kokos o kossor (söndagen 23 januari)

Nu djävlar ska det gå undan

Om jag inte skriver snabbt på bloggen nu så kommer jag avlida och dö, då blir det inget mer bloggande sen. Så trött är jag. Hoppas ni är beredda på snabba tag.

Klockan ringde klockan åtta, då hade jag varit vaken i tre minuter. In och bajsa diarré igen. Och igen. Äta frukost, vattenmelon och cashewnötter, plocka ihop dagstillbehören och ge sig ut för att ta dala-dalan. Den kom inte, den kom inte och den kom inte. När den till slut inte kom började jag gå mot ändstationen istället, typ en halv kilometer längre bort på höjden. Tänkte att får jag stå så här länge och vänta här, då lär det ju hinna bli helt fullt med folk på ändstationen. Och mycket riktigt, hinner gå typ 100 meter innan jag möter en sprängfylld dala-dala. Jag tror faktiskt att dom flesta i Sverige inte har sett en riktigt full liten buss, i sånna fall bara på TV. Så en överfull TV-buss vinkar undan mig med tecknet det är fullt, och åker förbi i full sula med tre pers hängande ut genom dörren. Undrar hur det gick vit typ fjärde stoppen när en pers näst längst bak ska ut? Blir alltid strul då.

Fortsätter till ändstationen och tänker att dala-dala blir det ju ingen (den som åkte ner hade jag sett åka upp, så jag visste att det var tomt där uppe), men tänkte att taxi eller bajaj kanske man kan hitta där. Picki-picke känns för osäkert tycker jag. Dom kör som dårar. Men det är helt tomt vi ändstationen, förutom på folk förstås. Sånna finns det en miljon eller nåt. Trettiofem pers iallafall, i runda slängar. Som tur är kommer en dala-dala inom inte så lång tid. Den är sprängfull av folk som hoppat på på vägen upp för att få plats på vägen ner, så det är kört. Det är dessutom en liten en, så får man stå blir man helt krökt i ryggen för hela dan och tre dar till sen. Men den är för packad så det är ändå bara glömma.

Men nästan samtidigt kommer en stor dala-dala, och trots att jag inte tränger mig nämnvärt, och tillochmed låter en dam och en äldre herre gå på före, så får jag en bra sittplats på skuggsidan.

En knapp timmer försenad kommer jag till Mwenge. Enligt instruktionerna byter jag till en dala-dala med lila rand och ändstation Posta och åker dit. Där byter jag igen och det är helt omöjligt att komma ihåg vad destinationen hette den här gången, med det var iallafall swahili för färja. Åker dit.

När jag går av är det inte riktigt på hållplatsen, men alla andra går av så jag gör likadant. Brukar vara enklast så. Frågar en snubbe om vart jag ska, han berättar och ska även dit själv, så vi slår oss ihop i jakten på färjan. Och hör och häpna, medans jag försöker trassla fram pengar till att betala i kassan betalar han åt mig. Visserligen bara 100 shilling, ca 50 öre, men eftersom att vi pratade lite om skillnaderna mellan tanzania och sverige, som av någon anledning verkar vara ett populärt samtalsämne härnere, så berättar jag för honom att det inte är så stor sannolikhet att något sådant skulle inträffa i sverige. Sen vill jag köpa vatten på färjan, men vattenkillen har inte växel på en 10 000-sedel, så min nya kompis vars namn jag glömt betalar igen. Nu är det läsarnas tur att tänka efter hur ofta något sådant händer i sverige. Och då ska ni veta att vartenda öre hade han tjänat ihop på vad som antagligen är det suraste jobbet i tanzania, det att åka till Qatar och vara gästarbetare där, i tre år.

