Hemlängtan, typ

Jag har i princip två små reflektioner att skriva om idag. Den ena minns jag knappt så jag börjar med den andra.

Det var idag på förmiddagen när jag blev ombedd att laga en pH-mätare på labbet. Jag hade fixat den lite halvdant förut, så labassistenten frågade om inte jag kunde fixa den igen, varpå jag blev tvungen att säga att jag inte var säker eftersom att jag hade lagat den med hjälp av min leatherman, vilken sedermera hade blivit stulen (rånad), men att jag iallafall kunde göra ett försök. Eftersom idag var första gången som jag träffade labassistenten sedan råner kom vi att prata litegrann om rånet, och det första han frågar är hur mycket pengar jag blev av med, och det andra om jag hade blivit av med modemet.

Till det här hör att han för någon vecka sedan frågade om han kunde få köpa mitt trådlösa internet, en så kallad dongel, när jag drar, och jag hade typ sagt att jag hade tänkt ta hem den till sverige och försöka använda den där, men han fyllde typ i att i sverige har vi ju inga problem så det var bättre att han tog den. Därvidalag berodde då diskussionen, men jag förstod redan då att när han sa "köpa" så menade han "få". Han pratar mycket om pengar, och har väl stirrat sig lite blind på den där internetdongeln. När han nu frågade om pengar och internetmodem det första han gjorde när han fick reda på att jag blivit rånad så kände jag hur jag liksom gick från att uppskatta hur han hjälper mig med mitt exjobb till att känna något som ligger närmare åt föraktsidan av vad man tänker av människor, precis som att allt han gör för att hjälpa mig gör han för den materiella vinning han förväntar sig få ut i slutänden. Redan tidigare har jag stört mig litegrann på att han gör en grej av tiltala mig som mzongo (viting, oftast i en något positiv bemärkelse), och gärna när det är mycket folk i närheten så att alla hör hur han svänger sig med mzongon naturligt (fasst ändå onaturligt i mina öron) och litegrann rider på att jag är något av en VIP-snubbe.

I allafall så frågar han om modemet och det första som slår mig är någon form av motvilja. Det andra som slår mig är någon form av anpassningsförmåga eller kämpa-emot-instinkt, typ att "ja va fan är det där jävla modemet det enda han är ute efter här i världen ska jag fan se till att han får slita för det", vilket senare följs av reflektionen att i sådana fall kommer modemet ifråga att bli någon slags muta, att jag genom att använda modemet som morot får honom att jobba mer för mig än vad han skulle ha gjort annars får honom att försaka sina andra arbetsuppgifter. Det tredje som slår mig är en slags trötthet. Visst fan kan jag kämpa emot eller vad fan som helst, men innerst inne är jag egentligen lite trött på hålla på och förställa mig själv och vara något jag inte egentligen är. Det får en att indirekt längta hem till Sverige, allt man är kommer ju därifrån och när man slappnar av i alla sinnen så passar man faktiskt in där. Visst, det är paradoxalt i sin tur, man har liksom försökt att vara något av en udda figur i hela livet, i ständig förändring, jag vet inte riktigt varför jag varit, eller är för den delen, sån, men jag tror att det är nyfikenheten på livet och allt där i kring som gör mig lite rast- och kanske till och med rot-lös. Denna blogpost skrivs ju tillexempel från afrika, dit jag tagit mig utan egentligen andra medel än en nypa vilja. Men hur det än är med den saken, den om viljan att stå ut alltså, så är det ju bara något av en spets i tillvaron, medans vetskapen om att man hela tiden kan slappna av utan att hamna i klorna på rånare eller egotrippade girigbukar (ja, det var väl kanske att ta i, han är ju ändå en rolig prick) till labassistenter utgör en slags trygghet för ens existens som gjort att man kan utveckla sunda idéal trots att agnostisism och skeptisism hållit greppet om ens själ ganska hårt i många år. Milt uttryckt.

Den första reflektionen är nog både enklare och svårare att skriva om. Det var igår strax efter att jag kommit hem från safarin och tagit en dusch i vatten som värmts upp i en hel dags starka solsken och satt i soffan halvnaken och förde över bilder från kameran till datorn som en av grannungarna kom in och vill titta lite på bilder. Grannungen är från Uganda tror jag, om jag minns rätt, och utan att riktigt lägga märke och defenitivt utan att veta varför så försöker jag liksom bläddra förbi bilderna jag tog på de glada ungarna i den där byn (tror jag skrev om det när jag skrev om safarin), vilket naturligtvis går sådär varpå Uma (hon heter så) kläcker ur sig "white people loves to take pictures of black kids". Det vänder sig liksom litegrann i magen på mig av motvilja och jag börjar bygga upp ett försvar-på-tal innan det går upp för mig själv att motviljan i magen inte är mot Uma eller det hon har sagt, utan faktiskt rakt av mog mig själv, jag intalar mig att jag skulle fota vita fattiga ungar som bodde i en stenåldersby med samma intresse om jag fick tillfälle, och det tror jag nog stämmer, men likfullt så är det inte en åsikt som Uma drämmer till med i ansiktet på mig utan att veta att den tar skruv, utan helt enkelt en barnslig betraktelse som hon antaglien har glömt två sekunder senare när bilderna på lejon dyker upp på skärmen och hon blir helt till sig, medans jag sitter här mer än 24 timmar senare och försöker sätta fingret på en otydligt känsla av, av något, något som jag inte kan sätta ord på men som jag ändå känner igen inom mig och som jag inte tycker om. Något som defentivt inte är rasism, men kanske ändå är en människosyn som inte är fullt ut utvecklad. Känslan av overklighet när jag betraktar vissa vardagssituationer här nere är tämligen konkret (bra mening, sug på den!). Att någons vardag framstår som overklig, och därmed fascinerande, det låter ju faktiskt inte så dumt, men det inrymmer ju faktiskt även ett betydande mått av bristande försåelse för sina medmäniskor, och det är motbjudande att komma till den insikten om sig själv.

Ja, där är två definitioner av hemlängtan, den förra, längtan efter sig själv, och den andra, en längtan bort från sina odefinierbara och ofrånkomliga brister som människa.