Nu bor jag på hotell med dom över natten. Syrran hälsar till bloggen så mycket från sängen bredvid.
- eskil
Location:Morogoro Rd,Dar es Salaam,Tanzania
lördag 29 januari 2011
Familjen
Nu har familjen kommit hit till Dar. De ha varit på safari norröver en vecka först, och nu är dom trötta. Jag tog med dom på en lite promenad, en och en halv timme kanske, genom lite marknad och lite andra områden. Dom var ganska imponerade imponerade av livet här tror jag, av att många verkar fattiga men att det inte känns farligt att gå genom fattiga områden med mycket folk trots att man är vilse och det är mörkt, av att många är så otroligt vänliga, välkomnande och glada, speciellt ungarna kanske som skriker mzongo och garvar ihjäl sig när man vinkar tillbaka på sina få ord swahili, av att man kan gå runt en hel kväll på platser som kryllar av folk utan att se en endaste annan mzongo, av hur billigt det är att hanlda saker på gatan jämfört med på safarin. Mycket sånt. Lyckades tillochmed hitta ett matställe som alla var nöjda med.
Nu bor jag på hotell med dom över natten. Syrran hälsar till bloggen så mycket från sängen bredvid.
- eskil
Nu bor jag på hotell med dom över natten. Syrran hälsar till bloggen så mycket från sängen bredvid.
- eskil
Första bakisbloggen (28 januari + morgonen efter)
Bakis kanske var att ta i, men jag har i allafall druckit min första alkohol, öl och sprit, 2011. Och min första nånsin i Afrika.
Men vi tar det från början. Så igår skrev jag om den perfekta morgonen. Det måste ha hjälpt. Igår blev dagen då jag fick flyt igen, återtog initiativet och fick sjukt mycket gjort trots knappa resurser.
När jag hade cyklat ner till skolan med dataryggan på ryggen (man kan inte ha den i cykelkorgen, då skulle den ju försvinna. Och skaka sönder en gång sekunden.) så var min handledare inte inne på sitt kontor. Jag reflekterade en millisekund, och insåg att jag ändå visste vad jag skulle göra idag. Jag gick till labbet.
Labbassistenten har jag ju hunnit bli lite tjenis med, minst sagt, vid det här labbet. Och det är han som bestämmer i labbet. Så på självsäkra ben glider jag in i labbet och plockar fram mina grejjor (det första jag har att göra är att renskriva en massa anteckningar från dagen innan). Det är svalt och skönt i labbet, för en som har cyklat sig varm. I labbet så kör dom lite prov, lite föreläsningar, lite gruppdiskutioner och lite labbar medans jag är där. Men det är perfekt. Jag är effektiv som bara den, sköter min grejjer, hälsar glatt och är trevlig. Precis när jag ska börja labba själv, men proverna går elen. Inga problem egentligen, dom har generator till labbet eftersom det är ett labb. Men vad som inte har reservel är vattnet. Alla ställen här har ju vattnet i en tank uppe vid taket, så pumpar man upp vatten dit när man har el, och så rinner det av självtryck när elen försvinner sen. Man får inte vara dum! Förutom på universitetet förstås. Där försvinner vattnet vid ett elavbrott, men elen finns kvar via en generator. Mycket babbel om ingenting kanske, men jag ska ju tvätta mina prover, så att det inte finns vatten är ju mini-förödande.
Inga problem. För zink-standarden som jag hade fått veta att den var beställd, var inte beställd. Anledningen är att dom inte kan få fram pengar till den. Men jag har ju pengar, den kostar 800 kronor ungefär, så jag säger att jag kan betala den på fläcken om dom beställer den, att jag måste cykla hem och hämta Visa-kortet så att jag kan ta pengarna först bara. Sagt och gjort. Vem vet, när jag kommer tillbaka har kanske vattnet gjort det också. Svettig som en dåre kommer jag tillbaka. Men inte vattnet.
Äter lunch med handledarn. Fruktsallad. Alltså inte fruktsallad med konserver som man får hemma. Utan en som jobbar där med att skära frukt delar i sakta mak upp lite ananas, mango, banan, gurka och vattenmelon. Jag beställer juice till det.
Jag får då höra att jag kan använda det destillerade vattnet. Kan ta allt jag vill, så gör dom mer när elen kommer tillbaka. Perfekt! Visserligen finns bara 5 liter, jag hade kanske använt upp det även om jag hade haft hur mycket rinnande vatten som helst, men man tager vad man haver. Några timmar senare med fixande och pulande och framförallt tvättande är jag klara med alla prover utom ett, som hade taggar. Dessutom är det ett ganska stort prov och det destillerade vattnet sjunger på sista versen. Gummihansdkar mot taggarna står inte att finna, trots att jag överväger en tre-fyra olika sätt att fixa dom på. På finaste manér sjuter jag på problemet, och tar på min handledares inrådan med mig proverna och det sista destillerade vattnet till stället där grejjerna ska läggas på tork. Lägger upp det. Snyggt som fan. Är nästan klar när handledarn hör av sig och säger att han vill gå för dagen, vilket betyder att jag måste dra och hämta mina grejjer på hans kontor. Bra tajming. Jag gör klart dom sista proverna och ska precis dra när jag kommer på dom där jävla taggbuskarna igen. Fan också! Hur gör jag nu? Jo, det står en stor hink med rent vatten där. Jag tar ut den, häller ut lite på marken som är beklädd med stenplattor och tvättar snabbt som fan en stenplatta. Tömmer ut proverna där och häller på med vatten. Väljer ut de växtdelar jag ska ha och doppar dom i vattenhinken och rör om. Det går förvånansvärt bra, och vem fan bryr sig om lite gamla taggar om man är lika hård som jag. Slutligen sköljer jag med destillerat vatten, lägger upp på tork och betraktar mitt arbete. Det är fan helt perfekt!
Jag glider upp mot handledarns kontor med en fantastisk känsla i kroppen. Idag har jag fått sjukt mycket gjort trots att inte allt gick som det skulle, det känns helt klart som dagen då initiativkraften återvände med buller och bång. Jag hämtar mina grejjer och säger god helg till handledarn och tänker att jag kan ju inte sluta nu. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra riktigt så beger jag mig nedåt det mer bullriga delarna av närområdet, jag har fått tips om ett bra hotell där, och eftersom att det verkar som om min familj kommer och hälsar på mig imorgon så tänker jag att det kan vara bra kolla upp lite priser och bokningsbarhet. Det tar en timme kanske, och nu när jag tänker efter så undrar jag om det inte är första gången i mitt liv som jag kollar ett hotells bokningsbarhet. Initiativkraft deluxe. Det tar tid och det är enkelt men långt att cykla.
På vägen hem därifrån ringer den svenska forskaren, så jag åker hem till dom. Jag ska förresten själv flytta in där i mitten av februari blev det klart häromdagen, tyskarna och uganda-tjejjen ska ju flytta ifrån där jag bor nu, så jag tyckte det var trist att bo kvar utan andra studenter, och så trillade det här in med perfekt tajming. Läget är fantastiskt och människorna som bor här spöar läget vilken dag som helst.
Iallafall så drar jag dit/hit. Dom bor på en inghägnad gård med fyra hus på, och i dom andra husen på gården finns en massa sköna ungar. Ungarna är galna och hur charmiga som helst. En som heter Zion och ofta tackar gud och jesus är det charmigaste trollet du har hört talas om. Hon fick Urugays mangoskal efter att han hade ätit upp allt fruktkött och smällde i sig hela skalet. Vilda ungar! Jag skriver labbdagbok för dagen som har gått och garvar åt galna ungar. När ungarna drar kommer forskaren och norskan hem. Jag får en dusch, en öl och lite häng. Urugay lagar middag och jag hjälper till. Pasta med tomater och piri-piri. Sjuuukt gott. Rom-och-kola på det, med pepparkakor, och kvibille grönmögelädel. Jag smäller av! Fy fan va gött. Glöggen kommer fram men jag håller mig till romen. Till slut börjar vi kunna det här. Forskaren är trött efter veckans slit och lutar åt att gå och lägga sig, norskan och hennes snubbe vet jag inte var dom tog vägen, men Urugay och jag drar vidare på krogen och drack några olika afrikanska öl till och snackar politik, livsfilosofi och goja tills stället bommar igen. Vilken jävla perfekt heldag alltså. Perfekt. Sen får jag sova i deras gästrum. Som dessutom är det som kommer bli mitt rum när jag flyttar in här.
Nu är klockan halv tio dagen efter, magen börjar göra sig hörd. Att leva på frukt, piri-piri, öl och sprit, - inte att undra på att folk får turistdiarré
Första bakisbloggen (28 januari + morgonen efter)
Bakis kanske var att ta i, men jag har i allafall druckit min första alkohol, öl och sprit, 2011. Och min första nånsin i Afrika.
Men vi tar det från början. Så igår skrev jag om den perfekta morgonen. Det måste ha hjälpt. Igår blev dagen då jag fick flyt igen, återtog initiativet och fick sjukt mycket gjort trots knappa resurser.
När jag hade cyklat ner till skolan med dataryggan på ryggen (man kan inte ha den i cykelkorgen, då skulle den ju försvinna. Och skaka sönder en gång sekunden.) så var min handledare inte inne på sitt kontor. Jag reflekterade en millisekund, och insåg att jag ändå visste vad jag skulle göra idag. Jag gick till labbet.
Labbassistenten har jag ju hunnit bli lite tjenis med, minst sagt, vid det här labbet. Och det är han som bestämmer i labbet. Så på självsäkra ben glider jag in i labbet och plockar fram mina grejjor (det första jag har att göra är att renskriva en massa anteckningar från dagen innan). Det är svalt och skönt i labbet, för en som har cyklat sig varm. I labbet så kör dom lite prov, lite föreläsningar, lite gruppdiskutioner och lite labbar medans jag är där. Men det är perfekt. Jag är effektiv som bara den, sköter min grejjer, hälsar glatt och är trevlig. Precis när jag ska börja labba själv, men proverna går elen. Inga problem egentligen, dom har generator till labbet eftersom det är ett labb. Men vad som inte har reservel är vattnet. Alla ställen här har ju vattnet i en tank uppe vid taket, så pumpar man upp vatten dit när man har el, och så rinner det av självtryck när elen försvinner sen. Man får inte vara dum! Förutom på universitetet förstås. Där försvinner vattnet vid ett elavbrott, men elen finns kvar via en generator. Mycket babbel om ingenting kanske, men jag ska ju tvätta mina prover, så att det inte finns vatten är ju mini-förödande.
Inga problem. För zink-standarden som jag hade fått veta att den var beställd, var inte beställd. Anledningen är att dom inte kan få fram pengar till den. Men jag har ju pengar, den kostar 800 kronor ungefär, så jag säger att jag kan betala den på fläcken om dom beställer den, att jag måste cykla hem och hämta Visa-kortet så att jag kan ta pengarna först bara. Sagt och gjort. Vem vet, när jag kommer tillbaka har kanske vattnet gjort det också. Svettig som en dåre kommer jag tillbaka. Men inte vattnet.
Äter lunch med handledarn. Fruktsallad. Alltså inte fruktsallad med konserver som man får hemma. Utan en som jobbar där med att skära frukt delar i sakta mak upp lite ananas, mango, banan, gurka och vattenmelon. Jag beställer juice till det.
Jag får då höra att jag kan använda det destillerade vattnet. Kan ta allt jag vill, så gör dom mer när elen kommer tillbaka. Perfekt! Visserligen finns bara 5 liter, jag hade kanske använt upp det även om jag hade haft hur mycket rinnande vatten som helst, men man tager vad man haver. Några timmar senare med fixande och pulande och framförallt tvättande är jag klara med alla prover utom ett, som hade taggar. Dessutom är det ett ganska stort prov och det destillerade vattnet sjunger på sista versen. Gummihansdkar mot taggarna står inte att finna, trots att jag överväger en tre-fyra olika sätt att fixa dom på. På finaste manér sjuter jag på problemet, och tar på min handledares inrådan med mig proverna och det sista destillerade vattnet till stället där grejjerna ska läggas på tork. Lägger upp det. Snyggt som fan. Är nästan klar när handledarn hör av sig och säger att han vill gå för dagen, vilket betyder att jag måste dra och hämta mina grejjer på hans kontor. Bra tajming. Jag gör klart dom sista proverna och ska precis dra när jag kommer på dom där jävla taggbuskarna igen. Fan också! Hur gör jag nu? Jo, det står en stor hink med rent vatten där. Jag tar ut den, häller ut lite på marken som är beklädd med stenplattor och tvättar snabbt som fan en stenplatta. Tömmer ut proverna där och häller på med vatten. Väljer ut de växtdelar jag ska ha och doppar dom i vattenhinken och rör om. Det går förvånansvärt bra, och vem fan bryr sig om lite gamla taggar om man är lika hård som jag. Slutligen sköljer jag med destillerat vatten, lägger upp på tork och betraktar mitt arbete. Det är fan helt perfekt!
Jag glider upp mot handledarns kontor med en fantastisk känsla i kroppen. Idag har jag fått sjukt mycket gjort trots att inte allt gick som det skulle, det känns helt klart som dagen då initiativkraften återvände med buller och bång. Jag hämtar mina grejjer och säger god helg till handledarn och tänker att jag kan ju inte sluta nu. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra riktigt så beger jag mig nedåt det mer bullriga delarna av närområdet, jag har fått tips om ett bra hotell där, och eftersom att det verkar som om min familj kommer och hälsar på mig imorgon så tänker jag att det kan vara bra kolla upp lite priser och bokningsbarhet. Det tar en timme kanske, och nu när jag tänker efter så undrar jag om det inte är första gången i mitt liv som jag kollar ett hotells bokningsbarhet. Initiativkraft deluxe. Det tar tid och det är enkelt men långt att cykla.
