Nu sitter jag här mitt i natten igen och äter Cloetildas Chipsi Maiai. Sen igår vet jag ju hur man får tag på mat när allt är stängt. Men resten har jag lärt mig idag.
Första halvan av förmiddagen spenderades på kontoret där jag läste en riktigt intressant forskingsartikel om tungmetaller i jord bredvid gruvor utanför Madrid. En artikel som i sin enkelhet ändå spädde på hoppet för mänskligheten. Sen mötte jag upp med Urugay hemma hos honom. Tidernas skönaste snubbe, ni skulle gilla honom.Kommer inte ihåg exakt vad nu, men det är alltid en miljon projekt som ska fixas, så vi fixade dom och gav oss ut på cykelköparmission. Cykel är ju the shit om man ska ta sig runt på egen hand.
Bingo direkt. Svårprutat ställe, ägt av en japan, men det fina i prutandet den här gången var att jag kände mig bekväm med det. Jag vet att han helt enkelt inte kunde sänka sig något längre. Pröjsa cirka 450 kronor för en fullt funktionerande nästan ny japanimorterad cykel. Med cykelkorg. Jalla jalla, det låter enkelt men det var mycket snack och hit och dit och meckande med olika hojjar innan vi gav oss iväg så att jag kunde ta ut pengar.
Sen skulle vi tillbaka så jag kunde köpa ett till lås. Det var överenskommet så för att killen som jobbade där skulle kunna slänga med ett par pedaler utan att chefen såg, och för att jag ändå skulle köpa ett lås. Så vi drog tillbaka efter lunch och fixade det.
Sen drog vi iväg. Dar es Salaam, mellanstora turen, by bike. Det var inte så varmt idag, 30 grader ungefär, och nåt moln ibland. Vi cyklade. Dammiga vägar, tutante bilar, svettande människor, gassande sol, glada tillrop, mzongo mzongo! (Viting! men vänligt), blåsigt som in i helvete, sand i ögonen, havssalt i huden, dieseloljadimma i lungorna, människor över allt, stora vägar, små vägar, gränder, utsikt över stan, omgärdade av murar, asfaltsväg, vägar av damm, järnvägar, på vägen, inte på vägen, på vägen nånstans, inte på väg nånstans, inte så många pauser men iallafall några.
Paus nummer ett. Vi råkade åka förbi där jag ska ta mina jordprover, var tvungen att visa urugay.
Paus nummer två. Specialdrickställe. Tre farbröder som försörjer sig på att tillverka och sälja nypressad sockerrörsdricka, två pressar - en häller upp och tar betalt. 1,50 kronor glaset. Så innihelvet gott. Vi drack två glas var. Dom lägger i lite lime och ingerfära i sockerrören när dom pressar dom. Kan ni insé hur läskande det blir?
Paus nummer tre. Jag måste ringa min handledare och smörja in mig i solkräm, så vi stannar under ett träd i en liten radda av träd längs vägen. Där sitter redan ett gäng, han närmast hälsar glatt, vi börjar snacka, han går på. Han undrar om vi tror på "True Love", -"Jajjamen" svarar jag, fasst på engelska. Han har tappat tron. Jag ska precis till att peppa honom litegrann då han ur sitt resonemang om hur han brukar sjunga om sin flickvän helt enkelt sliter fram själva sången och börjar sjunga rakt ut. "Babygull, baby gull, ohhh ohhh, baby gull, babygull, oohh, ohhh ...(repeterar sjukt många gånger, kanske slänger in nåt love you eller nåt, men sen kommer det roligaste av allt)... baby gull, oh like the sunrise, ohhh (sjukt känslig röst här, hans polare garvar hysteriskt åt honom) oh like a dolphin in the ocean baby gull". Sen är han så sjukt stokad på sitt rimm. Okej, jag minns inte allt, han kanske rimmade ocean med nåt, men det han var riktigt stokad på var ju lätt själva formuleringen dolphin in the ocean. Jävligt värd enligt honom. Han hade snygga skjorts i masai-tyg. Hans polare garvade fortfarande åt honom, lite mer folk hade samlats (mzongos är ibland lite av en attraktion i sig, iallafall om dom är vänliga och kommer på cykel), vi tackade för oss och drog. Lämnade deras garvande och löftet om att återkomma imorgon efter oss, man gör ju alltid det. Alltså inte återkommer, det gör man aldrig. Urugay hade lagt märke till att killen som sjöng slukade honom stint med blicken under hela serenaden.
Paus nummer tre. På en bro. Utsikt över räls och tåg och bort litegrann mot hamnen. Ett servicelok håller sakta på att placera om sig. Ett par masaier går över bangården. Säkert världens största skepp verkar ligga stadigt i hamnen. Bron halvt skakar halvt vibrerar av bilarna som åker över den.
Paus nummer tre. Längs strandvägen, Ocean Road. Vi stannar och köper kokosnötter som vi sörplar i oss. Köper en till för köttets skull. Eller det är väl mer dom som lurar på oss en till, vi ville mest ha köttet i dom vi druckit upp redan. Sen försökte han få urugay att betala överpris. Stor chans.
Sen tog vi inga riktiga mer pauser. Vi stannade som hastigast till och tog lite foton. På fladdermöss i ett träd längs en väg. Några på de indiskmuslimska husen i de indiskmuslimska kvarteren. Köpte en ananas och två mangos när vi började närma oss hemma hos Urugay, hans flickvän den svenska forskaren och norskan dom bor med. Spola rent hojjarna från sand, damm och salt. Klyfta ananasen och lägga in den i frysen. Duscha (sjukt skönt). Den svenska forskaren och norskan kommer hem. Dom trodde eventuellt att dom skulle bli utkastade från sitt supersupersweeta boende sista januari, men det är lugnt, dom kan stanna. Ananasen är nästan slut. Urugay vill dra på bio. Vi åker och ser Tron 3D. Ungefär lika kul som att titta på någon som spelar TV-spel. Men avslutningscenen får mig på något sätt att uppskatta världen vi lever i med all sin komplexitet för att den är så sjukt vacker. Det gjorde den sevärd faktiskt, en rätt kass scen mot slutet. Beror nog mer på mig än något annat.
