poliser och presidenten

Idag var jag hos polisen för att anmäla rånat. Som förväntat var det en upplevelse, men det var långt ifrån en förväntad upplevelse.

Förväntningarna var höga vad gäller långa köer, dålig engelska, försök till att fixa mutor, hånskratt åt ens tafatthet och generell småförakt i allmänhet. Det vi möttes av var ingen kö, damen i kassan sa "okej följ med här" och tog med oss (ja oss, min handledare följde med för att hjälpa till, otroligt vänligt av honom, speciellt som han är upp över öronen arbetsbelastad och dessutom hemma och sjuk med malaria) in på ett kontor och satte genast igång med en utförlig rapport. Visst var hon lite oförstående när vi kom till biten med att jag inte hade kollat bilnummret när jag blev avsläppt, och jag vet, det låter ju helt uppenbart att det är klart att man ska kolla bilplåten, en sån enkel sak, men jag kan också lova att det helt enkelt inte existerade i min världsbild i flera timmar efter att jag hade blivit avsläppt, det var först när jag pratade med en annan som varit med om en likande upplevelse, och som inte heller hade kollat bilnummret, som det gick upp för mig att jag borde ha gjort det.

Iallafall så var det tydligen en jävla massa utlänningar som hade råkat ut för liknande grejjer, jag sa några utav grejjerna som rånarna sa till mig under färden, och hon kunde mer eller mindre fylla i luckorna. Och det verkade som hittils hade ingen turist kommit på tanken att kolla bilplåten, så man kan kanske förstå om dom blir frustrerade på polisen. Gissningsvis så har dom iochförsig falska plåtar,men ändå. Det där med falska plåtar och snodd bil resonemanget var inget jag tog upp.

Trots att allt gick sjukt smidigt så tog det ju ändå lite tid, allt skulle göras för hand, där fanns visserligen en dator, men jag tror knappast att där fanns något datanätverk. Allt skrevs för hand i stora böcker, och det mesta av kopieringen sköttes via sånt där gammalt kolpapper, men undantag för själva händelesförlopppet som kopierades på kopiator, och det tog en jävla tid. Poliskonstapeln var mycket vänlig och korrekt, frånsett bilplåtsignorationsincidenten då. Tillstymmelse till muta såg jag knappt, och när jag säger knappt så syftar jag på att hon undrade om hon kunde låna min penna eftersom dom verkade ha slut på pennor på polisen. Naturligtvis gick det bra, och även om hon inte hade hand om sista delen i proceduren, så stod hon i närheten när vi skulle till och gå. Det hade varit lätt att fråga om pennan, men det var svårt av någon anledning. Jag lät det bero och köpte en ny likadan penna för sju kronor lite senare på vägen hem. Betrakta det som muta eller bistånd eller vad fan du vill, men av någon anledning förmådde jag helt enkelt inte ta tillbaka pennan, och sket därmed i det.

Polisstation var med andra ord ett visserligen smutsigt och nedgånget och ineffektivt ställe, men vi behövde inte sitta och vänta på ingenting någon endaste gång, utan bara medans hon skrev, kopierade, kollade upp saker eller annat som direkt hade med min anmälan att göra. Hon talade dessutom en del engelska, det var väl mest när jag skulle berätta att mitt Multi-tool, med uppskattat värde 50 euro, hade blivit stulet som det blev lite fel med engelskan, - MALT TWO SO EURO MANEY står det i rapporten. Plus att hon råkade skriva iphone värde 300 euro en gång, och sedan 300 euro en gång till på raden under, som att jag hade haft 300 euro löst i väska och blivit av med dem också. Det var hon själv som såg sitt misstag och som sa att hon skulle rätta till det när hon gick iväg, men när hon kom tillbaka hade hon bara tagit en kopia på den icke-korrigerade versionen och därmed var hon klar med sin del av jobbet. Och nej, jag är ingen försäkringsbedrägare, och har för avsikt att inte begära ut det där extra 300 eurona av försäkringbolaget. Då hade jag aldrig skrivit om det på bloggen.

