bloggstress

Idag är jag inne på sista veckan i Tanzania. Det gick upp för mig imorse, och under större delen av dagen har jag iaktagit fenomen som hör till vardagen här, som skiljer sig mycket från vardagen i Sverige, som kanske inte känns som världens största grej, men som ändå är ganska talande för hur livet här skiljer sig från livet på andra ställen.

Jag gick till skolan imorse, hade ju lämnat cykeln i skolan eftersom vi fick skjuts hem till polarn när vi drog från universitetet igår. Sista delen av promenaden på kanske en kvart fick jag sällskap av två vildhundar. Inte rasen vildhund alltså, som dom vi såg på safarin, utan tamhundar utan hem som växer upp på gatan och liksom blir vilda av bara farten. Men dom var rätt lika riktiga vildhundar till utseendet, även om dom naturligtvis inte hade det där medfödda ondsinta mördandet i blicken. Den ena såg jag inte så bra, men den andra såg ut som den hade ganska rejäl skabb, även om det lika väl skulle kunna vara någon annan sjukdom eller skada, och då slog det mig att man faktiskt blir varnad för sådana här, att dom kan ha rabies, bli alldeles oresonliga och bita en helt utan anledning. Vilket alltså inte är så bra om dom har rabies. Knappt annars heller.

Det slog mig såklart hur det funkar med bestick här. Många äter ju med händerna, så det finns små varmvattentankar med en liten kran och tvål bredvid på de flesta serveringar, alternativt går servitriserna (servitörer har jag inte sett några än tror jag) runt med ett litet fat och en vattenkanna så får man tvätta händerna vid bordet. Men om man går på en "vanlig" restaurang, vet ni då hur det funkar med besticken? Jo, för det första så finns det inga knivar, så man får välja mellan sked och gaffel, och det är garanterat inte för att man ska kunna använda på italensk spaghettimanér. Mest använder folk sked. Eftersom det inte finns rinnande vatten eller diskmaskin på restaurangerna oftast, så har dom ju inte möjlighet att diska allt så noga, så det dom gör är att dom diskar det så dom blir av med allt smuts, sen slänger dom ner besticken i en balja med skållhett vatten, för avdessificering, och när man ska hämta sin sked så tar man upp den ur botten av det skållheta vattnen med hjälp av en salladstång som brukar finnas till hands. Kranvatten dricker man aldrig förstås.

Efter skolan idag gick vi ut och tog en öl och en matbit med en kille som jobbar på dataavdelningen på skolan. Det var mina bo-kompisar, datakillen och jag. Han datakillen är tanzanian, men har bott i och pluggat och jobbat i norge i tio år, och pratar en riktigt behaglig norska, enklare att förstå än norskan jag bor med. Det var en verklig ynnest att få sitta och snacka med dessa tre individer under några timmar. Eller snacka, jag lyssnade mest. Speciellt datakillen kanske, har har ju såklart djup insikt i hur det är att vara tanzanian, eftersom han är det, men han har även bott det tio senaste åren i norge, så det han är mest van vid är att det funkar som det gör i norge, vilket i detta sammanhang är som det funkar i sverige. Vi fick lära oss mycket om vilka skillnader han ser, vilket är lite andra än svenska forskaren eftersom han dels har för avsikt att stanna här resten av livet, och dels naturligtvis inte blir behandlat som en utböling på samma sätt som vitingar. Det var något av en chock att få höra hans bild av hur irationellt universitetet jag går på är. Han berättade även om politiken och hur den funkar, och samma chock kom där. Det här landet har sådana djupa strukturella problem så det känns inte som om det är en del av verkligheten nästan. Man kan tycka att det är fördjävligt med korruption, att det är svårt att förstå hur människor kan klara av att ta mutor utan att tappa respekten för sig själva, men när datakillen skräder orden så går det upp för mig att samhället här är byggt för korruption, i kontrast till sverige där det visserligen förekommer, men där samhället iallafall någorlunda aktivt jobbar mot det.

