pressveck på bloggen

det har slagit mig under hela senare delen av dagen att det blir svårt att skriva ett intressant blogginlägg idag, trots att jag har pressen på mig. Men jag försöker.

Idag var alltså dagen då jag hade min ursprungliga biljett hem, och även dagen då jag hade planerat att börja packa inför när jag nu kommer åka hem. Eller till Kenya kommer jag åka, men sen hem därifrån. Det var också dagen då jag tog sovmorgon. Sovmorgon är faktiskt ett begrepp man kan dryfta lite om. Antagligen alla som läser det här vet vad sovmorgon är. Något nice. Och jag skulle tro att alla som är i ungefär min ålder har fått pikar av en eller två äldre generationer om att "man sover bort hela dagen" eller något annat oförstående och illvilligt. Nån gång när man var yngre alltså. Men att vara här i tanzania är ju som en tidsresa har jag skrivit massor med gånger, och det här med sovmorgon har jag insett att det är strikt bundet till civilisationens grad av utveckling. Flera gånger här, inte jättemånga men kanske tre eller fyra, har jag stött på oförståelse för att ligga och dra sig eller bara sova ut. Det är inte förebrående på mor- eller farföräldrars vis, utan snarare ett förvånat konstaterande att man som fullt frisk ligger och sover när det är dag, följt av ett fnissande där man kategoriskt roar sig åt dom där utlänningarna och deras udda sätt.

Vad gäller packningen gick det inte så bra. Jag får ju inte ta med så mycket packning hem nu, eftersom jag åker typ inrikesflyg till grannlandet först, och därmed blir hämmad av bagagerestriktionerna där. Därför hade jag tänkt prova skicka en del på posten, vilket jag inte han med eftersom jag tog sovmorgon och sen låg och drog mig.

Jag hade ju fram tills jag blev påmind igår helt glömt bort att jag skulle hem till min handledare idag, och hälsa på hos honom och hans familj. Han kom och hämtade mig vid tvåbläcket, vilket gav mig tidsrymd att ordna med lite panikgrejjer innan, men inget annat. Vi åkte genom trafikstockningar i någon timme och kom fram. Han bor fint, ett hus som han har byggt själv. "själv". Han jobbade som manager på byggen i fyra år innan han började doktorera. Han har lite utsikt över en liten dal, och efter att jag hälsat på familjen hans så slog vi oss ner på hans veranda och tittade på utsikten och småpratade. Vi småpratade lite om religion och tro, lite mer om hans hus, och mest om att samla upp regnvatten för hushållsbruk. Vi satt där i några timmar under det att vinden stilla rasslade kokospalmbladen ovanför oss och gav oss lite välbehövlig svalka. Vi fick mat som någon av kvinnorna i hushållet lagade, jag lyckades inte lista ut vilka som bodde i huset, men jag tror att det bara är hans "riktiga" familj, och att dom andra bara var och hälsade på, typ. Jag stör mig alltid på uppdelningen i hushållet, men när jag är själv så här är jag oförmögen att göra mycket åt det, det är lättare när det är andra västerländska tjejjer med, som igår, men eftersom jag inte är mycket mer än en ungkarlskock ens hemma i sverige så blir jag lite tafatt även i bekanta sammanhang om dom är matlagningsintresserade. Såvida jag inte blir kommenderad förstås, det tycker jag är praktisk. I rättvisans namn har jag dock blivit lovad tillfälle att komma tillrätta med den bristen då jag åter beträder svensk mark. Vi får väl se.

Hur det nu var så satt vi där på verandan och pratade mest om värdsliga saker, Vi brukar faktiskt kunna beröra och tillochmed ibland fördjupa oss i existentiella frågor, handledarn och jag, och trots skillnaden i trosuppfattning, som alltså spänner sig från djupt kristen till tvättäkta hedning, ligger vi mycket nära i varandra i uppfattningar i de så kallade stora frågorna. Men dem lämnade vi därhän idag, som mest försökte jag mig på något "ja så är det" med tillhörande förklaring, men handledarn hade malaria igen och var omissigenkänneligt lågmodig. Svettades och hade huvudvärk. Han hade verkligt söta ungar, två pojkar på tre och fem år, och hans hustru var kärvänlig på ett sätt som jag inte sett tidigare i tanzania. Det sista kan ju ha berott på sjukdomen, att hon kände medlidande, men jag fick intryck av att dom står varandra närmare än många andra par, och det var såklart en vacker syn.

Malarian tvingade också iväg mig lite tidigare, handledarn visste inte om han skulle orka skjutsa hem mig under kvällen, och förebrådde sig själv för det. Själv blev jag nästan obekväm till mods av att se hans gradvisa förfall i humör under eftermiddagen, och kände mig närmast lättad över att inte vara kvar och vara till besvär, men det är en irationell känsla får jag för mig, man betraktar inte gäster som så betungande här.

Dom skjutsde hem mig, och vi tog en annan väg in till stan för att slippa trafikstockningarna. Och den här vägen slog alla rekord i att vara skumpig och gropig. Bitvis i allafall. Allra första delen av vägen, precis utanför utfarten var brant lutande nedåt, så brant att man inte riktigt kunde bromsa rakt av, den var kurvig och krokig och vänstra bilspåret hade blivit urskjölt av ett spöregn så det enda som var kvar var ett halvmeterjupt forsspår som vinglade runt i vänstärdelen på vagen. Trots att det var snustorrt idag så gled bilen ibland i sidled på vägen på väg ner i dikene, och det var inga sladdar kan jag lova, vi kröp fram i fem eller tio kilometer i timmen och ändå vred sig bilen då hjulen hjälplöst gled åt olika håll med gravitationens goda minne. Vid ett annat ställe skulle vi över en flodfåra. Den här vägen går över huvudtaget bara att åka under torrperioden när det inte finns någon flod, men det verkar som om det hade regnat nyligen någonstans uppströms för vi fick åka genom en levande flodbädd med vatten och lera, men tack vare styrskicklighet från förarsidan gick det galant. Det skall sägas också att bilen i fråga är en gammal japansk häck med omöjligt namn tillverkad i mitten på 80-talet, och att hitta reservdelar till fordonet är ännu omöjligare än att komma ihåg namnet. Helt omöjligt, minst! Ingen jeepmodell heller är det, helt vanlig men gammal stadsbil.

Under kvällen, efter hemkomst, bestämde vi oss för att gå ut och äta något enkelt. Vi gick till ett nytt ställe som jag velat gå till ett tag, ända sedan det en morgon när jag cyklade till skolan hade börjat existera out of the blue, och det såg välkomnande ut vilket underströks av att reaggeamusik strömmade ut ur högtalarna, och att själva ljudbilden var helt okej var ett bra tecken även det. Dom hade chipsi, eller pommes frites som det heter på svenska, men jag vet inte om den tanzanianska versionen av pommes frites skulle få kallas för ljust det i EU, nån skulle bli förbannad. Till det kunde dom fixa ägg, en chipsi maiai består av en slags pommes-frites-omelett, vilket verkade vara det dom hade. Och öl och läst förstås, det var ju ändå en krog, så ville man ha en öl gick dom glatt bort till affären en bit bort och köpte öl som dom serverade utan att man behövde vänta alltförlänge. Svenska forskaren konstaterade oironiskt att det kan bli lite dyrt att ha öl i lager, och jag kan både ironsikt och o-ironiskt konstatera att ölen kostar väl en cirka fem kronor styck att köpa in, så det är klart.