Back to track (lör 22 jan)

Vaknade och gårdagens sjukdom var lika borta som själva gårdagen. Upp och plocka ner tvätten som trädgårdsmästaren tvättat, tio skjortor, 3 par brallor plus underkläder tvättat för 25 spänn. Och då ska ni veta att tvättmaskin går knappt ens att köpa här, även om man skulle hitta en till salu, så det är handtvätt för hela slanten som gäller. Nog för att nån fläck var kvar och så, men va fan.

Sen frukost bestående av en tärnad mango med cashewnötter som inmundigades på balkongen med utsikt över dalen. Och allt detta endast iförd kanga (ett tunt stort tygstycke med mönste och ett ordspråk på, säljs i par för 30 spänn paret)

Och trot eller ej, men efter frukosten började jag mig faktiskt känna mig fit for fight igen, trots gårdagens krämpor. Städade rummet, bara sopningen resulterade i en hel hög med damm och sand. Så nu är jag nogrannare med att ha gardinerna fördragna och dörren till toaletten stängd. Som ni minns så finns det ju inget glas i fönstret, utan bara myggnät, så gardinerna är det enda som hindrar hur mycket damm som helst att blåsa in. För dammar det gör det. Men på toaletten har jag inte ens några gardiner, så dörren in dit får vara stängd helt enkelt.

När jag sedan skulle iväg hade jag inte någon enorm brådska, så jag bestämde mig för att gå lite på vägen, åt det håll som jag inte kommer från när jag kommer från jag kommer från skolan. Där finns bland annat en nybyggd kyrka, som jag sett tidigare när jag hoppade av för sent. Men det visade sig även att där finns ett helt litet myllrande samhälle. Tänkte gå in på ett internetkafé och uppdatera bloggen, som jag hade med mig på USB-minne dagen till ära. Men strömmen var avstängd i hela stadsdelen, så det var bara glömma.Så jag gick vidare i det myllrande lilla samhället, köpte lite grillade jordnötter för 50 öre, om man nu kan köpa saker för 50 öre när 50-öringen inte finns längre. Tackade nej till en glad och vänlig picki-picki och satte mig istället i en nästan tom Dala-dala.

Färden ned mot byn i dala-dalan finns otroligt mycket att skriva om i generella termer, men nu tänkte jag skriva om just denna färds säregenheter. Ungefär halvägs ner är vägen blockad av en stor jävla lastbil som har fastnat/gått sönder/kört av vägen, den har legat där sedan igår hörde jag, men det finns inga skyltar eller nåt. Så vi får vända om och köra tillbaka halva vägen, halva hälften alltså, för att ta en omväg. Vi missar även omvägen, och måste vända ytterligare än gång. När vi väl hittar omvägen så är det en gammal gumma som vill åka med. Hon är så gammal att hon knappt kan prata, så det är ingen som hör om hon vill med till Mwenge eller ska någon annanstans, men eftersom vi står med dala-dalan mitt i vägen och försöker reda ut var i livet den gamla gumma vill ta sig, så bestämmer sig föraren för att det är bäst att svänga in på omvägen och stanna där för att reda ut var den gamla gumman vill. I lugn och ro. Så fort föraren kört in på omvägen får vi möte av en annan dala-dala, och måste backa, samtidigt som konduktörspojken försöker reda ut var den gamla gumman ska, för den gamla gumman har nu hunnit ut i mitten av vanliga vägen, då dala-dalan som backar plötsligt stannar med ett brak för den har backat in i en bil som också vill åka in på omvägen, men som inte vill ta med den gamla gumman, och som ingen hade sett, bilen alltså, och nu står det ytterligare två dala-dalas bakom i kö, plus nån bil, men det är i allafall någon vänlig själ som hjälper den gamla gumman tillrätta medans föraren går ut för att konstatera skadorna. Om han konstaterar skadorna på sin egen buss eller på bilen bakom lyckas jag inte förstå, men dom verkar prata med varandra i ungefär 20 sekunder innan föraren går tillbaka och kör vidare, och då såg ändå bilen som vart krockad ut, den bakom oss, rätt flashig ut såvitt jag kunde se. Köra vidare och köra vidare förresten, han var tvungen att fortsätta backa, fasst försiktigare, för nu var det ganska många dala-dalas och bilar som ville förbi från andra hållet. Stämningen i dala-dalan var otroligt positiv och glad.

