rånet

Idag har jag blivit rånad.

Det var när jag hade gjort lite ärenden inne i stan, bokat om min hembiljett bland annat, så att jag åker hem en vecka senare än först planerat, och att jag åker via kenya för att hälsa på där i ett par dagar, som jag var på väg till daladalan för att åka tillbaka till skolan. Klockan var nästan prick ett när jag gick ut från resebyrån, och jag funderade på om jag skulle åta lunch för mig själv istan, eller satsa på att hinna äta med någon på skolan som åt sent när jag fick ett sms från svenska forskaren som undrade om jag ville äta lunch, vilket avgorde saken.

Så på vägen till daladalahållplatsen börjar en kille snacka med mig, folk gör ju så här, inte som i sverige där man inte pratar med varandra, och vi tog sällskap en bit mot daladalan. Det visade sig att han skulle åt samma håll som mig, så han ville åka tillsammans, vilket var okej för mig så klart. Jag tänkte ju att det var med dala-dalan. Han hade även med sig en kompis som inte sa så mycket. Men i tanzania är det många som är tidsoptimister, så när han ville vänta på sin tredje polare så sa jag att jag redan var sen och var tvungen att dra, kunde inte vänt. Han sa att polarn var precis runt knuten, men jag började ändå gå och dom hängde på mot daladalan. Efter ett tag övertygade han mig dock om att att polarn hans verkligen var runt knuten, och vi hade dessutom kommit in i ett intressant samtal, om nåt som jag har glömt, så jag tänkte att han kan få det intressanta samtalet på sig att komma hit den där polarn. Precis innan han kom så förstod jag att han kom i privat bil, så det skulle inte bli att åka i daladalan.

Vid det här läget så började en liten varningsflagga lysa hos mig. Jag sa till killen att jag tyvärr inte kunde åka med honom, för att det varnas för att åka med okända i alla turistguider överallt. Han sa att det var lugnt, och var faktiskt lite tjatig, vilket är ett dåligt tecken antar jag, men han gav onekligen ett bra intryck, och till slut så bestämde jag mig för att lita på honom. Bilen kom, den hade tonade bakrutor och jag försökte tänka om det kunde ha någon betydelse men kunde inte se varför det skulle ha det. Visserligen fick jag inte välja plats, så dom hade nog en speciell rån-plats, men det är först i efterhand som jag insett det.

Så vi gav oss iväg. Det är ju rätt långt, det är en stor stad det här, fyra miljoner, och den är stor till ytan och inte på höjden, och trafiklösningar har dom inte satsat på. Att ta sig dit vi skulle kan man nog göra på 20 minuter om det är nästan ingen trafik, men man skulle nog få räkna med en timme nu. Så vi åkte runt lite, tog lite shortcuts och sånt som man gör. Flera gånger tänkte jag på rånrisken när vi tog konstiga vägar, men lugnade mig alltid för det verkade helt enkelt som rimliga shortcuts för att slippa bilköer. En gång stannade vi till och med och han som körde, som inte kunde engelska, gick ut och såg till att min dörr gick att öppna innifrån, den trevliga killen sa att chauffören var orolig för mig. Så fort vi börjat åka så fyllde han i att chauffören var orolig att dörren skulle öppna sig och jag skulle trilla ut på vägen, och jag förstod att han hade inte sett till att dörren gick att öppna, han hade sett till att den inte gick att öppna. Ja, nu började såklart varningsklockan ringa riktigt rejält, men var det så att dom hade för avsikt att råna mig så satt jag ju så att säga redan i fällan, det fanns ju inget jag kunde göra, inlåst på alla sidor, så jag lugnade ner mig igen och fortsatte snacka om vad vi nu snackad om, sociala killens jobb tror jag, och att han ville kanske ha kontakt med någon i sverige som gav stipendium, så när vi svängde in på en avskilld tom väg och stannade, precis efter att dom hade vevat upp alla rutor med förevändningen att dom skulle sätta på den trasiga luftkonditioneringen, så kom det inte direkt som någon förvåning när sociala killen vände sig om och sa till mig att "you were right before, we are mafia".

