taxichaffisen själv

Genom svenskar som jag lärde känna här lärde jag känna taxichaffisen. Vid en vända med taxi berättade han för mig som sin högsta dröm. Det var att få gå i skolan.

Nu tror jag att jag har berättat lite om honom förut, och om hans dröm. Iallafall så har han slutat köra taxi nu, och fokuserar på skolan. Inte för att han har börjat än, men han har slitit lite grann med att presentera ett upplägg för mig. Han var här under kvällen och vi kikade på lite grejjer, som tidsplan, budget och betalningsupplägg och sådant, och när jag skulle gå och köpa kredit för elen så passade jag på att ta ut pengar till honom för att betala skolavgiften med. Det var en betydande summa pengar även med svenska mått mätt, och här nere är det nog inget mindre än en förmögenhet, så jag hade nog förväntat mig någon form av tack eller något när jag lämnade över pengarna. "Och för böcker, och pennor?" var istället det jag fick tillbaka. Lite trevande försökte jag säga åt honom att han skulle nog få pengar till det också, men först var han tvungen att försöka göra klart den plan och budget som jag hade visat honom. Det gick inte riktigt fram, och nog kunde han fixa allt det där, men om han skulle börja skolan behövde han ju pennor och papper. Det slutade med att jag följde med och köpte pennor och papper, det kostade inte så mycket i förhållande till avgiften, och det kändes ju faktiskt lite dumt att betala den stora avgiften och sen inte släppa till med penna och papper. Ingen kedja är ju som bekant starkare än dess svagaste länk.

På väg ifrån bokaffärn gick vi och snackade. Jag ville köpa cashewnötter när hans telefon ringde, så jag gick runt lite i kanten av mwenge där det finns en massa stånd som säljer allt upptänkligt och letade nötter, och det slog mig då hur fantastiskt detta ställer är. Det var nog lika mycket folk som på dagen, fast bäcksvart, och många av stånden hade liksom bytt skepnad och var nu middagsrestauranger som serverade kanske fem-sex pers som mest åt gången på bräckliga stolar. Det slog mig att hit måste vi gå och äta någon gång.

I allafall så hittade vi inga cashewnötter, dom är sjukt dyra här, bara halva priset jämfört med i sverige, så i jämförelse med allt annat kostar dom en förmögenhet. Så i mwenge som är ett folkligt ställe finns det tydligen ingen kundkrets. Så vi gick vidare, taxichaffisen hade för avsikt att följa mig en bit hemmåt innan han vek av hem mot sig själv, och även om det inte känns som något osäkert ställe mwenge, så kändes det säkert, jag hade ju ändå fickorna fulla med pengar eftersom jag hade tagit ut till mig själv också eftersom det är en massa grejjer som jag måste betala.

När vi gick hemmåt och pratade så kom vi att börja prata lite om morgondagen och så, och då säger taxichaffisen, och helt plötsligt får han ett uttryck i ansiktet som skimrar av lycka ända innifrån märgen, "i morgon börjar jag första klass" (annorlunda skolsystem här, typ fyra år högstadie och två år gymnasium, men fritt översatt så antar jag att man skulle säga sjuan). "Tack så micke!" (Sagt på svenska faktiskt, rakt av, han har frågat oss svennebananer om lite olika ord på svenska och lärt sig lite olika uttryck. Inte så sjukt imponerande kanske man kan tycka, men han kan typ lite många ord på svenska som jag kan på swahili). Han är ju alltid glad den här snubben, och ler nästan jämt. Men när det gick upp för honom att han verkligen kan börja högstadiet imorgon, blott 26 år gammal, då var det som att han blev glad i en ny dimension.

Jag har lagt märke till att tackandet inte verkar var lika utbrett här som hemma i Sverige, vilket naturligtvis är ovant. Så visst får jag jobba lite med mig själv och övertyga mig om att det här gör jag för att jag tror på det, och inte för någon gammal tacksamhets skull. Men när den ändå glimmar till, så pass omaskerad och innerlig, så känns det faktiskt rakt igenom bra. Bra att få hjälpa, och bra att man valt rätt person att hjälpa.

Tack så micke!

taxichaffisens morsa

Idag åkte vi och hälsade på taxichaffisens morsa.

Hon bor utanför staden, några mil bara, men defenetift på landet. Den afrikanska myllan. Inget el, inget vatten. Hans farsa lever inte längre, han dom i sjukdomen med stort s, men då hade morsan och farsan inte något förhållande längre, så dom var aldrig i nån riskzon, eller vad man säger. Mamman hade ett rätt schysst hus ändå, hon hade ärvt det av farsan sin som körde ihjäl sig när taxichaffisen själv låg i magen. Rattfull hade han varit, taxichaffisen skrattade och sa att han drack för mycket, hans morsa skrattade också nästan hela tiden.

Vi åkte buss från Ubungu som ligger innanför stadstullarna eller vad man ska säga, och det tog väl någon timme att komma fram, men vi hade sittplats allihopa så det var lugnt. Hållplatsen hette kokosnötjuice, och det var jag som fick be dala-dalan att stanna, - "konduktör ...(vänta på reaktion, som kom)... nästa kokosnötjuice tack!". Konduktörn såg mycket förvånad ut och släppte av oss. Därifrån var det en halvkilometer att gå sa taxichaffisen, men det tog väl en halvtimme, i den stekande afrikanska zenitsolen. Det var ett fint landskap, grönt överallt trots att dom inte har något vatten egentligen. Dom har brunnar som dom kan ta dricks och tvättvatten ur, men det finns inte så det räcker till att vattna några odlingar med. Vägen vi gick på var av sand, och den brände som glödande kol när den kom in mellan flipflopsen och foten. Många motorcyklar, picki-pickis, åkte förbi med sina passagerare, som mest åkte dom fyra stycken inklusive föraren på en lite kinesisk motorcykel. Innan det gick att köpa billiga kinesiska motorcyklar hade dom tydligen haft samma jobb fasst med vanliga cyklar, trampat runt på sandvägarna med nedsjunkna hjul fram och tillbaka dagarna i ända.

Taxichaffisen hade inte riktigt vuxit upp här, men varit där på skolloven, men han kände många och kände igen många. En del som hälsade på honom använde hans brors namn, dom to fet alltså, men det var inget som bekom honom mer än att han fick ytterligare något att skratta åt.

Huset var ett riktigt murat hus, inte i lera som många hus på vägen. Det var i tre delar som omslöt en lite innergård. På innergården hade dom även matlagningsplats, den låg liksom i ett av husen, fasst i den delen var det ingen vägg utåt, så det var utomhus sånär som på att det var täckt av ett plåttak. Maten lagades över öppen eld, och jag fick lära mig att laga över kol är sådant som man gör i staden, där man har råd med det. Eller eld och eld, dom hade små grenar som dom eldade på, det var mer som en liten låga under själva kastrullen, och maten fick koka i flera timmar innan den var klar. När vi kom dit var matlagningen redan i full gång, och vi var där i några timmar och matlagningen fortskred under hela tiden fram tills att vi åt, vilket var det sista vi gjorde innan vi gick därifrån.

Egentligen var det taxichaffisens morsas eget hus, och hon hade ingen i den närmsta familjen som bodde hemma, så hade det varit i sverige had hon garanterat bott själv, eller hyrt ut en del. Men eftersom det är tråkigt att bo själv så bodde hon helt enkelt med några andra, jag fattade aldrig om dom hade några slags familjeband eller något till varandra, men dom bodde ihop som en stor familj i allafall.

Två av dom som bodde där jobbade som sågverk. Dom hade en tre meter lång såg, så skaffade dom sig korta bitar, kanske två meter långa, av timmer. Så la dom upp timmret över en djup grop dom hade grävt. Därefter ritade dom upp på stocken hur dom skulle såga, och sedan kunde ena sågarn stå på stocken och dra uppåt varpå den andre sågarn som stod nere i gropen drog ned sågen igen. Vi fick en liten demonstration och det såg ut att gå bra, på en dag kunde dom producera ungefär tio stycken tvåmetersplankor. Fasst den här dagen gick det sämre, dagen innan hade det varit bröllop så ena sågarn hade gått tidigt till det, och idag var han bakis och dessutom fick han inte mer sågat än när han visade för oss hur det funkade, och sedan gick han och drack mer hembränd öl eller sprit igen. Appråpå det där bröllopet och supandet, när vi gick från dala-dalan till huset såg vi en man som hade varit där och supit, han låg raklång på mage och såg väl närmast död ut men avgav en omissigenkännelig livlig rapning. När vi gick tillbaka sex timmar senare låg samme man i exakt samma ställning på exakt samma plats. Som att däcka på hembränt i en bastu, tänk er den baksmällan.

Som förrätt fick vi kokosnötter. Dom skickade ut minstingen som fick klättra upp i en lämplig kokosnötpalm, säkert sju-åtta meter hör rakt upp, där han valde ut fyra stycken nötter som var mogna och drog ner dom på backen där dom landade med en lite jordskakning. Hemma så skalade dom jordnötterna med små svärd, machetes typ, och högg upp dom så att man kunde sörpla i sig den goda syrliga kokosmjölken. Sedan högg dom till skedar av skaldelar som var kvar så att man kunde karva ut kokosköttet som var kvar.

Runt gården stod ett gammalt stängsel. Antagligen sattes det upp på den tiden då det fanns lejon och andra dryga djur i närheten, så stod det lite i förfall, men dom hade ju djur på gården, ankor, höns och tre getter, så stängslet funkade ju bra för att hålla i allafall getterna hemma. Hönorna kom ju hem ändå.

Naturligtvis så tänkte vi inte på att stänga grinden när vi gick ut och plockade kokosnötter, eller när vi kom hem ifrån samma ärende, så getterna smet ut. Getterna hade dom skaffat så sent som dagen innan, så dom skulle knappast hitta hem hur som helst. Taxichaffisen, en till kille och jag gav oss iväg för att kolla om vi kunde hitta de försvunna getterna, och när vi gick runt där på det savannliknande landskapet på små stigar med gräs som smekte smalbenen och som ibland var längre än en själv också så kändes det jävligt afrika kan jag säga. Vi gick förbi ett utdikat vattenhål som tidigare inte hade gått att använda för där hade bott en så stor orm, men nu var där risplantage istället. Visst, vi gick bara ett varv runt huset, det tog kanske tio minuter en kvart, men det var en värd promenad. Tyvärr hittade vi inga getter dock.

Maten bestod av ris som var stekt i kokosmjölk innan det koktes, en slags små gröna bönor som var tillredda tillsammans med sina blad (Kunde hette det på swahili, och så ut lite som linser i spenat), ladies fingers i någon slags röra och piri-piri tillsammans med något mer som jag antagligen aldrig kommer veta vad det var (påminde något om lime till smaken, såg ut lite som hackad ingerfära). Det var otroligt gott. Som tur var hade vi med oss lite vatten på flaska att svälja ned maten med.

När vi hade varit där på tok för länge, vi hade en tid i staden att passa, så begav vi oss av. Taxichaffisens mamma följde med oss ganska långt på vägen till dala-dalan. Hon stannade och pratade med nästan alla vi mötte, dels för att det är så man gör här (om man kan språket), och dels för att berätta om getterna som hade sprungit iväg, så att om någon så dom så skulle dom veta vart dom hörde hemma. Av någon anledning så kände jag det som om vi var fyra karaktärer i en rätt så bra cowboyrulle när vi gick där, svenska forskarn, taxichaffisen, hans mamma och jag.

