24, på kvällen

Direkt efter jag skrev förra inlägget gick jag och la mig igen, och sov sex timmar flat out. Det alltså efter en hel natts sömn. Inatt var tredje natten i rad med diarré, och ikväll började jag rapa på samma sätt som igårkväll, så nu tar jag diarrépiller förebyggande. Tror på det.

Efter att jag vaknade lyckade jag faktiskt få igång min iphone. Jag skaffade ju vodacom abonnemang till den just för att jag skulle få igång internet, men lyckades inte. Nu försvann strömmen förresten. Men när jag vaknade och hade prick ingenting för mig så tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka igen. Oj, nu kom strömmen tillbaka, måste vart nåt fel bara. Och iallafall så funkade internet på den nu. Dessvärre så kunde jag inte använda den som internetmodem till datorn som jag hade tänk mig. Typiskt!

Typiskt var ju också att när man har bestämt sig för att bara ligga hämta och försöka bli frisk en hel dag, trots att man bara är sjuk om natten, så kommer man på att man inte har någon som helst mat hemma, och alltså måste ge sig ut i den grillande solen ändå. Jag var nog inte så tydlig med det förut, men huden känns som ett ruttnande exo-skellet, så mycket brände jag mig i solen igår. Eller i skuggan, det enda jag var i solen var när jag väntade på bussen, och det måste ha varit då jag brände mig. Hursomhelst så hade jag byggt upp en slags olusta för att gå ut och köpa mat. Ville ju bara ligga hemma och bli frisk, trots att jag var frisk. Men den känslan ändrade sig så fort jag kom utanför dörren. Folk är så glada och vänliga här så det är ett sant nöjje att bara gå och handla vatten. Till lunch fick det bli cashew nötter och coca-cola. Coca-cola är ju egentligen kanske ingen riktig lunch, men mamma säger att avslagen cola är bra för magen. Sen har ju jag alltid varit lite emot coca-cola, mycket talar för att dom tar arbetarnas rättigheter som ett skämt, och det är ju bara onyttigt dessutom, men här i dar es salaam har den känslan kommit lite på skam. Vet iofs inget om arbetarnas rättigheter här, men jag ser ju att många människor försörjer sig på att sälja cola, och att det är något som alla kan personifiera sig med och att det skapar något av en gemensam identitét. Det där med gemensam identitét är väl rätt så diskutabelt om det är något positivt förståss, iallafall när det kommer från ett varumärke, men jag lutar ändå åt att det är något som drar samhället i en positiv riktning, och jag ska fortsätta tänka på det lite i fortsättningen när jag är här. Typiskt exempel på något som man inte hade kunnat sitta hemma i sverige och teoretisers i kring.

Coca-cola kommer i fräsha glasflaskor som känns lyxiga, och man köper inte flaskan utan bara innehållet. Dom flesta dricker alltså sina cola framför butiken. Ja, butiken består ju alltså av en liten bod på kanske fyra-fem kvadratmeter med en bänk och ibland en viktvåg längst fram. Så lämnar man tillbaka flaskan när man har druckit klart. Men jag skulle ju hem med min flaska, så snubben i butiken såg orolig ut, men jag lovade att lämna tillbaka den senast imorgon. Han bad mig också hälsa till den ena tyska tjejjen, och till den tyska killen att han skulle lämna tillbaka sina flaskor. Till tyska tjejjen skulle jag bara hälsa från honom alltså, som att säga hej, inget mer. Inga missförstånd här.

Killen som sålde frukt hade därmot lämnat sitt ställe vind för våg, så för att köpa frukt fick jag gå tillbaka senare, och kunde då även returnera min högt värderade cola-flaska.Flaskan måste nog kosta lika mycket som innehållet, minst.Man får en cola för 500 shilling. Utan flaska.

Middagen bestod i två morötter som knaprades. Riktigt goda, som i sverige fast sötare. Samt en banan- och cashwenötsallad. Sen dök tyskarna upp, och såsmåningom även tjejjen från Uganda, så då blev det riktigt gött verandahäng på middagsbalkongen. Där försökte tyskan försöka låna ut sitt internetdongel till mig. Funkade sådär, jag lyckade med mycket möda till slut få upp två blogginlägg. Av fyra möjliga.

Och nu har det äntligen blivit dags för lite vardagsberättande och reflektioner!

Jag bor alltså i Makongo Juu. Det ligger en bit utanför stagen, och Juu betyden höjd så står man på rätt ställe och tittar åt rätt håll kan man se havet en bit bort. Vi är lite norr om staden, nord-nord-väst typ. Jag bor i ett hus där jag hyr ett rum med dusch, handfat och toalett och så finns det ett kök per tre rum, egentligen. Men det är några till boenden på gården, och jag tror dom använder samma kök. I huset där jag bor så bor även två tanzanier som jag inte har sett, tror jag, plus en tjej från uganda som pluggar sin master här, och två tyskar. På gården på trädgårdsmästaren, som även är något av en vaktmästare, samt en snubbe till med sin fru, fasst han har jag inte fattat vad han gör. Gården omgärdas av en ganska hög mur som har massa vassa spetsar upptilll för att hålla banditer borta, och på nätterna så sitter en nattväktare och fem arga hundar och håller oss säkra. Inte för att det verkar vara särskilt farligt här, met det är nog många som antar att man som viting har en massa grejjer värda att sno. Egentligen så har vi inga vakthundar tror jag, jag tror det är grannen som har dom. Men tomterna är öppnas sinsemellan så det är typ samma sak.

Huset ligger bredvid ett litet samhälle som heter KK, som står för Catholic Church eller nåt, fasst dom stavar lite som det passar här. KK är väl inte så mycket till samhälle egentligen, men där ligger ett fruktsånd, ett apotek, några butiker, en bar med biljardbord och lite andra sådana grejjor. Förutom Baren med biljardbordet är inget av ställena större än kanske fyra kvadratmeter.Genom samhället går en väg. Det är en dammig knölig och dåligt om ens över huvudtaget underhållen grus/jordväg, vilket är lite bra för nu går det inte att åka så snabbt på den. Hade det gått så hade nog flera om dagen dött

(när jag lägger upp det här så ser jag att jag mer eller mindre somnade ifrån bloggandet, så jag har ingen riktig koll på kvalitén)