konstnären, och gjorde även ett par fruktlösa försök för att få tag på denne, för att kolla hur långt han kunde gå ner i pris. Då kändes det som om jag var på rätt spår, och när jag till slut fick tavlan för hela min återstående tavelkassa så hade jag prutat drygt 20 % och var mest nöjd med att jag fick med mig tavlan. Jag tror den är det dyraste av allt jag köpt i det här landet, förutom flygbiljetten ut ur det, den till Kenya.

När vi kom hem, den gamla taxichaffisen hängde på, var det middagstid redan passerat egentligen, men vi slog oss ner i soffan och tittade på bilderna från dagen och på facebook, mejl och sånt. Eller jag kollade på det. Bara fem tio minuter efter oss så kom svenska forskaren och norskan hem. Och här ska en eloge riktas till norskan. Jag känner ju ofta fångad i min mansroll här, inte här hemma i huset men i tanzania. Är jag hembjuden så vet jag inte, som jag redan skrivit om, hur jag ska bete mig för det känns så jävla fel när arbetet i hushållet inte bara är uppdelat utan det känns som det är så mycket större gap mellan könen än vad jag nånsin stött på hemma i sverige, männen visar liksom ingen tacksamhet, kvinnorna ingen vilja. Men norskan har en snubbe här, och han är local och jag gissar att han växer upp med samma idéal som alla andra här. Och jag hade trott att det skulle vara svårt att få ränderna att gå ur. Och det är det säkert också, om man gör på fel sätt, men som norskan här gör så löser hon liksom allt på något magiskt sätt, hon bjuder liksom in sin snubbe på nåt sätt, jag förstår ju inte språket, men det är helt uppenbart att han inte ser det som något straff (kanske tycker han att det är udda, det kan jag inte svara på) att "hjälpa till" med maten, utan att det helt enkelt är ett umgängessätt. Det är möjligt att det är killen som ska ha en eloge, men jag ger den till norskan, det är något som säger mig att det är hon som är nyckeln.

lördag 12 mars 2011

pressveck på bloggen



det har slagit mig under hela senare delen av dagen att det blir svårt att skriva ett intressant blogginlägg idag, trots att jag har pressen på mig. Men jag försöker.

Idag var alltså dagen då jag hade min ursprungliga biljett hem, och även dagen då jag hade planerat att börja packa inför när jag nu kommer åka hem. Eller till Kenya kommer jag åka, men sen hem därifrån. Det var också dagen då jag tog sovmorgon. Sovmorgon är faktiskt ett begrepp man kan dryfta lite om. Antagligen alla som läser det här vet vad sovmorgon är. Något nice. Och jag skulle tro att alla som är i ungefär min ålder har fått pikar av en eller två äldre generationer om att "man sover bort hela dagen" eller något annat oförstående och illvilligt. Nån gång när man var yngre alltså. Men att vara här i tanzania är ju som en tidsresa har jag skrivit massor med gånger, och det här med sovmorgon har jag insett att det är strikt bundet till civilisationens grad av utveckling. Flera gånger här, inte jättemånga men kanske tre eller fyra, har jag stött på oförståelse för att ligga och dra sig eller bara sova ut. Det är inte förebrående på mor- eller farföräldrars vis, utan snarare ett förvånat konstaterande att man som fullt frisk ligger och sover när det är dag, följt av ett fnissande där man kategoriskt roar sig åt dom där utlänningarna och deras udda sätt.

Vad gäller packningen gick det inte så bra. Jag får ju inte ta med så mycket packning hem nu, eftersom jag åker typ inrikesflyg till grannlandet först, och därmed blir hämmad av bagagerestriktionerna där. Därför hade jag tänkt prova skicka en del på posten, vilket jag inte han med eftersom jag tog sovmorgon och sen låg och drog mig.