Över på andra sidan tror jag att dom jag ska möta väntar på mig där, men det visar sig att jag har åkt om dom på något sätt, så jag får vänta på istället. Sätter mig på en uteservering och smygfotar lite landskap. Rätt fett. Sen kommer dom. Så går vi och äter. Vi kommer mellan frukost och lunch, så maten är typ slut. Vi äter det sista dom har och tar, fem pers, en bajaj till stranden. En bajaj är alltså en trehjulig moppe med ett litet kapell över. Så sex pers, om man räknar föraren, på en trehjulig moppe i typ en halvmil eller nåt sånt innan vi kommer fram. Stranden.

På stranden är det blåsigt som fan och ganska molnigt. Rikigt skönt! Den svenska forskarens pojkvän, som är från uruguay från början, så jag kallar honom uruguay i fortsättningen, men han och jag i allafall drar och bodysurfar ett tag, och han har vart här rätt länge men aldrig sett så mycket och så stora vågor här säger han. Hade kanske gått att surfa också, storleken räckte, men det var rörigt och slog igen ganska snabbt så det ut som. Men kan säkert ha funkat någonannanstans i närheten.

Uruguay, som alltså har varit på plats ett tag, guidar mig också till lite saker som jag antagligen hade missat annars. Tillexempel som att kokosnötförsäljaren sålde kokosnötter hade jag missat tror jag. Så han köper en varsin kokosnöt åt oss som vi sörplar i oss, och det är ju faktiskt svingott, och när man har surplat i sig all kokosmjölk så är kokosnötförsäljaren på väg tillbaka och hjälper en att få ut all sött kött så att man kan smälla i sig det också. kostar väl två spänn per nöt eller nåt.Sen kommer lite kossor gående på stranden, och efter dom ett gäng getter, kanske 15 kossor och 20 getter eller nåt. Det är tydligen någon som har dom på dagsbete på ena sidan stranden och tar hem närmsta vägen på kvällen. Bra slappt. Bra exotiskt! Sen beställer uruguay palmhjärtan av en annan strandförsäljare, nån som jag trodde sålde någon ful konstig staty. Med det var alltså mat, innandömet av unga palmer för att vara exakt, och dessutom gott. Smakade lite som söt vitkål.

Det här låter ju slappt men vi har hunnit vara på stranden i ett gäng timmar och det är dags att dra sig tillbaka. Drar man bara lite innan skymning så blir det rätt mycket enklare. Vi tar dala-dala med sittplats tillbaka till färjan. Färjan över till stan. Och då kommer man till den indiska delen av staden, om man går lite åt vänster iallafall. Moskéer och indier lite överallt.Vi har tänkt att vi ska äta på en restaurang här, så vi går runt och frågar, det är mörkt, böneutrop, niqaberna går in i kvinnoingångarna, i en moskéentré ser jag bännen böja sig fram och tillbaka under bönestunden, vi frågar oss fram till restaurangen och får gud med oss vid varje vägvisaravsked. Eller inte varje försåt, men jag tror vi fick det nån gång ändå.

Hittar resaturangen. Indiskt hak tror jag, men det verkar mer internationellt. Alltså verkligt internationellt, inget jävla fokus på frankrike och kebab, utan i princip de hundra vanligaste rätterna i världen plus några som antaglien inte finns alla. Som bläckfiskpizza. Det beställde urugay. Fasst han fick en vanlig margeritha, skitmissnöjd.

Vid det här tillfället berättar jag tillochmed för mitt sälskap att intryckena under dagen är helt på tok för att jag ska minna ens en bråkdel till bloggen. Jag vet inte om dom lider med mig. Jag lider ju inte ens med mig själv.

På vägen från restaurangen går vi förbi en rondell där det sitter några och säljer grejjer. Lite kokosnötter och lite av varje sådär, men dom säljer också en väldans massa enkla klänningar. Jag blir genast sugen på en. Det är en speciell sort tror jag, lite som en poncho fast en klänning i tunnt material. Jag tänker att den ser perfekt ut att slänga på sig om man går naken hemma i sverige och snabbt måste slänga på sig nåt av nån anledning, fasst jag kommer inte på någon bra anledning just nu. Men jag valde iallafall färg som jag tyckte skulle passa till min lägenhet i stockholm