mera sånt

Idag har jag rest mig upp. Egentligen föreställde jag mig redan när jag skrev bloggen igår hur jag skulle resa mig upp idag, men jag föredrar att inte gå händelserna i förväg, Jag har rest mig upp och känt mig som en jätte av sten som plötsligt ställer sig upp efter hundra år, som obesvärat märker att man blivit föremål för en soptipp sen sist man var vaken och ruskar lite för att bli av med de sopor som inte redan trillat av innan man tar sig an en ny dag.

Det var ju egentligen två dilemman jag skrev om igår, och jag ska erkänna att det andra hade jag ingen aning om hur jag skulle angripa, men det första var lätt som en plätt. Det rörde sig ju om ett angrepp på mitt värde som människa, vilket jag visserligen inte tycker om, men jag kan inte säga att det besvärar mig sådär svinmycket heller. Man kan ju alltid anpassa sig, ändra sig, och eftersom jag egentligen är rätt hård, innerst inne, så har jag inte suttit och tyckt synd om mig själv som har försatt mig i denna obekanta situation.

Redan igårkväll bestämde jag mig för att jag ska svara på tilltalet mzongo med tilltalet bongo, vilket betyder local eller person från dar es salaam (sen nu under kvällen har jag lärt mig att det egentligen ska vara mbongo, med det var väl inte det viktigaste i världen tänker jag). Inte för att jag vet vad det innebär att bli kallad bongo, det har nog ingen negativ betydelse, men från min synvinkel sätt så var det ett sätt att ställa sig upp och istället för att ligga och ta skit. Min labb-antagonist, vilket såklart är en överdrift, men ni vet ju hur man ibland bara kan känna stämningar i luften i vissa situationer utan att man kan peka på exakt vad det är som inte stämmer, min labb-antagonist kallade mig iallafall mzongo en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen, varpå jag båda gångerna svarade såsom tänkt, och genast kändes det som en tillfredställande social seger. Jag kan inte ens komma ihåg sist jag var ute efter en social seger, men mitt värde som människa är faktiskt något som jag helst tar vara på så nu låg jag i krig. Lite senare dök samme antagonist upp och frågade om internetmodemet på ett tämligen påträngande sätt. Jag svarade illustrativt undvikande, i princip nej alltså, enligt lokalt språkbruk. Och även om vi hade något av en sparsmakad kommunikation under dagen, så var det i allafall från det ögonblicket med den bitterljuva tonen av respekt för en herre. Ypperligt små nyanser markerar sociala revir, och har man så många gäster som jag har på mitt revir så är det klart det kan bli komplikationer när folk ska gå på toaletten, men pissar du på mig personligen så kommer jag markera tillbaka.

Det andra dilemmat ska jag inte säga att det löste sig automatiskt, men känslan av att ödet spelade mig i händerna under middagen var så påtaglig som ödeskänslor kan bli. Det var när vi var hemma på besök och middag hos en av masterstudenterna här, det var svenska forskaren och jag, hon har honom i någon kurs och känner honom rätt väl, jag har träffat honom flera gånger och tycker han är störtskön, som det begav sig. Masterstudenten och jag gick för att köpa några öl till middagen, medans svenska forskaren valde att vila upp sig hemma hos masterstudenten. När i sen kom tillbaka hade hon börjat hjälpa hushållerskan med maten, som tillagades över två kolspann på bakgården. Det var där jag fick ingivelsen att jag var tvungen att fota av denne fullständiga kontrast, hur masterstudenten med sina ordentliga och prydkliga kläder och fina bil hade en fattig grannkvinna som lagade mat åt honom på den trampade marken på bakgården, och två stycken grodor hoppade till min stora glädje förbi kokärlen i förberedelse, men i huvudet ekade fortfarande min läxa från i förrgår och jag sket helt enkelt i att fota. Det var en lärdom i sig.

Under middagen kollade vi på TV, som man oftast gör här, och får då se en av nyheterna som varit lite i ropet de senaste dagarna. Om en äldre herre som i en dröm har drömt om hur han ska dö snart, men att han innan dess skall ha krafter att bota alla möjliga sjukdomar, och då föramförallt AIDS. Det här är en gubbe ute på landet, men ändå är tiotusentals på väg dit för att ta del av hans underkur, och det sägs att han verkligen ska ha botat folk med AIDS, att folk som har haft AIDS bevisligen har blivit av med det efter att tagit del av dunderkuren. Det roliga i det här är hur många här verkligen verkar tro att det verklgien går att bota AIDS med, medans ingen i Sverige skulle komma på tanken att tro på något på något så befängt som att en gubbe skulle kunna drömma tilll ett recept mot AIDS, som verkligen funkar.

När jag gick ut gymnasiet var det en tjej i klassen som drömde ihop den ena av de studenstånger som vi sjöng när vi sprang ut. Det kan jag tro på. Men sen får det nog vara nog. Den andra sången vi sjöng var en Ebba Grön-låt som jag skrivit om texten till så den passade.