Jag hade ju fram tills jag blev påmind igår helt glömt bort att jag skulle hem till min handledare idag, och hälsa på hos honom och hans familj. Han kom och hämtade mig vid tvåbläcket, vilket gav mig tidsrymd att ordna med lite panikgrejjer innan, men inget annat. Vi åkte genom trafikstockningar i någon timme och kom fram. Han bor fint, ett hus som han har byggt själv. "själv". Han jobbade som manager på byggen i fyra år innan han började doktorera. Han har lite utsikt över en liten dal, och efter att jag hälsat på familjen hans så slog vi oss ner på hans veranda och tittade på utsikten och småpratade. Vi småpratade lite om religion och tro, lite mer om hans hus, och mest om att samla upp regnvatten för hushållsbruk. Vi satt där i några timmar under det att vinden stilla rasslade kokospalmbladen ovanför oss och gav oss lite välbehövlig svalka. Vi fick mat som någon av kvinnorna i hushållet lagade, jag lyckades inte lista ut vilka som bodde i huset, men jag tror att det bara är hans "riktiga" familj, och att dom andra bara var och hälsade på, typ. Jag stör mig alltid på uppdelningen i hushållet, men när jag är själv så här är jag oförmögen att göra mycket åt det, det är lättare när det är andra västerländska tjejjer med, som igår, men eftersom jag inte är mycket mer än en ungkarlskock ens hemma i sverige så blir jag lite tafatt även i bekanta sammanhang om dom är matlagningsintresserade. Såvida jag inte blir kommenderad förstås, det tycker jag är praktisk. I rättvisans namn har jag dock blivit lovad tillfälle att komma tillrätta med den bristen då jag åter beträder svensk mark. Vi får väl se.

Hur det nu var så satt vi där på verandan och pratade mest om värdsliga saker, Vi brukar faktiskt kunna beröra och tillochmed ibland fördjupa oss i existentiella frågor, handledarn och jag, och trots skillnaden i trosuppfattning, som alltså spänner sig från djupt kristen till tvättäkta hedning, ligger vi mycket nära i varandra i uppfattningar i de så kallade stora frågorna. Men dem lämnade vi därhän idag, som mest försökte jag mig på något "ja så är det" med tillhörande förklaring, men handledarn hade malaria igen och var omissigenkänneligt lågmodig. Svettades och hade huvudvärk. Han hade verkligt söta ungar, två pojkar på tre och fem år, och hans hustru var kärvänlig på ett sätt som jag inte sett tidigare i tanzania. Det sista kan ju ha berott på sjukdomen, att hon kände medlidande, men jag fick intryck av att dom står varandra närmare än många andra par, och det var såklart en vacker syn.

Malarian tvingade också iväg mig lite tidigare, handledarn visste inte om han skulle orka skjutsa hem mig under kvällen, och förebrådde sig själv för det. Själv blev jag nästan obekväm till mods av att se hans gradvisa förfall i humör under eftermiddagen, och kände mig närmast lättad över att inte vara kvar och vara till besvär, men det är en irationell känsla får jag för mig, man betraktar inte gäster som så betungande här.

Dom skjutsde hem mig, och vi tog en annan väg in till stan för att slippa trafikstockningarna. Och den här vägen slog alla rekord i att vara skumpig och gropig. Bitvis i allafall. Allra första delen av vägen, precis utanför utfarten var brant lutande nedåt, så brant att man inte riktigt kunde bromsa rakt av, den var kurvig och krokig och vänstra bilspåret hade blivit urskjölt av ett spöregn så det enda som var kvar var ett halvmeterjupt forsspår som vinglade runt i vänstärdelen på vagen. Trots att det var snustorrt idag så gled bilen ibland i sidled på vägen på väg ner i dikene, och det var inga sladdar kan jag lova, vi kröp fram i fem eller tio kilometer i timmen och ändå vred sig bilen då hjulen hjälplöst gled åt olika håll med gravitationens goda minne. Vid ett annat ställe skulle vi över en flodfåra. Den här vägen går över huvudtaget bara att åka under torrperioden när det inte finns någon flod, men det verkar som om det hade regnat nyligen någonstans uppströms för vi fick åka genom en levande flodbädd med vatten och lera, men tack vare styrskicklighet från förarsidan gick det galant. Det skall sägas också att bilen i fråga är en gammal japansk häck med omöjligt namn tillverkad i mitten på 80-talet, och att hitta reservdelar till fordonet är ännu omöjligare än att komma ihåg namnet. Helt omöjligt, minst! Ingen jeepmodell heller är det, helt vanlig men gammal stadsbil.

