Redan långt innan lunch idag hade jag tillräckligt med kött på bena för att fylla ett helt blogginlägg. Sen fortsatte det så.
Dagen började lite skakigt i en massa olika bemärkelser. Det är ju så här. Så småningom så kom vi iväg, min handledare och jag, för att slå en kik på de platser som är aktuella att undersöka. Idén är att kika på en hel massa platser, och sen välja ut de som passar projektet bra, enligt några olika kriterier.
Det första största intrycket som slog mig var hur verkligheten tog över mig ganska totalt. Min handledare, som är tanzanian ut i fingerspetsarna, pratade en hel del om hur man måste vara försiktig med olika grejjer, typ mobiler och kameror och sånt, så att det inte blir snott, och naturligtvis berättade han om de föreligganden som gör att det finns ett examensarbete att göra här. Det finns mycket som skitar ner miljön, men i princip inga reningsverk förutom de naturliga, det vill säga stormregnen som spolar bort sopor, oljor, tungmetaller och allt annat. Då hamnar det i de lokala ”floderna”, vilka i sin tur används för bevattning av lokala odlingar, så kallat urbant jordbruk, lokalt producerat. Nu pekar en del på att innehållet av skadliga ämnen i de lokalt producerade grönsakerna överskrider vissa gränsvärden, men det är ju inga kärnobylvärden som har redovisats direkt. Och jag ska lämna er lite utanför själva exjobbet, men när man ser hur samhället handskas med utsläppen här så framstår det som helt otroligt att spenaten inte ser ut som självlysande majs!
Det mesta av skiten hamnar ju i havet iofs, väl utstpritt, ändå skadligt.
Min handledare körde runt mig i sin egen bil, bjöd på lunch, berättade om staden och om invånarna. Jag svettades. Inte så mycket som jag borde men nog fan svettades jag alltid.
Väl tillbaka på universitetet var det inte så himla mycket att göra när jag renskrivit anteckningar och kollat på foton jag tog. Så vid femtiden drog jag hem, rejält trött.
När jag åkte hem så växte det in i mig att det här examensarbetet nog kommer ha större betydelse för utvecklingen i världen än vad jag tidigare trott. Förut har jag tänkt att det bara är ett minimalt steg i rätt riktning, visserligen minimalt, om ens det, men ändå i rätt riktning. Nu kan jag tydligare placera in det i ett sammanhang och kan helt klart se hur det kan komma att ha viss substantiell betydelse. Liten visserligen, men ändå substantiell.
Väl hemma bad jag trädgårdskillen säga till hyresvärden att jag ville ha en fläkt till mitt rum. Check. Sen försökte jag lära mig lite grundswahili ur turistboken, men det stora var att jag gick till den lokala handelsplatsen på egen hand. Trädgårdskillen sa att dom bara skulle försöka blåsa en för att man var viting, men dom försökte inte ens. Istället var all råtrevliga och ashärliga. Skrattade och var glada. Shit pommes frites va nice!
När jag kom hem därefter så träffade jag på mina studerande grannar. Två tyska antropologistuderande utbytesstudenter och en ugandisk byggkonstruktionmasterstudent, alla pluggar de vid University of Dar es Salaam. Det goa var att vi har ju faktiskt sammanhållning här, prick där jag bor! Tänk att jag missade det förut! Har ju bara träffat två av dom som allra hastigast innan, men dom är ju verkligen ett svinhärligt gäng!
Så jag tänkte ge mig på att försöka koka lite bönor som jag hade handlat till normalpris, mest för att matlagningen måste ju börja nånstans. I köket kommer först ugandiska och sen en tysk, och jävlar vad trevligt det var i drygt en timme kanske! Sen pang! Så försvann strömmen. Elektriciteten alltså. Mina bönor var inte ens riktigt färdigkokta, men ugandiskan och tysken hade lagat klart sin mat. Jag bestämde mig för att äta min mat halvklar. Och vet ni vad?! När vi satt där ute på altanen i den varma mörka kvällen utan el men med några tyska oljelampor vart det fan ännu trevligare. Då kom visserligen tyskan dit vilket så klart egentligen är trevligt men stackarn verkade helt förkrossad av nån tysk anledning, även om det var svårt att se om hon var ledsen, det var ju alldeles mörkt. Jag klev ju på i vanlig ordning och ställde fel frågor och sånt, ja, ni känner ju mig. Sen kom ljuset tillbaka. Och med det så kan man väl säga att jag fick tre nya vänner. Dom bjöd på bröd, deutche-style och ugandan-style. Jag tyckte ugandabrödet vann, men det gjorde det nog också. Dom såg till att jag fick nyckel till porten mot gatan, som fungerade. Berättade lite om hur man kan ta sig till stan på ett rätt smidigt sätt. Berättade att dom är så sjukt trötta på hyresvärden att dom hemskt gärna vill flytta. I sånnafall vill jag nog flytta med om jag får. Nu vill jag ju liksom inte bli ”själv” här igen.
Yes well. Den här dagen var så överväldigande att jag tror bloggen kokade över av nonsens. Imorrn, då jävlar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.