På vägen hem därifrån ringer den svenska forskaren, så jag åker hem till dom. Jag ska förresten själv flytta in där i mitten av februari blev det klart häromdagen, tyskarna och uganda-tjejjen ska ju flytta ifrån där jag bor nu, så jag tyckte det var trist att bo kvar utan andra studenter, och så trillade det här in med perfekt tajming. Läget är fantastiskt och människorna som bor här spöar läget vilken dag som helst.
Iallafall så drar jag dit/hit. Dom bor på en inghägnad gård med fyra hus på, och i dom andra husen på gården finns en massa sköna ungar. Ungarna är galna och hur charmiga som helst. En som heter Zion och ofta tackar gud och jesus är det charmigaste trollet du har hört talas om. Hon fick Urugays mangoskal efter att han hade ätit upp allt fruktkött och smällde i sig hela skalet. Vilda ungar! Jag skriver labbdagbok för dagen som har gått och garvar åt galna ungar. När ungarna drar kommer forskaren och norskan hem. Jag får en dusch, en öl och lite häng. Urugay lagar middag och jag hjälper till. Pasta med tomater och piri-piri. Sjuuukt gott. Rom-och-kola på det, med pepparkakor, och kvibille grönmögelädel. Jag smäller av! Fy fan va gött. Glöggen kommer fram men jag håller mig till romen. Till slut börjar vi kunna det här. Forskaren är trött efter veckans slit och lutar åt att gå och lägga sig, norskan och hennes snubbe vet jag inte var dom tog vägen, men Urugay och jag drar vidare på krogen och drack några olika afrikanska öl till och snackar politik, livsfilosofi och goja tills stället bommar igen. Vilken jävla perfekt heldag alltså. Perfekt. Sen får jag sova i deras gästrum. Som dessutom är det som kommer bli mitt rum när jag flyttar in här.
Nu är klockan halv tio dagen efter, magen börjar göra sig hörd. Att leva på frukt, piri-piri, öl och sprit, - inte att undra på att folk får turistdiarré
Första bakisbloggen (28 januari + morgonen efter)
Bakis kanske var att ta i, men jag har i allafall druckit min första alkohol, öl och sprit, 2011. Och min första nånsin i Afrika.
Men vi tar det från början. Så igår skrev jag om den perfekta morgonen. Det måste ha hjälpt. Igår blev dagen då jag fick flyt igen, återtog initiativet och fick sjukt mycket gjort trots knappa resurser.
När jag hade cyklat ner till skolan med dataryggan på ryggen (man kan inte ha den i cykelkorgen, då skulle den ju försvinna. Och skaka sönder en gång sekunden.) så var min handledare inte inne på sitt kontor. Jag reflekterade en millisekund, och insåg att jag ändå visste vad jag skulle göra idag. Jag gick till labbet.
Labbassistenten har jag ju hunnit bli lite tjenis med, minst sagt, vid det här labbet. Och det är han som bestämmer i labbet. Så på självsäkra ben glider jag in i labbet och plockar fram mina grejjor (det första jag har att göra är att renskriva en massa anteckningar från dagen innan). Det är svalt och skönt i labbet, för en som har cyklat sig varm. I labbet så kör dom lite prov, lite föreläsningar, lite gruppdiskutioner och lite labbar medans jag är där. Men det är perfekt. Jag är effektiv som bara den, sköter min grejjer, hälsar glatt och är trevlig. Precis när jag ska börja labba själv, men proverna går elen. Inga problem egentligen, dom har generator till labbet eftersom det är ett labb. Men vad som inte har reservel är vattnet. Alla ställen här har ju vattnet i en tank uppe vid taket, så pumpar man upp vatten dit när man har el, och så rinner det av självtryck när elen försvinner sen. Man får inte vara dum! Förutom på universitetet förstås. Där försvinner vattnet vid ett elavbrott, men elen finns kvar via en generator. Mycket babbel om ingenting kanske, men jag ska ju tvätta mina prover, så att det inte finns vatten är ju mini-förödande.
Inga problem. För zink-standarden som jag hade fått veta att den var beställd, var inte beställd. Anledningen är att dom inte kan få fram pengar till den. Men jag har ju pengar, den kostar 800 kronor ungefär, så jag säger att jag kan betala den på fläcken om dom beställer den, att jag måste cykla hem och hämta Visa-kortet så att jag kan ta pengarna först bara. Sagt och gjort. Vem vet, när jag kommer tillbaka har kanske vattnet gjort det också. Svettig som en dåre kommer jag tillbaka. Men inte vattnet.
Äter lunch med handledarn. Fruktsallad. Alltså inte fruktsallad med konserver som man får hemma. Utan en som jobbar där med att skära frukt delar i sakta mak upp lite ananas, mango, banan, gurka och vattenmelon. Jag beställer juice till det.
Jag får då höra att jag kan använda det destillerade vattnet. Kan ta allt jag vill, så gör dom mer när elen kommer tillbaka. Perfekt! Visserligen finns bara 5 liter, jag hade kanske använt upp det även om jag hade haft hur mycket rinnande vatten som helst, men man tager vad man haver. Några timmar senare med fixande och pulande och framförallt tvättande är jag klara med alla prover utom ett, som hade taggar. Dessutom är det ett ganska stort prov och det destillerade vattnet sjunger på sista versen. Gummihansdkar mot taggarna står inte att finna, trots att jag överväger en tre-fyra olika sätt att fixa dom på. På finaste manér sjuter jag på problemet, och tar på min handledares inrådan med mig proverna och det sista destillerade vattnet till stället där grejjerna ska läggas på tork. Lägger upp det. Snyggt som fan. Är nästan klar när handledarn hör av sig och säger att han vill gå för dagen, vilket betyder att jag måste dra och hämta mina grejjer på hans kontor. Bra tajming. Jag gör klart dom sista proverna och ska precis dra när jag kommer på dom där jävla taggbuskarna igen. Fan också! Hur gör jag nu? Jo, det står en stor hink med rent vatten där. Jag tar ut den, häller ut lite på marken som är beklädd med stenplattor och tvättar snabbt som fan en stenplatta. Tömmer ut proverna där och häller på med vatten. Väljer ut de växtdelar jag ska ha och doppar dom i vattenhinken och rör om. Det går förvånansvärt bra, och vem fan bryr sig om lite gamla taggar om man är lika hård som jag. Slutligen sköljer jag med destillerat vatten, lägger upp på tork och betraktar mitt arbete. Det är fan helt perfekt!
Jag glider upp mot handledarns kontor med en fantastisk känsla i kroppen. Idag har jag fått sjukt mycket gjort trots att inte allt gick som det skulle, det känns helt klart som dagen då initiativkraften återvände med buller och bång. Jag hämtar mina grejjer och säger god helg till handledarn och tänker att jag kan ju inte sluta nu. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra riktigt så beger jag mig nedåt det mer bullriga delarna av närområdet, jag har fått tips om ett bra hotell där, och eftersom att det verkar som om min familj kommer och hälsar på mig imorgon så tänker jag att det kan vara bra kolla upp lite priser och bokningsbarhet. Det tar en timme kanske, och nu när jag tänker efter så undrar jag om det inte är första gången i mitt liv som jag kollar ett hotells bokningsbarhet. Initiativkraft deluxe. Det tar tid och det är enkelt men långt att cykla.
På vägen hem därifrån ringer den svenska forskaren, så jag åker hem till dom. Jag ska förresten själv flytta in där i mitten av februari blev det klart häromdagen, tyskarna och uganda-tjejjen ska ju flytta ifrån där jag bor nu, så jag tyckte det var trist att bo kvar utan andra studenter, och så trillade det här in med perfekt tajming. Läget är fantastiskt och människorna som bor här spöar läget vilken dag som helst.
Iallafall så drar jag dit/hit. Dom bor på en inghägnad gård med fyra hus på, och i dom andra husen på gården finns en massa sköna ungar. Ungarna är galna och hur charmiga som helst. En som heter Zion och ofta tackar gud och jesus är det charmigaste trollet du har hört talas om. Hon fick Urugays mangoskal efter att han hade ätit upp allt fruktkött och smällde i sig hela skalet. Vilda ungar! Jag skriver labbdagbok för dagen som har gått och garvar åt galna ungar. När ungarna drar kommer forskaren och norskan hem. Jag får en dusch, en öl och lite häng. Urugay lagar middag och jag hjälper till. Pasta med tomater och piri-piri. Sjuuukt gott. Rom-och-kola på det, med pepparkakor, och kvibille grönmögelädel. Jag smäller av! Fy fan va gött. Glöggen kommer fram men jag håller mig till romen. Till slut börjar vi kunna det här. Forskaren är trött efter veckans slit och lutar åt att gå och lägga sig, norskan och hennes snubbe vet jag inte var dom tog vägen, men Urugay och jag drar vidare på krogen och drack några olika afrikanska öl till och snackar politik, livsfilosofi och goja tills stället bommar igen. Vilken jävla perfekt heldag alltså. Perfekt. Sen får jag sova i deras gästrum. Som dessutom är det som kommer bli mitt rum när jag flyttar in här.
Nu är klockan halv tio dagen efter, magen börjar göra sig hörd. Att leva på frukt, piri-piri, öl och sprit, - inte att undra på att folk får turistdiarré
Mr morgonblogg (fredagen den 28 januari)
Jag måste skriva något från den tidiga morgonen också. Hur fantastiskt det är när man väl har kravlat sig upp ur sängen gjort sina morgonarmhävningar och pallrat sig in i duschen.
Då sveper man in sig i sin kanga (ett stort tygstycke, som jag på mornarna använder lite som en handduk runt midjan, fast den är bara ett tunt tyg) och glider ner i mina flipflops utan att torka mig. Ut och upp till köket medans solen gör sina första ansträngninar för att påbörja dagen. Solen och jag. Man är fortfarande blöt från duschen, för det är skönare att lufttorka än att torka sig med handduk, det svalkar så skönt då, och kangan är så tunn och jag har inga kallingar under så det är perfekt.
In i köket och sätta vatten på kokning på plattan till mitt Africafe snabbkaffe, skära upp morgonens mango och morgonens banan och tärna ner dom i en tallrik och hälla på med lite salt- och chilikryddade cashewnötter.
Ut och sätta sig på verandan/balkongen och blicka ut över den vika utsikten och dagen som har börjat börja men som inte har så bråttom. Mango banan och cashewnötter. Sval vind solksken och utsikt.
När det är dags för toalettbestyren slår jag mig ner på en annan favoritplats. Naken på dass med rakapparaten i ena handen och kaffekoppen i den andra och rätt gott om tid på mig så kör jag ungefär var tredje kaffe och resten rakning och tänker intensivt för mig själv "Det är så här man ska ha det!"
Då sveper man in sig i sin kanga (ett stort tygstycke, som jag på mornarna använder lite som en handduk runt midjan, fast den är bara ett tunt tyg) och glider ner i mina flipflops utan att torka mig. Ut och upp till köket medans solen gör sina första ansträngninar för att påbörja dagen. Solen och jag. Man är fortfarande blöt från duschen, för det är skönare att lufttorka än att torka sig med handduk, det svalkar så skönt då, och kangan är så tunn och jag har inga kallingar under så det är perfekt.
In i köket och sätta vatten på kokning på plattan till mitt Africafe snabbkaffe, skära upp morgonens mango och morgonens banan och tärna ner dom i en tallrik och hälla på med lite salt- och chilikryddade cashewnötter.
Ut och sätta sig på verandan/balkongen och blicka ut över den vika utsikten och dagen som har börjat börja men som inte har så bråttom. Mango banan och cashewnötter. Sval vind solksken och utsikt.
När det är dags för toalettbestyren slår jag mig ner på en annan favoritplats. Naken på dass med rakapparaten i ena handen och kaffekoppen i den andra och rätt gott om tid på mig så kör jag ungefär var tredje kaffe och resten rakning och tänker intensivt för mig själv "Det är så här man ska ha det!"
Mr morgonblogg (fredagen den 28 januari)
Jag måste skriva något från den tidiga morgonen också. Hur fantastiskt det är när man väl har kravlat sig upp ur sängen gjort sina morgonarmhävningar och pallrat sig in i duschen.
Då sveper man in sig i sin kanga (ett stort tygstycke, som jag på mornarna använder lite som en handduk runt midjan, fast den är bara ett tunt tyg) och glider ner i mina flipflops utan att torka mig. Ut och upp till köket medans solen gör sina första ansträngninar för att påbörja dagen. Solen och jag. Man är fortfarande blöt från duschen, för det är skönare att lufttorka än att torka sig med handduk, det svalkar så skönt då, och kangan är så tunn och jag har inga kallingar under så det är perfekt.
In i köket och sätta vatten på kokning på plattan till mitt Africafe snabbkaffe, skära upp morgonens mango och morgonens banan och tärna ner dom i en tallrik och hälla på med lite salt- och chilikryddade cashewnötter.
Ut och sätta sig på verandan/balkongen och blicka ut över den vika utsikten och dagen som har börjat börja men som inte har så bråttom. Mango banan och cashewnötter. Sval vind solksken och utsikt.
När det är dags för toalettbestyren slår jag mig ner på en annan favoritplats. Naken på dass med rakapparaten i ena handen och kaffekoppen i den andra och rätt gott om tid på mig så kör jag ungefär var tredje kaffe och resten rakning och tänker intensivt för mig själv "Det är så här man ska ha det!"
