lite irriterad?

Efter en lång dag med mycket stress, lite mat och lite sömn i bagaget känner jag hur kraften inte finns där. Maskinen inom en jobbar på och njuter av att koppla bort den reflekterande biten av hjärnan. Stressen över att hinna bli klar biter inte, oron över att hinna ordna allt med hemresan biter inte. På hela dagen har jag inte tänkt en tanke på hur jag ska göra när jag kommer till kenya, minder än två dygn bort i tiden. Det ordnar sig nog.

Men allt som skall reflekteras över men som inte hinns med ligger som ett bakgrundssurr i huvudet. Ett lite irriterande surr, som en köksfläkt, som har surrat hela dagen. Men så slår det mig under kvällen, en helt ny insikt. Jag har varit effektiv idag ska ni veta. Rationell och effektiv. Jag har inte bara jobbat många timmar utan jag prioriterat, reflekterat (i teknisk bemärkelse, inte filosofisk) och utfört. Detta lägger naturligtvis en slags målmedvetenhet över ens person, man kan inte sitta och dricka te hela dagen, man kan hälsa glatt, men inte stanna och snacka hur som helst. Tidigare har jag alltid försökt lägga den målmedvetenhet åt sidan, den verkar liksom inte riktigt klädsam här, men idag så undrar jag om den ändå inte är det ändå. Karekteristisk klädsam.

Och någonstans mitt uppe i denna strävsamhet sås fröet till det som senare under kvällen blev en insikt. Två tillfällen kommer jag ihåg på rak arm, det första av dessa var när den tidigare omnämnde masterstudenten konsulterade mig i ett dilemma han hade. Han hade gjort bort sig, på några prover som han hade analyserat så blev svaren som han hade fått fram praktiskt och teoretiskt omöjligt. Han konsulterade mig nog mer för själva konsulterandets skull, ni vet när ens självförtroende fått sig en stöt så kan man behöva vädra litegrann. Han har nog vridit och vänt på sina prover ett tag för att försöka reda ut vad som gått fel, och typiskt nog för honom så ser jag i samma ögonblick som han visar mig resultaten vari felet ligger. Han tittar förvånat på mig och vet inte vad han ska tro. Jag skrattar.

Det andra tillfället var under kvällen, ett par, eller kanske mer, timmar efter att nästan alla har gått ifrån skolan. Jag sitter i thérummet och skriver på en presentation jag ska hålla för alla anställda imorgon. Jag hade satt igång en grej i labbet som gjorde att man inte kunde vara där på ett par timmar för dom giftiga ångornas skull, så jag satt i thérummet. Masterstudenten, en doktorand och en professor är också där. Professorn, som verkar vara den bästa på hela skolan, och därför på något konstigt sätt utmobbad av ledningen, jobbar ofta kvällar och är trevlig. Doktoranden sitter ofta i thérummet och jobbar, hon kallar det för sitt kontor och säger välkommen när man ska dricka kaffe, hon är rund och glad, otroligt afrikansk i den mest positiva bemärkelse. Vi sitter där och pratar mest engelska, men även lite swahili som jag inte förstår, men då och då får jag en fråga och jag brukar slänga ur mig något av de olika ord som jag snappat upp till svar och hoppas på det bästa. Som jag skrev ovan är jag alltså lite irriterad, men ändå så skrattar jag nästan hela tiden i thérummet.

Och det var väl i duschen igen som jag kom till insikten. Det finns ett afrikanskt skratt. Jag är osäker på om det bara finns i afrika, eller ens om det finns i hela afrika eller kanske bara i dar es salaam, men här finns det i allafall. Det är ett opretantiöst och ärligt skratt, jag vet inte om hjärtligt är rätt beskrivning, men det ligger alltid nära till hands och det är en viktig del av kommunikationen. Tidigare någon gång så har jag tänkt att om jag blir en offentlig person någon gång så ska jag försöka kommunicera via skratt mer än vad offentliga personer brukar göra. Det tror jag är ett bra sätt att nå fram.

Men det afrikanska skrattet är svårdefinierat, hemma i sverige, i frankrike, australien eller någon annanstans tror jag inte att jag har hört någon skratta så, och här så skrattar folk så nästan jämt, och det är nog det som gör att det är så svårdefinierat. Jag ska inte ge mig in på att försöka förklara det, men än att jag tror att det har mycket att göra med själva människorna som skrattar, och att det var en kul och oväntad upptäckt.

Nu är jag för trött för att tänka eller packa, vilket innebär att jag måste gå upp extra extra tidigt imorgon och packa klart och göra klart presentationen. Det gillar jag. Tror tillochmed att jag skippar att ställa väckarklockan och litar på att jag vaknar vid fyrasnåret av själva drivkraften.

Ride on!