bäst i klassen

Alltså man har det för sjukt bra här. Till slut vänjer man sig ju, men så börjar man tänka lite på hur det är hemma i Sverige, kallt, ogästvänligt, dyr frukt som inte är lika god. Sen finns ju det andra också, polis man kan lita på (sen kan man klaga hur mycket som helst på den svenska polisen, men man kan inte jämföra den med den här), socialförsäkringssystem, ett politiskt system vars främsta egenskap inte är korruption, allt sådant.

Häromdagen fick jag frågan med vad jag tyckte om mest i Tanzania. Jag var tvungen att tänka efter lite, för det är stark konkurens på första platsen, men när jag väl kom på vad jag tyckte mest om var det självklart, "the tanzanian people". Följd frågan var såklart vad som var värst, och det behövdes inte reklekteras över så mycket, "the corruption". Korruptionen, som visserligen inte märks särskilt påtagligt i vardagslivet, känns som ett stort klister som någon har smetat in i navet, bromsarna och däcken på en cykel och som motverkar all utvekling å det skarpaste.

Så igårkväll så låg jag och funderade lite över vilka faktorer det är som gör att jag trivs så bra här, och inte bara jag förresten, de flesta verkar trivas bra här tycker jag. Och en av de faktorer som jag kom på var inte särkskilt rolig, rent av så att man borde skämmas över den, för den motsäger på många sätt grunden i allt det som jag står för och har stått för hela mitt medvetna lit. Klassskillnaderna.

Att jag som enkel student i sverige, där jag nätt och jämt går runt på det staten pröjsar, kommer hit och utan vidare blir tidernas överklass är ju ett fenomen i sig, som visserligen för med sig mycket positivt, som att man har råd att göra allt man vill, åka till zansibar, åka på safari, köpa souenirer, prova alla sorters mat och ni fattar vinken. Men i den bemärkelsen för det nog med sig lika mycket negativt, även om det inte är lika uppenbart, men hur man än gör så går det liksom inte att gå gatan fram obemärkt, alla man inte känner, och antagligen även de man känner med, kommer förutsätta att man är gjord av pengar. Och pengar är just vad många är ute efter, så även om man blir behandlad lite som en rockstjärna bara för att man är vit, så förhindrar det ju i långa loppet att man lär känna folk. Men allright, jag tycker jag har träffat folk som ser igenom det där och som ser en för den man är, så jag ska inte bli för långrandig.

Nä, utan det riktigt positiva i klassskilnaderna är två helt andra saker, som inte har med ovanstående att göra.

Det ena är charmen och påhittigheten. Jag köpte chapate av en dam på gatan häromdagen, och det slog mig senare att det var som att hon hade hittat en bra plåtbit och tänkt "allright, nu behöver jag bara låna lite kol, majsmjöl och vatten så kan jag öppna en gatuservering". Påhittigheten är verklig, men den för med sig mer än charm i form av glada tanter som skrattar. Nödtorftigheten som blir ett resultat av den, en plåtbit på några stenar över lite kol är ju rätt nödtorftigt, är som en varelse i sig. En varelse som först är lite skrämmande om man kommer med min bakgrund, det ser fattigt ut och man är rädd för rån, ficktjuvar och allt som man inte vet vad det är, men sen när man lär känna varelsen ändrar den karaktär, man ser leenden istället för fattigdom, framgång istället för nödtorftighet, frammåtanda istället för uppgivenhet, och man börjar älska att man bara kan gå utanför grinden där man bor så finns det en mängd små stånd som säljer exakt samma saker, och det finns liksom inte en chans att det ska gå runt för alla, men alla lever och det är ju faktiskt bevis nog, för här finns inga socialförsäkringar som täcker upp inkomstbortfall. Eller, här kommer vi faktiskt osökt in på del två av vad som jag ser som positivt med klassskillnader.

Det andra är fattigdomen och det den för med sig för samhällsbilden. Fattigdomen styr om konsumtionsmönstrena gentemot rika samhällen. I ett fattigt samhälle styr behoven och inte reklamen, vilket i sin tur gör att för att samhället ska fungera måste man dela med sig om man har ett överflöd. Den delen av stadens befolkning som härstammar från indien är liten men har stor betydelse för näringslivet står det i turistguiden. Dom som härstammar från det riktiga afrika tycker indierna är helt dumma i huvudet som kan sätta affärer före människor. Indierna, om jag får kalla dom så, gör affärer på precis samma sätt som vi gör i väst om jag har förstått det rätt, försöker hålla marginaler och sånt enkelt. För de afrikanska dar es salaamarna är detta helt sjukt. Exempelvis visar detta sig genom att i princip aldrig när man handlar något någonstans så har dom någon växel (största sedeln är värd femti svenska kronor), utan dom springer glatt iväg någonstans och kommer tillbaka när dom har skrapat ihop till växel bland de som jobbar i närheten. I boken Hundarna i Riga, (av mankell tror jag) säger huvudpersonen (svensk) till sin polska kollega att polackerna faktiskt har en lyx som nästan ingen i sverige har, lyxen att behöva kämpa för sitt liv. Jag förstod redan när jag läste boken vad som menades, men det är först nu när jag är här som jag inser att detta sträcker sig bortom det personliga behovet av att ha någonting att sträva efter. Långt bortom det personliga, hela samhället välvs in.

En enkel sanning är, att sann lycka är att vara deprimerad, för det är bara den som inte aktivt kämpar för något den tror på som är deprimerad. Det ligger nog en del i det, det har jag länge trott, och tror man inte på något som är värt att kämpa för kan man alltid gå till grunden med vad man tror på, själv behövde jag läsa praktisk filosofi ett år i uppsala för att reda ut det där, men det är först nu som jag börjar komma till insikt i att detta, naturligtvis, formar inte bara individen utan även de sociala reglerna och premisserna för samhällets existens.

För att prova något nytt idag så åt jag ugali till lunchen. Det är den mest klassiska maträtten här, och själva ugalin är som en slags deg av majsmjöl som äts med högerhanden, utan bestick alltså. En som var med på lunchen frågade lite hur det var i europa, och när vi berättade så konstaterade han att han måste öva på att äta med bestick innan han åker till europa så att han inte skär sönder sig med kniven. Det kändes bra skumt att sitta på lunchrestaurangen och slabba i sig ugali, sås, matbananer, tomater och annan sörja med handen. När jag berättade att bland det första man får lära sig i Sverige är att inte äta med händerna kom kulturskllnaderna i dagen. Och det är ju med kulturskillnader som men spöken, att när dom kommer i dagen så försvinner dom.

Det var min tur att laga mat idag. Vi har inte delat upp det, men jag kände att jag låg efter så jag hade lagt paxat att laga mat idag, och hade därför lite bråttom från skolan så att jag skulle hinna handla och laga så att det blev klart i tid. Det var ju lite planerat också, jag var noga med att berätta att jag var tvungen att gå för att det var min tur att laga mat, och alla andra visste att jag bor med två tjejjer, varpå dom obligatoriska frågorna om jag (som karl) skulle laga mat till kvinnorna (i egenskap av kvinnor), varpå jag naturligtvis svara att jo nu var det min tur, varpå dom naturligtvis konstaterar att i afrika, om en man bor med kvinnor, så behöver han bara sätta sig när han kommer hem så lagar kvinnorna maten. Inte för att jag tror dom förstod vinken, men med ett leende sa jag iallafall att det var afrika jag var i och nu skulle jag minsann hem och laga mat till tjejjerna. Gott vart det också, men det berodde väl mest på råvarorna.