Safarin

Nu är jag tillbaka från en tre- eller fyradagarssafari, beroende på hur man räknar.

För det första har det varit alldeles fantastiskt. Innan jag åkte iväg hade jag ju inte så stor aning om vad som väntade mig, förutom att det var stor chans att jag skulle få se giraffer, för jag hade ju bokat safarin med sms och aldrig pratat med någon på safarifirman. Dessutom så svarade dom inte på så många av mina frågor som jag ställde, typ om vad man skulle ha med, vad som ingick och så vidare. Dessutom var jag ju lite medtagen av hela den här rånhistorien, men det glömde snabbt bort kan jag säga.

Så efter tre timmars mycket god sömn sa jag alltså adjö till facebook och klampade ut i fredagsgryningen samtidigt som samhället runt mig började gnugga sig lite morgontrött i ögonen. Jag köpte chapate av tanten med plåten över kålbitarna och mötte upp min safarikille på BP:s bensinstation i Mwenge. Av en slump träffade jag även min handledare där, så den bekanta local-känslan som infinner sig när man av en slump träffar på folk man känner infann sig praktiskt nog för första gången i afrika, och det var grynin på BP.

Vi samlade upp alla andra som skulle med, vilket tog några timmar, innan vi begav oss iväg i en gammal sjusitsig LandRover till Selous. Mina reskamrater var först och främst guiden och chauffören, Kenny, som var en lite smårultig, tystlåten och glad 34-årig tanzanian som var lätt att gilla, ett finsk par med en kille som doktorerade inom biotecknologi och en tjej som jobbade på museum och ett schweisiskt par där tjejjen verkade vara revisor (hennes engelska var ibland lite knagglig) och killen mest hade bott i indien, sydafrika och rest runt jorden de senaste femton åren. Allihopa var glada och världstillvända, intresserade och filosoferande safarare, och vi kom i princip bra överens innan vi ens hade hunnit hälsa. Har ni tur får ni träffa dom på min 30-fest. Alla utom chauffören drack kaffe också, jag hade faktiskt hunnit glömma enkel en anspråkslös och betydelsefull gemenskap som kan infinna av något så enkelt som delade intressen och livsstilar.

Resan till Selous Game Reserve var cirka 240 kilometer, där det första tio milen var asfalterade, och resten bara dammig dammväg. Vi tog lunch och en öl vid asfaltens slut, och man kan nog säga att safarin i samma ögonblick. Ofta slog man huvudet i taket på bilen för att det guppade så mycket, och inte tog det lång tid innan vi såg våra första djur, för trots att vi hade långt kvar till själva reserven så var det buskig skog överallt i kring oss. Vi åkte igenom svinmånga byar också, dom låg nästan som ett band längs vägen vi åkte på, och avlöste nästan varandra. Hus byggda av lera med folk som verkade vara lediga överallt, trots att det var mitt på en arbetsdag.

Vi stannade till vi ett tillfälle för Kenny skulle beställa en dörr av en möbelsnickare. Ungarna var först lite skepptiska när jag tog kort på dom där dom stod och stirrade, men när jag hade visat dom bilderna blev dom hetl till sig och vart gladare desto fler bilder jag tog och visade dem. En av dom hade en fotboll, eller egentligen bara en plastpåse med andra plastpåsar inuti som någon hade bundit en massa snören runt så att den höll ihop som fotboll, men schweizarn och jag spelade lite med dom i några minuter med dom innan vi for vidare och det var sjukt kul. Det tyckte nog alla.

Alla i mitt sällkap blev mycket imponerade av att jag lyckade somna i slutet av bilfärden, med huvudet som slog mot väggen och taket i den guppiga vägen så pass att man egentligen behövde uppbringa ganska mycket kraft till att hålla fast sig, men själv blev jag väl helt enkelt så trött av allt guppande att jag helt enkelt somnade. Antar jag.