När jag väl kom dit jag skulle så hann jag precis köpa en grillad majskolv med lime och salt innan Forskaren och hennes pojkvän kom tillsammans med Rashid i hans taxi för vidare transport till en tjej som vi kan kan kalla Doris, hon heter ju ändå så, fasst inte hem till henne utan där hon håller på att öppna internetkafé och stationary. Området heter Riverside, äntligen ett område som är lite lättare att minnas namnet på. Där höll vi på resten av dagen att sätta upp kabelrännor, såga och spika bord och hyllor, installera datorerna och måla och sånt. Doris har en examen i information technology och en dröm om att starta en sådan här business. Forskaren hjälper henne förverkliga sin dröm, och forskarens pojkvän också, och nu även jag lite grann. Fasst dom har gjort rätt mycket mer, och många som har varit och hälsat på dom har tagit med sig datorer som dom inte använder och andra grejjer. TV-spel tillexempel, tanken är att ta betalt för att ungar är där och spelar TV-spel också. Det är ju mitt andra internetkafé som jag är med och startar i Östafrika, en länk till det första, i Nyalenda utanför Kisumo i grannlandet Kenya, ska jag försöka lägga upp här när jag kommer åt internet.

Internetkafét kommer ligga granne med en rätt stor kyrka. För på granntomten står en nästan färdig kyrka, och dom har redan tagit den i bruk, så under en paus i arbetet så gick Ezze, Doris lillebror, och jag och lyssnade på kören som repade där. Först vart dom lite blyga när det kom in en helt okänd mzongo och skulle titta på när dom repade, men sen kom dom igång iallafall. Det var helt fantastiskt! Tänk er, kyrkan är halvklar, det är bara betongskelletet som är klart, inga fönster, ingenting. Men dom har tagit den i bruk, för i salen står bänkar uppradade, och det är dom enklaste träbänkar du kan tänka dig. Ännu enklare än vad du kan tänka dig antagligen. Kyrkan i sig är stor och luftig med modern betongarkitektur som gör, det får man erkänna, snygga kors som fungerar som stöttare/fönsterram/ornament, det blåser en skön bris genom kyrkan och dess oglasade fönster som får palmerna utanför att svajja litegrann, iallafall bladen på palmerna, och solen som håller på att gå ner skiner på palmerna och på sina ställen in i kyrkan och man har faktiskt utsikt över havet också. Kören kör något som känns mest karibiskt, fasst på swahili, och dansar och är generade och glada, och en av killarna i kören bär sin nyfödda dotter eller son med en handen samtidigt som han sjunger och dansar. När vi gick, vi var två av tre åskådare, förutom en liten flicka som jag tror var där för att någon av hennes föräldrar var med i kören, men när vi gick iallafall så mumlade jag asante ( = tack) och vinkade lite blygt med ena handen. Jag tror alla vinkade tillbaka. Glatt. Och med hela kroppen.

På vägen hem gick vi ganska långt innan vi tog bussen. Vi gick över Morogoro road, för gör man inte det så är det sånna förbannade bilköer. Men gör man det får man även gå genom en hejdundrande marknad. Och det är mörkt vet ni, finns inga gatlysen här heller, så dom som lyser upp sina stånd gör det oftast men nåt oljeljus eller nån liten eld eller nåt sånt. En bred trottoar som kanske är en kilometer lång och som har tjugo miljoner stånd som säljer det mesta av livets nödvändigheter och en del också som inte är så nödvändigt, men mest det förstnämnda.Och är det tjugo miljoner stånd är det inget mot hur mycket folk det är. Och trafik, för en del bilar vill inte stå i bilkö så dom åker på trottoaren istället, och dom bromsar inte eller väjjer inte för nån. Trots att jag gick på kanten av trottoaren var jag max 3 cm från att få backspegeln på en dala-dala i full fart i bakhuvudet. Sen gick jag av trottoaren helt. För trafikfarligt.

Bajaj åkte jag sista biten hem. Han körde försiktigt. Det är kropig väg hem till mig så den är som ett enda farthinder hela vägen. Verkade som att vi fick soppatorsk en gång, men att dom hade extrabensin nånstans. Iallafall så var den stora lastbilen ur vägen, så det var ju skönt. När jag kom hem så köpte jag lite frukost, mango, banan och melon, duschade en hel dags svett och smuts av mig och bloggade ganska länge, uppenbarligen.

Just ja. När jag åt middag med forskaren och hennes pojkvän, efter att vi åkt dala-dala, men innan jag åkte bajaj, så frågade jag lite hur det funkar det här med att fota. Jag har ju förstått tidigare att det är lite känsligt. Och mycket riktigt. På restaurangen fanns bara ett bord, och jag satt vid ena kortändan, så jag ville ta ett litet kort på bordet för att jag tyckte det skulle bli ett bra kort. Så jag slet fram kameran och pekade på den och frågade på engelska om det var lungt att jag tog ett kort. Men det var ingen som såg så pigg ut på den idén, och en av killarna sa helt enkelt nej. Det var bara killar vid bordet, förutom forskaren som är svenksa, annars hade jag inte ens vågat fråga. Att fota tjejjer ses nämligen som en ren förolämpning, tydligen. Med andra ord, det är sjukt mycket folk och jag skulle gärna visa bilder på folksamlingar eftersom det är fascinerande, men det kommer nog inte bli så många sådana.

Imorrn ska vi till stranden. Ride on!