Ju mer datakillen berättade, desto fler gånger fick jag lov att svälja min "men!" innan jag hunnit uttala dom. Trots att jag varit här i två månader, trots att jag ser saker och ting positivt i princip nästan hur jävligt det än är, trots det så tänkte jag flera gånger under kvällen att "men det kan inte stämma, det är ju helt sjukt!", för att sedan lite senare slås av insikten att det faktiskt stämmer. Det tunga i sanningen är att problem inte är själva problemen, utan att det är problemen med problemen som är problemen. Exempel: Skolan har inget vettigt intranät, vilket varje vettig skola måste ha. Datakillen vill fixa intranätet, han skulle kunna göra det på ett par månader. Han säger till sin chef på dataavdelningen, och chefen på dataavdelningen kan ingenting om datorer eftersom han har jobbat där sedan innan datorer fanns (det är en gammal avdelning som bytt funktion i och med datorerna inmarch). Chefen har många intressen att bevaka med sitt jobb. Dels får han provision på all undervisning, vilket betyder att han inte behöver undervisa själv, utan kan lämpa över det på vem som helst. Provisionen han får är mångdubbelt högre för chefen än för de som faktiskt undervisar. Dels kan han ta sig an uppdrag, konsultuppdrag, på arbetstid, och utföra dessa på redan betald arbetstid och får 80 % av ersättningen själv, medans skolan som betalar hans lön får 20 % av det han drar in när han "egentligen" skulle arbeta åt dom. Fasst det är en del av skolans policy att deras anställda jobbar åt andra på arbetstid som skolan betalar för. Kritiserar man detta system får man visserligen inte sparken, man är anställd på livstid, men man blir aktivt utfryst från jobbet, karriären, möten och dylikt. Detta blir man för övrigt om man över huvudtaget kritiserar uppåt. Och uppifrån så behandlar man tydligen, ibland iallafall, anställda nedåt som om dom vore olydiga barn, dom skäller och skriker på sina "undersåtar", - "tyst!", - "sitt ner!" och så vidare, och skickar iväg dom på uppdrag som man själv fått att göra men som man inte har lusst med och som dom som utför dom ofta inte alls är kvalificerade att pyssla med. "Men om det bara kommer en bra rektor som vill förändra till det bättre kan det gå rätt snabbt" tänkte jag högt. Jovisst. Men rektorn är tillsatt av regeringen, regeringen är styrd av förra presidenten (om jag minns rätt), de som utses som rektorer av regeringen är antingen bekanta till den förra presidenten eller rövslickare, och av dessa kategorier kandidater är det inte särskilt troligt att reformvänlig individ blir utsedd till ledare för någon som helst institution i samhället.

Då faller det tillbaka till folket att välja ledare som aktivt jobbar för svågerpolitik och korruption. Men det regerande partiet CCM har regerat sedan 60-talet och är insyltat i sig självt upp över öronen, och för att inse det krävs en viss insyn, en insyn som kommer först med en viss bildning, och det bildade har hittils inte varit tillräckligt många för att kunna ha demokratisk betydelse. På landet bland de obildade kan reklambilar från regeringspartiet åka runt en månad innan valet och obehindrat lova bättre tider, skylla på omständigheter, dela ut presenter och ragga väljare. Genom att inte låta folket få tillgång till sina mänskliga rättigheter upprätthåller man alltså en slags ickedemokratisk balans som genomsyrar samhället från översta skiktet och ner till universitetsnivå. Antagligen ännu mycket längre, allt hänger ju alltid ihop, men jag ska inte konstatera mer än vad jag kan observera.

Den första presidenten för Tanzania, bland en del ansedd som diktator, bland dom flesta ansedd att vara en hjälte, Julius Nyerere hette han, nämns ofta. Han är landsfader, kämpade för frihet från engelsmännen och blev sedan president under en längre tid. Han var först en förkämpe för demokrati, men ändrade under årens lopp bana och förespråkade senare en afrikansk form av socialism. Under den tiden exploaterades inte landets resurser som idag, tanzania var ännu fattigare, och presidenten var lika fattig som någon annan, men resurserna var jämnt fördelade och många jag träffat ser tillbaka till den tiden med drömmande ögon. Nyereres styre var nog både bra och dåligt, men det som skiljer honom mest från dagens ledare i Tanzania var att hans avsikter var rakt igenom goda. Dagens ledare tar mutor och lever gott på det som landet får lida för. Nyerere åkte landet runt i sin gamla land rover, dagens ledare åker privatjet när dom ska nånstans, Nyerere knackade på hemma hos landsortsbefolkningen och frågade om han fick sova över på vardagsrumsgolvet ("yes mister president"), det har jag svårt att tro att dagen ledare bryr sig särskilt mycket om.

Till slut blev Nyerere impopulär och avgick. Det är inte många diktatorer som gör det, avgår när dom blir impopulära. Då kastades allt det som byggts upp under hans styre över ända. Vissa delar fungerade säkert inte så bra och viss förändring behövdes säkert, men det som var synd var att det som han hade byggt upp och som verkligen fungerade också försvann, allt skulle bort. Eller en sak finns kvar, Nyerere var en tuffing som var hård mot sitt folk, inte på diktatorvis utan mer uppfostrande i sin retorik (min tolkning) och en sak som han "genomförde" och som är stark i Tanzania än idag är att folk här i första hand identiferar sig som Tanzanianer och först i andra hand som tillhörande sin stam. Detta har gjort att oroligheter som i grannlandet Kenya, där Hotsier och Totsier (heter dom så?) har massmördat varandra och beskyllt varandra för oegentligheter under valen, inte har inträffat i Tanzania. Endast befolkninen på Zansibar har visat lite otålighet och vill få mer självbestämande. Kristna och muslimer lever också sida vid sida utan friktion här i Dar es Salaam, med det skulle säkert räcka med en ondsint agitator för att riva upp en klyfta däremellan, så verkar det ju vara.

Men visst, jag är positiv ändå. Förr eller senare kommer en bra presidentkandidat göra sin röst hörd och komma ut till folket. Dessutom har jag haft en bra dag på labbet, jobbade flitigt hela dagen och vid dagens slut var jag längre fram än vad jag var imorse.