Stället vi bodde på hette Hippo Camp, och ligger precis utanför själva Game Reservet, vackert intill vattnet, östafrikas största flod som jag inte minns vad den heter (måste kolla upp). Själv skulle jag bo i tält visade det sig, precis som finnarna, medans schweizarna hade lagt till lite grann och bodde i bungalow. Ett klassiskt vanligt svenskt festival-tvåmannatält. På båtsafarin tittade vi framförallt på flodhästar, en krokodil, blåapor, en massa färggranna fåglar och några babianer som höll på att plocka löss från varandra. Lokalbefolkningen åkte runt på floden i klassiska trädstamskanoter, vilka tydligen flodhästarna brukade förnöja sig med att sänka ibland, för att sedan ha ihjäl passagerarna. Flodhästarna är ju vegeterianer, så dom gör det bara för skojs skull. Floden var mäktig, och det var ett mäktigt väder också, man kunds se tunga lokala störtskursregnmoln härja fram bredvid en godtrogen vacker solnedgång, och det speglades i den blanka vattenspegeln på ett typiskt-mäktigt sätt.

Lagom till skymningen gick vi trötta i land och möts av nyheten att maten är snart klar. Ett bord hade dukats upp utomhus, på gräsmattan precis vid flodkanten och efter att de flesta av oss kläckt en öl slog vi oss ned där och drack vin och åt ekologiskt middag. Det var mörkt ute och flodhästarna romade.

Dagen efter, på lördagen var det tidig morgon och safaridags. Till frukost serverades först fruktsallad följt av rostat bröd och omelett, med massor med kaffe. Vi var ett relativt glatt gäng, trots att många, dock ej undertecknad, hade hafft svårt att sova på grund av värmen. Ännu gladare blev vi när vi redan innan vi kom in i själva Game Reservet såg våra första giraffer, onekligen både kul i sig och ett lovande tecken. När vi kommit in på området hann vi inte rulla många hundra meter innan vi såg vår första flock med impalas, och därifrån rullade det helt enkelt på. Området hade en huvudväg, och åkte man av den på vänster sida kom man ner mot floden, åkte man av på höger sida var det mera buskliknande skog som var förhärskande, och mycket ska sägas om området, men det är helt enkelt fantastiskt att mark som är helt ovattnad, helt ogödslad och faktiskt inte skött på något annat sätt än att man sett till att människor inte får hålla på och förstöra hur som helst, det är helt enkelt fantastiskt att sådan mark kan föda en sådan otrolig mängd djur! Ibland kunde man visserligen åka länge utan att se mer än något enstaka djur, men på andra ställen kan man se sig runt 360 grader och det myllrar av zebror, giraffer och impalor överallt känns det som. Och till detta skall läggas livet under vattenytan i floden. Det känns ibland som om det måste vara ett kilo levande kött som hålls vid liv per kvadratmeter mark. Enormt. (Sen är det väl säkert inte mer än några gram per kvm, men ändå)

Vi såg bufflar, elefanter, krokodiler, pelikaner, flodhästar, olika antiloper och mycket annat denna första dag, men höjdpunkten ur ett biodynamiskt perspektiv måste ändå varit den väldigt utrotningshotade Vildhunden. De var dock mest slappa och låg och flämtade efter att slagit i sig ett skrovmål.

Lunchen bestod av medhavd matsäck som kocken hade tilllagat och skickat med oss. Det var sjukt gott, och vi var även i stort behov av den vila som erbjöds efter lunchen, som intogs utomhus på ett av guiden väl val ställe med utsikt och skugga under flera olika träd. Antagligen var jag den enda som verkligen lyckades somna en stund, men det glädde ju i alla fall mig. Middagen intogs "hemma", i Hippo Camp, i samma koncept som dagen innan, trerätters med vin, utomhus, flodhästråm, men även med den lilla detaljen att det åskade ganska krafigt en bit bort, och att detta såklart var på andra sidan floden, så att jag som satt med utsikt mot floden även kunde betrakta åskvädret som dundrade på, under det att vi talade om upphöjda ting och åt utomhus som om regn var något som inte fanns. Helt sjukt!