Skulle jag tråka ut er med en betraktelse i allt det här, så skulle den röra det faktum att taxichaffisens morsa måste ha lagt egentligen allt hon ägde på att köpa de tre getterna, och att när dom smet så är det långt ifrån säkert att dom kommer tillbaka, och framförallt mänsliga djur kan nog vara snabba att sno åt sig en get extra, men där finns ju utöver det en del ickemänskliga djur också. Iallafall var detta inte något som avspeglades i någons humör på något sätt.

rosa (den 26 februari)

Dagen har gått i seghetens tecken. Den medicin jag har fått är starkt mögelsmakande och skimrande neonrosa och verkar vara ett riktigt råttgift. Den andra personen som hade diarré hade fått samma kur och var tvungen att bryta efter andra dagen på grund av uppkastningar. Så lite seghet är inte mycket att gnälla på.

Efter en liten tur på stan, mest för att känna tempot och stämningen lite, gick jag hem tidigare än de andra som hade lite att rodda med. Jag var ju så trött, men när jag kom hem började jag piggna till lite grann. Jag skalade fyra mangos och klämde ner i mixern så att den blev full, slog på den och bytte kläder till kanga och satt mig på altanen bakpå huset i eftermiddagssolen och läste min bok. Efter ett tag blev det lite varmt, så jag bytte från kanga till badbrallor, på det sättet kunde jag gå och "duscha" när jag blev varm. Det är nämligen så att ibland är det så bra tryck i vattenledningarna här att vattentanken på taket fylls på även om vi inte aktivt pumpar upp vatten, och en sådan dag var det idag. Det betyder ju även att när tanken väl är fylld så rinner det över i en lite stråle med solvarmt vatten, perfekt för att kyla av sig lite när man solat sig för varm.

På kvällen hade vi en del gäster och grillade hemma på bakgården.

sjukt oinspirerat

Detta inlägg måste vara det mest oinspirerade jag skrivit någon gång. Har jag tur beror det på att jag är på väg att går från att vara sjuk till att vara frisk, och så är detta ett slags ingenmansland däremellan.

Jag gick hem tidigt från skolan för jag mådde dåligt. Det näst sista jag gjorde i skolan var att skratta gott, det allra sista var att ta lite kort så man minns hur det ser ut.

På kvällen var vi ut på en indisk klubb och åt. På fredagarna har dom bingo där så då är det öppet för allmänheten och rätt billigt att äta där (förhållandevis billigt, allt är ju billigt). Så för säkerhetsskull saltade dom räkningen med 2000 shilling på varje rad, ca 25%.

Men en sak om tvätten kom jag på som jag inte skrivit om tidigare. Som även berättar lite om klimatet här. Sen jag flyttade har jag börjat tvätta själv istället för att lämna bort det till någon som vill tvätta och tjäna lite extra. Jag skulle gärna lämna bort det och låta någon tjäna en hackam, men jag vet inte vem detta skulle vara. Hursomhelst. Lägger man tvätten i blöt på morgonen, och tvättar när man kommer hem på eftermiddagen, så har vattnet hunnit bli så varmt att man bränner sig på det. Inte obehagligt bränner, mer som när man tappat upp ett varmt bad och ska kliva i, så bränner det i början ett tag med det är skönt. Mer så. För att solen ligger på vattnet under dagen.

Så har jag hört att en person i min omgivning, som jag kan låta vara anonym, faktiskt har haft en diarré som påminner om min i hela sex veckor. Så det känns inte som så mycket att gnälla om en vecka. Men hon mådde dåligt av antibiotikan hon fick och slutade med den, medans jag hoppas att den ska funka och att jag ska bli av med problemen.

morgon

Likt gud skall jag vila på den sjunde dagen.

Iallafall lite nu på morgonen och gå till sjukstugan. Enligt internetkompisarna som aspirerar till läkartitlar så verkar det inte ha någon biverkningsdiarré som jag har, och därmed hoppade jag även tillbaka på malariaprofylaxen. Alla läkaraspiranter från Sverige verkar tycka att malaria är en särdeles dålig åkomma, speciellt för vitingar.

Inte verkar det bli något Kenya över helgen heller, men det kanske jag skrev igår, min polare där hörde aldrig av sig med någon info om flyg, och själv hade jag fullt upp med annat. Saken är den att jag somnade ifrån bloggskrivandet igår, flera gånger, och när jag vaknade så hade jag skrivit typ "nnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn" fyrahundra gånger, eller ord som var helt irrelevant för sammanhanget, eller som skulle komma långt senare i samma mening. Antagligen var de förra tagna från drömvärlden, och de senare drabbades av någon form av uppehåll under någon sömningssekund, för att sedan göra ett sprattlande ryck och klämma ur sig det ord som skulle skrivits vid samma tillfälle om jag inte hade somnat.

En gång när jag somnade i frankrike när jag satt och pluggade, över anteckningsblocket, så märkte jag att när jag hade sovit så hade jag skrivit "Sinon je ne sais pas" (Annars så vet jag inte) mitt över blocket, bland avloppssystemanteckningar och förruttningsprocesser i vatten.

en tuff dag

Den här dagen har varit ganska delad i två delar.

Först så inledde jag naturligtvis med den styggaste diarré du någonsin hört talas om, men sen. Eller en bestämde jag mig för att sluta äta malariaprofylaxen för att jag tänkte att det berodde på den.

Iallafall så var dagen på labbet så sjukt sjukt seg. På förmiddagen var min handledare där en kortis, men han hade inte sovit på hela natten för att hans som är sjuk (malaria), så han var tvungen att åka hem ganska snabbt. Men först så fixade han att en termometer skulle blev beställt, den skulle komma klockan tio hade dom lovat. Så det var bara vänta på det, för utan termometer kan jag inte veta vilken temperatur det är på ugnen, och då kan jag inte fortsätta.

Precis innan lunchtid kom termometern, alltså två timmar försenad (man äter lunch klockan ett här), vilket ingen verkade lägga märke till förutom jag. Sen vart det lunch, lite försenat, och sen kom vi tillbaka från lunch, ochså lite försenat såklart, lite innan två kanske, och sen var det bara börja känna av temperaturerna i ugnen. Det tog resten av eftermiddagen och jag är fortfarande inte helt på det klara med hur jag hittar "min" temperatur.

Snabbt hem och ta en macka och sen ut och möta min kompis taxichauffören som jag hade bestämt träff med. Jag hade några ärenden i mwenge som han hade välviljan att hjälpa mig med, och det här är den andra delen i den uppdelade dagen. Han hittar ju naturligtvis som i en handske i mwenge, och trots att jag gått där rätt mycket har jag tydligen missat en massa smågränder och korridorer i samhällsstrukturen. På jakt efter en attirajl drar han utan vidare med mig in i en kanske sju-åtta meter lång lite gränd/korridor, en meter bred ungefär och tillika arbetsplats för fyra eller fem skräddare med sina gamla fottrampade singersymaskiner. Alla skräddare, och sånna finns det många, har sådana symaskiner. Annars skulle dom ju inte kunna jobba när det inte finns ström. Vi sprang runt lite så och utan att taxipolarn visste om det visade han upp en helt ny och alldeles fascinerande sida av hemliga vrår och osynliga restauranger för mig, ett helt samhälle till, bakom fasaden och bakom bakom fasaden. Dessutom kan han ju såklart swahili, så man blir ju enklare du med folk, så att säga, när man hänger med honom. Det är en glad och social jävel ska ni veta. Inte behöver man pruta så mycket heller när han är med, och det slog mig faktiskt att priset dom säger när han är med kanske är det riktiga priset, och när jag ändå prutar så kanske jag inkräktar på deras vinstmarginal. Efter att vi hade hittat och fått bra pris på det jag behövde så började vi snacka lite plugg, jag har sagt att jag kanske kan hjälpa honom med lite pengar så att han kan gå i skolan. Hans dröm är att gå i skolan. Jag sa åt honom att vi framförallt har två saker att lösa, det första är att jag måste veta hur mycket pengar det rör sig om, han måste göra någon form av budget så jag kan se hur stora luckorna är, och det andra är att vi måste ha ett bra sätt att föra över pengar på. Det andra var snabbt löst, men det första var värre, att planera ekonomin har han antagligen aldrig hört talas om förut, inte ens så som vi svennebananer gör med en lätt huvudräkning verkade han förstå tanken bakom. Därför tog vi oss till Dosanga, internetkafét.

Doris som har kafét har ju pluggat, och taxichaffisen känner också henne litegrann, så han ville att hon skulle berätta lite hur mycket det kostar att plugga. Nu tror jag inte att hon heller har gjort någon budget för den personliga ekonomin, någånsin, men jag råkar veta att hon i allafall har gjort en business plan för internetkafét. Typ samma sak. Och det gick bra, Doris ska hjälpa taxikillen att fixa det där. Men det var vägen dit och vägen hem som var fascinerande.

Vägen dit var under senare delen av skymningen, när det liksom är mörkt ute men ändå lite ljust på horisonten så att man kan se konturerna av palmerna som fladdrar lite i vinden. Barn leker på vägen och vid sidan av vägen sitter någon och handtvättar så det skvätter och står i. Man ser knappt marken, men om det är extra skuggit på en plats så är det nog blött eller extra gropigt där, så då får man gå försiktigare, men mest vill man inte titta ner så mycket, man vill titta runt om sig, för om några år känns det som om allt kommer vara borta, då kommer allt vara strukturerad medelklass. Bättre för dom som bor här naturligtvis, men inte lika omväxlande upplevelse för en svennebanan på besök.

På vägen hem förklarade jag lite mer funktionen av en budget för taxikillen, och han verkade fatta. Det är en jävla klipsk en alltså! Han har bara gått sju år i grundskolan, men när han inte har uppdrag i taxibilen sitter han och läser en swahiliparlör och lär sig på det sättet engelska. Riktigt imponerande! Vi går vägen genom Ubenge, eller om det heter Ubongo, och jag älskar det stället på kvällen! Det kokar av stämning, folk och prylar överallt. Det är becksvart och ändå alldeles vansigt mycker rörelse och minikommers. Folk säljer mest samma saker, så det är inte världens största urval, men det är världens bästa stämning, med stånd upplysta av facklor och prånglare som prånglar som om det inte fanns någon morgondag. Dieselångor, motorcyklar och bilar som titt som tätt får för sig att trottoaren är vägen, trots att som skilja åt med ett meter brett och två meter djupt stormvattendike. Det är varmt överallt och folk syns knappt för det är så mörkt, men när dom väl syns så ler dom oftast nästan jämt till dig

Tyvärr har jag inte hört något av min vän i Kenya, så vi får se hur det blir med att åka dit imorgon, det kanske inte blir något av. I sådanafall måste jag hitta på något annat äventyr, diarré eller ej!

planera mera

En dag med fullt upp, trots att man ändå inte fått mycket gjort. Känns rätt typiskt Tanzania, man ligger i och jobbar men när man i slutändan tittar tillbaka på var man var på morgonen, så har man på kvällen inte kommit längre än att man förberett sig på att gå vidare. Det kan vara jag, det kan var tanzania, men jag har aldrig varit så förut, och hur tanzania var innan jag kom hit vet jag inte mycket om. Men det lär aldrig bli sig likt iallafall.

När jag kom hem på kvällen hörde dom av sig både från Safariarrangören som jag har försökt få tag på och från Kenya dit jag vill åka. Det verkar som det kanske blir av att åka både till Kenya en helg och sen Safari helgen därpå alltså. Full tupp alltså, och sen har biljetten hem till helgen därefter, fasst den tänker jag nog skjuta på.