Vi kommer ut från bion för sent. Jag skulle ju ha handlat mat, lite skorpor eller nåt torrt att ha hemma ifall man blir sjuk igen, men allt är stängt. Mangosarna vi köpte var ju till mig, men jag glömde dom när vi drog på bio och pallade såklart inte att åka förbi och hämta dom. Vi cyklar hem. Precis innan Urugay ska vika av hem mot sig, vilket är rätt nära där bion ligger, visar han mig ett ställe där det eventuellt kan vara öppet. Och tro på fan, dom håller precis på att börja stänga. Vill först inte vika ner en planka för att sälja mig en mango, men sträcker sig efter en ändå. När jag vill ha två mangos blir han lite mildare, fäller ner plankan och väljer ut en bra mango nummer två. Jag vill ha två bananer också.
Jag tackar Urugay, som innan han far berättar vilken väg jag kan cykla hem för att slippa alla backar. Jag ger mig iväg i mörkret. Cykellampan hjälper verkligen mycket, men inte så mycket som man hade kunnat önska. Jag cycklar runt i natten i utkanten av Dar es Salaam, det är becksvart, nästan alla har gått och lagt sig, jag möter inte en endaste bil på hela vägen, och den del av vägen som man kan ta för att slippa uppförsbackar möter jag överhuvudtaget ingen alls. Tills jag kommer med en korsning med en liten bar. Ingen bar med öl, utan den har en TV inne i den tre kvadratmeter stora butiken, och några anordningar för att sitta utanför och titta på fotboll och dricks läsk, som nyttjas av några glada gäster. Min gissning hade varit att en mzongo den tiden på dygnet hade varit anmärkningsvärt, och en på cykel än mer så. Men en ensam på cykel som kommer fram och frågar efter vägen, som alltså helt uppenbarligen är vilse mitt i natten mitt i ingenstans, det tror jag faktiskt inte att dom tyckte var mycket mer anmärkningsvärt än det förstnämnda. Fasst själv så kände jag mig som värsta jävla Livingstone som cyklade runt utan en aning i Afrika. Hur fan måste inte då Livingstone ha kännt sig när han irrade runt? Jag måste nog läsa hans självbiografi om han skrev nån. Efter lite glad vägvisning och en vild gissning börjar jag känna igen mig, och på ett vips är jag framme hos Cloettilde och hennes pommesfritesomellet, som som tur vad inte stängde så tidigt som jag befarader. Kom ju en halvtimme senare idag.
Reflektioner. När vi kom ut från bion så har dom lite vakter där. Vakterna skulle vakta våra hojjar sa dom. När vi kom ut ville dom ha betalt för det. Jag gav dom inget. Visserligen var det privata vakter, men mutor är ändå mot mina principer. När vi åkte ut därifrån hörde jag honom mummla något om plånbok och nästa gång och hit och dit, jag tolkade det som ett hot. Vakten sparkade på nån flaska och skrek något, det kändes lite hotfullt och jag snabbade mig att trampa ifatt Uruguay. Han berättade att vakterna hade fifflat med låset. Försökt att sno cyklarna alltså.
Det var med den olustig känslan jag påbörjade min okända cykeltur hem i natten. Olusten försvann direkt jag hade frågat om vägen i TV-fotbollsbaren.
Mer reflektioner. Cykellåset jag köpte la jag längst ner i cykelkorgen, tillsammans med tramporna och en tom PET-flaska under min ryggsäck. Vid paus nummer ett var cykellåset borta. När jag köpte mangorsarna och bananerna, på vägen hem, la jag allt i korgen. När jag tittade i korgen hos Cloettilde var bananerna borta. Då ska man veta att det är allmänt accepterarat här att Voodoo-präster brukar förvandla papperslappar till pengasedlar och betala med, och när man tittar nästa gång är sedeln borta, eller förvandlad till en papperslapp igen. Jag har bestämt mig för att ta med min cykelkorg hem till stockholm och montera på min cykel där. Den kommer passa bra i färgen och alla kommer bli jätteimpade när jag åker omkring med en äkta japanimporterad afrikansk voodoocykelkorg.
Nu är det sjukt sent och imorrn ska jag upp sjukt tidigt. Livet börjar få fart!
Liten uppdatering. Efter allt ovan var skrivet var jag ju även tvungen att bädda sängen, ducha och skita, varav jag började med det sistnämnda för att det så att säga tryckte på. Med lättnad i hela kroppen men framför allt där bak klämmer jag till och klämmer min första kabel på nästan en vecka. Intresserad som man är kikar jag ner och pannlampan jag fick av mor i julklapp får mig att hoppa till av förvåning på min porslinstron när jag ser vad jag åstadkommit. Där ligger ju minsann ett helt berg! Det är helt sjukt! Det är säkert en liter bajs bara ovanpå ytan, och ni vet ju vad som säger om isberg! Jag är tvungen att interimspola bara för att jag inte kan hålla mig tills jag är helt klar med att se om systemet klarar av denna extraordinära belastning. Som tur är är det felkonstruerat till min fördel och efter bara två spolningar har det mesta runnit iväg.
Nu är det bara duschen och sängen kvar, och en sista spolning förstås. Det ska bli skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.