Då sveper man in sig i sin kanga (ett stort tygstycke, som jag på mornarna använder lite som en handduk runt midjan, fast den är bara ett tunt tyg) och glider ner i mina flipflops utan att torka mig. Ut och upp till köket medans solen gör sina första ansträngninar för att påbörja dagen. Solen och jag. Man är fortfarande blöt från duschen, för det är skönare att lufttorka än att torka sig med handduk, det svalkar så skönt då, och kangan är så tunn och jag har inga kallingar under så det är perfekt.
In i köket och sätta vatten på kokning på plattan till mitt Africafe snabbkaffe, skära upp morgonens mango och morgonens banan och tärna ner dom i en tallrik och hälla på med lite salt- och chilikryddade cashewnötter.
Ut och sätta sig på verandan/balkongen och blicka ut över den vika utsikten och dagen som har börjat börja men som inte har så bråttom. Mango banan och cashewnötter. Sval vind solksken och utsikt.
När det är dags för toalettbestyren slår jag mig ner på en annan favoritplats. Naken på dass med rakapparaten i ena handen och kaffekoppen i den andra och rätt gott om tid på mig så kör jag ungefär var tredje kaffe och resten rakning och tänker intensivt för mig själv "Det är så här man ska ha det!"
torsdag 27 januari 2011
sjuuukt, (torsdagen den 27 januar)
13 minuter tog det att cykla till skolan. Från dörr till dörr. Då var jag visserligen rätt svettig när jag kom fram. Men värt var det som faen.
Men handledarn var inte där. Så jag läste en artikel som jag skulle läsa så kom han sen. Men han var tvungen att dra igen rätt snart, och jag blev ensam på kontoret rätt länge med den rätt tråkiga artikeln. Vi skulle ha dragit ut i fält redan vid halvåtta imorse, men det var inte riktigt handledarns dag i dag. Punka, måste skatta bilen, plus hur mycket som helst annat också.
Men vid tolvtiden kom vi iväg. Vi glömde lillspade att ta prov med, men jag ville absolut inte återvända genom alla bilköer, så jag propsade på att vi måste hitta nåt annat att köpa som gick lite bra. Till slut köpte vi en slev som man rör om ris med. Den blev bra. I trä, perfekt.
På första stället vi åkte, det är en gammal nedlagd soptipp bredvid en flodfåra, gick det hur bra som helst. När vi stannade bilen och jag öppnade dörren så jag att det var en råtta i karrossen. Den hade smitit in precis framför dörren, mellan plåten som är fin utåt och plåten som innesluter motorrummet. Hur överlever han där i den värmen undrade min handledare och så gick vi till flodfåran.
Det är ju torrperiod nu, så det är inte så mycket vatten i fåran, men flodfåran lever ju ändå. Vi snackade med lite folk, tittade på lite sopor, växter och jordar. Och skred till verket. På tillbakavägen gick vi på soptippsidan av flodfåran. På andra sidan ligger bostadshus. Tänk vad det ska ha luktat illa och väsnats från soptippen när den var öppen sa handledarn. På vägen mellan husen och flodfåran hade ett gäng små ungar samlats. Dom blev helt galna av att se en mzongo. Skrek och hoppades och fäktade med armarna i säkert tjugo minuter, minst. Det roligas dom skrek var när dom skulle fråga vad jag hette, på engelska och skrek säkert hundra gånger samanlagt "What's my name?". Sjukt kul. På ett ställel tog vi ett jordprov där läckaget från den gamla tippen rinner ut i flodfåran. Det ser rätt udda ut för en miljöingenjör, att läckaget rinner rakt ut i flodfåran. Vadå läckage, kanske ni tänker, det var ju torrperiod! Jo, men när gamla sopor ruttnar så utsöndras det vätska. Typ som när mat ruttnar, till slut så blir det blött där frukten står.
Nästa ställe var sjukt. Det är där vi har tagit mest prover förut, men nu ville vi komma ner lite i floddalen och se hur det såg ut samt ta lite andra prover. Handledarn hade avtalat men en som jobbade med att bygga ett hus där att han skulle visa oss runt lite, speciellt ville vi se odlingar intill flodbädden. Vi gick iväg. Det är ju svårt att förklara det här, men man får liksom gå igenom någon gränd trots att man är precis vid floden, och där man man möta tjugofem getter som kommer gående för att skifta betesmark eller nåt. På ett ställe var det ett väldigt liv i vattnet, i en gammal soppåse i vattnet. Livet i påsen lyckades till slut trassla sig ut och det var en ca 2 dm lång svart ödla med orangea prickar på. Skitcoolt!
När vi gick och tittade lite på odlingen, tog prover och snackade med folk ser jag i sidan på ögat något som jag inte tror är sant. Men det var det. En snubbe klättrar på två röda längst upp till nötterna i en kokospalm som är cirka sju eller åtta meter hög. Det går så sjukt snabbt, som om han kutade uppför en slutning, på en palm som inte har en endaste gre nånstans utan bara lite nötter och blad längst upp.
Tillbaka på kontoret är vi trötta. Klockan är efter sex och vi har varit i solen nästan konstant sen lunch. Jag drar ner till den afrikanska Västerländska stormarknade tillsammans med forskare. Eller galleria får man kalla det. Man känner igen sig, men det är ändå detaljer som skiljer sig. När man ska handla i matvarubutiken, Willys typ, får man inte ta med ryggan in, den får man hänga i en extern men bevakad garderob. Och när man går ut måste man ha kvitto på det man har betalt, och sen stämplar dom kvittot så att man inte kan använda det igen.
Sen cyklar jag hem. Köper en ananas, en mango och en banan i fruktståndet bredvid huset. Frågar om jag får fota killen i sitt fruktsånt, typisk svensk idyll, men han vill inte bli fotad. Och vi känner varandra vid det här laget. Så är det.
När jagkommer hem sitter polarna i uteplatsgruppen på balkongen och snackar. Jag sätter mig där också. Äter min ananas till middag. Hela. Det skär i munnen som om jag hade ätit rakblad på slutet. Värre blir det i duchen, då sved det som om jag hade hällt i sprit och tänt på. Ja, vad gör man inte för lite dynamik i vardagen
Svett, smuts, kaos, eufori (onsdag 26 januari)
Nu sitter jag här mitt i natten igen och äter Cloetildas Chipsi Maiai. Sen igår vet jag ju hur man får tag på mat när allt är stängt. Men resten har jag lärt mig idag.
Första halvan av förmiddagen spenderades på kontoret där jag läste en riktigt intressant forskingsartikel om tungmetaller i jord bredvid gruvor utanför Madrid. En artikel som i sin enkelhet ändå spädde på hoppet för mänskligheten. Sen mötte jag upp med Urugay hemma hos honom. Tidernas skönaste snubbe, ni skulle gilla honom.Kommer inte ihåg exakt vad nu, men det är alltid en miljon projekt som ska fixas, så vi fixade dom och gav oss ut på cykelköparmission. Cykel är ju the shit om man ska ta sig runt på egen hand.
Bingo direkt. Svårprutat ställe, ägt av en japan, men det fina i prutandet den här gången var att jag kände mig bekväm med det. Jag vet att han helt enkelt inte kunde sänka sig något längre. Pröjsa cirka 450 kronor för en fullt funktionerande nästan ny japanimorterad cykel. Med cykelkorg. Jalla jalla, det låter enkelt men det var mycket snack och hit och dit och meckande med olika hojjar innan vi gav oss iväg så att jag kunde ta ut pengar.
Sen skulle vi tillbaka så jag kunde köpa ett till lås. Det var överenskommet så för att killen som jobbade där skulle kunna slänga med ett par pedaler utan att chefen såg, och för att jag ändå skulle köpa ett lås. Så vi drog tillbaka efter lunch och fixade det.
Sen drog vi iväg. Dar es Salaam, mellanstora turen, by bike. Det var inte så varmt idag, 30 grader ungefär, och nåt moln ibland. Vi cyklade. Dammiga vägar, tutante bilar, svettande människor, gassande sol, glada tillrop, mzongo mzongo! (Viting! men vänligt), blåsigt som in i helvete, sand i ögonen, havssalt i huden, dieseloljadimma i lungorna, människor över allt, stora vägar, små vägar, gränder, utsikt över stan, omgärdade av murar, asfaltsväg, vägar av damm, järnvägar, på vägen, inte på vägen, på vägen nånstans, inte på väg nånstans, inte så många pauser men iallafall några.
Paus nummer ett. Vi råkade åka förbi där jag ska ta mina jordprover, var tvungen att visa urugay.
Paus nummer två. Specialdrickställe. Tre farbröder som försörjer sig på att tillverka och sälja nypressad sockerrörsdricka, två pressar - en häller upp och tar betalt. 1,50 kronor glaset. Så innihelvet gott. Vi drack två glas var. Dom lägger i lite lime och ingerfära i sockerrören när dom pressar dom. Kan ni insé hur läskande det blir?
Paus nummer tre. Jag måste ringa min handledare och smörja in mig i solkräm, så vi stannar under ett träd i en liten radda av träd längs vägen. Där sitter redan ett gäng, han närmast hälsar glatt, vi börjar snacka, han går på. Han undrar om vi tror på "True Love", -"Jajjamen" svarar jag, fasst på engelska. Han har tappat tron. Jag ska precis till att peppa honom litegrann då han ur sitt resonemang om hur han brukar sjunga om sin flickvän helt enkelt sliter fram själva sången och börjar sjunga rakt ut. "Babygull, baby gull, ohhh ohhh, baby gull, babygull, oohh, ohhh ...(repeterar sjukt många gånger, kanske slänger in nåt love you eller nåt, men sen kommer det roligaste av allt)... baby gull, oh like the sunrise, ohhh (sjukt känslig röst här, hans polare garvar hysteriskt åt honom) oh like a dolphin in the ocean baby gull". Sen är han så sjukt stokad på sitt rimm. Okej, jag minns inte allt, han kanske rimmade ocean med nåt, men det han var riktigt stokad på var ju lätt själva formuleringen dolphin in the ocean. Jävligt värd enligt honom. Han hade snygga skjorts i masai-tyg. Hans polare garvade fortfarande åt honom, lite mer folk hade samlats (mzongos är ibland lite av en attraktion i sig, iallafall om dom är vänliga och kommer på cykel), vi tackade för oss och drog. Lämnade deras garvande och löftet om att återkomma imorgon efter oss, man gör ju alltid det. Alltså inte återkommer, det gör man aldrig. Urugay hade lagt märke till att killen som sjöng slukade honom stint med blicken under hela serenaden.
Paus nummer tre. På en bro. Utsikt över räls och tåg och bort litegrann mot hamnen. Ett servicelok håller sakta på att placera om sig. Ett par masaier går över bangården. Säkert världens största skepp verkar ligga stadigt i hamnen. Bron halvt skakar halvt vibrerar av bilarna som åker över den.
Paus nummer tre. Längs strandvägen, Ocean Road. Vi stannar och köper kokosnötter som vi sörplar i oss. Köper en till för köttets skull. Eller det är väl mer dom som lurar på oss en till, vi ville mest ha köttet i dom vi druckit upp redan. Sen försökte han få urugay att betala överpris. Stor chans.
Sen tog vi inga riktiga mer pauser. Vi stannade som hastigast till och tog lite foton. På fladdermöss i ett träd längs en väg. Några på de indiskmuslimska husen i de indiskmuslimska kvarteren. Köpte en ananas och två mangos när vi började närma oss hemma hos Urugay, hans flickvän den svenska forskaren och norskan dom bor med. Spola rent hojjarna från sand, damm och salt. Klyfta ananasen och lägga in den i frysen. Duscha (sjukt skönt). Den svenska forskaren och norskan kommer hem. Dom trodde eventuellt att dom skulle bli utkastade från sitt supersupersweeta boende sista januari, men det är lugnt, dom kan stanna. Ananasen är nästan slut. Urugay vill dra på bio. Vi åker och ser Tron 3D. Ungefär lika kul som att titta på någon som spelar TV-spel. Men avslutningscenen får mig på något sätt att uppskatta världen vi lever i med all sin komplexitet för att den är så sjukt vacker. Det gjorde den sevärd faktiskt, en rätt kass scen mot slutet. Beror nog mer på mig än något annat.
Vi kommer ut från bion för sent. Jag skulle ju ha handlat mat, lite skorpor eller nåt torrt att ha hemma ifall man blir sjuk igen, men allt är stängt. Mangosarna vi köpte var ju till mig, men jag glömde dom när vi drog på bio och pallade såklart inte att åka förbi och hämta dom. Vi cyklar hem. Precis innan Urugay ska vika av hem mot sig, vilket är rätt nära där bion ligger, visar han mig ett ställe där det eventuellt kan vara öppet. Och tro på fan, dom håller precis på att börja stänga. Vill först inte vika ner en planka för att sälja mig en mango, men sträcker sig efter en ändå. När jag vill ha två mangos blir han lite mildare, fäller ner plankan och väljer ut en bra mango nummer två. Jag vill ha två bananer också.