Att han hade någon samröre med någon mafia trodde jag inte ett rött ögonblick på, därmot så förstod jag att dom hade för avsikt att lägga vantarna på mina värdesaker. "okay" svarade jag lugnt. Dom sa att dom var farliga, hade vapen och kontakter, om att det var farliga områden vi var i och att områdena styrdes av mafian. Just då var vi i ett område som jag cyklat igenom så jag viste de facto att en del av det han sa var lögn, och tog för givet att resten av det var det också. Lugn som en filbunke svarade jag "i understand" på allt dom sa. Det var helt uppenbart att dom alla tre var väldigt mycket mer nervösa än mig. Dom slår ju ihjäl tjuvar i det här landet, och jag kände mig faktiskt helt säker på att det enda dom ville åt var mina pengar, och att dom skulle låta mig vara. Visserligen hade jag med mig både pass och visakort dagen till ära, det har jag aldrig annars, men behövde det ju för flygbiljetternas skull, men även sådant går ju att fixa igen, och allt man blir av med av värde ersätts ju av försäkringsbolagen som är glada om man inte gör något motstånd för det kostar mer för dom att ersätta skador.

Däremot tyckte jag dom var lite sega, det verkade inte som att dom hade någon plan som strack sig längre än till själva kidnappningen. Till slut blev jag lite uttråkad där inne i bilen och gjorde ett tafatt försök att ta mig ut ur bilen genom att försöka öppna passagerardörren fram. Då jävlar vart det eld i baken på dom. Dom började hota hit och dit och jag såg i ansiktet på dom hur dom var ännu nervösare, så jag svarade med samma kort och sa att jag var nervös och rädd och helst ville ut, det var därför jag gjort så. Dom vart lite mer vaksamma, men dom satte också igång att tänka på nästa steg i kidnappningen tror jag.

Dom länsade väskan på allt dom ansåg vara av värde, ca 200 000 shilling (ca 1000 spänn) som jag hade tänkt betala en del av safarin med imorgon var väl det dom främst ville åt, det var faktiskt det enda jag såg att dom tog ut ur väskan. Jag såg att den sociala killen bläddrade förbi minn iphone, dom sa att dom lämnade kameran. I ett tappert försök att verka farlig viftade chauffören med en ihopfälld leatherman (en slags fällkniv), som för att visa att snacket om vapen inte bara var tomt snack, och det var först efteråt som jag förstod att det faktiskt var min kniv som dom hade tagit ur ryggan, den som jag avnänder för att dela upp växterna i olika delar med i labbet om dagarna. Dom såg passet och sa att dom skulle lämna det, och även kameran, vilket jag sa att uppskattade, och det var ärligt sagt. Dom lämnade även mina nya flygbiljetter och en del annat som var värdelöst för dom men skulle innebära mycket strul för mig att fixa nytt, men jag visste ju vid det här tillfället inte om dom verkligen hade för avsikt att lämna tillbaka ryggan när dom släppte mig eller om det bara var snack.

Iallafall så sa dom att det inte var tillräckligt med pengar. 200 000 är rätt mycket här, så jag tyckte det var konstigt, men det var ju inte så mycket jag kunde göra åt vad han sa då. Dom hade hittat visakortet och jag sa (ärligt) att jag inte visste hur mycket pengar som fanns kvar på det, men det enda jag kunde göra var att ge dom koden till det och så kunde dom ta ut det som fanns. Vanligtvis brukar jag aldrig ha mer än max 5 000 kronor på visakortet, men det enda jag visste var att jag hade mer nu, eftersom jag skulle betala safarin och lite skolavgifter och grejjer, men hur det än var med det så får man ju tillbaka på försäkring så det var ju knappast värt att bråka om. Och jag hade ju redan betalat flyget till kenya för 3 000, så med lite tur var det inte så mycket pengar kvar tänkte jag.

Efter ett tag och efter att ha sagt koden typ en miljon gånger hoppade den sociala killen ut vid en bankomat och vi åkte runt litegrann ett tag tills vi hämtade upp honom igen. Han sa att det inte hade funkat med den bankomaten så vi var tvungna att prova en annan.

