bloskäjt i afrika!

Med ingrott svett i varenda por som kroppen kan uppvara, inte ens intorkat blod på armbågarna, ett leende på läpparna och helt fruktansvärt jävla slut i hela kroppen sitter jag hemma i soffan och uppbådar mina sista krafter för bloggen. Jag har precis fått mejl från spotify som säger att dom inte lyckas dra månadsbeloppet, inte så konstigt, kortet är ju spärrat, men jävligt typiskt. Idag tillägnas bloggen ingen mindre än Vertical Henrik. Verthenke.

Dagen började vid åttasnåret. Jag hann stänga av väckarklockan innan den ringde, men låg kvar i sägen nästan en timme och slösurfade. När jag duschat och ätit frukost slappade jag i soffan med min bok tillräckligt länge för att bli försenad till ett möte. Med ångande dåligt samvete beger jag mig till mötet med den forna taxichaffisen. Ångesten kommer såklat på skam då det visar sig att han kommit precis innan mig, också en halvtimme försenat. Inom en halvtimme försenat gills iofs som i tid här.

Vi begav oss iväg på dala-dalan. Målet för dagen var att hitta skateparken. Vi hade hört att det fanns en sådan, och även att man kunde låna brädor där, men vi visste inte mycket mer än så, utom ungefär i vilken del av staden den låg. Vi hoppade av dala-dalan på bästa gissningen, gick över gatan och frågade oss fram en bit varefter vi gick rätt långt. Till slut tog vi Bajaj dit vi var på väg, och när vi kommer fram blir det såklart tjafs om priset. Men detta försvinnande lilla problem hamnar naturligtvis i periferin av min uppmärksamhet när jag ser en skejtare, min första sen jag kom till afrika, min absolut första i afrika. Fett tänker jag, då har vi hittat rätt!

Mycket mer fel hade jag iochförsig inte kunnat haft. Vi var inte mycket närmre än där vi började ifrån, men vi hade utökat vårt sällskap från två till tre, och den tredje killen var ingen mindre än själva han som hade hand om skateparken. Och han var på väg dit! Alla varningar om att man inte ska åka med främlingar var helt bortflugna då, slår det mig nu. Killen var hur skön som helst och berättade om skateparken och hur det Tanzanianska skatesamhället såg ut. Det finns ganska exakt två stycken skejtare i hela Tanzania, varav killen var den ena. Sen finns det en massa kids också, men ni fattar. Verthenke fattar. Massa och massa kids förresten, kanske 20 eller 30 av nästan 45 miljoner invånare, och av dom är dom flesta utlänningar som bor i Dar tillfälligt. Dom 20 eller 30 alltså.

Jag hade ju naturligtvis mig ett lite halvtaskigt streetspot. Vi kommer till den till ytan största bowl jag någonsin skejtat, tror jag. I inträdet, som motsvarar 25 kronor, betalar man inte bara till skateparken, utan in sig på hela området, vilket innebär att man även får bada hur mycket man vill i swimmingpoolen. Man skulle ha tagit med sig badbrallor. Dom säljer mat och läsk och vatten, men prisvärdast är som vanligt i dar de färskpressade juicerna.

Själva skatepoolen ringlar sig runt med många olika delar, höjder, hörner och trannies. Den platsar inte någonstans på mästervärkens lista, vilken såklart gör den både charmant och mästerlig. Det är sex månader och tio dagar sedan jag sist åkte bräda, då jag bröt handen. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin haft så klena ben som jag har skaffat mig under den här tiden, och sex månader är längre uppehåll från skejten än vad jag haft på tio år. Eventuellt nio.

Stället generellt och poolen specifikt. Den är övertäckt med segelliknande plastskynken för att skydda mot solen och den värsta hettan, men det bara det att det är drygt 30 grader i luften gör ju att man snabbt blir svettig. Man kan sitta i skuggan och sippa på sin vattenflaska och snacka med människor. Och människorna var, skateboardåkningen till trots, den stora behållningen av dagens exercis. Killen som driver stället är en helt fantastist människa och visionär, han är 38 år och har skejtat sedan han var sju då han lärde sig när han bodde i Elfenbenskusten, han bodde där i 15 år, och bara det gör ju att man häpnar, med tanke på hur det landet ser ut idag. Han berättade detaljrikt på fläckfri engelska om landet och dess moderna historia, ändå hängde jag inte riktigt med. Där var även en dam som var hushållerska åt en familj med någon form av blandad bakgrund. Damen i fråga var Kongo (Kongo Kinshasa) där man talar franska, och även om det tog ett tag innan vi började prata med varandra och jag förstod att hon talade franska, så blev det desto mer tjatter därefter. En annan dam, en mamma den här gången, hade hört mig säga "tjena" till några svenskar, och undrade om det inte var så att jag var svensk. "jovisst" svarade jag. "I've been there sa hon" med en gnutta härlig stolthet i rösten. "In Falun" la hon till sen.

