sjuuukt, (torsdagen den 27 januar)

13 minuter tog det att cykla till skolan. Från dörr till dörr. Då var jag visserligen rätt svettig när jag kom fram. Men värt var det som faen.

Men handledarn var inte där. Så jag läste en artikel som jag skulle läsa så kom han sen. Men han var tvungen att dra igen rätt snart, och jag blev ensam på kontoret rätt länge med den rätt tråkiga artikeln. Vi skulle ha dragit ut i fält redan vid halvåtta imorse, men det var inte riktigt handledarns dag i dag. Punka, måste skatta bilen, plus hur mycket som helst annat också.

Men vid tolvtiden kom vi iväg. Vi glömde lillspade att ta prov med, men jag ville absolut inte återvända genom alla bilköer, så jag propsade på att vi måste hitta nåt annat att köpa som gick lite bra. Till slut köpte vi en slev som man rör om ris med. Den blev bra. I trä, perfekt.

På första stället vi åkte, det är en gammal nedlagd soptipp bredvid en flodfåra, gick det hur bra som helst. När vi stannade bilen och jag öppnade dörren så jag att det var en råtta i karrossen. Den hade smitit in precis framför dörren, mellan plåten som är fin utåt och plåten som innesluter motorrummet. Hur överlever han där i den värmen undrade min handledare och så gick vi till flodfåran.

Det är ju torrperiod nu, så det är inte så mycket vatten i fåran, men flodfåran lever ju ändå. Vi snackade med lite folk, tittade på lite sopor, växter och jordar. Och skred till verket. På tillbakavägen gick vi på soptippsidan av flodfåran. På andra sidan ligger bostadshus. Tänk vad det ska ha luktat illa och väsnats från soptippen när den var öppen sa handledarn. På vägen mellan husen och flodfåran hade ett gäng små ungar samlats. Dom blev helt galna av att se en mzongo. Skrek och hoppades och fäktade med armarna i säkert tjugo minuter, minst. Det roligas dom skrek var när dom skulle fråga vad jag hette, på engelska och skrek säkert hundra gånger samanlagt "What's my name?". Sjukt kul. På ett ställel tog vi ett jordprov där läckaget från den gamla tippen rinner ut i flodfåran. Det ser rätt udda ut för en miljöingenjör, att läckaget rinner rakt ut i flodfåran. Vadå läckage, kanske ni tänker, det var ju torrperiod! Jo, men när gamla sopor ruttnar så utsöndras det vätska. Typ som när mat ruttnar, till slut så blir det blött där frukten står.

Nästa ställe var sjukt. Det är där vi har tagit mest prover förut, men nu ville vi komma ner lite i floddalen och se hur det såg ut samt ta lite andra prover. Handledarn hade avtalat men en som jobbade med att bygga ett hus där att han skulle visa oss runt lite, speciellt ville vi se odlingar intill flodbädden. Vi gick iväg. Det är ju svårt att förklara det här, men man får liksom gå igenom någon gränd trots att man är precis vid floden, och där man man möta tjugofem getter som kommer gående för att skifta betesmark eller nåt. På ett ställe var det ett väldigt liv i vattnet, i en gammal soppåse i vattnet. Livet i påsen lyckades till slut trassla sig ut och det var en ca 2 dm lång svart ödla med orangea prickar på. Skitcoolt!

När vi gick och tittade lite på odlingen, tog prover och snackade med folk ser jag i sidan på ögat något som jag inte tror är sant. Men det var det. En snubbe klättrar på två röda längst upp till nötterna i en kokospalm som är cirka sju eller åtta meter hög. Det går så sjukt snabbt, som om han kutade uppför en slutning, på en palm som inte har en endaste gre nånstans utan bara lite nötter och blad längst upp.

Tillbaka på kontoret är vi trötta. Klockan är efter sex och vi har varit i solen nästan konstant sen lunch. Jag drar ner till den afrikanska Västerländska stormarknade tillsammans med forskare. Eller galleria får man kalla det. Man känner igen sig, men det är ändå detaljer som skiljer sig. När man ska handla i matvarubutiken, Willys typ, får man inte ta med ryggan in, den får man hänga i en extern men bevakad garderob. Och när man går ut måste man ha kvitto på det man har betalt, och sen stämplar dom kvittot så att man inte kan använda det igen.

Sen cyklar jag hem. Köper en ananas, en mango och en banan i fruktståndet bredvid huset. Frågar om jag får fota killen i sitt fruktsånt, typisk svensk idyll, men han vill inte bli fotad. Och vi känner varandra vid det här laget. Så är det.

När jagkommer hem sitter polarna i uteplatsgruppen på balkongen och snackar. Jag sätter mig där också. Äter min ananas till middag. Hela. Det skär i munnen som om jag hade ätit rakblad på slutet. Värre blir det i duchen, då sved det som om jag hade hällt i sprit och tänt på. Ja, vad gör man inte för lite dynamik i vardagen