Under kvällen, efter hemkomst, bestämde vi oss för att gå ut och äta något enkelt. Vi gick till ett nytt ställe som jag velat gå till ett tag, ända sedan det en morgon när jag cyklade till skolan hade börjat existera out of the blue, och det såg välkomnande ut vilket underströks av att reaggeamusik strömmade ut ur högtalarna, och att själva ljudbilden var helt okej var ett bra tecken även det. Dom hade chipsi, eller pommes frites som det heter på svenska, men jag vet inte om den tanzanianska versionen av pommes frites skulle få kallas för ljust det i EU, nån skulle bli förbannad. Till det kunde dom fixa ägg, en chipsi maiai består av en slags pommes-frites-omelett, vilket verkade vara det dom hade. Och öl och läst förstås, det var ju ändå en krog, så ville man ha en öl gick dom glatt bort till affären en bit bort och köpte öl som dom serverade utan att man behövde vänta alltförlänge. Svenska forskaren konstaterade oironiskt att det kan bli lite dyrt att ha öl i lager, och jag kan både ironsikt och o-ironiskt konstatera att ölen kostar väl en cirka fem kronor styck att köpa in, så det är klart.

fredag 11 mars 2011

poliser och presidenten



Idag var jag hos polisen för att anmäla rånat. Som förväntat var det en upplevelse, men det var långt ifrån en förväntad upplevelse.

Förväntningarna var höga vad gäller långa köer, dålig engelska, försök till att fixa mutor, hånskratt åt ens tafatthet och generell småförakt i allmänhet. Det vi möttes av var ingen kö, damen i kassan sa "okej följ med här" och tog med oss (ja oss, min handledare följde med för att hjälpa till, otroligt vänligt av honom, speciellt som han är upp över öronen arbetsbelastad och dessutom hemma och sjuk med malaria) in på ett kontor och satte genast igång med en utförlig rapport. Visst var hon lite oförstående när vi kom till biten med att jag inte hade kollat bilnummret när jag blev avsläppt, och jag vet, det låter ju helt uppenbart att det är klart att man ska kolla bilplåten, en sån enkel sak, men jag kan också lova att det helt enkelt inte existerade i min världsbild i flera timmar efter att jag hade blivit avsläppt, det var först när jag pratade med en annan som varit med om en likande upplevelse, och som inte heller hade kollat bilnummret, som det gick upp för mig att jag borde ha gjort det.

Iallafall så var det tydligen en jävla massa utlänningar som hade råkat ut för liknande grejjer, jag sa några utav grejjerna som rånarna sa till mig under färden, och hon kunde mer eller mindre fylla i luckorna. Och det verkade som hittils hade ingen turist kommit på tanken att kolla bilplåten, så man kan kanske förstå om dom blir frustrerade på polisen. Gissningsvis så har dom iochförsig falska plåtar,men ändå. Det där med falska plåtar och snodd bil resonemanget var inget jag tog upp.

Trots att allt gick sjukt smidigt så tog det ju ändå lite tid, allt skulle göras för hand, där fanns visserligen en dator, men jag tror knappast att där fanns något datanätverk. Allt skrevs för hand i stora böcker, och det mesta av kopieringen sköttes via sånt där gammalt kolpapper, men undantag för själva händelesförlopppet som kopierades på kopiator, och det tog en jävla tid. Poliskonstapeln var mycket vänlig och korrekt, frånsett bilplåtsignorationsincidenten då. Tillstymmelse till muta såg jag knappt, och när jag säger knappt så syftar jag på att hon undrade om hon kunde låna min penna eftersom dom verkade ha slut på pennor på polisen. Naturligtvis gick det bra, och även om hon inte hade hand om sista delen i proceduren, så stod hon i närheten när vi skulle till och gå. Det hade varit lätt att fråga om pennan, men det var svårt av någon anledning. Jag lät det bero och köpte en ny likadan penna för sju kronor lite senare på vägen hem. Betrakta det som muta eller bistånd eller vad fan du vill, men av någon anledning förmådde jag helt enkelt inte ta tillbaka pennan, och sket därmed i det.