Idag har jag för första gången fått höra svart på vitt (!) att vi mzongos (vitingar) kan klä oss lite hur vi vill och att ingen kommer tycka att det är konstigt, för att vi är vitingar. Man kan tycka att det är rätt udda, det är ju faktiskt en sorts rasism, även om ingen tar skada av den eller ens illa upp (såvitt jag vet). Naturligtvis skulle man kunna försöka ge en rationell förklaring om att vi vitingar inte är vana vid värmen eller något sådant och därför måste gå i shorts, men sanningen är enklare än så. Det har fått mig att känna mig lite obekväm det där med rasismen, utan att jag kan förklara riktigt varför. Naturligtvis finns det avigsidor med rasismen även här i landet, kineser verkar inte stå så högt i kurs, och somalier slår dom helt enkelt ihjäl rakt av om dom råkar komma in på landet på fel ställe. Men så nyligen kom jag att se det litegrann ur ett nytt ljus.

Man kan ju jämföra lite med hur man tror att det har varit i sverige genom åren, och även sverige har jag ju varit ett klasssamhälle av rang (!) en gång i tiden, med adelssläkter och hela faderullan. Lite så tror jag att tankarna går här, så som dom gick i Sverige när vi hade en betydande adel. Vitingar här har ju inte alltid bara varit utlänningar och vita, utan dom har även haft extremt mycket pengar om man jämför med den gemene tanzanianen. Så har det varit ända sedan den vite mannen för första gången uppenbarade sig här, och dagens vita män och kvinnor är fortfarande stenrika. Att det dessutom är ett utpräglat klasssamhälle sedan tidigare hjälper nog till med att begränsa tankesätten. Svenska forskaren räknade ut att rektorn på skolan där hon jobbar och jag är elev tjänar ungefär 30 gånger mer än de som klipper gräset på samma skola. I Sverige tjänar rektorn på kth (en mycket större skola) gissningsvis 3 gånger mer än trädgårdsmästarna, efter skatt alltså.

Nu är Tanzania visserligen en gammal afrikasocialistisk stat, så det har inte alltid varit så, under Nyerere delade alla på allt, sägs det. Men hursomhelst så tror jag att klassamhället av idag, i kombination av hur mycket pengar vita alltid har haft och fortfarande har, har resulterat i denna lilla rasism. Rasism i positiv bemärkelse alltså, sådan har jag aldrig trott att det fanns förut. Och hur positiv den än är så hade det varit ännu positivare om den inte fanns över huvudtaget. Men visst, då hade jag aldrig varit här heller, för då hade tanzania inte varit något utvecklingsland och då hade jag inte kunna få stipendie från SIDA för att åka hit, och även om jag hade fått det så hade det tagit slut redan på flygplatsen.

Just ja, nu kom jag på, jag köpte en svinstor vattenmelon idag också, på skolan. Dom som jobbar på skolan brukar ta med och sälja ibland om dom har odlat. Tyvärr så glömde jag den i skolan.

magi

Jag har aldrig trott på gud. En gång fick jag vad religiösa kallar en gudsupplevelse, och då kanske man kan säga att jag trodde på gud i någon minut, tills det att jag började jämföra med hur jag tidigare trott på rationalitet, och jag förstod att min hjärna helt enkelt hade spelat mig ett spratt. Religiösa säger att dom sätts på prov av världsliga frestelser, man kan säga att jag sattes på prov av religiösa frestelser. Och stod bi. Egentligen hade jag inget val.

Men när jag var ung så trodde jag ett tag på magi. Jag trodde att den första begynnelsen, det i Big Bang-teorin som man ännu inte lyckats förklara, kanske gick att "förklara" med magi. När jag blev äldre läste jag att man föklarat den tidigare oförklarade delen med hjälp av vetenskap, och meningen av ordet magi försköts från att stå för någonting eget, till att, för mig iallafall, stå för det som man för tillfället inte kan förklara på något annat sätt.

Idag har jag förnimmt ganska stora mängder magi. För det första kännde jag mig manad att stanna hemma från skolan eftersom min mage rann ut där bak. Det var inte ens diarré, det var mer som genomskinligt men ändå smutsigt vatten, med oprocessade matbitar kvar som jag lämnade efter mig i toaletten. Två gånger redan innan frukost. Men jag kännde mig aldrig sjuk. Hade jag inte kännt mig för kraftlös för att spendera en dag i skolan hade allt varit glada gatan. Att stanna hemma och läsa lite bok och kurera sig var perfekt. Då mådde jag som en fisk. Och här börjar magin komma in.

I vanliga fall känner jag någon sorts press att ta mig till skolan och göra så gott jag kan, även om jag mår lite risigt. Men idag, trots att jag mådde bra hemma, kände jag ingen skuld. Så fort jag tänkte på skolan och på att ta mig dit kännde jag i hela kroppen hur tarmen skulle vända sig emot mig och göra uppror, det fanns helt enkelt ingen poäng med att ta sig dit, förutom att kanske visa mitt engagemang. Men det skulle ju vara att visa falskt engagemang att ta sig dit och inte kunna göra särskilt mycket när jag visste att det antagligen (kan man veta att antagligen?) skulle förlänga mitt bristande engagemang. När min handledare igår sa att jag verkade nere var det skönt att han märkte att den dagen inte representerade mitt vanliga jag. Idag fick det mig att komma ihåg att jag faktiskt brukar vara sugen på att gå till skolan. Speciellt här. Kanske inte sugen på att gå upp när klockan ringer, men att jag faktiskt tycker om det jag gör och inte hellre skulle gå hemma på dagarna. Men eftersom jag idag verkligen kännde att jag inte ville vara i skolan, utan bara vara hemma och ta det lugnt, så tog jag det som om kroppen talade till förståndet. Och jag svarade med att stanna hemma.

Det var först vi tretiden på eftermiddagen som jag återigen började känna saknaden av skolan, men vid det laget var det inte så stor idé att ta sig dit. Sannolikheten att få något substantiellt gjort fram tills strax innan fem när folk börjar packa ihop var minimal, medans nyttan av att fortsätta stanna hemma antagligen var betydelsefull.

Det magiska i detta ligger i hur välmående jag har varit hela dagen. Harmoni, lugn och en stilla glädje har på något sätt karaktäriserat dagen, och detta trots en del hemskheter, framförallt har jag hört om de fruktansvärda jordbävningarna i Christchurch i Nya Zeeland och undrat hur det står till med min vän Maria och hennes son Elliot. Som tur är har dom klarat sig.

Jag har också lyssnat mycket på musik, på bra musik, med hörlurar så att jag hör den ordentligt, och förstått varför musik har sådan stor betydelse för religion. Sedan jag kom hit har jag inte haft möjlighet att lyssna så mycket på bra musik som jag gör hemma i Sverige, där jag lyssnar på musik nästan jämt. Lyssnar man på musik nästan jämt blir det lite som ett brus, man måste spela högre och kraftfullare musik för att den ska tränga igenom. Lyssnar man väldigt lite på musik kan den enklaste musik svepa iväg en och totalt förändra ens sinnesstämning. Klart att ett sådant fenomen ligger i religionens intresse, bara att välja vapen, att välja sida, ska man använda sig av musiken för att sälja sin tro eller skall man förbjuda den totalt för att undvika att anhängarna frestas åt någon annan sida än total underkastelse?

Och ett förtydligande: Det är inget ont i att skruva upp musiken. Det är fantastiskt att lyssna på bland det tyngsta som finns på riktigt hög volym. Med rätt inramning förstås.

slappis

Idag har varit en slö dag. Antagningsvis i diarréns fotspår, det är svårt att få i sig ordentligt med energi när man har rännskita. Eftersom jag dessutom hade lite diarré idag så var det väl inte så konstigt om man mådde lite avdankat. Men det kändes faktiskt som om det var själva mig det var fel på, att man har det så bra och så ger man inte mer, ända tills handledarn anmärkte på att jag verkade nere idag. Om han såg kontrasten mellan "mitt vanliga jag" och den jag var idag, då ser jag dagen som en parentes och koncentrerar mig på att vila upp mig istället.

Så dagen var slapp och det fanns egentligen ingenting att skriva om. Tills precis innan skymningen. Jag satt i vardagsrummet och läste och tjejjerna jag bor med hade kommit hem från en springtur. Dom brukar inte hänga så mycket med grannungarna, men både grannungarna och tjejjerna jag bor med pratade och det lät trevligt och till slut så förstod jag att dom pratade med varandra. Så då gick jag också ut och kollade läget.

Det är bra fart på grannungarna ska sägas. Sjukt roliga är dom, och sen Uruguay lärde dom att cykla har dom tagit den konstform till sitt hjärta, med egna cyklar och allt, och utmanade mig att rejsa runt huset. Det är ju fyra hus på gården, men vårat är det enda som man kan cykla runt riktigt, så två av ungarna (två av fem eller sex eller sju ungar, vet inte ens hur många dom är) utmanade mig på att cyklar runt huset. Jag tänkte lite på hur min skraltiga cykel skulle tåla den gropiga och guppiga vägen runt huset i fullt fart och kände mig lite tveksam och tackade glatt ja. Fick dessutom en tredje unge på pakethållaren i några varv, men när väl hon hoppade av spöade jag småungarna som bara den i cykelrunthusvarv.

Middagen bestod i enkelt vitlöksbröd med tomat, paprika och avocado. Men det spelar ingen roll vad man äter här, så länge det är frukt eller grönsaker är det sjukt gott, så även ikväll. Dessutom hade norskan bakat chokladkaka som hon hade bakat för mycket av, så den blev till efterrätt.

diarrésvängen igen

dagen skulle ju bli kul. Och den blev visserligen inte tråkig, men tillsammans med min taxichaffiskompis skulle vi åkt ut ur stan och tittat på lite byra, åkt buss, åkt hem till hans föräldrar och hälsa på, och sen åka tillbaka. Det lät som ett kul äventyr i mina öron.

Men så fortsatte gårdagens diarréförsök idag, och la in andra växeln direkt efter frukost. Inte sjuk på något annat sätt, bara lite slö, kanske för att man inte får i sig så mycket näring. Diarrémedicinen var ju slut i och med morgonens dos, men jag lyckade hitta exakt samma som jag hade med mig från sverige på ett apotek här. Och den svängen jag tog förbi apoteket var det enda jag åtog mig idag.

Sen har jag tvättat. Där jag bodde förut ville trädgårdsmästaren tvätta åt mig för en blygsam penning som extraknäck, men han bor ju inte här, så idag har jag alltså handtvättat för första gången sen jag var på läger när jag var liten. Jag kom inte ihåg hur man gjorde, men med några enkla frågor till mina house mates och insikten om att det inte rör sig om någon kärnfysik, tog jag mig ann lite tvätt och det verkade gå bra. Vi får väl se exakt hur bra det blev när kläderna skall användas.

Ett starkt tecken på att man är lite slö är att man vill ta det lite lugnt, vilket i sin tur gärna betecknar sig i att man läser en bra bok. Eftersom jag har gjort just detta idag känner jag mig som om jag inte riktigt utnyttjar det här tillfället jag har att titta på afrika. Kanske borde man iallafall tagit sig till stranden, eller tittat på något kvarter man inte har varit i tidigare, nåt sånt. Men sen slogs jag av övertygelsen om att jag absolut borde bara ta det lugnt och läsa min bok. Och dricka juice. Inte för att det är så nyttigt om man har diarré, men det är ju så sjukt gott. Skala mango, avocado, banan, hugga upp en kokosnöt och hälla i mjölken, en halv ananas och ner med allt i mixern. En bok och lite skugga. Man kan ha hur mycket diarré som helst, men när man sitter där så njuter man ändå.