Jag tackar Urugay, som innan han far berättar vilken väg jag kan cykla hem för att slippa alla backar. Jag ger mig iväg i mörkret. Cykellampan hjälper verkligen mycket, men inte så mycket som man hade kunnat önska. Jag cycklar runt i natten i utkanten av Dar es Salaam, det är becksvart, nästan alla har gått och lagt sig, jag möter inte en endaste bil på hela vägen, och den del av vägen som man kan ta för att slippa uppförsbackar möter jag överhuvudtaget ingen alls. Tills jag kommer med en korsning med en liten bar. Ingen bar med öl, utan den har en TV inne i den tre kvadratmeter stora butiken, och några anordningar för att sitta utanför och titta på fotboll och dricks läsk, som nyttjas av några glada gäster. Min gissning hade varit att en mzongo den tiden på dygnet hade varit anmärkningsvärt, och en på cykel än mer så. Men en ensam på cykel som kommer fram och frågar efter vägen, som alltså helt uppenbarligen är vilse mitt i natten mitt i ingenstans, det tror jag faktiskt inte att dom tyckte var mycket mer anmärkningsvärt än det förstnämnda. Fasst själv så kände jag mig som värsta jävla Livingstone som cyklade runt utan en aning i Afrika. Hur fan måste inte då Livingstone ha kännt sig när han irrade runt? Jag måste nog läsa hans självbiografi om han skrev nån. Efter lite glad vägvisning och en vild gissning börjar jag känna igen mig, och på ett vips är jag framme hos Cloettilde och hennes pommesfritesomellet, som som tur vad inte stängde så tidigt som jag befarader. Kom ju en halvtimme senare idag.
Reflektioner. När vi kom ut från bion så har dom lite vakter där. Vakterna skulle vakta våra hojjar sa dom. När vi kom ut ville dom ha betalt för det. Jag gav dom inget. Visserligen var det privata vakter, men mutor är ändå mot mina principer. När vi åkte ut därifrån hörde jag honom mummla något om plånbok och nästa gång och hit och dit, jag tolkade det som ett hot. Vakten sparkade på nån flaska och skrek något, det kändes lite hotfullt och jag snabbade mig att trampa ifatt Uruguay. Han berättade att vakterna hade fifflat med låset. Försökt att sno cyklarna alltså.
Det var med den olustig känslan jag påbörjade min okända cykeltur hem i natten. Olusten försvann direkt jag hade frågat om vägen i TV-fotbollsbaren.
Mer reflektioner. Cykellåset jag köpte la jag längst ner i cykelkorgen, tillsammans med tramporna och en tom PET-flaska under min ryggsäck. Vid paus nummer ett var cykellåset borta. När jag köpte mangorsarna och bananerna, på vägen hem, la jag allt i korgen. När jag tittade i korgen hos Cloettilde var bananerna borta. Då ska man veta att det är allmänt accepterarat här att Voodoo-präster brukar förvandla papperslappar till pengasedlar och betala med, och när man tittar nästa gång är sedeln borta, eller förvandlad till en papperslapp igen. Jag har bestämt mig för att ta med min cykelkorg hem till stockholm och montera på min cykel där. Den kommer passa bra i färgen och alla kommer bli jätteimpade när jag åker omkring med en äkta japanimporterad afrikansk voodoocykelkorg.
Nu är det sjukt sent och imorrn ska jag upp sjukt tidigt. Livet börjar få fart!
Liten uppdatering. Efter allt ovan var skrivet var jag ju även tvungen att bädda sängen, ducha och skita, varav jag började med det sistnämnda för att det så att säga tryckte på. Med lättnad i hela kroppen men framför allt där bak klämmer jag till och klämmer min första kabel på nästan en vecka. Intresserad som man är kikar jag ner och pannlampan jag fick av mor i julklapp får mig att hoppa till av förvåning på min porslinstron när jag ser vad jag åstadkommit. Där ligger ju minsann ett helt berg! Det är helt sjukt! Det är säkert en liter bajs bara ovanpå ytan, och ni vet ju vad som säger om isberg! Jag är tvungen att interimspola bara för att jag inte kan hålla mig tills jag är helt klar med att se om systemet klarar av denna extraordinära belastning. Som tur är är det felkonstruerat till min fördel och efter bara två spolningar har det mesta runnit iväg.
Nu är det bara duschen och sängen kvar, och en sista spolning förstås. Det ska bli skönt!
onsdag 26 januari 2011
Totallpepp
När jag gick på dala-dalan spelade dom muslimsk Karibiensalsa på swahili på hyffsat både ljud och volym. Visserligen ståplats men inte supertrångt. Det luktar svett och damm, men inte hockeysvett och pojkrumsdamm, utan nyduschat bond- och arbetarsvett och nyvaket jordvägsdamm i solig gryning.
Visserligen har jag hoppat över frukosten, jag hade ju ingen hemma, men kaffe hade jag druckit. Nån slags belöning måste man ju ge sig efter den första natten på länge utan magproblem.
Dessutom hade jag på morgonen hunnit gå och köpa tvättmedel och arrangera så att mina kläder, framförallt sängkläderna, kommer tvättas idag och ha hunnit torka i vinden och solen när jag kommer hem.
Peppen är total.
- eskil
Visserligen har jag hoppat över frukosten, jag hade ju ingen hemma, men kaffe hade jag druckit. Nån slags belöning måste man ju ge sig efter den första natten på länge utan magproblem.
Dessutom hade jag på morgonen hunnit gå och köpa tvättmedel och arrangera så att mina kläder, framförallt sängkläderna, kommer tvättas idag och ha hunnit torka i vinden och solen när jag kommer hem.
Peppen är total.
- eskil
tisdag 25 januari 2011
Lite till (den 25 januari)
Okej, livebloggen räckte inte riktigt. När jag tryckte "publicera" på bloggen från internetcafét var det 4 sekunder kvar på min tid, men när tiden gick ut hade "publicerasidan" forfarande inte laddat. Jag visste alltså inte om den hade blivit livebloggad över huvudtaget, plus att det var lite stressigt mot slutet.
Men skitsamma, det mesta kom med som skulle. Men däremot tog ju dagen inte slut för att det var klockan tio på kvällen och jag hade internetat kvar. Den som hade tittat ut genom något fönster i närheten hade defenetivt trott att dagen hade tagit slut. Becksvart. Inte några gatubelysningar och skit som lyser upp, men kanske någon lite eld nånstans. Själv skulle jag hitta mat. Att hitta mat hade varit trögt redan innan jag gick in på internetcafét, nu torde det vara helt omöjligt.
Jag gick fram längs vägen i beckmörkret. Först lös jag lite med mobiltelefonen, men när ögonen hade vant sig lite så tyckte jag att det var lika bra att vara helt blind. Nån bil, bajaj eller picki-picki lyste då och då upp vägen. Ett dilemma här är att jag inte hade ätit sedan tidig lunch, och att jag inte hade någon mat hemma. Ingen alls. Förutom lite torkade bönor som tar kanske tre timmar att koka och jag mest ville gå och lägga mig. Så när jag hade kommit hela vägen hem utan att hitta nån som sålde mat som gick att äta, ett tag trodde jag att jag hade det, för jag gick förbi ett ställe som luktade gott, men det var något annat, dessutom blev jag mest orolig när jag såg folksamlingen runt stället, så som man blir när man träffar på en skrällig och högljudd folksamling i beckmörkret och är helt ensam lång hemifrån. Meniallafall så när jag hade kommit hela vägen hem så fortsatte jag förbi hemmet. Tänkte att det kan ju inte skada att kolla lite åt andra hållet också, även om jag trodde att allt var stängt. Men då nästan direkt ser jag en kille som sitter och käkar pommes frites från en tallrik och jag frågar honom var han har köpt den. Han pekar över vägen. Där ligger ett hak.
Egentligen har det alltid legat där så länge jag har bott här, 10 dagar eller nåt, men jag har liksom inte tryckt in det i men världskarta än. Jag beställer. Tanten som jobbar där rättar mig. Har ingen aning om vad jag beställer. Misstänker att det är något med ägg, för hon verkar ha mycket ägg. Och med strips, för hon använder ordet fritti i bestälningen. Jag får en omelett med pommesfrites med chilisås på som hon ger mig take away på - bra gissat - som består av att hon lägger ner den i en liten soppåse och knyter åt. Egentligen är det väl ingen soppåse, men det ser ut som en dvärgtvilling till en svensk soppåse.
Omeletten är mycket god!
Efter det kommer jag ihåg att det är min tur att städa köket, fick veta det igårkväll, så jag borstar ur köket, borstar ut den lilla dammhögen på loftgången och sen ett rejält borsttag till och rakt ut på gården. Mitt eget rum ligger prick under. Sen svabbar jag. Tar med grejjerna ner till mig och repeterar. Fasst jag duschar emellan jag sopar och svabbar, för då får jag lufttorka naken medan jag svabbar mitt golv i det starka skenet från mitt lysrör. Ett bra sätt att svalka sig!
Liveinlagg
Japp. Tanken med att ga in pa internetkafe var ju att luska reda pa vad dom har for uppkoppling sa att vi skulle kunna skaffa samma till det som Doris haller pa att starta. Men saklart sa visste snubben som jobbar har inte vilket dom har. 2,50 i onodan. Far blogga bast jag kan.
Dagen borjade batter an pa ratt lange. Utan diarre, alltsa. Pa skolan var det inte sa stressigt, mest pause fram till lunch. Sen efter lunch fick jag antligen satta igang och labba. Det var skont. Tog initiativ till det sjalv. Sa det ar spannande, hade nog tankt att om det fanns nagot jag kunde gora sa kanske detta skulle patalas, men sa var alltsa inte fallet. Men nu fick jag sitta i labbet i ett par timmar och tvatta vaxter som hade vaxt pa en flodbadd som var ratt lik en soptipp. Tvatta bort jord var jobbet, men dar var en skitig gammal gasbinda, bandet fran ett kasettband och allt mojligt skit som skulle bort. Men det var kul och gick bra. Sen la vi grejjerna pa tork i ett litet skjul bredvid deras wastewater-labbavdeling. Ska forsoka fota deras nya wastewateravdeling sen, tror den skulle kunna ga att skejta innan dom fyller den med vatte. Jag har inte med mig skejten.
Sen bar det av till internetkafet. Inte for att jag hade nagot dar att gora, jag kanske borde ha dragit hem, vem vet. Men jag drog dit for att handla. Och jag maste saga att det var lite spannande. Vagen dar gar genom ett myllrande omrade, kanns som omrade nummer ett om man vill bli bestulen och dylikt. Och dagen till ara hade jag ju dator, ny kamera och iphone i ryggan. Det var ratt langt att ga, jag hittade inte riktigt, manniskor overallt salde egentligen inte all upptankligt, mest salde dom frukt och klader faktiskt. Plus nagra som saljer lite hygienprodukter och skivor. Men det ar ett bra stalle. Skon stamning som fan. Jag kopte en skjorta bara for att ova mig pa att pruta. Fick ner den fran 15 000 till 6 500. Fasst jag tyckte den var ratt snygg ocksa. Sakert overpris anda. Det mesta som man koper begagnat kommer ju fran typ roda korsets begagnade kladinsamlingar kanns det som. Saklart hittade jag massa snyggare skjortor som jag borde kopt istallet direkt efterat. Perfekt. Inga pengar kvar.
Pa internetkafet gick det mesta at skogen idag. Egentligen gjorde det inte det, men mycket som hade gatt snett summerades liksom idag pa nagot satt. Ett problem som man kan stallas infor ar foljande: "Hur kommer det sig att tanzanier inte kan ta hand om grejjer?". Sjalv har jag inte kommit till insikten att det ligger till sa, men folk som vet battre an mig har lyckats gora det. Svaret verkar ligga, saklart, i det forflutna och i uppfostran.
Tanzania har ju varit afrika-socialistiskt, under Nyerere. Manga tycker nog att det var battre da, och gissningsvis har dom som tycker det ratt sa ratt. Sen kom totalkapitalismen och kastade alla fungerande institutioner over anda. Nar man nu kor nagot av en medelvag, som i Sverige, ar det med samsta tankbara forutsattningar. Ingen har typ nansin agt nagot, sa man vet helt enkelt inte vad det innebar att varda sina saker. Enligt socialismen delade man ju allt. Nu blir klyftorna skyhoga, samhallet ar korrupt som bara den, allt sant skit. Under Nyerere fick alla gratis utbildning och manga skaffade hogre utbildning. Nar kapitalismen tvingades pa landet var dom av nagon anledning tvungna att avskaffa folkbildningen ocksa. Under en lang period gick valdigt fa i skolan. Nu tror jag det ar pa vag at ratt hall igen, utan att veta sakert forstas, men dom har sakert forlorat flera decenier pa chock-forandring som helt enkelt avskaffade allt som funkade. Bra analys va! Tror jag sa samma sak tva ganger dessutom. Skitsamma!
Pa vagen hem skulle jag ta dala-dalan fran Mwenge. Vi fick inte backa ut. Foraren forsokte gang pa gang, men dar var folk som skrek, bankade i platen och det kandes som hotfull stamning i luften. Men eftersom jag inte vet hur det ska kannas i luften dar och da, sa var det bara till att luta sig tillbaka och slappna av.
Lite mer an halvvags upp kunde foraren inte fa nagot varv i motorn. Da fick pojken som tog betalt lyfta bort motorhuven, som ar mitt i bilen eftersom det ar en sadan modell, och halla pa och fixa med nat med motorn och halla i antingen den som styr varven eller den som lagger i en lagre vaxel resten av vagen. Ni skulle sett honom, sittandes dar pa huk i med alla manniskor och allt runtikring honom hela vagen upp pa den haliga och skumpiga vagen till Makongo Juu.
Nu maste jag fixa kak
Dagen borjade batter an pa ratt lange. Utan diarre, alltsa. Pa skolan var det inte sa stressigt, mest pause fram till lunch. Sen efter lunch fick jag antligen satta igang och labba. Det var skont. Tog initiativ till det sjalv. Sa det ar spannande, hade nog tankt att om det fanns nagot jag kunde gora sa kanske detta skulle patalas, men sa var alltsa inte fallet. Men nu fick jag sitta i labbet i ett par timmar och tvatta vaxter som hade vaxt pa en flodbadd som var ratt lik en soptipp. Tvatta bort jord var jobbet, men dar var en skitig gammal gasbinda, bandet fran ett kasettband och allt mojligt skit som skulle bort. Men det var kul och gick bra. Sen la vi grejjerna pa tork i ett litet skjul bredvid deras wastewater-labbavdeling. Ska forsoka fota deras nya wastewateravdeling sen, tror den skulle kunna ga att skejta innan dom fyller den med vatte. Jag har inte med mig skejten.