Här ska ni reflektera över sannolikheten i vissa saker som har inträffat hittils. Först träffar vi på fel ställe på den av de 45 miljonerna invånare i detta land som jobbar i skateparken. Väl där träffar jag på en kvinna som varit inte bara i europa eller sverige, utan i Falun, Sveriges hjärta och min uppväxtstad. Två gånger har hon varit där dessutom, 1993 och 1997, på Falun Folkmusik Festival. Hon undrar varför festivalen upphört och jag fascineras av hur våra kommunala ekonomidilemman gör avtryck så långt utanför kommungränsen. Hon är dansös, contemporary dance, och jag står och väger på om jag ska fördjupa den intressanta diskussionen om dans, min fästmö är ju dansös även hon, men en skatare i en skatepark bör även åka rullbräda slår jag fasst för mig själv, hur jävla varmt det än kan vara i luften.

När man skejtar i denna värme bubblar det ur huden. Så som det kan göra ibland om man bastar riktigt länge utan att duscha först, man ser hur liksom punkteras av svetten genom porerna som ber en lugna ner sig, och man är tvungen att lyssna på dom till slut. En del av var mans och kvinnas klädsel i den här staden är en liten näsduk i typ, man köper två för fem spänn, och så har man sedan dem och torkar svett med. Av någon anledning så svettas jag inte så himla mycket och har inte haft så himla stor användning för dom där. Idag däremot var den genomvåt efter fem minuter i bowlen. Vi var där i sju timmar.

Det var ju en del ungar där också, såklart, och deras föräldrar eller barnvakter. Vid ett tillfälle satt jag på bortsidan av bowlen och vilade, och kikade tillbaka på platsen där dom flesta hade samlats och slogs av hur olika alla dessa människor var, hur olika deras bakgrund var från olika delar av världen, och hur lika varandra dom blev i skateparken. Det var som om känslan jag fick då var direkt hämtad ur boken jag läste på morgonen, och det var den kanske, och känslan som följde på denna insikt var att detta var mitt hem. Riktigt typiskt att man får hemkänsla för en plats när man är på väg därifrån. Underskatta aldrig hemkänslan i ett skateboardcommunity.

Jag hade ett ärende på vägen hem. En afrika-art tavla som jag hade sett tidigare ville jag verkligen lägga vantarna på, men den var både dyr och otymplig att frakta så jag var lite osäker, men hade bestämt mig för att göra ett försök. Jag hade en liten budget avsatt till tavlan, men tyvärr hade jag bränt en väsentlig del av den i skateparken. Jag prutade och verkade ointressared av ojbektet ifråga enligt konstens alla regler, såsom jag uppfattar dom i allafall. Säljaren ville ringa själva konstnären, och gjorde även ett par fruktlösa försök för att få tag på denne, för att kolla hur långt han kunde gå ner i pris. Då kändes det som om jag var på rätt spår, och när jag till slut fick tavlan för hela min återstående tavelkassa så hade jag prutat drygt 20 % och var mest nöjd med att jag fick med mig tavlan. Jag tror den är det dyraste av allt jag köpt i det här landet, förutom flygbiljetten ut ur det, den till Kenya.

När vi kom hem, den gamla taxichaffisen hängde på, var det middagstid redan passerat egentligen, men vi slog oss ner i soffan och tittade på bilderna från dagen och på facebook, mejl och sånt. Eller jag kollade på det. Bara fem tio minuter efter oss så kom svenska forskaren och norskan hem. Och här ska en eloge riktas till norskan. Jag känner ju ofta fångad i min mansroll här, inte här hemma i huset men i tanzania. Är jag hembjuden så vet jag inte, som jag redan skrivit om, hur jag ska bete mig för det känns så jävla fel när arbetet i hushållet inte bara är uppdelat utan det känns som det är så mycket större gap mellan könen än vad jag nånsin stött på hemma i sverige, männen visar liksom ingen tacksamhet, kvinnorna ingen vilja. Men norskan har en snubbe här, och han är local och jag gissar att han växer upp med samma idéal som alla andra här. Och jag hade trott att det skulle vara svårt att få ränderna att gå ur. Och det är det säkert också, om man gör på fel sätt, men som norskan här gör så löser hon liksom allt på något magiskt sätt, hon bjuder liksom in sin snubbe på nåt sätt, jag förstår ju inte språket, men det är helt uppenbart att han inte ser det som något straff (kanske tycker han att det är udda, det kan jag inte svara på) att "hjälpa till" med maten, utan att det helt enkelt är ett umgängessätt. Det är möjligt att det är killen som ska ha en eloge, men jag ger den till norskan, det är något som säger mig att det är hon som är nyckeln.