början på slutet

Det drar ihop sig nu. Dagen har mest bestått i förberedelser för avfärd i praktiskt och till viss del mental bemärkelse. Flyget till Kenya tillåter att jag tar med mig hälften så mycket packning som flyget till Sverige skulle göra. Mina storslagna planer på att ta med halva afrika till skandinavien jämnas med marken. Därmed har jag varit på skolans postkontor tre gånger idag, spenderat mycket tid till att klippa och klistra paket som väger prick exakt två kilo, ett paket vägde typ 80 gram för mycket, då var det bara till att gå tillbaka till paketverkstaden och välja bort ett innehåll. Sega djävlar!

En del får jag väl lämna också, min fina afrikanska japanimporterade voodoocykelkorg i äkta plast hade jag gärna cyklat över norrmalmstorg med, men vissa upplevelser i livet verkar inte vara värda mödan. I förlängningen blir livet förhoppningsvis bättre om man inte gör det så krångligt, om man släpper taget om en cykelkorg ibland.

Packning alltså. Nu på kvällen började jag packa själva resväskan. Den blev överfull innan den blev halvfull. Och då är hälften kvar att packa. Men allt löser sig ju jämt på något konstigt sätt. Jag kan börja skruva upp mig själv lite grann med hela den här Kenyagrejjen som dök upp lite oväntat här på slutet. Hur fan ska det gå liksom? Men det kommer nog gå bra. Men det är ju avhängigt på om man förbereder sig hyffsat, vilket i sin tur är avhängigt på att man lägger ner mycket tid på att förbereda sig och tänka igenom allt noga. Och där någonstans kommer man in i gränslandet till att bli stressad utan anledning. Inget nytt under solen dock, osäkerhet är nog tillsammans med brist på rent vatten den största orsaken till lidande här i världen.

Vad var det nu jag skulle skriva mer, inspirationen fullkomligt rann över mig när jag står i duschen, men nu har jag internetdistraherat mig för mycket igen. Straffet låter inte vänta på sig, svetten rinner i små pärlor nerför smalbenen och datorn bränner på magen. Tycket att det stod att det var 32 grader varmt, samma inne som ute. Rätt lagom egentligen, det är bara datorn som gör att jag svettas så mycket tror jag.

Apropå svett och ben så börjar nog träningsverken från gårdagen sätta in nu. Jag har kännt det litegrann under dagen och tänkt att det passar väldigt bra, jag har ju kirurgtejp över operationsärren för att inte bränna sönder dom i solen och några små skrapsår på armbågarna. Lägg till stelbenthet till det och jag blir något så ovanligt som min egen metafor; ihoplappad och nednött haltar jag mig igenom de sista dagarna av mina år i utlandstjänst hos KTH.

Om att åka hem och om hemlängtan tänkte jag skriva litegrann. Det blir kanske inte lika vackert nu, jag får liksom referare till vad jag tänkte i duschen och agera andreperson och rekapitulera de fragment jag mins. Från min tid i duschen. En knapp timme sen.

Jag tänkte först på hemmet och att jag tror att jag har längtat hem hela tiden jag bott utomlands, men att längta hem är inte så enkelt som man kan tro. Bor man i Paris så är ju hem faktiskt i Paris, att längta till Sverige kan innebära en massa saker, man kanske saknar sin familj, sin vinylsamling, men det kan lika gärna röra sig om att när man nästa gång skall till Sverige så har man skrivit alla tentor och är ledig, och det kanske är det som lockar egentligen. Bort från tentastressen.