På natten, efter att jag gått och lagt mig, kändes det som om regnet var på väg åt vårat håll, och på morgonen efter kunde jag konstatera att det hade gjort så. Allt var blött. Jag tillochmed misstänkte att mitt tält inte var tätt, med det var lite svårt att veta om jag blivit dragen vid näsan av min egen kondens, eller om det verkligen var så att vattnet kom utifrån. Något senare på morgonen, när de andra vaknat, kunde jag även, genom deras vittnesmål, konstatera att vi hade drabbats av åskvädrets själva, och ingen av de andra hade kunnat sova något vidare, åskovädret hade varit precis ovanför oss, våran kock som inte heller heller hade kunnat sova hade tydligen gått runt med ficklampa för att se om det såg ut som om vi var okej, finnarna som hade tältet bredvid mig sa att marken hade skakat av åskan. I efterhand kan jag nästan tycka att det är lite synd att jag missade ett sådant naturens maktuppvisning, men det är ju skönt att sova också.

Dagen inleddes med kaffe innan vi gav oss ut på gå-safari i bushen. Som guide hade vi en jägare från den lokala byn, som lite blad, en pilbåge och ett spjut trippade runt på tårna i bushen och visade vilka växter man kunde använda i läkande syfte, vilka djur spillningen kom från, hur man byggde en snarfälla (på två minuter) och massa annat. Han var otroligt intresserad av örterna, och försökte när han kunde ta reda på vilka de verkande substanserna i växterna var genom att skicka iväg dem till folk vänner som analyserade dem (gamla kunder är min gissning). Det tuffaste han gjorde var helt klart att han åt färsk elefantspillning, det var inget dom gjorde vanligtvis sa han, men alla som skulle bli jägare var tvungen att äta det tre dagar i rad i början av jägarutbildningen för att härda magen, på så sätt kunde dom sedan dricka grumligt vatten ifall dom blev törstiga när dom var långt hemifrån. I efterhand undrar jag om jag inte skulle ha ätit lite elefantspillning själv också, trist att magsjuk igen visserligen, men tänk att kunna gå runt resten av livet och säga att man ätit färsk elefantspilling! Ja, det är väl det här med att man börjar bli gammal och inte känner något behov av att bevisa något så mycket längre som gäckar en förstås.

Efter gå-safarin på morgonen åt vi riktig frukost, frukt, pannkakor, muffins, mer kaffe och gav oss iväg på bilsafari. Det hade slutat regna men var fortfarande molnigt. Efter som vi sett nästan alla djur dagen innan var vi nu sugna på att se lejon, så vi la ner mycket tid och möda på att åka runt och leta lejon. Naturligtvis fick vi se många andra djur på vägen, bland annat vildhundar som låg och vilade sig efter frukosten, och hundra meter längre bort hittade vi själva frukosten, med ett tjugotal gamar som ivrigt slet och drog för att få i sig resterna av impalan.

När vi letat lejon så pass länge att vi hade passerat lunchtid hittade vi till slut en lejonhona med sin unge som låg och dåsade i skuggan under ett träd. Vi åkte upp så pass nära vi kunde, vi var nog inte mer än fem meter bort från dom, och som mest tittade dom lite förstrött på oss. Lite längre bort låg en nyriven zebra som dom hade fällt på morgonen och som fortfarande hade mycket mat kvar på sig, guiden trodde att dom kunde äta på den i fem dagar utan att behöva jaga något mer. Ytterligare lite längre bort, i skydd av en annan buske, låg en annan lejonhona och slappade. Vi stannade i uppemot en timme och tittade, och enligt guiden borde det finnas flera lejonungar i närheten, fyra per lejonhona sa han, så vi åkte runt och spanade i buskage ett tag innan vi bestämde oss för att åka iväg för att äta lunch, och precis då så såg jag ett litet lejonansikte som var gömt i ett buskage. Vi åkte närmare och såg att där var en hel drös med lejonungar i olika åldrar, som efter bara några minuter pallrade sig från busken tillbaka till mamma, och nu kom även den andra lejonhonan dit, så tillsammans var dom nog ett tiotal lejon under samma träd, och nu började även ungarna leka med varandra och något gick för att skrämma bort en gam från zebran medans ett par andra, de yngsta, la sig för att amma. Vi stannade ytterligare en halvtimme och tittade på dessa majestätiska djur innan vi slutligen begav oss iväg för att äta lunch.