När jag var ute och gick till apoteket gav jag min första allmosa. Det var en äldre herre som kom fram och pratade vänligt med mig och som höll min hand mens vi gick längs Nelson Mandela Road. Han hade också pluggat vid universitetet sa han. Han ville ha 500 shilling till mat, drygt två kronor. Jag sa först nej, men sen ångrade jag mig och gav honom pengarna. Det är ungefär lika mycket tiggare här som i Sverige, men dom känns knappast som mafia-tiggare här. Och det är betydligt färre än i Paris eller Melbourne där jag också bott senaste tiden.

Efter att jag skilts från den hungrige herrn slogs jag av någon anledning av utvecklingstempot här. Jag tror jag såg en snubbe gå av dala-dalan klädd i kostym och slipps, och tänkte lite på det jag såg igår i Kariakoo. Mycket av det man ser här känns som saker som man läst om hur det var förr i tiden. Folk slänger ut smutsvattnet på gatan när dom är klara med det, djur går runt hippt som happt, kärror används trott att dom knappt skulle gå att sälja som skrot i sverige, en viss naivitet verkar prägla människor som inte bott i staden så särskilt länge. Mycket känner man igen från Per Anders Fogelberg (hette han så, han som skrev alla dom där böckerna om stockholm?). Men sen är det också det moderna samhället som lever uppblandat med det som känns äldre. Kostymnissar, dom tvättar kanske skjortorna hemma för hand, eller antagligen är det deras fruar som gör det, bilarna som är både nya och halvnya, internet och mobiltelefoner, reklam, pundare. Det känns lyxikt att få en inblick i hur övergången kan se ut. Många av de jag träffat här har det inte särskilt väl ställt, hela familjer kan leva på en bråkdel av vad CSN ger en vanlig svensk student, även om båda föräldrarna jobbar. Klasssamhället är otroligt utbrett. Men det känns som om Dar es Salaam kokar av utveckling, att trots att electriciteten inte ens går att lita på så kommer mycket av det som är fascinerande nu snabbt förändras, och mycket kommer inte för en turist att vara lika sevärt, men det kommer göra livet enklare för de som bor här. Antar jag. Det var iallafall känslan som jag slogs av när jag såg en kostymnisse gå av dala-dalan, efter det att jag gett den gamle herrn drygt två kronor så att han kunde äta lunch.

Kariakoo den 19 februari

Till att börja med skulle jag till Kariakoo. Bara det att först tänkte jag typ ladda upp lite kort från kameran till datorn och få ordning på sånt, och eftersom det inte finns något vettigt program för det, Picasa är väl det som är bäst men det är ändå rätt halvtaskigt, så tog ju detta fyra improduktiva timmar utan resultat. Fasst jag fick iochförsig skypa lite med några kompisar i sverige undet tiden. Det är faktiskt mycket värt ändå.

Sen åkte jag till Kariakoo. Kariakoo är marknadskvarteren i staden. Där blir man varnad lite för att ha med sig finsaker, att följa med främlingar som ska visa vägen och allt sånt. Själv mötte jag upp med min vän taxichauffören, och eftersom han är local och har bra koll så var det lugnt. Dagen till ära hade jag med mig min gamla kamera, som både är lite mindre och det är inte så noga med den, och han tog mycket kort. Tyvärr är han ju ingen mästerfotograf, bildprogrammen är som dom är, vilket även gäller för internetuppkopplingen, men utöver detta så finns det egentligen inga hinder för att jag skulle ha laddat upp sjukt mycket bilder av det riktiga, myllrande och ångande afrika. Det är om inte förr så iallafall nu som jag berättar att kvinnorna här verkligen går runt i färglada klänningar i traditionell tappning, med en unge slängd över ryggen i ett lika färglatt tygstycke eller en trave frukt på huvudet som skulle kallas akrobratstycke på hemmaplan. Det är standard här. Frukt och färg säljs överallt, och i princip så är det gratis. En stor business som man ser ofta är klädförsäljare som säljer begagnade kläder, och det verkar vara samma kläder som ni har lämnat i klädcontainer när ni flyttstädar. Fasst just svenska kläder verkar inte hamna just här så mycket, det är lite svenska slogans typ "bengans måleri och puts i orsbyn" här, och destomera diton av amerikansk motsvarighet.

Vi går runt i några timmar tills det blir mörkt, och hinner kryssa igenom stadskärnan och en del sevärdheter på den tiden. Förutom själva Kariakoo hinner vi även kika på tågstationen. Centralstationen ska man väl säga. Därifrån går två tåg i veckan. Det är alltså en fyramiljonersstad (tror jag att jag har hört) vi pratar om. Det snälla vakterna släppte in oss på bangården så vi fick gå runt och titta på lite tåg, och när vi gick ut berättade en av de snälla vakterna att dom hade svenska vagnar i uppsättningen, så då gick vi in igen med sällskap av vakten, och mycket riktigt, Karlstad Fabrik stod det klart och tydligt på de mest välbehållna vagnarna, som i övrigt såg ut att kunna vara en självstädighetsgåva från Sverige till 60-talets nyblivna Tanzania. Kul iallafall, de svenska vagnarna var enligt vakten de som passagerarna föredrog.

När dagen hade gått över, vilket den gör med en duns härnere, åkte vi hemmåt och jag erbjöd taxichaffisen att göra klart med facebookinstallationen hemma hos mig, vilket han tyckte var en bra idé. Bland annat frågade man hur man gjorde mellanrum mellan orden när man skriver, och jag måste erkänna att han imponerade stort med hur snabbt han lärde sig hur facebook och e-mejl fungerar, men tanke på att han igår inte visste vad skillnaden var mellan internet, e-mejl och facebook.Tyvärr har han igna tanzanianska kompisar som har facebook, så han har inte så många kompisar att adda, men det går nog snabbt när det väl börjar rulla på. Ge det ett par år bara.

Kvällen avslutades med att jag som var rejält hungrig var tvungen att försöka få i mig lite mat, och går ut och går nedför gatan utanför. Och jag måste bara säga hur otroligt trevligt jag tycker att det är att gå nerför de mörka, gropiga dammvägarna när det är komplett bäcksvart mörker som omger en, som att smyga i skogen i sverige när det är riktigt mörkt, med den skillnaden att det butiker eller inrättningar som inte har stängt för natten lyser upp lite här och där, och att folk hänger i små grupper och gäng överallt där något händer, och dom hejjar på en frågar hur läget är överallt och säger "välkommen till tanzania" medans man snubblar vidare över någon uppstickande sten i vägen och det luktar frukt eller damm och alla är glada.

att vara packad

Att vara packad verkar ju vara en dödsfälla alltså. Man åker runt jorden och blir packad.

Ikväll hällde jag inte i mig några enorma mängder, två öl, och dessutom ovanpå en rätt så stadig middag och det brukar ju lugna ner läget lite, men lik förbannat så vinglar jag när jag går ut från krogen.

På krogen, en avlång terass, kanske femti meter lång och tio bred och ett av det populärare ställena som det verkar, spelade ett av tanzanias största band, som vanligt på fredagarna. Min taxichaufförspolare, som aldrig har varit ute på krogen så förut, och jag drog dit. Men innan vi gick på krogen så hjälpte jag honom att skaffa ett emejlkonto och en facebookanvändare, fasst såklart så lade internet av att funka när vi höll på att att redigera hans profil, och satte igång att funka igen nu när jag kom hem och skulle blogga. Bloggen eller livet!

Pissapa (den 18 februari)

Det är mycket djur här.När man vaknar första gången på morgnarna är det alltid tuppar som gal, tuppar och hönor och kycklingar och getter och ibland kor brukar stryka runt på gatorna tillsammans med nån katt och ibland någon hund. På alla restauranger och serveringar stryker det runt katter, dom håller väl möss och råttor borta antar jag. Än så länge har jag dock inte sett någon som är ute och rastar någon hund, riktigt så tror jag inte att det funkar här.

Imorse när jag cyklade in på parkeringen utanför skolan där jag brukar ställa cykeln så åkte jag, som alltid om morgnarna, under ett träd. Det här var dock första gången som jag tänkte på att jag åkte under ett träd, och anledningen till att jag la märke till det var att det rann ner vatten. Jag såg det när jag precis för sent så att jag inte kunde styra undan för det på något sätt, och när jag tittade ner så hade jag nån blöt fläck på linneskjortsen och det var lite blött i den tomma -voodoocykelkorgen. Eftersom det inte var helt uppenbart vad det var för vatten som hade runnit ner, kunde det ha varit ett regnfyllt löv som gett vika månne, lite mycket till stråle för det, men i allafall så vände jag mig om och tittade upp i trädet och ser då en fullvuxen blåpungsapa med nöjd min.

Bombs again

Ja, det har ju inte smällt några bomber sen sist, men det har varit dagens stora samtalsämne som ni säkert kan förstå.

Labteknilern som jag jobbar med nästan dagligen kom inte till jobbet idag för han var tvungen att stanna hemma och vänta på att militärpolisen kom och undersökte hans hus, som hade blivit träffad av en granat eller granatsplitter, vi vet ju inte exakt vad eftersom han inte kom till jobbet. Norskan jag bor med hade träffat en person på gatan vars bror och svärmor hade dött i olyckan. Tiotusentals har antingen tagit sin tillflykt av egen kraft eller bli it tvångsevakuerade till nationalstadion.

Antalet döda skiftar mella 20 och ett par hundra beroende vem man lyssnar på. Antalet skadade verkar ligga på tusentals, vilket borde vara fler än vad sjukhusen har kapacitet till.

Det sjukaste av allt är antagligen att exakt samma sak hände för två år sedan i en annan vapendepå lite längre ifrån staden, då dog 20 stycken, men ändå så har man inte säkrat de vapendepåer som finns kvar.

- eskil, from his phone unit

Location:Bagamoyo Rd,Dar es Salaam,Tanzania

Bombs away

Så idag har det mest varit helgdag, strömavbrott och inte så lätt att få nåt gjort mest hela dagen. Alltså jag har ju försökt, varit i labbet och så, mest helt själv.

När jag kom hem gick jag sent omsider och köpte massa frukt eftersom jag var sugen på fruktsallad, med avocado i. Och galgar. Det finns typ en miljon fruktstånd här istället för ett, så det är svårt att välja vilken man ska ta. Jag tog en, och i efterhand när jag skar upp frukten slog det mig att han nog tog tusen shilling fel betalt. Tusen för lite. Ska räkna igen imorrn och gå och betala isf, många är inte så duktiga på att räkna här.

Galgar var krångligare. Trodde det skulle finnas överallt men överallt jag frågade så ryckte dom på axlarna. Hälften förstod nog inte ens vad jag menade. Någon enstaka gapskrattade. Tills jag vände av hemmåt igen, då var det en som ropa 'friendy, friendy!' då hade han förstått vad jag menade och skrapade snabbt ihop et världsrekord i udda begnade och tillochmed en hemgjord galgear. Drygt en krona styck skulle han ha för dom, men det var väl en bra placering tyckte jag och tänkte på min nya äkta armanikavaj som låg slarvigt ihopvikt på en hylla hemma.