Polisstation var med andra ord ett visserligen smutsigt och nedgånget och ineffektivt ställe, men vi behövde inte sitta och vänta på ingenting någon endaste gång, utan bara medans hon skrev, kopierade, kollade upp saker eller annat som direkt hade med min anmälan att göra. Hon talade dessutom en del engelska, det var väl mest när jag skulle berätta att mitt Multi-tool, med uppskattat värde 50 euro, hade blivit stulet som det blev lite fel med engelskan, - MALT TWO SO EURO MANEY står det i rapporten. Plus att hon råkade skriva iphone värde 300 euro en gång, och sedan 300 euro en gång till på raden under, som att jag hade haft 300 euro löst i väska och blivit av med dem också. Det var hon själv som såg sitt misstag och som sa att hon skulle rätta till det när hon gick iväg, men när hon kom tillbaka hade hon bara tagit en kopia på den icke-korrigerade versionen och därmed var hon klar med sin del av jobbet. Och nej, jag är ingen försäkringsbedrägare, och har för avsikt att inte begära ut det där extra 300 eurona av försäkringbolaget. Då hade jag aldrig skrivit om det på bloggen.

När vi kom ut från polisstationen var det mycket mer poliser överallt än när vi gick in, och när vi kom ut på själva huvudgatan såg vi att att alla bigator var avspärrade. It's some high official sa min handledare, - maybe even the president. Det visade sig att när de högsta ledarna ska ta sig genom den smärtsamt trafikstockade staden gör dom helt enkelt så att dom spärrar av hela färdvägen så att den blir helt tom, och sen kan dom blåsa igenom i typ 120 knyck rakt genom staden. Inte undra på att presidenten inte är så poppis, man undrar ju hur fan han kunde komma på något så urbota opinionsdumt. Först kom motorcyklar med blåljus och sirener i en jävla fart, följt av två polisbilar med samma ljud och tjut och fart fasst med långa mellanrum, sen kom en jävla drös med bilar, alla flådiga, sen kom själva presidenten i något ännu flådigare, fasst vi det här laget hade jag jobbat upp förväntningarna till en limousin, men så pass kategorisk vill han tydligen inte vara, och efter det kom en jävla drös med vip och halvvipbilar farande innan polisen släppte på trafiken igen.

Vi hade lite andra ärenden i staden, handledaren och jag, men när vi var klara med det så skulle han hem och vila upp sig från malarian, medans jag skulle tillbaka till skolan. Det var exakt samma väg och nästan exakt samma scenario som när jag blev rånad, och hur lite man än tror på ödet så är känslan av ödets närvaro jävligt påträngande en sådan gång. Så när jag somnade sött på dala-dalan, trots att jag försökte hitta igen platsen där kidnapparna släppte av mig, och trots att killen bredvid mig så ut som en skum filur, och trots att jag hade relativt mycket pengar i ryggsäcken, så tog jag det som ett gott tecken på att jag mentalt kommit över det mesta av rånet. En del av det hoppas jag att jag aldrig kommer över.

På kvällen var vi, mina huskamrater och jag, hembjudna till en forskare och något av en mammafigur på skolan för att baka pizza. Mammafiguren är högreligiös och härlig, återigen kom ämnet upp om gubben i norr som drömt ihop någon medicin som "funkar mot allt", och det är återigen förvånande att tanzanianerna tror att det stämmer, inte att alla blir botade men iallafall några, medans vi skandinaver, idag var ju även norska med, tror att det är humbug rakt av, fasst vi tror ju såklart på placeboeffekten. Vi är ju så jävla individuella i sverige, har man hört, men i en internationell, eller iallafall tanzaniell, jämförelse, är vi i allafall individuella på exakt samma sätt.