Under lunchen, som var mycket god som alltid, höll man naturligtvis ett extra öga öppet efter lejon, man vill ju gärna se dom från bilen men inte när man sitter oskyddad i bushen eller på stäppen, men det enda vi såg var giraffer och impalor. Som tur var.

Efter lunchen kändes det som om vi gjort allt, naturligtvis ville vi även se jeoparder, men det händer nästan aldrig att man får se dom, så förhoppningarna var inte så höga på det, och på något sätt var det som om den sista stundens safari togs an med lite avslagen förväntning. Men även om vi inte fick se något "nytt" under de sista timmarna, så är landskapet så storslaget att man aldrig slutade häpna ändå, och det faktum att vi kom närmare många av djuren, och såg större flockar än vi sett innan av en del, gjorde att det hela tiden var en medryckande och hänförande upplevelse.

På kvällen när vi kom hem åt vi sedvanligt god trerättersmiddag, idag serverad under tak på grund av regnrisken, och det slog mig när vi satt där innan middagen och drack våra gin och tonic, för malarians skull, att det var precis som om det ett avnsitt ur något av Hemmingway. Allt ifrån upplevelserna till människorna och landskapet passade på något sätt in på sånt som Hemmingway skriver. Nu i efterhand kanske jag kan tycka att själva turistinramningen inte var särkilt Hemmingwayansk, men faktum var att de halvprimitiva lösningarna och stämningen på plats gjorde att turistkänslan var rakt av bortblåst, - vi var äventyrare i vårt rätta element, och personalen och kunderna var samtliga som direkt hämtade ur Hemmingway. (Jag vet att några i min bekantskapskrets tycker att Hemmingway är överskattad, och så kan det ju förstås vara, men numera kan jag tillägga att livet som karaktärerna han skriver om lever knappast är överskattat)

Efter maten bjöds vi på champange där på terassen, och vi invigdes i den exklusiva kretsen av människor som är ambassadörer för Afriroots Safaris. Inga klistermärken, kepsar, t-shirtar eller visitkort, bara skåla i champange för den oförglömliga upplevelsens skull. Jag tar tacksam åt mig uppdraget som ambassöder, och som första reklaminslag på min blogg kan jag skriva att ska ni på safari i Tanzania så rekomenderar jag Selous Game Reserve, och jag rekomenderar att ni åker med Afriroots Safari.

På måndagen åkte vi hem. Det var en lång och skumpig resa tillbaka till asfaltsvägen, på större delen av vägen hade det regnat, forsat ner, så att husen i byarna runt omkring var omgärdade av vatten och trots vårt terrängfordons ypperliga egenskaper var vägen knappt farbar på många stället, vi gled ibland fram sidledes i leran, men vår chaufför var en mycket duktig chaufför och tog oss till slut fram utan incidenter.

Vid asfaltens början pausade vi på samma ställe som vi hade stannat på på ditvägen, och åt en vanlig lunch. Den kändes tråkig jämfört med maten vi fått under helgen, vilket är ett bra betyg åt helgens mat. När vi satt där började det regna, och vi var tacksamma att vi nu bara hade asfaltsväg kvar. Faktum är att det under andra delen av hemfärden regnade så kraftigt under vissa delar, att hade det regnat så mycket under första delen hade vi antagligen inte kunnat komma fram på vägen.

Det var en fantastisk helg!

/

Ambassadören