Doris fyllde år för någon dag sedan, så forskaren och norskan hade bakat kaka till henne idag, choklad och banankaka, en klar favvo i mitt fort. Så den turbogoda fruktsalladen avlöstes med the och chokladbanankaka som i sin tur avlöstes med ett glas rötjut. Men innan den sista avlösningen hände något lite intressant, det började nämligen smälla så in i bomben (!) utomhus. Det var svårt att höra exakt var, och eftersom alla ljud i Afrika är nya för mig så tyckte inte jag att det var så imponerande, men dom andra vart lite oroliga, eller iallafall lite undrade. Jag passade på att diska.

Så småningom, efter att det smällt rätt högt rätt länge, visar det sig att det är arméns bomblager som håller på att brinna upp. Enligt ryktet skall det röra sig om utgångna bomber som tydligen kan bli så varma att dom självantänder när blir gamla, vilket i sin tur såklart utlöser en kedjereaktion. Det hela hände en dryg mil bort men ibland så skakade tillochmed huset av explotionerna. Undrar hur närmsta grannen ska ha känt det. Vi försökte titta på tv-nyheterna om dom sa nåt, samtidigt som vi slog i oss det sista vinet. Så där satt vi, drack vin och lyssnade på bomber som sprängdes.


- eskil, from his phone unit

Location:Bagamoyo Rd,Dar es Salaam,Tanzania

Flott flytt

Nu har jag flyttat. Imorse tog jag taxin från makongo juu till savei, och sen var det klart.

Nya stället är fantastiskt! Nära till allt, förutom centrum då, det tar väl en timme att cykla dit, mycket liv och rörelse överallt, och framförallt apbra kollektivkompisar. Eller jag vet inte om man kallar det kollektiv, det är ju inga hippies, men det är ju typ det. Exakt nu så hör jag svinmycke grodor som kväker sjukt högt, för att vara grodor, och då slår det mig att det här stället är tyst som i graven jämfört med det förra. På ett bra sätt alltså, eller inte dåligt i alla fall.

Uruguay drog ju till Sverige idag. Det blir trist. Eller man får se, tekniskt sätt borde det bli trist, men nu när han har initierat mig litegrann kanske det är dags att ta steget ut och upptäcka Afrika på 'egen' hand, och det kan ju faktiskt bli hur bra som helst det med.

Vi åt middag på en indisk restaurang som hade sjukt god mat, sen hängde vi lite på en krog som var trevlig och som också ska ha bra mat, jag har varit lite orolig i magen ett par dar, men inget av det där ska jag tråka ut er med.

Utan idag så märkte jag faktiskt att jag börjar bli lite van vid att vara här för första gången, att saker som jag tagit djupa intryck av hittills såg jag idag för första gången som helt vanliga. Och av allt annorlunda i Afrika så är det en sak som gjort djupare intryck än allt annat, och som jag inte ens tänkt på försän nu.

Det afrikanska skrattet

Jag vettefan hur man mäter när man kommer fram till att danskarna är världens lyckligaste folk. Enligt utilitarianismens lära är ju lycka och rätt avhängigt varandra, så det borde ju ge att danskarna är världens bästa folk, i filosofisk mening, troende kan nog avvika i den tron.

Men om man ser på hur mycket folk skrattar här, och hur hjärtsamma och behagliga skratt det är som skrattas, så är det lite märkligt att inte filosoferna kommer hit och utnämner tanzanierna till världens bästa folk. Antingen det eller att dom kommer hit och skriver om sina teorier så att dom passar sanningen.


- eskil, from his phone unit

Location:Bagamoyo Rd,Dar es Salaam,Tanzania

Kortare och bättre

En helt äventyrslös dag har förflutit och kroppen sprudlar av vardagsliv.

Uruguay ska ju åka hem imorrn, till Sverige alltså, så svenska forskaren, som är tillsammans med honom, tänkte ställa in sin lektion i morgon och sa det till sina studenter. Då svarade dom att det gick ju inte, för det är ju public holiday imorgon, så det finns inga lektioner att ställa in. Sen pratade hon med en annan elev, som ska tenta på onsdag, och då sa eleven att det gick inte att tenta på onsdag, för det är public holiday då. Nä, sa svenska forskaren, det är imorgon. Nej fortsatte eleven bestämt, enligt de senaste nyheterna verkar det som att det blir på onsdag. Tydligen har det att göra med månen, och nån mulla i något arabland ska tolka månen och beroende på det så blir det public holiday imorgon eller någon annan dag, om det blir imorgon så får vi veta det ikväll, på nåt sätt.

När jag hade parkerat cykeln hemma hos svenska forskaren och Uruguay och var på väg till fots utmed dom små gropiga gatorna så var det en kille som jag mötte som nöp mig i armen. Vi hejade inte eller nåt sånt, tror inte ens våra blickar möttes, men precis efter att vi hade mötts så sträckte han sig liksom tillbaka och nöp mig i armen. Inte hårt eller agresivt eller nåt, nästan anonymt, ungefär som att bli nypen i rumpan på krogen av en okänd. Jag funderade på om det kan ha varit så att han aldrig har rört vid en viting förut, och därmed tyckte att det var ett bra sätt att bete sig på.

Sen gick jag och åt chipsi maiai på en krog som ska vara rätt bra och som heter bullshit bar eller nåt sånt. Jag gick direkt till chipsidisken-delen och tänkte beställa, men då kom en servitris och tog beställningen praktiskt nog, för när jag var vid disken kunde jag ju peka på det jag ville ha. Sen försökte jag fråga henne var jag kunde sitta, och hon pekade på stolen där hon just suttit mellan tre andra servitriser, som i sin tur pekade på ställets enda lediga bord. Kul att sitta själv tänkte jag, och slog mig vant ned bland servitriserna och tog ännu vanare upp min nya swahiliparlör, som jag ju redan använt hos frisören en gång. Dom babblade på och jag fattade inte ett ord, tills det att servitrisen som tog min beställning även tog mod till sig och sa på engelska att hon älskade mig. Thank you, svarade jag, eller nåt sånt, under det att alla skrattar gott utom servitrisen i fråga som skrattar lite generat. Men inte så generat att hon inte någon minut senare, någon minut som vi andra suttit och parlörkommunicerat med varandra under hälften skratt och hälften andra språk, då tar hon i alla fall mod till sig igen och repeterar sitt förra budskap, men vill även att jag uttalar mig om mina känslor för henne. Road, om än inte lika road som de andra servitriserna, men mer road än själva servitrisen själv, säger jag att I have a fiancée, så får jag tillägga in Sweden, men det är i alla fall extremt roligt för de andra servitriserna och för undertecknad. Dessutom är chipsi maiaien, den grillade sötbanen (obs, inte sånna som finns i Sverige), salladen och piri-pirisåsen sjukt goda. Till råga på allt blir servitrisen apglad när hon får 500 shilling i dricks, typ två spänn. Men det var hon värd.

Sen går jag över gatan och ställer mig att vänta på dala-dalan. Jag har ju lämnat cykeln för att jag ska flytta imorrnbitti, och jag tror jag hinner tacka mig själv säkert 300 gånger för mitt kloka val bara mens jag väntar på dala-dalan, och när den väl kommer så tackar jag mig åtta miljoner gånger till. Det är så sjukt skönt att slippa vänta en halvtimme så fort man ska nånstans och det inte är rusningstrafik, och då kommer man ändå inte någonstans. Och så sjukt smooth att slippa stå upp hukandes inträngd bland en 20 andra stående resenärer i en minibuss som guppar och skumpar och låter (det gör iofs cykeln också) och känns som den ska välta ungefär hälften av resan, för att vägen är sne och förarn kör som om domedagen själv håller på att köra om. Eller så farligt kör dom egentligen inte, men på de här vägarna blir resultatet sånt iallafall. Dessutom låtsas biljettkillen inte ha fullständig växel, så jag blir blåst på 50 shilling, typ 20 öre.

- eskil, from his phone unit

Location:Kileleni Rd,Dar es Salaam,Tanzania

13 februari

Jag vaknade hemma hos svenska forskaren, uruguay och norskan. Det var ju där jag sov. Vaknade ganska sent, vid nio eller nåt sånt, har inte såvit så länge på länge.

En kopp kaffe lät jag morgonen bjuda på, kaffe och slapphet. Norskan hade bakat buller, eller om det var scones. Nåt iallafall. Så det var perfekt, chilla med kaffe, frukostbulle och bok iförd endast kanga runt höften under takfläkten i det spaciösa vardagsrummet. Ute mullrade, och det kändes nog som om det första riktiga dag-regnet sen jag kom hit skulle bryta ut. Det gjorde det. Det forsade fram över belägningen, blev bäckspår i jord/grus/dammet i den andra delen av uppfarten, innan vattnet rann ner i underjorden. Det här är ju ändå ett samhälle som överlever regnperioder två gånger per år.

Efter spöregnet kom vanligt regn, och det var väl egentligen det som spolerade våra storslagna planer om att ta oss till en liten paradisö utanför Dar över dagen. Regnet kändes ihållande, så vi gjorde middagsplaner istället. Forskaren begav sig till köpcentret för att handla lite, Uruguay och jag begav oss till Mwenge för att kolla in lite tyger, chapati (ett slags frukostbröd, blandning av pannkaka och hårt tunnbröd typ, fast gjort på majsmjöl tror jag) och införskaffa bao-kärnor. Vi gick i regnet. Badbrallor, flipflops, pikétröja, pengarna i en ihopknyten platspåse och leende var det jag bar själv. Uruguay hade paraply.Vi fick inte tag på någon Chapati, men jag köpte en äkta Armani-kavaj för 250 kronor, och baokärnorna fick vi också tag på.

Vi gick tillbaka hem och smidde nya planer när vi märkte att regnet lättat. Klockan var nu mitt på dagen, så bestlutet föll på en cykeltur. Mulet och skönt var det, perfekt cykelväder. Vi cyklade ut på halvön inne i stan. En knapp timmes cykelfärd för att komma dit ungefär. Vi cyklade till en fiskehamn där, som även funkar lite som varv tydligen, och som bostäder och fiskemarknad såklart, och som lite annat som hör till också. Det var fantastiskt. Kanske tio gånger förbannade jag mig själv för att jag lämnat kameran hemma, fasst jag egentligen vet att jag inte tar så mycket kort ändå eftersom folk inte vill det. Men det var ingen rush i fiskehamnen, kanske beroende på att det är söndag, inte vet jag. Men en båt höll dom på att bygga på, några ungar hade byggt mini-trimarane i skumplast (frigolit), fina små båtar som dom seglade ikapp med och höll på att skratta ihjäl sig långt ut i det långgrunda vattnet av förtjusning. Vi stog där och sög in halvlugnet och tittade oss runt. Tittade mot lyxvillorna som ligger inte så långt bort och talade lite om kontrasterna. Fantastiskt ställe!

Vi cyklade vidare runt halvön, förbi det dyra kvarteren och det västerländsinspirerade köpcentrat och ut på klipporna längst ut. Vi gömde cyklarna och gick ut på klipporna för att kolla på havet. Havet var kristallklart och man såg botten. Någon hade byggt bo på klippväggen, en stor koja såg det ut som uppifrån, men det var svårt att se så mycket. Uruguay pratade om hur bra läget var, och hur gärna han skulle vilja snorkla det kristallklara vattnet. I vikarna på klipporna hade tillochmed små ministränder med vit sand bildats, men antagligen bara vid lågvatten. En lokal fiskare, antagligen, låg faktiskt och snorklade en bit ut. Uruguay vart lite avis.Vi hängde där ett tag och tittade på hur fint det var och lite på de massor med jättestora fraktfartyg som ligger ute på havet med sina containrar. Sen fortsatte vi cykla.