När han sa det så gick det upp för mig att va fan, dom kan ju hålla på och köra runt med mig hela dagen, och det går verkligen inte för sig! Hittills hade jag varit hur lugn som helst, vekligen, jag hade funderat mer över hur jag skulle formulera mig kring rånet i bloggen på kvällen än jag hade fokuserat på själva rånet. Så någonting var tvunget att hända, jag behövde någon form av plan. Killarna var tillräckligt nervösa som det var så den biten kändes ur kontroll, men det kändes även som om dom skulle kunna köra runt med mig hur länge som helst nästan bara för att dom inte kunde få tummen ur röven och släppa av mig. Så jag bestämde mig för att verka nervös. Visserligen kanske inte vändningen från ko-lugn till nervös skulle vara särskilt trovärdig, men jag bestämde mig för att dom inte hade så stor koll på hur mzongos betedde sig när dom var nervösa, och att den stegvis ökning säkert skulle funka. Jag började ta lite djupa andetag, blunda lite, jag sa till dom som en liten varning att jag var väldigt nervös och kanske skulle behöva spy, stirra lite mer uppspärrat med ögonen och lite annat gött som jag kunde hitta på.

När vi kom till en annan bankomat och sociala killen hoppade ut och vi fortsatte åka runt fortsatte jag stegringen, och ungefär här någon gång så började jag känna verklig stress, oro eller något åt det hållet. Huruvida det var mitt agerande som hade smittat av sig på hur jag mådde eller om det var tiden som tog ut sin rätt på mitt psyke vet jag inte, men jag började svettas rejält och det märktes att grabbarna som var kvar kände sig lite oroliga på ett nytt sätt. Jag fick låna chaufförens svetttrasa, en bit av en ullfrottéhandduk som en gång varit vit men som nu var djupt grå av ingrott smuts och halvsur av chaffisens egna svett, dom vevade ner sina egna fönster litegrann (det var ju alltså svinigt varmt i bilen, 30 grader plus ute, ingen AC och alla fönster uppvevade tills nu, dom andra hade svettats så det rann hela tiden, men jag hade inte svettats så värst så länge jag höll mig lugn), jag fick låna svetttrasan gång på gång och kläderna klibbade fasst sig överallt på kroppen, dom sträckte sig faktiskt så lång att dom vevade ner mitt eget fönster ett par centimeter, vilket jag antar är emot alla kidnapparrånares säkerhetsföreskrifter, men säkerhetsföreskrifter verkar inte vara så poppis någonstans i tanzania.

Till slut kom vi tillbaka till macken där vi släppt av sociala killen och han kom tillbaka till bilen. Han hade inte lyckats få ut så mycket som han behövde sa han, men jag fick iallafall tillbaka visakortet och 30 000 shilling (ca 250 spänn) så att jag skulle kunna ta en taxi tillbaka. Vid det här laget hade jag jobbat upp en rätt duktig nervositet, det finns säkert bättre ord än nervositet, jag var spattig, svettades, andades omväxlande snabbt och omväxlande djupt, frågade saker oftare. Jag frågade var dom skulle släppa av mig, för dom hade sagt att dom skulle göra det nu, men dom fortsatte ändå bara att köra och sa att dom ville hitta ett bra taxiställe så att jag kunde ta mig hem. Jag sa att jag bara ville bli avsläppt samtidigt som jag ger mig in i finalen i min nu till lika stor del spelade som äkta nervositet, på gränsen till panik. Jag erbjuder dom 10 av mina nykänade 30 000 shilling och säger please let me off, please let me off. Generöst avböjjer dom pengarna men jag märker hur medicinen biter och jag bryter ut i en ström av please please med begynnelse till gråt i halsen. Nästan direkt svänger dom in på en busshållplats och säger att jag ska få gå av där, jag väntar på att killen bredvid mig som har hoppat ut ska öppna min baklåsta dörr, men istället så säger dom åt mig att hoppa ut genom hans dörr, jag får tillbaka min ryggsäck och mobiltelefon (som dom tog när jag fick ett sms) och jag faller ut i ett halvt om halvt hejdlöst tackande, skakar hand med han killen som satt bredvid mig utanför bilen och vill knappt släppa för det känns verkligen tacksamt att få komma ut i friheten. Killen själv är ju nervös och vill ju helst inte stå där hela dagen, men jag är faktiskt jävligt tacksam över att äntligen få ha kommit ut, dessutom med rätt mycket av mina grejjer kvar, och vill faktiskt visa hur tacksam jag är. Det är någon form av panik som bara rinner av mig tror jag, samtidigt som jag nästan ville vara kvar i taxin och fortsätta prata med den trevliga killen. Prata om rånet, hur lättlurad jag varit, hur jag faktiskt bara låtsashade panik i början, gå igenom allt ur en lite mer akademisk synvinkel på något sätt.