Det var en trevlig kväll helt klart, jag har varit där en gång förut och var då ganska noga med att försöka uppföra mig såsom jag uppfattade korrekt, vilket gjorde att jag var ganska spänd så att uppfattningsförmågan skulle hålla sig vaken. Ikväll kände jag inte så mycket av det där, båda delarna av värdparet somnade vid middagsbordet, och mammafiguren bad hemhjälpen om en slags filtmatta och la sig ner på marken efter maten, men var liksom fortfarande en del av sällskapet. Jag vet att våra svenska vanor oftast är spår eller kanske fortfarande aktiva delar av en civiliseringsprocess som i grund och botten är bra för samhället, men jag vad det gäller det sociala tror jag att vi svennebananer har ganska mycket att lära oss av exempelvis tanzanianerna.

Och hur trevlig kvällen än var så är det så att min fästmö hemma i sverige fyller år idag och har en fest som verkade mycket lovande i helkvällskategorin sist jag tittade på facebook, så en och annan tanke gick även dit under kvällen, och hade jag fått välja hade jag kanske bytt plats på mig själv. Så avslutningsvis vill jag passa på att skicka en blogghälsning.

Grattis på 29-årsdagen Rebecka!

torsdag 10 mars 2011

bloggstress



Idag är jag inne på sista veckan i Tanzania. Det gick upp för mig imorse, och under större delen av dagen har jag iaktagit fenomen som hör till vardagen här, som skiljer sig mycket från vardagen i Sverige, som kanske inte känns som världens största grej, men som ändå är ganska talande för hur livet här skiljer sig från livet på andra ställen.

Jag gick till skolan imorse, hade ju lämnat cykeln i skolan eftersom vi fick skjuts hem till polarn när vi drog från universitetet igår. Sista delen av promenaden på kanske en kvart fick jag sällskap av två vildhundar. Inte rasen vildhund alltså, som dom vi såg på safarin, utan tamhundar utan hem som växer upp på gatan och liksom blir vilda av bara farten. Men dom var rätt lika riktiga vildhundar till utseendet, även om dom naturligtvis inte hade det där medfödda ondsinta mördandet i blicken. Den ena såg jag inte så bra, men den andra såg ut som den hade ganska rejäl skabb, även om det lika väl skulle kunna vara någon annan sjukdom eller skada, och då slog det mig att man faktiskt blir varnad för sådana här, att dom kan ha rabies, bli alldeles oresonliga och bita en helt utan anledning. Vilket alltså inte är så bra om dom har rabies. Knappt annars heller.

Det slog mig såklart hur det funkar med bestick här. Många äter ju med händerna, så det finns små varmvattentankar med en liten kran och tvål bredvid på de flesta serveringar, alternativt går servitriserna (servitörer har jag inte sett några än tror jag) runt med ett litet fat och en vattenkanna så får man tvätta händerna vid bordet. Men om man går på en "vanlig" restaurang, vet ni då hur det funkar med besticken? Jo, för det första så finns det inga knivar, så man får välja mellan sked och gaffel, och det är garanterat inte för att man ska kunna använda på italensk spaghettimanér. Mest använder folk sked. Eftersom det inte finns rinnande vatten eller diskmaskin på restaurangerna oftast, så har dom ju inte möjlighet att diska allt så noga, så det dom gör är att dom diskar det så dom blir av med allt smuts, sen slänger dom ner besticken i en balja med skållhett vatten, för avdessificering, och när man ska hämta sin sked så tar man upp den ur botten av det skållheta vattnen med hjälp av en salladstång som brukar finnas till hands. Kranvatten dricker man aldrig förstås.