Vi cyklade till Coco Beach, en jättepopulär strand dit många kommer på söndagarna. Men kanske var det regnet under förmiddagen som gjorde att många höll sig borta idag, för det är inte mer folk än på en jättepopulär svensk strand en fin sommardag. Vi tar en varsin dricka och sätter oss ner på stranden och tittar på folk och på utsikten. Där är ett gäng som spelar fotboll med varandra på stranden och det ser trevligt ut.

Vi cyklar vidare och kommer in på en turistmarknad. Vi hittar där jättefina turistavlor som vi alla gillar och vill ha, men dom kostar en förmögenhet, 1500 kronor ska dom ha, och säger att inte ens 1000 kan han gå ner till. Surt. Men fina tavlor. Vi får se, jag hade gärna gått dit och prutat fler gånger, men det är lite långt bort för att man ska kunna ta sig dit ofta, säkert en och en halvt timmer med cykel om man cyklar raka vägen därifrån dit jag kommer flytta om två dagar. Ännu längre härifrån.

Vi vänder av hemmåt. Fasst vi tar en annan väg än den vi tog på vägen in. Då åkte vi Bagamoyo Road, en jättestor motorväg, och nu åker vi en jättelång bygata känns det som. Trafik som åker ganska sakta och som tutar mycket, kommers överallt, folk överallt och många glada tillrop. I kanske en mil är det så, oavbrutet och fantastiskt igen. Vid ett tillfälle paserar vi en kyrka som valt att döpa sig till "the Embassy of the Royal Family of King Jesus". Kul namn tänker jag. Vi cyklar på och kommer till slut ut på Bagamoyo igen, och då har vi nog bara någon halvmil kvar på den innan vi kommer till Mwenge, och sen är det när hem. Hem till Forskaren och Uruguay alltså, vi kommer fram strax innan skymningen faller.

Vi åker dit och Norskan är där med sin snubbe. Hennes snubbe har precis skaffat en Bajaj, så nu kommer jag i bloggen kalla honom för Bud-Judge hädanefter (Bajaj utalas ändå typ så). Det visar sig att Bud Judge kan baka Chapati, så vi sätter igång med middagsförberedelserna. Eller några gör det, Uruguay utmanar mig i ett slags chack med bara bönder, 16 sådana per lag, så vi spelar det ett tag, och sedan gör jag ingenting ett tag (ingenting stavas även f a c e b o o k) innan jag slutligen kan fylla en roll i matlagningen. Det blir antagligen den godaste Taco jag ätit i mitt liv. Fantastisk fantastik fantastisk! Köttdelen "ersätter" jag med äggröra, men det är inte bara det som är knepet, råvarorna här tar helt enkelt priset. På ett bra sätt alltså. Det är första gången som jag lyckas köpa avocado, vilket jag har försökt göra sen jag kom hit eftersom en kompis som bott här mycket förut rekomenderade det. Eller kompis och kompis, numera är vi förlovade, men när hon tipsade om avocadon hade vi enbart en vänskaplig relation. Allt som allt och kanske mycket tack vare chapatin blir det iallafall helt ubersuveränt gott. Både Forskaren och Uruguay har tidigare bevisat sina skills i köket, och under middagen gör även Norskan och Bud Judge det. Synd att man ligger i lä, men man får passa på att försöka lära sig istället.

Tiden rinner på vips har klockan tio passerat med marginal och det är dags för mig att ge mig av hemmåt. Jag packar mina cykellysen och beger mig ut på stan. Nu när jag inte cyklar på asfalt längre märks ytterligare en nackdel med att bygga vägar av damm; det sköljs bort av riktiga regn. Nu är det bara bergrunden kvar att cykla på, och den är inte finslipad av inlandsisen som hemma i Sverige direkt. Det blir en riktigt becksvart och skumpig cykeltur hem. Jag cycklar via universitet, det är närmast och brantast uppförsbacke, vilket innebär att man kan gå uppför den och sen ha det rätt lugnt resten av biten, men Bud Judge säger även att det är lugnare där, inte så mycket fyllon längs vägen som ska dryga sig och hålla på. Och faktiskt, redan under den lilla bit av vägen som infaller i samhället innan skolan så hinner jag se en hel del fylla, och tänker för mig själv att alkoholinformationen kanske inte går ut så bra här. Eller så är det likadant i Sverige bara att folk stannar hemma och super, och att det på det sättet inte syns lika tydligt.

Cykelturen hem tar nästan prick 40 minuter, så det var kul att ta tid på den nu när det antagligen är sista gången som jag cyklar hit.

Den tolfte februari

Nu sitter jag här. På en gästdator som en gäst. Småpackad och nyrakad. Dagarna har varit en av dom bästa man kan tänka sig, men då ska man också hålla i minnet att jag avslutar på topp, och att minnet är selektivt.

Dagen började faktiskt i andra änden. Jag vaknade runt sex. Gissningsvis är jag en scen för ömma ögon när jag sover och det börjar ljusna så pass att man kan se över huvudtaget. Jag sover gärna naken, speciellt när det är så här varmt, och när det är så här varmt behövs ju dessutom inget täcke. Så där ligger en spritt språngande naken karl och och sover ovanpå sängen och ovanpå täcket, och det enda han har för att kyla sig är ett myggnät som mer påminner om en sänghimmer och som naturligtvis inte kyler någon över huvugtaget.

Efter att ha legat vaken och dragit på gåuppproceduren så länge som en vuxen naken karl kan, avklarase morgontoaletten så långsamt som möjligt, och dagen sätter igång. Dagen till ära är det lördag, helg alltså, och det är hög tid för storstilade utmaningar och äventyr. Till min förargelse märker jag att inga sådana finns på schemat. Jag har ju gått och gjort mig lite beroende av svenska forskaren och uruguay, och när jag inte har dessa att vägleda mig genom afrikas djungler sitter jag litegrann på den metafysiska pottan. Naturligtvis vill jag inte tränga mig på, så halvdanna försök att kontakta dessa lämnas med respekt för individen just vid halvdanna försök. Nog för att detta är oafrikanskt så det förslår, men så är ingen av oss uppvuxen i afrika heller.

Ett tappert försök att gå till lokalt internetkafé och uppdatera bloggen resulterar i förlust eftersom det är ett strömlöst samhälle för tillfället, och även internet behöver ström, nuförtiden. Med böjt huvud promenerar jag genom den heta dagen landsvägen fram för att återvända hemmåt. Jag passerar en liten butik, liten med afrikanska mått mätt, där jag tidigare sett en tröja som sett fin ut. Efter många långa funderingar slår jag till och köper tröjjan, som jag redan innan jag köper den kategoriserar som mitt sämsta köp någonsin, men på något sätt så talar hela världen för att jag ska köpa något av den här killen just nu, så vem fan är jag att sätta mig på tvären mot hela världen tänker jag och fortsätter hemmåt längs vägen med svansen mellan benen.

Till slut bestämmer jag mig för en plan. Nåt måste jag göra. Egentligen har jag en gammal livsfilosofi om att jag ska ge mig själv en gåva varje dag, men jag hade glömt bort att jag levde så tills jag häromdagen läste en kompis favoritcitat på facebook. Eftersom jag nu kände mig ensam i ett land som jag känner mig tvungen att upptäcka den korta tid jag är här, så hade jag bestämt att dagens gåva till mig själv skulle vara att jag kunde skita i att upptäcka landet idag. Bara slappa och läsa bok och ta det lugnt, bara ha det bra i modern västerländsk bemärkelse helt enkelt. Men iochmed att jag nu redan rört på mig och påträffat ett stängt internetkafé och några trevliga människor hade liksom samhället vänt sig till mig och talat till mig, och kroppen började snart nog studsa inombords och ville göra saker.

Till slut bestämmet jag mig för att cykla ner på stan. Visserligen kommer cykeln vara i vägen på stan, men jag skiter lite i stan också. Dala-dala hade varit enklare, men jag måste ju för sjuttsen röra lite på mig också. Så jag beger mig ner från höjden på gropiga vägar, och en halvtimme senare kommer jag ut på asfaltsvägarna = civilisation, typ. Jag fick under gårdagskvällen med mig några knippen gröna bananer från middagen jag var på, och dessa skulle jag ge till svenska forskaren, så först åkte jag förbi med bananerna där dom hörde hemma, hos svennebananerna. Sen kom jag inget längre.

Hos svennebananerna är full låda i vanlig ordning. Grannungarna håller låda och det fixas och donas. Mina halvdana försök att kontakta denna värld har helt enkelt varit för halvdanna och för lite försök för att registreras, och vi gör gemensam sak och åker till stranden. Norra stranden.

Färden dit går snabbt. Vi får alla sittplats i dala-dalan och det är knappt någon trafikkö. Väl på plats visare det sig att det är stor musikfestival på kvällen på lyxhotellet som vi badar via. Det är lågvatten och så långgrunt att man får gå flera hundra meter innan man kan doppa sig. Vattnet är så varmt att vågorna som sköljer över en när man går i värmer istället för kyler. Och då är det varmt i luften också kan jag lova. Vi badar mycket och länge och dricker riktigt och gott kaffe.

Dala-dalan på vägen hem fastnar i trafiken, men vi har alla sittplats så värre har man vart med om. På vägen som har en fil i varje riktning ligger vi i ytterfilen, det vill säga två hjul på trottoaren och två hjul på landet. Det skakar rejält. När vi närmar oss slutstationen börjar bussen få soppatorsk, tillexempel får vi det mitt i sista korsningen. Klarar oss gör vi i allafall.

På bussstationen hittar jag äntligen min engelsk-swahiliska parlör som jag har hört ryktats om länge. Vi kikar lite på böckerna som säljs där på ett bord på gatan, och går vidare. Svenska forskaren köper några tröjjor av någon gatuförsäljare, en sån som går runt med ett gäng plagg i näven och visar för alla andra som är ute och går. Själv går jag och kikar på några skjorts, uruguay hjälper mig, och såklart tappar vi bort svenska forskaren som naturligtvis har glömt sin mobil hemma och därmed är försvunnen in i afrika.

Jag köper ett par skjorts, två par kallingar, blir lite sugen på en armanikavaj för 300 kronor, ny och äkta verkar den vara (med betonging på ”verkar” kanske). Uruguay köper lite mat och dryckesgrejs som han vill ha med sig till Sverige. När vi någon halvtimme senare kommer hem är svenska forskaren där och väntar. Det visar sig att utöver att glömma telefonen fick hon inte med sig någon nyckel. Däremot har hon gått sakta hem och letat efter oss så hon kom hem precis innan oss och hade inte väntat så länge.

Vi dushar av oss stranden, delar på skumpa och choklad som jag fick av dem i 30-års-present och beger oss sedan ut på krogen. Norskan har förresen anslutit nu också. Vi äter fläskgryta som skall vara bland den bästa i stan, den heter ”het stol” på swahili, och ryktena säger att det är för att om muslimerna äter den så är dom rädda att bli påkomna och ser därför ut som om dom sitter på en het stol när dom äter. Eftersom dom är nervösa. Vi dricker ett par öl till och diskuterar var vi ska gå ut sedan. Vi kommer till ett slags halvbeslut men anser att vi först måste gå hem och göra oss i ordning, det kan ju vara lite krav på långbrallor och sånt på uteställen.