Till slut släpper jag taget om min kidnappares hand iallafall och beger mig mot tryggheten i skuggan på betongbänken på daladalahållplatsen vi stannat på. På dom få metrarna på vägen dit hinner jag undra om det bara var låtsad panik eller om det var verklig panik som var på väg in i mig precis innan jag blev avsläppt. När jag slår mig ner på bänken känner jag att jag faktiskt skakar i kroppen, jag tar några djupa andetag och känner hur allt liksom rinner av mig på ett par sekunder, om ens det. I ögonvrån ser jag hur rånkidnapparna kör iväg.

Det sitter två killar nära mig på hållplatsen, jag frågar han som sitter närmast mig om var jag kan köpa kredit till min telefon, den är nämligen slut och jag gissar att svenska forskaren undrar vart jag tog vägen, vi skulle ju äta lunch. Han pekar över gatan, och jag frågar åt vilket håll mwenge ligger. Han säger att jag är på rätt sida nu, och precis då så är det en daladala till mwenge som är på väg att lämna hållplatsen längre bort, så jag vinkar till den och hoppar på den istället och hoppas att jag kan skicka något förklarande sms med min återstående kredit.

Det är trångt som bara den på daladalan, och i början får jag nästan själv hänga ut genom dörren, men ganska snabbt blir det lite rymligare och på nästa stopp får jag tillochmed sittplats anvisad åt mig av konduktören. Jag blir glad över det och säger tack på swahili, och i det leendet och skrattet som han svarar med, för att jag sagt det enklaste ordet på swahili, är det som om hela världen återvänder till normalstadiet. På något sätt känner jag mig onekligen medtagen, klockan är tre och det är två timmar sedan jag gav mig av från resebyrån, men framför allt känner jag ett enormt sug efter att få prata med någon, men tyvärr är det ingen på daladalan som kan engelska.

Svenska forskaren har dock inte hunnit äta och vi möts upp som planerat, fasst försenat, och jag behöver verkligen prata av mig. Det visar sig att dom snott iphonen och leathermanen alltså.

Senare går jag till ett internetcafé och kollar saldot på bankens hemsida. Det visar sig att dom kommit över ungefär 10 500 svenska kronor utöver de uppskattningsvis 1 000 kronor jag redan hade i väskan. Det stora beloppet, som vida översträckte vad jag hade kunnat tänka mig, förklaras i att jag helt hade glömt bort att jag faktiskt får löpande studiestöd av svenska staten, en gång per månad. Via att titta på när jag skickat sms kan jag konstatera att hela bilresan varat någonstans mellan en timme och en kvart och en och en halv timme. Uppskattningsvis var själva rån och kidnappningsdelen av resan drygt hälften, tre kvart typ, tre kvart som kändes rätt mycket längre kan jag säga. Jag kommer nog aldrig glömma bilden av när vi svängt av in på den lilla öde och soliga bakgatan av lera och damm, och hur den sociala killen vänder sig om och säger "you were right, we are mafia".

När jag pratade med svenska forskaren konstaterades till slut att den starkaste ihållande känslan av hela händelsen faktiskt är skammen. Skammen över att man faktiskt gått på det som i efterhand är ett så alldeles fantastiskt uppenbart rånupplag. Men jag kan också konstatera att om det starkaste man känner när man har blivit kidnappad och rånad är att man skäms, ja, då kan man ju faktiskt skatta sig rätt lycklig.

Med svenska forskaren och norskan var vi in på polisstationen i mwenge, ett litet skjul, och försökte göra polisanmälan. Dom sa att det måste vi göra i city center, för det var där det hände. Men att ta sig dit skulle nog ta minst en timme, och jag var slut som det var, så det får bli efter safarin.

Imorgon bitti klockan 06:30 går färden för att åka på safari, jag kommer tillbaka på måndagkväll, så tidigast då blir det till att blogga igen, jag blev ju av med ihponen så något mobilbloggande är inte att tänka på.

Ride on! Akta er för rånare!