Efter skolan idag gick vi ut och tog en öl och en matbit med en kille som jobbar på dataavdelningen på skolan. Det var mina bo-kompisar, datakillen och jag. Han datakillen är tanzanian, men har bott i och pluggat och jobbat i norge i tio år, och pratar en riktigt behaglig norska, enklare att förstå än norskan jag bor med. Det var en verklig ynnest att få sitta och snacka med dessa tre individer under några timmar. Eller snacka, jag lyssnade mest. Speciellt datakillen kanske, har har ju såklart djup insikt i hur det är att vara tanzanian, eftersom han är det, men han har även bott det tio senaste åren i norge, så det han är mest van vid är att det funkar som det gör i norge, vilket i detta sammanhang är som det funkar i sverige. Vi fick lära oss mycket om vilka skillnader han ser, vilket är lite andra än svenska forskaren eftersom han dels har för avsikt att stanna här resten av livet, och dels naturligtvis inte blir behandlat som en utböling på samma sätt som vitingar. Det var något av en chock att få höra hans bild av hur irationellt universitetet jag går på är. Han berättade även om politiken och hur den funkar, och samma chock kom där. Det här landet har sådana djupa strukturella problem så det känns inte som om det är en del av verkligheten nästan. Man kan tycka att det är fördjävligt med korruption, att det är svårt att förstå hur människor kan klara av att ta mutor utan att tappa respekten för sig själva, men när datakillen skräder orden så går det upp för mig att samhället här är byggt för korruption, i kontrast till sverige där det visserligen förekommer, men där samhället iallafall någorlunda aktivt jobbar mot det.

Ju mer datakillen berättade, desto fler gånger fick jag lov att svälja min "men!" innan jag hunnit uttala dom. Trots att jag varit här i två månader, trots att jag ser saker och ting positivt i princip nästan hur jävligt det än är, trots det så tänkte jag flera gånger under kvällen att "men det kan inte stämma, det är ju helt sjukt!", för att sedan lite senare slås av insikten att det faktiskt stämmer. Det tunga i sanningen är att problem inte är själva problemen, utan att det är problemen med problemen som är problemen. Exempel: Skolan har inget vettigt intranät, vilket varje vettig skola måste ha. Datakillen vill fixa intranätet, han skulle kunna göra det på ett par månader. Han säger till sin chef på dataavdelningen, och chefen på dataavdelningen kan ingenting om datorer eftersom han har jobbat där sedan innan datorer fanns (det är en gammal avdelning som bytt funktion i och med datorerna inmarch). Chefen har många intressen att bevaka med sitt jobb. Dels får han provision på all undervisning, vilket betyder att han inte behöver undervisa själv, utan kan lämpa över det på vem som helst. Provisionen han får är mångdubbelt högre för chefen än för de som faktiskt undervisar. Dels kan han ta sig an uppdrag, konsultuppdrag, på arbetstid, och utföra dessa på redan betald arbetstid och får 80 % av ersättningen själv, medans skolan som betalar hans lön får 20 % av det han drar in när han "egentligen" skulle arbeta åt dom. Fasst det är en del av skolans policy att deras anställda jobbar åt andra på arbetstid som skolan betalar för. Kritiserar man detta system får man visserligen inte sparken, man är anställd på livstid, men man blir aktivt utfryst från jobbet, karriären, möten och dylikt. Detta blir man för övrigt om man över huvudtaget kritiserar uppåt. Och uppifrån så behandlar man tydligen, ibland iallafall, anställda nedåt som om dom vore olydiga barn, dom skäller och skriker på sina "undersåtar", - "tyst!", - "sitt ner!" och så vidare, och skickar iväg dom på uppdrag som man själv fått att göra men som man inte har lusst med och som dom som utför dom ofta inte alls är kvalificerade att pyssla med. "Men om det bara kommer en bra rektor som vill förändra till det bättre kan det gå rätt snabbt" tänkte jag högt. Jovisst. Men rektorn är tillsatt av regeringen, regeringen är styrd av förra presidenten (om jag minns rätt), de som utses som rektorer av regeringen är antingen bekanta till den förra presidenten eller rövslickare, och av dessa kategorier kandidater är det inte särskilt troligt att reformvänlig individ blir utsedd till ledare för någon som helst institution i samhället.