På vägen hem passerar vi Tuff Gong Hair Salon som är öppen, och Uruguay påpekar att jag pratat om att klippa mig ända sedan jag satte fötterna på afrikansk jord. Så jag går in med parlörer i högsta hugg och ber om en klippning. Inga problem. Eller det beror på hur man ser det förstås, språksvårigheterna var signifikanta trots parlörens närvaro. Men det var ett mycket glatt friseringstillfälle, själv hade jag ju med mina känsliga sinnen hunnit bli ganska packad av två öl och lite skumpa, och ansamlingen av folk inne på Tuff Gong visade sig vara ett mycket glatt gäng. Klippningen fick göras om några gånger, men resutlatet vart faktiskt helt okej.

Väl hemma var vi för trötta för att gå ut. God natt.

Ljud, och andra detaljer (fredagen 11 februari (och 12))

Dagen har gått i Afrikas seghetstecken. I labbet hade jag fem grejjer att göra, och jag räknade med att hinna med alla i ganska god tid. I slutänden hann jag med en, och inte ens det lilla vet jag om jag kan använda i slutänden. På kvällen skulle jag på the till Nancy, en doktor på skolan som har doktorerat i Sverige och som bor i närheten av mig med sin familj. Thet visade sig vara middag, och på middagen var det andra gäster, grannar kom förbi i afrikansk anda, och i slutänden blev det för sent för att gå ut. Det är ju fredag nu. Så jag åkte hem, och där fanns ingen el.

Nu ska jag äntligen skriva om lite fenomen här. Första kapitlet kommer heta Ljud.

Ljud.

En gissning, en kvalificerad sådan, är att det i Afrika saknas ett begrepp som betecknar störiga grannar. I alla fall ett begrepp som motsvarar vad en störig granne är i sverige, det vill säga någon som väsnas och är dryg och stör. Inte för att grannar här avyttrar en lika livlig eller dynamisk ljudbild, utan för att detta inte uppfattas, vare sig från störaren eller den störarde, som något som stör.Ett snabbt exempel får vara min nuvarande siuation. Som jag redan har skrivit så har jag ingen fönster i fönstret, utan det består av endast myggnät och gardin. Det jobbigaste med dett är det enorman dammmängder som blåser in, men i periferin till detta problem ligger även ljudbilden och llurar på den känsliga (okej, för att demonstrera en poäng som jag kommer till nedan, så somnar jag här ifrån bloggskrivandet mitt i en mening, och fortsätter nu morgonen efter. Börjar med nytt stycke och tar nya tag)

Så har man inga glas i fönstrena så är det ju alltså inte bara damm som kommer in, utan även ett visst svalkande drag, vilket jag antar är poängen, men även så alla ljud. Jag har två fönster, eller stora öppningar i väggen på mitt rum, på vardera sida av sängen som står mitt i rummet, på betonggolvet under myggnätet. Fönstret till vänster om mig vätter mot grannfastigheten och fönstret till höger vätter mot gården/infarten på den fastighet där jag själv bor. Marken både här och hos grannen är plattbelagd, med klinkers typ. (Nu slog det mig förresten att när jag var på konfa-och-språkresa till Tourqueai (England, kommer inte ihåg stavningen) när jag var 14 år så skulle jag berätta för värdpappan om ett badrum i Sverige, och sa då att det var vanligt med klinkers på golvet, varpå han vek sig dubbel och nästan avled av skratt. Jag hade ju helt enkelt använt det svenska ordet för klinkers och uttalat det med lite engelsk touch efter förmåga, typisk svengelska alltså, och råkade intet ont anandes pricka in det brittiska ordet för kånkelbär. Som alltså skulle vara vanligt på badrumsgolven i Sverige. Det som slog mig var att det här nu är 16 år sedan men att värdpappan antagligen fortfarande skrattar gott åt detta på den lokala krogen säkert minst ett par gånger i månaden). Tillbaks till ljud. På grannens tomt är det ofta ljud. Fyra stycken arga vakthundar verkar vara kopplade precis utanför mitt fönster, och dom börjar bråka och skälla utav bara den ett par tre gånger per natt. Grannen själv vaknar tidigt, sätter i gång sin brummande dieselmotor och radion på rätt hög volym och sen vet jag inte vad han gör, äter frukost eller något, men det håller på så med diesel och radio rätt länge innan det börjar smälla i porten mot gatan och han far iväg. Bortanför grannen på vänster fönster verkar det finnas lite olika ljudfilialer, som byn, nån skolan, något som på helgerna förvandlas till discoteque, häromkvällen var det någon form av festival och det trummades genom hela torsdag-till-fredag-natten. Från höger fönster kommer mycket ljud från grannarna naturligtvis. Nu har ju hälften av dom flyttat, men dom gjorde inte mycket väsen av sig ändå. Mest är det en kille som tydligen titulerar sig business-man som kommer hem sent på kvällarna efter att vakten på gården i sitt alkoholrus har somnat ifrån sina förplilktelser, varpå business-mannen måste tuta och banka i plåt-och-stål porten för att först väcka honom och sedan vänta på att han ska lomma över gården och öppna.

I båda fönstren hörs trafiken från vägen utanför, som beroende åt vilket håll den färdas börjar höras i ena fönstret för att sedan fadas över till det andra fönstret för att sedan försvinna ut i natten.

Allt det här låter ju naturligtvis olika mycket, men rent generellt kanske man säga att det är som att sova en stor gympasal, och att alla ljud härstammar från samma sal, där bilarna, plåt-och-stål-bankandet och hundarna är inom de närmsta tio metrarna medans discotequet huserar längst bort i kortändan. Hoppas ni förstår.

Men det fina i kråksången är att detta inte stör mig alls, och kanske ännu viktigare är att det inte verkar störa någon annan heller. Förutom tyskarna förstås, men skit i dom nu. Teorin jag har är att alla här har vuxit upp med mycket ljud i kring sig, och att det här med stress känner dom inte riktigt till. När kvällen kommer blir det mörkt, och eftersom man har jobbat en hel dag, och det har varit dag en hel dag, så somnar man lätt. Visst kan det vara att man vaknar någon eller några gångar under natten av att det är ett förbannat liv nånstans, men att det inte är ett sådant här stressat uppvaknande som man vaknar, ett sådant där man inte kan somna och ligger och vrider sig och irriterar sig nå så förbannat på ljudkällan, utan ett uppvaknande där man kanske snarare reflexmessigt avgör om ljudet i fråga utgör en fara för ens liv eller familj, och om så inte är fallet så vänder man kanske på sig en gång, men då har man nog redan somnat om.

Vakten.

Vi har en vakt på gården. Han kan ingen engelska, jag tror att han kanske är masaij för ibland har han en pinne i handen. Han är dödspackad jämt. När man kommer hem om natten måste man knacka och banka på plåt-och-stål-porten tills han vaknar så att han kan komma och öppna åt en. Detta är alltid lite spännande.

Dala-dalan.

Dala-dala är den lokala föregångaren till busslinjer. Jag vet inte om dom är privatägda, jag tror det, men det står City-bus målat på alla och dom har enhetliga färger och är alla av samma modell. Men där upphör också all likhet. Många har lagt till till religiösa budskap i målningen på sina dala-dalas. Fasst i sådana fall över fönstrena. Det finns två storlekar på dala-dalas, stora och små. De små är vanliga små Toyota-minibussar, där man slitit ut de vanliga sätena och satt in nya mindre säten så att det finns, om jag räknat rätt, 18 sittplatser i varje minibuss. Därtill kommer ståplatserna och att sitta där det inte är någon riktig plats, vilket en del ungar klarar av, så maxtalet ligger väl nånstans runt 35-40 pers per minibuss. Ibland kommer dom nästan inte upp för backarna för dom är så tungt lastade.

Det jobbar två pers på varje dala-dala, en chaufför och en konduktör. Man betalar till konduktörn när man blir tillfrågad om att göra så av denne, vilket han gör genom att skramla med lite mynt som han har i en hand. Priset är 250 shilling, vilket motsvarar ungefär 2 kronor. Man stannar genom att knacka i plåten på bussen eller genom att säga Chicha, eller nåt sånt. Än så länge har jag inte lyckats stanna på rätt hållplats om ingen annan har gått av samtidigt.

Bussarna är såklart slitna till max, säkerhetsbälte är inte att tänka på och säkerhet överhuvudtagt är inte så väl tilltaget. En gång när jag åkte, och fick stå vilket jag inte gillar för dom är så låga så jag får ont i nacken resten av dagen om jag åker långt, så höll jag mig tydligen inte på nåt bra ställe, så när konduktören under färden bestämmer sig för att stänga skjutdörren på sidan så klämmer jag fingret där i. Det blir inget stort sår, men det är lite talande, och dom andra passagerarna, de som såg, i dala-dalan log medkännande eller i mjugg.

Bajaj.

Bajaj är som en trehjulig moppe med ett litet kapell över. Bakom chauffören finns en liten bänk där man kan sitta. Som mest har jag varit med och åkte fem pers på en bajaj, plus chaufför alltså.

Vägarna.

Det finns några asfaltsvägar, men dom flesta är byggda av damm. Om man skulle utnämna ett byggmaterial till äkta utveklingslandsbyggmaterial så skulle jag nominiera damm. Det blir gropigt och stenigt när man bygger med damm, det går inte komma ifrån. Men det värsta om man cyklar är nog att dammen inte packar sig. Man försöker alltid hitta platta spår med packad damm att cykla i. När dammen inte är packad så är det som att cykla på en sandstrand fasst med mycket mindre partiklar, hjulena liksom bara sjunker ner och fastnar i dammet, och har man otur kan man säkert fastna i det opackade dammet med framhjulet och kastas över styret. Tur jag har hjälm. Synd att man ser så dåligt om natten.

Butikerna.

Dom flesta butikerna här är ungefär fyra fem kvadratmeter stora. Dom har ofta stora galler istället för skyltfönster, och så får man stå utanför och beställa det man ska ha. Fruktståndet där jag brukar handla är som en blandning av en bänk och ett bord, men en slags vindskydd över och längs ena sidan. På natten så är det upplyst av en fotogenlampa i mitten. På samma ställe säljer dom kol, matlagningskol alltså, vilket tar bort lite av den där rena fräsha känslan man ibland kan känna vid fruktdiskar uppe i skandinavien, men det tar inte bort något av charmen. Dessutom säljer dom nästan alltid torkad småfisk i fruktståndet, två centimeter långa säljs dom på lösvikt som om det vore bönor ungefär. Frukståndet i fråga ligger längs vägen, har trampat jordgolv med damm i underlägg och en liten, kanske två kvadratmeter, butik bakom själva ståndet. I butiken har dom lite ägg och sånt, tror jag, jag har bara handlant i själva fruktståndet.

Nuska nifå höra! (10 Februari 2011)

Å nu ska jag berätta.

Gårdagens återvändande till det civiliserad Dar gick bra. Av färjan fick jag uppemot hundra snälla erbjudanden om kompispris på taxi, som jag dock valde bort till förmån för en klassisk dala-dala, vilket kostar ungefär en hundradel så mycket. Jag tog mig hem till Uruguay, där jag hade lagrat lite grejjer som jag inte behövde under min semestervistelse, och blev, under ett samtal med Uruguay själv, till slut av uppfattningen att det inte är exakt nödvändigt att klä sig här exakt som dom som kommer härifrån klär sig. Min kompis Marco, som jag lärde känna på Zanzibar för att han har växt upp med min kompis Ugo från Italien, klagade ju lite på att folk med andra sedvanor som kommer till europa i hög utsträckning håller kvar vid sina sedvanor, medans när vi européer är ute och reser så förväntas det ofta att vi anpassar oss till rådande seder.