När vi kom ut från polisstationen var det mycket mer poliser överallt än när vi gick in, och när vi kom ut på själva huvudgatan såg vi att att alla bigator var avspärrade. It's some high official sa min handledare, - maybe even the president. Det visade sig att när de högsta ledarna ska ta sig genom den smärtsamt trafikstockade staden gör dom helt enkelt så att dom spärrar av hela färdvägen så att den blir helt tom, och sen kan dom blåsa igenom i typ 120 knyck rakt genom staden. Inte undra på att presidenten inte är så poppis, man undrar ju hur fan han kunde komma på något så urbota opinionsdumt. Först kom motorcyklar med blåljus och sirener i en jävla fart, följt av två polisbilar med samma ljud och tjut och fart fasst med långa mellanrum, sen kom en jävla drös med bilar, alla flådiga, sen kom själva presidenten i något ännu flådigare, fasst vi det här laget hade jag jobbat upp förväntningarna till en limousin, men så pass kategorisk vill han tydligen inte vara, och efter det kom en jävla drös med vip och halvvipbilar farande innan polisen släppte på trafiken igen.

Vi hade lite andra ärenden i staden, handledaren och jag, men när vi var klara med det så skulle han hem och vila upp sig från malarian, medans jag skulle tillbaka till skolan. Det var exakt samma väg och nästan exakt samma scenario som när jag blev rånad, och hur lite man än tror på ödet så är känslan av ödets närvaro jävligt påträngande en sådan gång. Så när jag somnade sött på dala-dalan, trots att jag försökte hitta igen platsen där kidnapparna släppte av mig, och trots att killen bredvid mig så ut som en skum filur, och trots att jag hade relativt mycket pengar i ryggsäcken, så tog jag det som ett gott tecken på att jag mentalt kommit över det mesta av rånet. En del av det hoppas jag att jag aldrig kommer över.

På kvällen var vi, mina huskamrater och jag, hembjudna till en forskare och något av en mammafigur på skolan för att baka pizza. Mammafiguren är högreligiös och härlig, återigen kom ämnet upp om gubben i norr som drömt ihop någon medicin som "funkar mot allt", och det är återigen förvånande att tanzanianerna tror att det stämmer, inte att alla blir botade men iallafall några, medans vi skandinaver, idag var ju även norska med, tror att det är humbug rakt av, fasst vi tror ju såklart på placeboeffekten. Vi är ju så jävla individuella i sverige, har man hört, men i en internationell, eller iallafall tanzaniell, jämförelse, är vi i allafall individuella på exakt samma sätt.

Det var en trevlig kväll helt klart, jag har varit där en gång förut och var då ganska noga med att försöka uppföra mig såsom jag uppfattade korrekt, vilket gjorde att jag var ganska spänd så att uppfattningsförmågan skulle hålla sig vaken. Ikväll kände jag inte så mycket av det där, båda delarna av värdparet somnade vid middagsbordet, och mammafiguren bad hemhjälpen om en slags filtmatta och la sig ner på marken efter maten, men var liksom fortfarande en del av sällskapet. Jag vet att våra svenska vanor oftast är spår eller kanske fortfarande aktiva delar av en civiliseringsprocess som i grund och botten är bra för samhället, men jag vad det gäller det sociala tror jag att vi svennebananer har ganska mycket att lära oss av exempelvis tanzanianerna.

Och hur trevlig kvällen än var så är det så att min fästmö hemma i sverige fyller år idag och har en fest som verkade mycket lovande i helkvällskategorin sist jag tittade på facebook, så en och annan tanke gick även dit under kvällen, och hade jag fått välja hade jag kanske bytt plats på mig själv. Så avslutningsvis vill jag passa på att skicka en blogghälsning.

Grattis på 29-årsdagen Rebecka!