Sen bar det av till internetkafet. Inte for att jag hade nagot dar att gora, jag kanske borde ha dragit hem, vem vet. Men jag drog dit for att handla. Och jag maste saga att det var lite spannande. Vagen dar gar genom ett myllrande omrade, kanns som omrade nummer ett om man vill bli bestulen och dylikt. Och dagen till ara hade jag ju dator, ny kamera och iphone i ryggan. Det var ratt langt att ga, jag hittade inte riktigt, manniskor overallt salde egentligen inte all upptankligt, mest salde dom frukt och klader faktiskt. Plus nagra som saljer lite hygienprodukter och skivor. Men det ar ett bra stalle. Skon stamning som fan. Jag kopte en skjorta bara for att ova mig pa att pruta. Fick ner den fran 15 000 till 6 500. Fasst jag tyckte den var ratt snygg ocksa. Sakert overpris anda. Det mesta som man koper begagnat kommer ju fran typ roda korsets begagnade kladinsamlingar kanns det som. Saklart hittade jag massa snyggare skjortor som jag borde kopt istallet direkt efterat. Perfekt. Inga pengar kvar.
Pa internetkafet gick det mesta at skogen idag. Egentligen gjorde det inte det, men mycket som hade gatt snett summerades liksom idag pa nagot satt. Ett problem som man kan stallas infor ar foljande: "Hur kommer det sig att tanzanier inte kan ta hand om grejjer?". Sjalv har jag inte kommit till insikten att det ligger till sa, men folk som vet battre an mig har lyckats gora det. Svaret verkar ligga, saklart, i det forflutna och i uppfostran.
Tanzania har ju varit afrika-socialistiskt, under Nyerere. Manga tycker nog att det var battre da, och gissningsvis har dom som tycker det ratt sa ratt. Sen kom totalkapitalismen och kastade alla fungerande institutioner over anda. Nar man nu kor nagot av en medelvag, som i Sverige, ar det med samsta tankbara forutsattningar. Ingen har typ nansin agt nagot, sa man vet helt enkelt inte vad det innebar att varda sina saker. Enligt socialismen delade man ju allt. Nu blir klyftorna skyhoga, samhallet ar korrupt som bara den, allt sant skit. Under Nyerere fick alla gratis utbildning och manga skaffade hogre utbildning. Nar kapitalismen tvingades pa landet var dom av nagon anledning tvungna att avskaffa folkbildningen ocksa. Under en lang period gick valdigt fa i skolan. Nu tror jag det ar pa vag at ratt hall igen, utan att veta sakert forstas, men dom har sakert forlorat flera decenier pa chock-forandring som helt enkelt avskaffade allt som funkade. Bra analys va! Tror jag sa samma sak tva ganger dessutom. Skitsamma!
Pa vagen hem skulle jag ta dala-dalan fran Mwenge. Vi fick inte backa ut. Foraren forsokte gang pa gang, men dar var folk som skrek, bankade i platen och det kandes som hotfull stamning i luften. Men eftersom jag inte vet hur det ska kannas i luften dar och da, sa var det bara till att luta sig tillbaka och slappna av.
Lite mer an halvvags upp kunde foraren inte fa nagot varv i motorn. Da fick pojken som tog betalt lyfta bort motorhuven, som ar mitt i bilen eftersom det ar en sadan modell, och halla pa och fixa med nat med motorn och halla i antingen den som styr varven eller den som lagger i en lagre vaxel resten av vagen. Ni skulle sett honom, sittandes dar pa huk i med alla manniskor och allt runtikring honom hela vagen upp pa den haliga och skumpiga vagen till Makongo Juu.
Nu maste jag fixa kak
24, på kvällen
Direkt efter jag skrev förra inlägget gick jag och la mig igen, och sov sex timmar flat out. Det alltså efter en hel natts sömn. Inatt var tredje natten i rad med diarré, och ikväll började jag rapa på samma sätt som igårkväll, så nu tar jag diarrépiller förebyggande. Tror på det.
Efter att jag vaknade lyckade jag faktiskt få igång min iphone. Jag skaffade ju vodacom abonnemang till den just för att jag skulle få igång internet, men lyckades inte. Nu försvann strömmen förresten. Men när jag vaknade och hade prick ingenting för mig så tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka igen. Oj, nu kom strömmen tillbaka, måste vart nåt fel bara. Och iallafall så funkade internet på den nu. Dessvärre så kunde jag inte använda den som internetmodem till datorn som jag hade tänk mig. Typiskt!
Typiskt var ju också att när man har bestämt sig för att bara ligga hämta och försöka bli frisk en hel dag, trots att man bara är sjuk om natten, så kommer man på att man inte har någon som helst mat hemma, och alltså måste ge sig ut i den grillande solen ändå. Jag var nog inte så tydlig med det förut, men huden känns som ett ruttnande exo-skellet, så mycket brände jag mig i solen igår. Eller i skuggan, det enda jag var i solen var när jag väntade på bussen, och det måste ha varit då jag brände mig. Hursomhelst så hade jag byggt upp en slags olusta för att gå ut och köpa mat. Ville ju bara ligga hemma och bli frisk, trots att jag var frisk. Men den känslan ändrade sig så fort jag kom utanför dörren. Folk är så glada och vänliga här så det är ett sant nöjje att bara gå och handla vatten. Till lunch fick det bli cashew nötter och coca-cola. Coca-cola är ju egentligen kanske ingen riktig lunch, men mamma säger att avslagen cola är bra för magen. Sen har ju jag alltid varit lite emot coca-cola, mycket talar för att dom tar arbetarnas rättigheter som ett skämt, och det är ju bara onyttigt dessutom, men här i dar es salaam har den känslan kommit lite på skam. Vet iofs inget om arbetarnas rättigheter här, men jag ser ju att många människor försörjer sig på att sälja cola, och att det är något som alla kan personifiera sig med och att det skapar något av en gemensam identitét. Det där med gemensam identitét är väl rätt så diskutabelt om det är något positivt förståss, iallafall när det kommer från ett varumärke, men jag lutar ändå åt att det är något som drar samhället i en positiv riktning, och jag ska fortsätta tänka på det lite i fortsättningen när jag är här. Typiskt exempel på något som man inte hade kunnat sitta hemma i sverige och teoretisers i kring.
Coca-cola kommer i fräsha glasflaskor som känns lyxiga, och man köper inte flaskan utan bara innehållet. Dom flesta dricker alltså sina cola framför butiken. Ja, butiken består ju alltså av en liten bod på kanske fyra-fem kvadratmeter med en bänk och ibland en viktvåg längst fram. Så lämnar man tillbaka flaskan när man har druckit klart. Men jag skulle ju hem med min flaska, så snubben i butiken såg orolig ut, men jag lovade att lämna tillbaka den senast imorgon. Han bad mig också hälsa till den ena tyska tjejjen, och till den tyska killen att han skulle lämna tillbaka sina flaskor. Till tyska tjejjen skulle jag bara hälsa från honom alltså, som att säga hej, inget mer. Inga missförstånd här.
Killen som sålde frukt hade därmot lämnat sitt ställe vind för våg, så för att köpa frukt fick jag gå tillbaka senare, och kunde då även returnera min högt värderade cola-flaska.Flaskan måste nog kosta lika mycket som innehållet, minst.Man får en cola för 500 shilling. Utan flaska.
Middagen bestod i två morötter som knaprades. Riktigt goda, som i sverige fast sötare. Samt en banan- och cashwenötsallad. Sen dök tyskarna upp, och såsmåningom även tjejjen från Uganda, så då blev det riktigt gött verandahäng på middagsbalkongen. Där försökte tyskan försöka låna ut sitt internetdongel till mig. Funkade sådär, jag lyckade med mycket möda till slut få upp två blogginlägg. Av fyra möjliga.
Och nu har det äntligen blivit dags för lite vardagsberättande och reflektioner!
Jag bor alltså i Makongo Juu. Det ligger en bit utanför stagen, och Juu betyden höjd så står man på rätt ställe och tittar åt rätt håll kan man se havet en bit bort. Vi är lite norr om staden, nord-nord-väst typ. Jag bor i ett hus där jag hyr ett rum med dusch, handfat och toalett och så finns det ett kök per tre rum, egentligen. Men det är några till boenden på gården, och jag tror dom använder samma kök. I huset där jag bor så bor även två tanzanier som jag inte har sett, tror jag, plus en tjej från uganda som pluggar sin master här, och två tyskar. På gården på trädgårdsmästaren, som även är något av en vaktmästare, samt en snubbe till med sin fru, fasst han har jag inte fattat vad han gör. Gården omgärdas av en ganska hög mur som har massa vassa spetsar upptilll för att hålla banditer borta, och på nätterna så sitter en nattväktare och fem arga hundar och håller oss säkra. Inte för att det verkar vara särskilt farligt här, met det är nog många som antar att man som viting har en massa grejjer värda att sno. Egentligen så har vi inga vakthundar tror jag, jag tror det är grannen som har dom. Men tomterna är öppnas sinsemellan så det är typ samma sak.
Huset ligger bredvid ett litet samhälle som heter KK, som står för Catholic Church eller nåt, fasst dom stavar lite som det passar här. KK är väl inte så mycket till samhälle egentligen, men där ligger ett fruktsånd, ett apotek, några butiker, en bar med biljardbord och lite andra sådana grejjor. Förutom Baren med biljardbordet är inget av ställena större än kanske fyra kvadratmeter.Genom samhället går en väg. Det är en dammig knölig och dåligt om ens över huvudtaget underhållen grus/jordväg, vilket är lite bra för nu går det inte att åka så snabbt på den. Hade det gått så hade nog flera om dagen dött
(när jag lägger upp det här så ser jag att jag mer eller mindre somnade ifrån bloggandet, så jag har ingen riktig koll på kvalitén)
livets olika avigsidor - 24 januari
Det är måndag morgon och jag skulle egentligen precis ha åkt ner till skolan, men istället ligger jag hemma på sängen.
Redan på vägen hem igår, eller iallafall innan jag gick och la mig, la jag märke till att jag rapade lite konstigt. Raparna luktade lite konstigt, och jag försökte lista ut vad det var som jag ätit som kunde lukta så. Jag lutade åt de två glasen med ananasjuice på restaurangen, även om det inte luktade ananas riktigt. Men utblandat med maten kanske det luktar annorlunda tänkte jag. Klockan nästan prick två på natten vaknar jag, rapar en jätterap som luktar likadant, känner hur det bubblar och spänner i magen, jag är tvungen att gå på dass. Diarréns återkomst är ett faktum.
Sen fortsätter det sådär, varannan timme fram tills jag ska åka. Det bubblar och far i magen, känns verkligen som någon slags fermenteringsprocess, där gaserna sorteras uppåt och blir rapar, där det mesta förbrukas, men där spillmaterialet sorteras nedåt och blir sprängdiarré en gång varannan timme.
Jag går alltså upp klockan sex. Diarréar, duchsar, tar på mig shorts, äter fruktost, gör mig i ordning och diarréar igen precis innan jag skall iväg till skolan.Då slår det mig, tänk om min handledare har undervisning på morgonen! I sådana fall är det ju faktiskt bättre att jag stannar hemma och försöker vila mig än att jag beger mig ut på dala-dalafärd med min redan krängande mage. Så jag ringer handledaren. Han svarar visserligen inte, men ringer upp innan jag ens hinner gå ut.
Han mår bra säger han, och frågar hur jag mår. Jag mår okej säger jag, men säger även att jag har haft lite magproblem under natten, och säger att jag bara ringt för att kolla om det är så att han eventuellt har undervisning på morgonen, för att jag helt enkelt tror att det är bättre om jag väntar hemma i sådana fall. Jo svarar han, han har faktiskt undervisning under morgonen. Men dessutom är det så att hans vän, som han berättade om, som låg på sjukhus efter en trafikolycka och som han var och besökte, dog i lördags, så under eftermiddagen skulle dom arrangera så att kroppen fraktades till dennes hem, så det var faktiskt bättre att vi sköt på det hela till morgondagen.
måndag 24 januari 2011
kokos o kossor (söndagen 23 januari)
Nu djävlar ska det gå undan
Om jag inte skriver snabbt på bloggen nu så kommer jag avlida och dö, då blir det inget mer bloggande sen. Så trött är jag. Hoppas ni är beredda på snabba tag.
Klockan ringde klockan åtta, då hade jag varit vaken i tre minuter. In och bajsa diarré igen. Och igen. Äta frukost, vattenmelon och cashewnötter, plocka ihop dagstillbehören och ge sig ut för att ta dala-dalan. Den kom inte, den kom inte och den kom inte. När den till slut inte kom började jag gå mot ändstationen istället, typ en halv kilometer längre bort på höjden. Tänkte att får jag stå så här länge och vänta här, då lär det ju hinna bli helt fullt med folk på ändstationen. Och mycket riktigt, hinner gå typ 100 meter innan jag möter en sprängfylld dala-dala. Jag tror faktiskt att dom flesta i Sverige inte har sett en riktigt full liten buss, i sånna fall bara på TV. Så en överfull TV-buss vinkar undan mig med tecknet det är fullt, och åker förbi i full sula med tre pers hängande ut genom dörren. Undrar hur det gick vit typ fjärde stoppen när en pers näst längst bak ska ut? Blir alltid strul då.