Hem är ju en illusion också. Om man inte är hemma just när man illusionerar det vill säga. Men att längta hem för mig nu blir bångstyrigt och omöjligt. När man minns hemma så väljer minnet ut de bästa stunderna, så är det bara, men det är även per defenition det förflutna man tänker på. Kanske har människorna inte förändrats särskilt mycket när man kommer hem, men har man varit borta en längre tid så har nästan alla förändrats i allafall litegrann. Och när många förändras litegrann så kan den totala förändringen bli så pass stor att det blir svårt att orientera sig i den. Ta Japan till exempel, det var en jorplatta som förskjöts litegrann bara. Snacka om förändring. Eller Christchurch, det är ett ännu mer talande exempel. Min vän Maria bor ju där tillsammans med sin son Elliot. Idag så fick jag på facebook se bilder från Elliots dagis, bilder som var tagna efter jordbävningen där. Över de dammiga leksakerna låg ett lager av tegelstenar som hade fallit ner från taket, till storleken var dom ungefär dubbelt så stora som de barnhuvuden det var ämnade att skydda. Det vänder sig i magen nu när jag skriver om det och jag var väldigt glad att jag visste sedan tidigare att Elliot klarat sig bra. Men det tog mer än en timme i kaoset för Maria att ta sig från sitt jobb till dagiset och få reda på att Elliot klarat sig utan fysiska skador. Hon skrev att det var den värsta timmen i sitt liv, men det hjälper inte, jag kan ändå inte sätta mig in i hur det skall ha känts. Dom klarade sig oskadda, fysiskt oskadda, iallafall, och snart åker dom till sverige och slipper ödeläggelsen ett tag. Det jag tyckte var målande med det exemplet var att bergen, tillochmed hela kontintalplattorna, flyttade sig, dom förstörden en hel stad och massor med människor dog. Men Maria och Elliot klarade sig. Vännerna består.

Det känns lite ödesmättat att skriva så. Även om jag inte kan förstå det riktigt så hade det ju faktiskt lika gärna kunnat vara tvärtom, att Elliot eller Maria eller till och med båda två inte hade klarat sig. Det är när man ser bilderna på det raserade dagiset som det går upp för en för en sekund. Ett kort ögonblick har man lite insikt i sannolikheten i dagens premisser, innan själen vänder sig bort och går vidare. Man kan faktiskt inte leva med så pass god insikt. Det skulle bli ett fruktansvärt liv. Det är bra att vara tacksam, det gör att man kan uppskatta saker mer och ha det bättre än vad man skulle haft annars, men det finns en viss insikt som handlingsförlamare en och levde man med sådan insikt dygnet runt så skulle man antagligen sakta tyna bort och svälta ihjälv för man skulle tappa aptit på livet.

Så när man längtar hem så längtar man alltså efter utvalda fragment av det förflutna, men när man väl återvänder så får man det motsatta, framtiden, och man får varenda jävla sekund av den. Det där är fascinerande. Vi fick gå en obligatorisk kurs innan vi åkte iväg till våra olika utvecklingsländer, och dom sa att många blev mer eller mindre deprimerade när dom kom hem igen. Det berodde kanske på vad dom hade sett, fattigdom och lidande som aldrig förr, men sanningen att säga så borde den deprisionen ha satt in på plats i utvecklingslandet. Teorin dom hade var istället att alla förbereder sig på att åka iväg, men väldigt få förbereder sig på att komma hem. Och då kommer chocken.

Nu tror jag inte jag kommer bli chockad. Jag har både höga och låga förväntningar på att komma hem, men framförallt så har jag inga förväntningar. Jag är ju bortskämd med ett fantastiskt dåligt minne, så jag har svårt att erinras känslan av att vara hemma. Jag kommer ihåg hur det ser ut och jag kommer ihåg hela vinylsamlingen, men jag kommer inte ihåg känslan. Jag kommer till viss del ihåg känslan av besvikelse första gångerna jag kom hem efter att ha bott utomlands, när saker och ting hade förändrats, men det där lärde man sig så småningom och man lärde sig att leva i framtiden istället för i det förflutna. Inte för att framtiden var särkskilt mycket bättre, antagligen inte alls faktiskt, men det innebar en ny spännande dimension på livet som man inte ville gå miste om. Lite beroenderframkallande kanske. Och man kunde tycka synd om människor som missade framtiden, som sög sig kvar och inte släppte sin cykelkorg. En del tyckte att man var något av en svikare när man drog, att man förstörde idyllen, det förflutna som dom levde i. Men jag har svårt att tro att man som människa är förpliktigad i den bemärkelsen. Världen skulle sluta snurra då.

En specifik sak, eller känsla, som jag vill åt när jag kommer hem, är att vara vanlig. Ens hemmiljö är ofta bäst i världen på det. Man slipper vara vitingen med modemet och är en kille på gatan som ingen hejar på men som är verkligen är en kille på gatan som ingen hejar på. Förutom räddabarnenmänniskorna med sina pärmar och signaturer och månadsgivande förstås. Helvete!