Detta leder ju litegrann till ett dilemma. Naturligtvis är det okej klä sig lite hur som helst i en demokrati, och naturligtvis ska man respektera de seder och bruk som gäller dit man tar sig, inget konstigt med det. Men för mig är demokrati något av en fundamental övertygelse, alltså ingenting som jag är beredd att tumma på, iallafall inte utan anledning, och om det är så att det finns ett sätt som jag kan klä mig på och som samtidigt reflekterar detta, ja, om det då inte skadar någon, så är det alltså, såvitt jag kan förstå, ett giltigt argument för individuell klädstil. Naturligtvis kan det vara så att några tycker man klär sig konstigt, kanske tillochmed pratar om det bakom ryggen på en, men att därav dra slutsatsen att folk känner sig respektlöst behandlade, det följer faktiskt inte. Rent logiskt alltså, det är ju inte alltid allt här i livet är rent logiskt. Men med logiken som första vapen drar jag alltså denna dag ut i dulle genom att iklädd flipflops, skjorts och kortärmad skjorta, på bekostnad av seglarskor, långa ben och ärmar, gå till skolan som en vanlig man. Som faktiskt även Fantomen gör ibland. I min iver glömmer jag tillochmed cykelhjälmen, men som tur var vart jag inte påkörd av någon. Ingen påpekar ett knysst, och jag kan känna mig demokratisk och duktig. Tack logik!

Det jag får gjort i skolan denna dag kan sammanfattas med att äta lunch. Efter en sen lunch träffar jag labbassistenten, och eftersom han är på väg hem och trött som ingen annan bestämmer vi att dagen efter skall bli riktigt effektiv.

På detta sluta-tidigt-besked åker Uruguay och jag på cykelfärd. Vi cyklar över granncampuset. Vi stannar där och fotar några blåpungsapor. Vi cyklar ner till en marknad där vi tittar på pikétröjjor, vi köper sammanlagt sju stycken för 25 000 shilling, ca 25 kronor styck, och fem av dom är det jag som köper. Uruguay köper även en snygg t-shirt för motsvarande hela 2 kronor och 50 öre. Sen börjar det regna. Vi har ju prutat rätt rejält så vi nyttjar regnet till att kyla ned oss när vi cyklar vidare till Dosanga, Doris internetcafé, som nu börjar likna något som ser färdigt ut. Det är ett varmt regn, som kyler ned så pass att svetten som kommer innifrån nätt och jämnt ersätts med fukt från himmlen. Cykelregn.

Vi cyklar bort till Riverside, av stora vägen med allt dess liv och ständiga marknadsrörelser, upp genom gränder med mindre butiker och färre folk men gladare tillrop. Vi cyklar förbi han som lagat det dataskärman som Doris köpte men som inte funkade. Tjockskärmar så klart. Plattskärmar är ingen vardagsmat här. Hon köpte dom på auktion på skolan och kan antagligen tjäna några månadslöner om hon kan laga och sälja de som hon inte behöver. Tänk om man kunde tjäna några månadslöner hemma i Sverige på att sälja 10 stycken tio år gamla i stort sett välfungerande tjockskärmar! Naturresursaren i mig myser. Här lämnas inget därhän.

Väl inne på Dosanga fixar Uruguay ihop det sista, och sen får jag faktiskt äran att bli internetcaféts första kund någonsin. Jag slösurfar i två och en halv timme, eller jag gör en del nyttigt också, men det gick väl på typ 20 minuter, och skriver tillochmed ut två sidor. Det kommer även in två betalande flickor som surfar i mer än en timme, och detta helt utan skyltning eller reklam, eller skylten där det står att det är internetcafé sitter i och för sig uppe, men det syns liksom inte ifall det är öppet eller stängt. I alla fall får Doris under dessa knappa timmar in nästan vad som behövs en genomsnittsdag för att cafét ska nå break even. Hoppas att det fortsätter lika bra!

Kvällen slutar lite sent, och som tur är kan jag sova hos Uruguay, svenska forskaren och norskan, så jag slipper en timmes midnattscykeltur hem i uppförsbacke, totalmörker och gropig dammväg. Tacksamt lägger jag mig på gästsängen och somnar omedelbart.

Imorse vaknade jag av att det började ljusna. Istället för att somna om ligger jag och njuter av sovmorgon. Jag vet inte vad klockan är, men iallafall att jag vaknat innan väckarklockan, och tillochmed Uruguay, som vaknat tidigt för att han glömt att ta av sig linserna kvällen innan, hinner vakna innan min väckarklocka ringer. Han knackar vänligt på dörren och informerar om att han är vaken ifall att det är så att jag vill gå upp, och eftersom jag mest ligger å väntar på att jag inte ska vara ivägen ifall någon annan vill duscha och så, så går jag upp i och med detta besked. Snabbkaffe och rostbröd med jordnötssmör och salt, tänk att ren underbarhet kan vara så enkel ändå!

Jag ska vara i skolan sent om morgonen, men trots att jag åker ännu senare kommer jag tidigare än jag behöver, och jag ägnar morgonen åt att slösurfa och dricka mer kaffe. Efter att några Om följts av några Men dyker labbassistenten upp. Det gör däremot inte nyckeln till labbet om hamnat på avigvägar, och som vill ha ytterligare någon timme på sig för att komma tillrätta. Så vi hinner fika lite till och sådant som hör till. Konsten att intala sig själv att "nu är jag i Afrika, där är det såhär" får ytterligare finslipas, och stresskänslan håller sig, om inte lugn, så iallafall hanterbar. Nyckeln dyker upp. Jag har så mycket jag vill göra under dagen att jag knappt hinner tänka på det, ännu mindre få allt gjort. På slutet av dagen är det även en massa studenter som håller redovisning i klassrummet, så det är inte mycket jag kan göra för att inte störa, utom att dra hem förstås. Eller därifrån förstås, man måste ju inte dra rakt hem alla gånger.

Jag åker till Mwenge, den myllrande plats där dala-dala-stationen ligger. Där bredvid har pappa, brorsan och jag beställt lite grejjer hos en skräddare och en tyghandlare. Dom hade beställt två kavajjer var, medans jag hade beställt en hel kostym. En kavaj var hade dom redan hämtat ut innan dom for, och enligt pappa var det den i särklass sämsta och i särklass billigaste skräddare han någonsin stött på. Jag har inte så höga förhoppningar, men det är klart att man ändå hoppas på att man ska kunna få en billig kostym och att det ska bli rätt hyffsad. Eftersom det var mer på prov första gången, för att kolla om skräddaren höll måttet, så tog jag ett av det billigaste tygen. Faktiskt tycker jag att kostymen håller måttet, alldeles för bred över magen iochförsig, men det kan han ju sy in. Kanske lite bred över axlarna, men det kan funka. För 400 kronor får man ändå säga att det är prisvärt. Kostymbrallorna provade jag i tygaffärn bara, och det är som en kontainer med långsidan öppen mot gatan och alla andra butiker. Det var många som skrattade lite när jag stog där och strippade och bytte brallor. Det ska bli spännande att se hur det passar när allt är klart, men jag kan nog tänka mig att beställa något mer skräddarsytt. Det är ju lite kul också. Vi får se.

Sen är det till att cykla hem kvar. Jag köper lite andra grejjer jag vill ha, allt tar ju lite längre tid än vad det tar att skriva, men så småningom och i god tid före skymningen börjar jag cykla hem. Jag cyklar över Ardhi Universitetet, mitt universitet alltså, och där får man lov att gå uppför den långa branta backen bakom universitetet innan man kommer upp på höjden som man sedan följer för att komma hem. Så jag går och svettas och är hungrig och kissnödig uppför den gropiga backen. Alldeles i början av backen, där det fortfarande är bostäder för studenterna, ser jag ett gäng apor som skuttar längs vägen och in mellan två hus. Jag stannar och tänker fota dom, för det är de första aporna jag ser på just mitt campus, men innan jag hinner få fram kameran, som ligger längst ned i ryggan såklart, så hinner dom flesta aporna hoppa vidare så att jag itne ser dom, och dom sista hoppar in genom fönstret till ett studentrum och jag undrar hur ifall studenterna kommer bli förvånade eller om dom fattar precis vad som hänt när dom kommer hem och får se röran, och sen fortsätter jag uppför backen. Precis innan slutet på backen är bommen som skiljer av universitetet, och den är bemannad. Jag pratar lite med vakten som är en glad och trevlig prick, Alex har jag för mig att han hette, och går sedan de sista metrarna uppför backen innan jag sätter mig på och börjar rulla. Den fläktande vinden från havet och frihetskänslan som infinner sig när jag börjar cykla slår mig nästan på käften på ett positivt vis, så levande och full av energi känner jag mig när jag sveper fram längs med höjden på berget. Den första kilometern eller vad det kan vara så är det inte så mycket hus, jag undrar lite varför för det är ett fantastiskt vacker läge, men jag tror att jag har hört någonstans att universitet äger även detta område, och det är klart att dom kan ju inte bygga precis hur som helst. Det har dom inte råd med. Men i allafall så cyklar jag längs den lite savannliknande höjden och känner livet spritta i varenda liten del av kroppen. Det där med hunger och kissnödighet är som bortblåst, eller så är det bara sådant som behövs för att man ska känna sig fulländad som människa, vad vet jag.

När jag kommer till samhället där jag bor svänger jag in till Mama Moshi, hon som jag hyr av, hon bor själv bara något hundratal meter ifrån där jag hyr mitt rum, och pratar lite med henne. Jag har kommit för att berätta att jag inte vill förlänga mitt kontrakt, och jag hinner faktiskt redan innan jag åker in där komma till insikt med att det en gång i tiden fanns en Eskil Österling som drog sig väldigt mycket för den här sortens samtal, och det känns skönt att konstatera att den Eskilen nu har gått och blivit en som betraktar den här sortens samtal som Hamna matatisso, - inga problem. Jag förlänger kontraktet med en dag, på så sätt passar det perfekt med när jag ska flytta in hos svenska forskaren och norskan, dagen då Uruguay flyger tillbaka till Sverige. Inga problem säger Mama Moshi. Där ser du, tänker jag till mig själv.

Sen går jag med min redan tungt lastade cykel vidare till mister Vincent, fruktförsäljaren, och köper frukt till middag och frukost imorrn. När jag kommer hem möter jag trädgårdsmästaren i porten, som vet att jag är på väg hem och därmed levererar en stor tvättpåse med ren tvätt som han tvättat för motsvarigheten till 25 kronor. Han säger att han saknat mig varje dag jag har varit borta, och han är egentligen lite dryg, men jag tror att det bara är lite överdådig artighet, så jag försöker visa mig smickrad och frågar om hur han och hans familj mår och hur hans dag har varit och sådant som jag tror hör till. Han försöker inte stöta på mig alltså, det är jag helt säker på. Fasst en tjej som är kompis med svenska forskaren och som var in på dennes kontor när jag var där tidigare idag frågade om jag hade flickvän redan innan hon sa hej, det glömde jag skriva.

När jag kommer upp i köket är det tomt och urplockat. Det är en hel del grejjer kvar, men det verkar som om tyskan och ugandianskan är på väg att flytta. Och mycket riktigt, någon timmer senare kommer en taxi med dom i för att hämta alla grejjer, så nu är jag ensam student i huset. Och allt användbart i köket, nästan allt iallafall, tog dom med sig också så nu blir det till att äta mycket ute sista dagarna. Ute och banan, som man kan äta utan bestick utan problem.

Ja, det är väl det. För idag. Såtillvida jag inte orkar skriva om ljud, dala-dala, bajaj, dammiga vägar eller något annat fenomen som jag länge tänkt få ned på print.