Fortsätter till ändstationen och tänker att dala-dala blir det ju ingen (den som åkte ner hade jag sett åka upp, så jag visste att det var tomt där uppe), men tänkte att taxi eller bajaj kanske man kan hitta där. Picki-picke känns för osäkert tycker jag. Dom kör som dårar. Men det är helt tomt vi ändstationen, förutom på folk förstås. Sånna finns det en miljon eller nåt. Trettiofem pers iallafall, i runda slängar. Som tur är kommer en dala-dala inom inte så lång tid. Den är sprängfull av folk som hoppat på på vägen upp för att få plats på vägen ner, så det är kört. Det är dessutom en liten en, så får man stå blir man helt krökt i ryggen för hela dan och tre dar till sen. Men den är för packad så det är ändå bara glömma.
Men nästan samtidigt kommer en stor dala-dala, och trots att jag inte tränger mig nämnvärt, och tillochmed låter en dam och en äldre herre gå på före, så får jag en bra sittplats på skuggsidan.
En knapp timmer försenad kommer jag till Mwenge. Enligt instruktionerna byter jag till en dala-dala med lila rand och ändstation Posta och åker dit. Där byter jag igen och det är helt omöjligt att komma ihåg vad destinationen hette den här gången, med det var iallafall swahili för färja. Åker dit.
När jag går av är det inte riktigt på hållplatsen, men alla andra går av så jag gör likadant. Brukar vara enklast så. Frågar en snubbe om vart jag ska, han berättar och ska även dit själv, så vi slår oss ihop i jakten på färjan. Och hör och häpna, medans jag försöker trassla fram pengar till att betala i kassan betalar han åt mig. Visserligen bara 100 shilling, ca 50 öre, men eftersom att vi pratade lite om skillnaderna mellan tanzania och sverige, som av någon anledning verkar vara ett populärt samtalsämne härnere, så berättar jag för honom att det inte är så stor sannolikhet att något sådant skulle inträffa i sverige. Sen vill jag köpa vatten på färjan, men vattenkillen har inte växel på en 10 000-sedel, så min nya kompis vars namn jag glömt betalar igen. Nu är det läsarnas tur att tänka efter hur ofta något sådant händer i sverige. Och då ska ni veta att vartenda öre hade han tjänat ihop på vad som antagligen är det suraste jobbet i tanzania, det att åka till Qatar och vara gästarbetare där, i tre år.
Över på andra sidan tror jag att dom jag ska möta väntar på mig där, men det visar sig att jag har åkt om dom på något sätt, så jag får vänta på istället. Sätter mig på en uteservering och smygfotar lite landskap. Rätt fett. Sen kommer dom. Så går vi och äter. Vi kommer mellan frukost och lunch, så maten är typ slut. Vi äter det sista dom har och tar, fem pers, en bajaj till stranden. En bajaj är alltså en trehjulig moppe med ett litet kapell över. Så sex pers, om man räknar föraren, på en trehjulig moppe i typ en halvmil eller nåt sånt innan vi kommer fram. Stranden.
På stranden är det blåsigt som fan och ganska molnigt. Rikigt skönt! Den svenska forskarens pojkvän, som är från uruguay från början, så jag kallar honom uruguay i fortsättningen, men han och jag i allafall drar och bodysurfar ett tag, och han har vart här rätt länge men aldrig sett så mycket och så stora vågor här säger han. Hade kanske gått att surfa också, storleken räckte, men det var rörigt och slog igen ganska snabbt så det ut som. Men kan säkert ha funkat någonannanstans i närheten.
Uruguay, som alltså har varit på plats ett tag, guidar mig också till lite saker som jag antagligen hade missat annars. Tillexempel som att kokosnötförsäljaren sålde kokosnötter hade jag missat tror jag. Så han köper en varsin kokosnöt åt oss som vi sörplar i oss, och det är ju faktiskt svingott, och när man har surplat i sig all kokosmjölk så är kokosnötförsäljaren på väg tillbaka och hjälper en att få ut all sött kött så att man kan smälla i sig det också. kostar väl två spänn per nöt eller nåt.Sen kommer lite kossor gående på stranden, och efter dom ett gäng getter, kanske 15 kossor och 20 getter eller nåt. Det är tydligen någon som har dom på dagsbete på ena sidan stranden och tar hem närmsta vägen på kvällen. Bra slappt. Bra exotiskt! Sen beställer uruguay palmhjärtan av en annan strandförsäljare, nån som jag trodde sålde någon ful konstig staty. Med det var alltså mat, innandömet av unga palmer för att vara exakt, och dessutom gott. Smakade lite som söt vitkål.
Det här låter ju slappt men vi har hunnit vara på stranden i ett gäng timmar och det är dags att dra sig tillbaka. Drar man bara lite innan skymning så blir det rätt mycket enklare. Vi tar dala-dala med sittplats tillbaka till färjan. Färjan över till stan. Och då kommer man till den indiska delen av staden, om man går lite åt vänster iallafall. Moskéer och indier lite överallt.Vi har tänkt att vi ska äta på en restaurang här, så vi går runt och frågar, det är mörkt, böneutrop, niqaberna går in i kvinnoingångarna, i en moskéentré ser jag bännen böja sig fram och tillbaka under bönestunden, vi frågar oss fram till restaurangen och får gud med oss vid varje vägvisaravsked. Eller inte varje försåt, men jag tror vi fick det nån gång ändå.
Hittar resaturangen. Indiskt hak tror jag, men det verkar mer internationellt. Alltså verkligt internationellt, inget jävla fokus på frankrike och kebab, utan i princip de hundra vanligaste rätterna i världen plus några som antaglien inte finns alla. Som bläckfiskpizza. Det beställde urugay. Fasst han fick en vanlig margeritha, skitmissnöjd.
Vid det här tillfället berättar jag tillochmed för mitt sälskap att intryckena under dagen är helt på tok för att jag ska minna ens en bråkdel till bloggen. Jag vet inte om dom lider med mig. Jag lider ju inte ens med mig själv.
På vägen från restaurangen går vi förbi en rondell där det sitter några och säljer grejjer. Lite kokosnötter och lite av varje sådär, men dom säljer också en väldans massa enkla klänningar. Jag blir genast sugen på en. Det är en speciell sort tror jag, lite som en poncho fast en klänning i tunnt material. Jag tänker att den ser perfekt ut att slänga på sig om man går naken hemma i sverige och snabbt måste slänga på sig nåt av nån anledning, fasst jag kommer inte på någon bra anledning just nu. Men jag valde iallafall färg som jag tyckte skulle passa till min lägenhet i stockholm
Back to track (lör 22 jan)
Vaknade och gårdagens sjukdom var lika borta som själva gårdagen. Upp och plocka ner tvätten som trädgårdsmästaren tvättat, tio skjortor, 3 par brallor plus underkläder tvättat för 25 spänn. Och då ska ni veta att tvättmaskin går knappt ens att köpa här, även om man skulle hitta en till salu, så det är handtvätt för hela slanten som gäller. Nog för att nån fläck var kvar och så, men va fan.
Sen frukost bestående av en tärnad mango med cashewnötter som inmundigades på balkongen med utsikt över dalen. Och allt detta endast iförd kanga (ett tunt stort tygstycke med mönste och ett ordspråk på, säljs i par för 30 spänn paret)
Och trot eller ej, men efter frukosten började jag mig faktiskt känna mig fit for fight igen, trots gårdagens krämpor. Städade rummet, bara sopningen resulterade i en hel hög med damm och sand. Så nu är jag nogrannare med att ha gardinerna fördragna och dörren till toaletten stängd. Som ni minns så finns det ju inget glas i fönstret, utan bara myggnät, så gardinerna är det enda som hindrar hur mycket damm som helst att blåsa in. För dammar det gör det. Men på toaletten har jag inte ens några gardiner, så dörren in dit får vara stängd helt enkelt.
När jag sedan skulle iväg hade jag inte någon enorm brådska, så jag bestämde mig för att gå lite på vägen, åt det håll som jag inte kommer från när jag kommer från jag kommer från skolan. Där finns bland annat en nybyggd kyrka, som jag sett tidigare när jag hoppade av för sent. Men det visade sig även att där finns ett helt litet myllrande samhälle. Tänkte gå in på ett internetkafé och uppdatera bloggen, som jag hade med mig på USB-minne dagen till ära. Men strömmen var avstängd i hela stadsdelen, så det var bara glömma.Så jag gick vidare i det myllrande lilla samhället, köpte lite grillade jordnötter för 50 öre, om man nu kan köpa saker för 50 öre när 50-öringen inte finns längre. Tackade nej till en glad och vänlig picki-picki och satte mig istället i en nästan tom Dala-dala.
Färden ned mot byn i dala-dalan finns otroligt mycket att skriva om i generella termer, men nu tänkte jag skriva om just denna färds säregenheter. Ungefär halvägs ner är vägen blockad av en stor jävla lastbil som har fastnat/gått sönder/kört av vägen, den har legat där sedan igår hörde jag, men det finns inga skyltar eller nåt. Så vi får vända om och köra tillbaka halva vägen, halva hälften alltså, för att ta en omväg. Vi missar även omvägen, och måste vända ytterligare än gång. När vi väl hittar omvägen så är det en gammal gumma som vill åka med. Hon är så gammal att hon knappt kan prata, så det är ingen som hör om hon vill med till Mwenge eller ska någon annanstans, men eftersom vi står med dala-dalan mitt i vägen och försöker reda ut var i livet den gamla gumma vill ta sig, så bestämmer sig föraren för att det är bäst att svänga in på omvägen och stanna där för att reda ut var den gamla gumman vill. I lugn och ro. Så fort föraren kört in på omvägen får vi möte av en annan dala-dala, och måste backa, samtidigt som konduktörspojken försöker reda ut var den gamla gumman ska, för den gamla gumman har nu hunnit ut i mitten av vanliga vägen, då dala-dalan som backar plötsligt stannar med ett brak för den har backat in i en bil som också vill åka in på omvägen, men som inte vill ta med den gamla gumman, och som ingen hade sett, bilen alltså, och nu står det ytterligare två dala-dalas bakom i kö, plus nån bil, men det är i allafall någon vänlig själ som hjälper den gamla gumman tillrätta medans föraren går ut för att konstatera skadorna. Om han konstaterar skadorna på sin egen buss eller på bilen bakom lyckas jag inte förstå, men dom verkar prata med varandra i ungefär 20 sekunder innan föraren går tillbaka och kör vidare, och då såg ändå bilen som vart krockad ut, den bakom oss, rätt flashig ut såvitt jag kunde se. Köra vidare och köra vidare förresten, han var tvungen att fortsätta backa, fasst försiktigare, för nu var det ganska många dala-dalas och bilar som ville förbi från andra hållet. Stämningen i dala-dalan var otroligt positiv och glad.
När jag väl kom dit jag skulle så hann jag precis köpa en grillad majskolv med lime och salt innan Forskaren och hennes pojkvän kom tillsammans med Rashid i hans taxi för vidare transport till en tjej som vi kan kan kalla Doris, hon heter ju ändå så, fasst inte hem till henne utan där hon håller på att öppna internetkafé och stationary. Området heter Riverside, äntligen ett område som är lite lättare att minnas namnet på. Där höll vi på resten av dagen att sätta upp kabelrännor, såga och spika bord och hyllor, installera datorerna och måla och sånt. Doris har en examen i information technology och en dröm om att starta en sådan här business. Forskaren hjälper henne förverkliga sin dröm, och forskarens pojkvän också, och nu även jag lite grann. Fasst dom har gjort rätt mycket mer, och många som har varit och hälsat på dom har tagit med sig datorer som dom inte använder och andra grejjer. TV-spel tillexempel, tanken är att ta betalt för att ungar är där och spelar TV-spel också. Det är ju mitt andra internetkafé som jag är med och startar i Östafrika, en länk till det första, i Nyalenda utanför Kisumo i grannlandet Kenya, ska jag försöka lägga upp här när jag kommer åt internet.
Internetkafét kommer ligga granne med en rätt stor kyrka. För på granntomten står en nästan färdig kyrka, och dom har redan tagit den i bruk, så under en paus i arbetet så gick Ezze, Doris lillebror, och jag och lyssnade på kören som repade där. Först vart dom lite blyga när det kom in en helt okänd mzongo och skulle titta på när dom repade, men sen kom dom igång iallafall. Det var helt fantastiskt! Tänk er, kyrkan är halvklar, det är bara betongskelletet som är klart, inga fönster, ingenting. Men dom har tagit den i bruk, för i salen står bänkar uppradade, och det är dom enklaste träbänkar du kan tänka dig. Ännu enklare än vad du kan tänka dig antagligen. Kyrkan i sig är stor och luftig med modern betongarkitektur som gör, det får man erkänna, snygga kors som fungerar som stöttare/fönsterram/ornament, det blåser en skön bris genom kyrkan och dess oglasade fönster som får palmerna utanför att svajja litegrann, iallafall bladen på palmerna, och solen som håller på att gå ner skiner på palmerna och på sina ställen in i kyrkan och man har faktiskt utsikt över havet också. Kören kör något som känns mest karibiskt, fasst på swahili, och dansar och är generade och glada, och en av killarna i kören bär sin nyfödda dotter eller son med en handen samtidigt som han sjunger och dansar. När vi gick, vi var två av tre åskådare, förutom en liten flicka som jag tror var där för att någon av hennes föräldrar var med i kören, men när vi gick iallafall så mumlade jag asante ( = tack) och vinkade lite blygt med ena handen. Jag tror alla vinkade tillbaka. Glatt. Och med hela kroppen.