Då faller det tillbaka till folket att välja ledare som aktivt jobbar för svågerpolitik och korruption. Men det regerande partiet CCM har regerat sedan 60-talet och är insyltat i sig självt upp över öronen, och för att inse det krävs en viss insyn, en insyn som kommer först med en viss bildning, och det bildade har hittils inte varit tillräckligt många för att kunna ha demokratisk betydelse. På landet bland de obildade kan reklambilar från regeringspartiet åka runt en månad innan valet och obehindrat lova bättre tider, skylla på omständigheter, dela ut presenter och ragga väljare. Genom att inte låta folket få tillgång till sina mänskliga rättigheter upprätthåller man alltså en slags ickedemokratisk balans som genomsyrar samhället från översta skiktet och ner till universitetsnivå. Antagligen ännu mycket längre, allt hänger ju alltid ihop, men jag ska inte konstatera mer än vad jag kan observera.

Den första presidenten för Tanzania, bland en del ansedd som diktator, bland dom flesta ansedd att vara en hjälte, Julius Nyerere hette han, nämns ofta. Han är landsfader, kämpade för frihet från engelsmännen och blev sedan president under en längre tid. Han var först en förkämpe för demokrati, men ändrade under årens lopp bana och förespråkade senare en afrikansk form av socialism. Under den tiden exploaterades inte landets resurser som idag, tanzania var ännu fattigare, och presidenten var lika fattig som någon annan, men resurserna var jämnt fördelade och många jag träffat ser tillbaka till den tiden med drömmande ögon. Nyereres styre var nog både bra och dåligt, men det som skiljer honom mest från dagens ledare i Tanzania var att hans avsikter var rakt igenom goda. Dagens ledare tar mutor och lever gott på det som landet får lida för. Nyerere åkte landet runt i sin gamla land rover, dagens ledare åker privatjet när dom ska nånstans, Nyerere knackade på hemma hos landsortsbefolkningen och frågade om han fick sova över på vardagsrumsgolvet ("yes mister president"), det har jag svårt att tro att dagen ledare bryr sig särskilt mycket om.

Till slut blev Nyerere impopulär och avgick. Det är inte många diktatorer som gör det, avgår när dom blir impopulära. Då kastades allt det som byggts upp under hans styre över ända. Vissa delar fungerade säkert inte så bra och viss förändring behövdes säkert, men det som var synd var att det som han hade byggt upp och som verkligen fungerade också försvann, allt skulle bort. Eller en sak finns kvar, Nyerere var en tuffing som var hård mot sitt folk, inte på diktatorvis utan mer uppfostrande i sin retorik (min tolkning) och en sak som han "genomförde" och som är stark i Tanzania än idag är att folk här i första hand identiferar sig som Tanzanianer och först i andra hand som tillhörande sin stam. Detta har gjort att oroligheter som i grannlandet Kenya, där Hotsier och Totsier (heter dom så?) har massmördat varandra och beskyllt varandra för oegentligheter under valen, inte har inträffat i Tanzania. Endast befolkninen på Zansibar har visat lite otålighet och vill få mer självbestämande. Kristna och muslimer lever också sida vid sida utan friktion här i Dar es Salaam, med det skulle säkert räcka med en ondsint agitator för att riva upp en klyfta däremellan, så verkar det ju vara.

Men visst, jag är positiv ändå. Förr eller senare kommer en bra presidentkandidat göra sin röst hörd och komma ut till folket. Dessutom har jag haft en bra dag på labbet, jobbade flitigt hela dagen och vid dagens slut var jag längre fram än vad jag var imorse.

onsdag 9 mars 2011

mera sånt



Idag har jag rest mig upp. Egentligen föreställde jag mig redan när jag skrev bloggen igår hur jag skulle resa mig upp idag, men jag föredrar att inte gå händelserna i förväg, Jag har rest mig upp och känt mig som en jätte av sten som plötsligt ställer sig upp efter hundra år, som obesvärat märker att man blivit föremål för en soptipp sen sist man var vaken och ruskar lite för att bli av med de sopor som inte redan trillat av innan man tar sig an en ny dag.

Det var ju egentligen två dilemman jag skrev om igår, och jag ska erkänna att det andra hade jag ingen aning om hur jag skulle angripa, men det första var lätt som en plätt. Det rörde sig ju om ett angrepp på mitt värde som människa, vilket jag visserligen inte tycker om, men jag kan inte säga att det besvärar mig sådär svinmycket heller. Man kan ju alltid anpassa sig, ändra sig, och eftersom jag egentligen är rätt hård, innerst inne, så har jag inte suttit och tyckt synd om mig själv som har försatt mig i denna obekanta situation.