På vägen hem gick vi ganska långt innan vi tog bussen. Vi gick över Morogoro road, för gör man inte det så är det sånna förbannade bilköer. Men gör man det får man även gå genom en hejdundrande marknad. Och det är mörkt vet ni, finns inga gatlysen här heller, så dom som lyser upp sina stånd gör det oftast men nåt oljeljus eller nån liten eld eller nåt sånt. En bred trottoar som kanske är en kilometer lång och som har tjugo miljoner stånd som säljer det mesta av livets nödvändigheter och en del också som inte är så nödvändigt, men mest det förstnämnda.Och är det tjugo miljoner stånd är det inget mot hur mycket folk det är. Och trafik, för en del bilar vill inte stå i bilkö så dom åker på trottoaren istället, och dom bromsar inte eller väjjer inte för nån. Trots att jag gick på kanten av trottoaren var jag max 3 cm från att få backspegeln på en dala-dala i full fart i bakhuvudet. Sen gick jag av trottoaren helt. För trafikfarligt.
Bajaj åkte jag sista biten hem. Han körde försiktigt. Det är kropig väg hem till mig så den är som ett enda farthinder hela vägen. Verkade som att vi fick soppatorsk en gång, men att dom hade extrabensin nånstans. Iallafall så var den stora lastbilen ur vägen, så det var ju skönt. När jag kom hem så köpte jag lite frukost, mango, banan och melon, duschade en hel dags svett och smuts av mig och bloggade ganska länge, uppenbarligen.
Just ja. När jag åt middag med forskaren och hennes pojkvän, efter att vi åkt dala-dala, men innan jag åkte bajaj, så frågade jag lite hur det funkar det här med att fota. Jag har ju förstått tidigare att det är lite känsligt. Och mycket riktigt. På restaurangen fanns bara ett bord, och jag satt vid ena kortändan, så jag ville ta ett litet kort på bordet för att jag tyckte det skulle bli ett bra kort. Så jag slet fram kameran och pekade på den och frågade på engelska om det var lungt att jag tog ett kort. Men det var ingen som såg så pigg ut på den idén, och en av killarna sa helt enkelt nej. Det var bara killar vid bordet, förutom forskaren som är svenksa, annars hade jag inte ens vågat fråga. Att fota tjejjer ses nämligen som en ren förolämpning, tydligen. Med andra ord, det är sjukt mycket folk och jag skulle gärna visa bilder på folksamlingar eftersom det är fascinerande, men det kommer nog inte bli så många sådana.
Imorrn ska vi till stranden. Ride on!
Dagens dubbel ( fre 21 jan -11)
Dagens dubbel är utan tvekan de gamla tag-team spelarna munnen och rövhålet, men nu tar vi det från början.
Dagen började och gick extremt bra, akademiskt bra, afroakadamiskt bra, nzunge. Vi satt på kontoret och skrev, och jag hade en del att göra som jag inte riktigt hade tänkte på, så det flöt på. Vid typ tre-fyra hade vi ett givande möte med min handledares handledare, och han kom med lite bra feedback på det som vi håller på med. Då hade jag redan kännt att det var inbördeskrig på gång nere i de södra delarna av överkroppen ett tag.
Efter mötet var avslutat ursäktade jag mig och gick på toaletten och la en riktig jävla hästaspya. Hade ätit rätt rejäl lunch, och uppkastandet visade resultatet. Tillbaka på kontoret kände jag mig ganska mycket bättre och fortsatte jobba ett litet tag, men eftersom vi skulle förbereda våra prover lite senare kände jag att jag behövde nog vila innan jag skulle orka med det.
Ett bra ställe att vila är thérummet i den avdelning där den svenska forskaren fick. Tänkte dricka lite thé där med en hel del socker för att få tillbaka lite energi i kroppen. Dricker aldrig thé med socker annars. Men jag fick inte igång vattenkokarn. Jag går in till svenska forskaren och hon som hon jobbar med för att kolla om det är så att elen kanske har gått. Lite orolig att störa, har ju som inte så många andra anhalter att hänga på vid skolan, men i samma ögonblick som jag ser att dörren redan är öppen ringer hon till mig för att kolla läget, så det var ju bra tajming. Elen är mycket riktigt nere, värmen i deras kontor låter en förstå att luftkonditioneringen inte varit igång på ett par timmar.
Forskarens forskarkompis känner förbarmande och går och kokar thé till mig i en avdelning där det finns el, sen får jag sitta och vila på ett kontor där det finns el = inte sinnesjukt varmt. Sitter där ett tag, slumrar till, vaknar, måste kuta på toaletten för att spy mera, och har då känt mig lite yr och helt övertrött ett tag. Man har ju hört en del om tropiska sjukdomar, så man börjar ju undra, men det liknar nog mest en vanlig magsjuka ändå. Svenska forskaren har gett sig ut på joggrunda, och när hon kommer tillbaka beställer hon taxi åt mig så att jag kan åka hem och vila hemma.
Har ju visserligen vare sig AC eller fläkt hemma, plus att elen brukar vara borta här också ifall den är borta på skolan. Men man kan i alla fall klä sig lite svalare som svenska forskaren påpekar, och dessutom kan man ju köra skytteltrafik mellan dass och säng tänker jag själv. Vidare bubblar det på rätt friskt i magen, och jag har ju både resorb och diarrépiller där hemma. Jag åker hem.
Väl hemma förändrar jag världsgeografin och anatomin genom att med röven föda ett nytt hav. Eller tre nya hav om man ska vara helt ärlig. De bruna haven. Jag sover lite. Vaknar lite. Inser att jag inte har någon som helst mat hemma, så jag pallrar mig till lokala handelsplatsen och köper två mangos. Fem spänn. Haltar hemmåt i inte-så-stöddighet, och somnar igen.
Nu är klockan halv tre på natten. Jag har precis gått upp och ätit en mango, man måste ju få i sig energi om man inte ätit sen lunch och dessutom spytt upp lunchen. Efter mangon bajsade jag ett nytt Bruna havet, men det var mera filmjölkskonsistens nu, nästan långfil mot slutet, säkert ett gott tecken. Sen fyllde jag på med resorb och diarrépiller. Nu ligger jag i sängen under myggnätet i värmen igen. Magen bubblar, men det känns kontrollerbart, huvet har slutat att yra.
När jag yrade så kom jag på massa bra tankar, typ om hur jag skulle dö av diarré och hållas vid liv av maskiner och sen återuppstå och folk skulle tro att jag var någon ny messias, och jag skulle få komma med massa go kritik om hur nästan all religion är utnyttjad, och att i centrum av religionen är ändå människan, det är ju för människan skulle som det finns skrifter, och att om människan inte kan utvecklas med hjälp av skrifterna så har människan missat själva poängen (=kyrkans oberoende av staten och en del annat kommer i kölvattnet på det). Kommer inte ihåg prick allt jag yrade, men det var ganska kul yrning. Nu ska jag försöka sova lite mera.
fredag 21 januari 2011
20 januari 2011
Sovmorgon. Hade hört om att man kunde äta billig och god frukost på campus vid tio, så jag mötte upp forskarens pojkvän där då. Banansoppa med chipata, serveras med lime, salt och piri-piri. Apgott. Visserligen lite köttbitar i banansoppan, men det är ju bara peta ur.
Sen ner till västerländska köpcentret, eller afrikanskt är det ju, men det är så att säga ingen tvekan om var inspirationen kommer ifrån. Mlimbati City heter det i alla fall, och ärendet var att skaffa ett simkort att ha iphonen så jag kan facebooka lite hemifrån. Har en annan, lite enklare telefon, med lång batteritid och ficklampa som jag använder på dagarna. Inte lika stöldvänlig heller, typ billigaste från Clas Ohlsson som jag fick av mamma, typ billigare än vad alla här har. Men det gör nog jobbet. Man har ju lite fördomar mot sig om man är vit. Inte dåliga fördomar egentligen, men det syns ju liksom att man har tagit sig hit från en annan kontinent, och bara flygresan från en annan kontinent och hit motsvarar som minst typ en dubbel årslön för en låginkomsttagare här. Men en billig telefon är bra. Det är nämligen inte så bra att sno här. Blir man påkommen så bildas det lätt en arg mobb som slår ihjäl tjuven, så det är nog bäst för tjuvarna om dom ser till att sno saker som är värda att sno.
Vid lunch, men innan jag hunnit äta lunch, mötte jag upp med min handledare. Vi drog ut på några ställen och tog prover på jord och sediment. På det första stället var vägen avstängd, så det gick inte att åka hela vägen fram med bilen. Dom höll på med vägbygge. Och handledaren ville inte ställa bilen och gå, för även om det inte fanns nåt att sno i bilen, trodde han att nån skulle göra inbrott och rota runt för att se om det fanns något i den.
Andra stället vi tänkt på blev det inte heller. Handledaren ska åka dit själv först, med dala-dalan, och kolla runt, snacka med folk, lära känna området och så först. Därefter bestämmer han om han tror det är säkert eller ej. Är det säkert är det bara åka dit. Är det osäkert får vi, om vi tycker att området är viktigt för arbetet, ta med lite vakter dit.
På tredje stället tog vi några prover. Handledarn var mycket noga med att prata med alla som bodde och jobbade i kring där vi var. Förklara vad jag gjorde. Någon ropade och frågade varför han tog med mig och visade det där stället, mitt i ett snustorrt garageområde, med lite boningar, en torr flodbädd full av sopor. Och så en viting, som typ borde hänga på stranden och betala överpriser! Handledarn förklarade noga för alla vad vi gjorde, att jag var en masterstudent inom environmental engingeering osv. Idén är att om man undlåter att berätta för någon som undrar, kanske dom gissar, och så byggs en höna av en fjäder, och när man kommer tillbaka nästa gång har man ingen aning om vilken attityd man möter. Förklarar man inte så har man ju gissningsvis något att dölja, inte en så bra start. Berättar man gärna allt så är det ju tvärt om. Ungarna kan bli helt till sig av att se en viting, dom är så gulliga så det är inte sant och jag önskar verkligen att jag kunde alla swahilihälsningsfraser lite bättre så man kunde hälsa lite mer på dom!
På fjärde stället, en nästan industriellskalig åker på en ödetomt, med vattenpump och allt, var det lite svårare att få ta prover. Ägarn var nämligen inte där, och dom som jobbade åt honom var inte så pigga på att släppa in någon och hålla på massa utan att kolla med chefen. Men till slut fick vi ta lite prover på ett ställe.
Vid det här laget hade vi kanske suttit i bilen i två timmar, utan AC, kanske 35 grader varmt och gassande sol.
Tillbaka till skolan så var arbetsdagen slut och jag packade såsmåningom i ordning och gick hem. Köpte cashewnötter, tomater, paprika, piri-piri, en frukt som jag inte tror har något namn på svenska, men typ som lite beska gröna tomater och en mango och kokade middag på grönsakerna och sparade frukten till frukost imorrn.
Efter jag ätit upp dök kollektivet upp i spridda skurar och vi satt på verandan, eller balkongen, och pratade, drack thé, märkte att mitt nya telefonabonemang inte funkade på iphone och umgicks i den varma natten fram tills det blev ducsh-, blogg- och läggdags.
Ojojoj! (den 19 januari)
För trött för att blogga egentligen men jag gör ett snabbt försök, har ju ändå datorn och word igång.
Dagen började fett nice, mango, passion och banansallad och kaffe till frukost. Fyllde på telefonen och tog Dala-dalan ner till Mbilisi City, vilket är ett klassiskt köpcentrum i typ amerikansk tappning. Tänkte skaffa ett telefonkort till min andra telefon, men det gick inte utan leg. Det är en regel som skall ha införts i sommras, och även om jag inte vet hur så gissar jag att det är ett sorts tecken på utveckling.
Då beslöt jag mig för att försöka köpa lite kläder, behövde ett par brallor till och en skjorta skulle sitta fint. Så jag gick till marknaden och hittade till slut både skjorta och brallor som jag gillade. Prutade bort en sjättedel, och vart väl blåst som bara den på de sista 50 000 shillingena.
På det är det dags att ta sig upp mot skolan för lunch. Jag tar då fel dala-dala, är tvungen att åka tillbaka med en annan, och sen byta till en tredje sista biten. Tre avgifter istället för en. 2 kronor och femti öre åt skogen. Eller, femtioöringar finns ju inte ens längre så då förlorade jag tre kronor helt enkelt.
Efter en god lunch blir det dags för fältresa för att titta på områden igen. Den här gången tittar vi bland annat på stans nedlagda soptipp. Den ligger praktiskt nog i exakt anslutning till den stora floden som rinner genom stan, och allt vatten som läcker ut därifrån används i princip orenat för att bevattna odlingar nedströms. Eller allt vatten kanske inte går, men ni fattar. Trippen var helt sjukt givande, jag älskar att åka runt med min handledare och titta på olika ställen.
Väl tillbaka var det inte mycket att göra, jag hade ju lämnat datorn hemma och handledarn hade annat för sig. Så då mötte jag upp med min nya vän, den svenska forskarens pojkvän, och han tog mig på cykeltur. Men vilken tur sen! Först minisafari genom universitetets stora obebyggda område, som påminner lite om en park. Där såg vi apor, blåstjärtade pungapor, eller hette dom blåpungade apor, och lite olika fåglar. Plus att jag kan glädja er åt att vi såg en dam som utgjorde universitets reningsverk, så nånstans renas det i alla fall! Vidare på cykel genom stan och livsvimlet, det är verkligen ett helt fantastiskt vimmel, och till slut hamnade vi vid marknadens början, vid Morogoro Road. Där sålde dom billiga pikétröjjor, begagnat, så jag köpte tre stycken för femti spänn. Kan nog bli fler turer dit eventuellt. Begagnade var dom, vintage style!