Redan igårkväll bestämde jag mig för att jag ska svara på tilltalet mzongo med tilltalet bongo, vilket betyder local eller person från dar es salaam (sen nu under kvällen har jag lärt mig att det egentligen ska vara mbongo, med det var väl inte det viktigaste i världen tänker jag). Inte för att jag vet vad det innebär att bli kallad bongo, det har nog ingen negativ betydelse, men från min synvinkel sätt så var det ett sätt att ställa sig upp och istället för att ligga och ta skit. Min labb-antagonist, vilket såklart är en överdrift, men ni vet ju hur man ibland bara kan känna stämningar i luften i vissa situationer utan att man kan peka på exakt vad det är som inte stämmer, min labb-antagonist kallade mig iallafall mzongo en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen, varpå jag båda gångerna svarade såsom tänkt, och genast kändes det som en tillfredställande social seger. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag var ute efter en social seger, men mitt värde som människa är faktiskt något som jag helst tar vara på så nu låg jag i krig. Lite senare dök samme antagonist upp och frågade om internetmodemet på ett tämligen påträngande sätt. Jag svarade illustrativt undvikande, i princip nej alltså, enligt lokalt språkbruk. Och även om vi hade något av en sparsmakad kommunikation under dagen, så var det i allafall från det ögonblicket med den bitterljuva tonen av respekt för en herre. Ypperligt små nyanser markerar sociala revir, och har man så många gäster som jag har på mitt revir så är det klart det kan bli komplikationer när folk ska gå på toaletten, men pissar du på mig personligen så kommer jag markera tillbaka.

Det andra dilemmat ska jag inte säga att det löste sig automatiskt, men känslan av att ödet spelade mig i händerna under middagen var så påtaglig som ödeskänslor kan bli. Det var när vi var hemma på besök och middag hos en av masterstudenterna här, det var svenska forskaren och jag, hon har honom i någon kurs och känner honom rätt väl, jag har träffat honom flera gånger och tycker han är störtskön, som det begav sig. Masterstudenten och jag gick för att köpa några öl till middagen, medans svenska forskaren valde att vila upp sig hemma hos masterstudenten. När i sen kom tillbaka hade hon börjat hjälpa hushållerskan med maten, som tillagades över två kolspann på bakgården. Det var där jag fick ingivelsen att jag var tvungen att fota av denne fullständiga kontrast, hur masterstudenten med sina ordentliga och prydkliga kläder och fina bil hade en fattig grannkvinna som lagade mat åt honom på den trampade marken på bakgården, och två stycken grodor hoppade till min stora glädje förbi kokärlen i förberedelse, men i huvudet ekade fortfarande min läxa från i förrgår och jag sket helt enkelt i att fota. Det var en lärdom i sig.

Under middagen kollade vi på TV, som man oftast gör här, och får då se en av nyheterna som varit lite i ropet de senaste dagarna. Om en äldre herre som i en dröm har drömt om hur han ska dö snart, men att han innan dess skall ha krafter att bota alla möjliga sjukdomar, och då föramförallt AIDS. Det här är en gubbe ute på landet, men ändå är tiotusentals på väg dit för att ta del av hans underkur, och det sägs att han verkligen ska ha botat folk med AIDS, att folk som har haft AIDS bevisligen har blivit av med det efter att tagit del av dunderkuren. Det roliga i det här är hur många här verkligen verkar tro att det verklgien går att bota AIDS med, medans ingen i Sverige skulle komma på tanken att tro på något på något så befängt som att en gubbe skulle kunna drömma tilll ett recept mot AIDS, som verkligen funkar.

När jag gick ut gymnasiet var det en tjej i klassen som drömde ihop den ena av de studenstånger som vi sjöng när vi sprang ut. Det kan jag tro på. Men sen får det nog vara nog. Den andra sången vi sjöng var en Ebba Grön-låt som jag skrivit om texten till så den passade.