Och sen upp för att möta upp svenska forskaren, deras norska som dom bor med, och svensktanzaniern Raul som är på besök i ett par veckor. Det åts stekta bananer med böner och piri-piri på poppisställe och sen vidare till poppiskrog där det dracks goda öl och komms överens. Sen vidare hem, på cykel, nu med cykellyse, genom den vindlande afrikanska natten. Hem till dom alltså, där hade jag min rygga och sen tog jag Bajaj upp till höjden där jag bor. Chaufförn verkade packad.
Men det är helt sjukt det finns så sjukt mycket att berätta, men det är bara glömma, går inte, basta!
Värsta dagen asså (skrivet den 18 januari 2011)
Redan långt innan lunch idag hade jag tillräckligt med kött på bena för att fylla ett helt blogginlägg. Sen fortsatte det så.
Dagen började lite skakigt i en massa olika bemärkelser. Det är ju så här. Så småningom så kom vi iväg, min handledare och jag, för att slå en kik på de platser som är aktuella att undersöka. Idén är att kika på en hel massa platser, och sen välja ut de som passar projektet bra, enligt några olika kriterier.
Det första största intrycket som slog mig var hur verkligheten tog över mig ganska totalt. Min handledare, som är tanzanian ut i fingerspetsarna, pratade en hel del om hur man måste vara försiktig med olika grejjer, typ mobiler och kameror och sånt, så att det inte blir snott, och naturligtvis berättade han om de föreligganden som gör att det finns ett examensarbete att göra här. Det finns mycket som skitar ner miljön, men i princip inga reningsverk förutom de naturliga, det vill säga stormregnen som spolar bort sopor, oljor, tungmetaller och allt annat. Då hamnar det i de lokala ”floderna”, vilka i sin tur används för bevattning av lokala odlingar, så kallat urbant jordbruk, lokalt producerat. Nu pekar en del på att innehållet av skadliga ämnen i de lokalt producerade grönsakerna överskrider vissa gränsvärden, men det är ju inga kärnobylvärden som har redovisats direkt. Och jag ska lämna er lite utanför själva exjobbet, men när man ser hur samhället handskas med utsläppen här så framstår det som helt otroligt att spenaten inte ser ut som självlysande majs!
Det mesta av skiten hamnar ju i havet iofs, väl utstpritt, ändå skadligt.
Min handledare körde runt mig i sin egen bil, bjöd på lunch, berättade om staden och om invånarna. Jag svettades. Inte så mycket som jag borde men nog fan svettades jag alltid.
Väl tillbaka på universitetet var det inte så himla mycket att göra när jag renskrivit anteckningar och kollat på foton jag tog. Så vid femtiden drog jag hem, rejält trött.
När jag åkte hem så växte det in i mig att det här examensarbetet nog kommer ha större betydelse för utvecklingen i världen än vad jag tidigare trott. Förut har jag tänkt att det bara är ett minimalt steg i rätt riktning, visserligen minimalt, om ens det, men ändå i rätt riktning. Nu kan jag tydligare placera in det i ett sammanhang och kan helt klart se hur det kan komma att ha viss substantiell betydelse. Liten visserligen, men ändå substantiell.
Väl hemma bad jag trädgårdskillen säga till hyresvärden att jag ville ha en fläkt till mitt rum. Check. Sen försökte jag lära mig lite grundswahili ur turistboken, men det stora var att jag gick till den lokala handelsplatsen på egen hand. Trädgårdskillen sa att dom bara skulle försöka blåsa en för att man var viting, men dom försökte inte ens. Istället var all råtrevliga och ashärliga. Skrattade och var glada. Shit pommes frites va nice!
När jag kom hem därefter så träffade jag på mina studerande grannar. Två tyska antropologistuderande utbytesstudenter och en ugandisk byggkonstruktionmasterstudent, alla pluggar de vid University of Dar es Salaam. Det goa var att vi har ju faktiskt sammanhållning här, prick där jag bor! Tänk att jag missade det förut! Har ju bara träffat två av dom som allra hastigast innan, men dom är ju verkligen ett svinhärligt gäng!
Så jag tänkte ge mig på att försöka koka lite bönor som jag hade handlat till normalpris, mest för att matlagningen måste ju börja nånstans. I köket kommer först ugandiska och sen en tysk, och jävlar vad trevligt det var i drygt en timme kanske! Sen pang! Så försvann strömmen. Elektriciteten alltså. Mina bönor var inte ens riktigt färdigkokta, men ugandiskan och tysken hade lagat klart sin mat. Jag bestämde mig för att äta min mat halvklar. Och vet ni vad?! När vi satt där ute på altanen i den varma mörka kvällen utan el men med några tyska oljelampor vart det fan ännu trevligare. Då kom visserligen tyskan dit vilket så klart egentligen är trevligt men stackarn verkade helt förkrossad av nån tysk anledning, även om det var svårt att se om hon var ledsen, det var ju alldeles mörkt. Jag klev ju på i vanlig ordning och ställde fel frågor och sånt, ja, ni känner ju mig. Sen kom ljuset tillbaka. Och med det så kan man väl säga att jag fick tre nya vänner. Dom bjöd på bröd, deutche-style och ugandan-style. Jag tyckte ugandabrödet vann, men det gjorde det nog också. Dom såg till att jag fick nyckel till porten mot gatan, som fungerade. Berättade lite om hur man kan ta sig till stan på ett rätt smidigt sätt. Berättade att dom är så sjukt trötta på hyresvärden att dom hemskt gärna vill flytta. I sånnafall vill jag nog flytta med om jag får. Nu vill jag ju liksom inte bli ”själv” här igen.
Yes well. Den här dagen var så överväldigande att jag tror bloggen kokade över av nonsens. Imorrn, då jävlar!
torsdag 20 januari 2011
Första dan på jobbet
Så idag var alltså första dagen av den praktiska delen av exjobbet. Inget blev gjort. Men det var en stor dag ändå eftersom det var första dagen som jag träffade min lokale handledare. Jag har en på KTH också. Vi kom överens om att vi skulle börja imorgon, med att åka runt i Dar es Salaam och titta på vilka platser som kan vara lämpliga att ta prover på.
Sen åt vi lunch med forskare, hennes pojkvän och tre gäster sfrån Sverige som dom har haft här ett tag men som åker hem ikväll. Det är så det är, man åker runt hela eller halva jorden för att lära känna nya svenskar. Alternativet är att åka runt hela eller halva Sverige och lära känna nytt folk från Falun.
Sen efter lunchen satt jag på Stalins kontor i några timmar och väntade på att något skulle hända. Läste en forskarartikel, bläddrade lite i en bok. När inget hade hänt och jag började somna av ansträngning fick jag ledigt. Då blev jag pigg och fick lite internetuppkoppling. La upp en massa bloggavsnitt.
Sen bestämde jag mig för att det var dags att känna lite på stan på egen hand. Eller stan och stan, det här är ju en bit utanför själva Dar es Salaam centrum. Men eftersom jag är lite av en social ensamvarg så måste jag på nåt sätt gå på stan själv för att riktigt veta om jag klarar av det själv. Utan swahili, dålig på att pruta, sönderbränd av solen och med solkräm över hela halsen. Det gick bra, brände bara 20.000 shilling, 100 spänn, och blev nog bara lite småblåst på det dyraste. Men man ska ju egentligen inte bli ens småblåst, det enda det bidrar till i långa loppet är att förstärka vita och turister som blåsta idioter och pengamaskiner med pengaförakt. Vilket faktiskt inte är riktigt sant, generellt sett alltså.
Sen blev jag bjuden på avskedsmiddag hos forskaren och hennes pojkvän för deras vänner. Hemma hos dom. Forskaren och pojkvännen alltså. Och nu är jag hemma. Imorrn ska jag försöka komma ihåg allt jag borde tagit med mig idag till Stalin.
Förresten, märkte ni att att varje stycke i detta bloggavsnitt, utom det första och detta, började med ordet 'sen'? Det blir så när man inte skriver om reflektioner. Men jag ska skriva reflektioner också, om daladalan och om fördelar med gammeldagsa telefoner. Men jag ska skriva reflektionerna sen.
Sen åt vi lunch med forskare, hennes pojkvän och tre gäster sfrån Sverige som dom har haft här ett tag men som åker hem ikväll. Det är så det är, man åker runt hela eller halva jorden för att lära känna nya svenskar. Alternativet är att åka runt hela eller halva Sverige och lära känna nytt folk från Falun.
Sen efter lunchen satt jag på Stalins kontor i några timmar och väntade på att något skulle hända. Läste en forskarartikel, bläddrade lite i en bok. När inget hade hänt och jag började somna av ansträngning fick jag ledigt. Då blev jag pigg och fick lite internetuppkoppling. La upp en massa bloggavsnitt.
Sen bestämde jag mig för att det var dags att känna lite på stan på egen hand. Eller stan och stan, det här är ju en bit utanför själva Dar es Salaam centrum. Men eftersom jag är lite av en social ensamvarg så måste jag på nåt sätt gå på stan själv för att riktigt veta om jag klarar av det själv. Utan swahili, dålig på att pruta, sönderbränd av solen och med solkräm över hela halsen. Det gick bra, brände bara 20.000 shilling, 100 spänn, och blev nog bara lite småblåst på det dyraste. Men man ska ju egentligen inte bli ens småblåst, det enda det bidrar till i långa loppet är att förstärka vita och turister som blåsta idioter och pengamaskiner med pengaförakt. Vilket faktiskt inte är riktigt sant, generellt sett alltså.
Sen blev jag bjuden på avskedsmiddag hos forskaren och hennes pojkvän för deras vänner. Hemma hos dom. Forskaren och pojkvännen alltså. Och nu är jag hemma. Imorrn ska jag försöka komma ihåg allt jag borde tagit med mig idag till Stalin.
Förresten, märkte ni att att varje stycke i detta bloggavsnitt, utom det första och detta, började med ordet 'sen'? Det blir så när man inte skriver om reflektioner. Men jag ska skriva reflektioner också, om daladalan och om fördelar med gammeldagsa telefoner. Men jag ska skriva reflektionerna sen.
Location:KK
måndag 17 januari 2011
Paradis och sänghimmel
Dan började med att jag betalade hyran för en månad, 180 US$, och skulle ta daladalan ner till Mwenge. Men när jag stod där och väntade så kome en gubbe körandes tillsammans med sin hustru, och undrade vart jag skulle. Jag sa vart jag skulle och han sa "hoppa in". Tio minuter senare stod jag vid Oil Com i Mwenge. Generalisera ska man ju inte göra, men gör man det ändå skulle man nog säga att Tanzanierna är världens mest gästvänliga folk.
Där vi Oil Com mötte jag forskaren, och vi väntade på henne kompis systerbarn som skulle följa med oss och bada. Men dom kom inte. Vi blev oroliga, men efter några om och några men visade det sig att som inte hade åkt hemifrån ännu. Så då drog vi till stranden.
Först fick jag stå rätt länge i daladalan, och fick lite ont i nacken av att böja huvvet hela tiden, men sen fick jag sitta sista biten. Fram tillochmed, för att jag var mzongo, - europé. Gästvänligt, som sagt.
Stranden vi åkte till låg på ett lyxhotell. Själva stranden verkade vara offentlig, men låg man på lyxhotellet så kunde man lämna grejjerna medans man badade. Vi hade köpt med lite mat och frukt, och köpte lite kaffe och badade och hade det som i himmelen i några timmar.
På vägen hem köpte vi lite mer mat, mest till mig som inte hade någon hemma, och så gick vi förbi forskarens kompis som höll på att fläta håret hos en hårfläterska. Att fläta håret verkar vare en institution här.
När jag betalade hyran sa hyresvärdinnan att det nog var klokt att använda myggnät, vilket jag inte hade gjort eftersom alla fönster har nät för sig. Så nu ligger jag här och är trött med en uppochnedvänd strut av nät över huvet. Det känns lite som jag inbillar mig att en sänghimmel måste kännas.
Stranden
Där vi köpte mat och juice (var tvungen att ta bort bilden, för dålig uppkoppling)
Hårflätastället. (samma här, med bilden)
Där vi Oil Com mötte jag forskaren, och vi väntade på henne kompis systerbarn som skulle följa med oss och bada. Men dom kom inte. Vi blev oroliga, men efter några om och några men visade det sig att som inte hade åkt hemifrån ännu. Så då drog vi till stranden.
Först fick jag stå rätt länge i daladalan, och fick lite ont i nacken av att böja huvvet hela tiden, men sen fick jag sitta sista biten. Fram tillochmed, för att jag var mzongo, - europé. Gästvänligt, som sagt.
Stranden vi åkte till låg på ett lyxhotell. Själva stranden verkade vara offentlig, men låg man på lyxhotellet så kunde man lämna grejjerna medans man badade. Vi hade köpt med lite mat och frukt, och köpte lite kaffe och badade och hade det som i himmelen i några timmar.
På vägen hem köpte vi lite mer mat, mest till mig som inte hade någon hemma, och så gick vi förbi forskarens kompis som höll på att fläta håret hos en hårfläterska. Att fläta håret verkar vare en institution här.
När jag betalade hyran sa hyresvärdinnan att det nog var klokt att använda myggnät, vilket jag inte hade gjort eftersom alla fönster har nät för sig. Så nu ligger jag här och är trött med en uppochnedvänd strut av nät över huvet. Det känns lite som jag inbillar mig att en sänghimmel måste kännas.
Stranden
Där vi köpte mat och juice (var tvungen att ta bort bilden, för dålig uppkoppling)
Hårflätastället. (samma här, med bilden)
Location:Makongo Juu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)