Lite till

Okej jag måste skriva nån rad om morgonen.

Vid sju åkte jag från hotellet på norra delen av ön, taxichauffören körde som en galning för hans mamma väntade på honom vid färjan. Han hade inte träffat sin mamma på tre månader, så det gick utan vidare i hundra knyck förbi skolor och genom byar. Förutom på ett ställe där vägen var spärrad så vi fick ta en omväg på grus, lort och damm, en så kallade vanlig väg. Dom känns alltid säkrare.

Väl framme blev jag snabbt avlämnad så att han skulle kunna åka vidare och träffa sin mamma.

Vilsen går jag in på området där han sagt att färjekontoret ligger. Jag ser det inte, men där är ett liv och rörelse och en ljudnivå som känns som om den är direkt hämtad ur en nyversion av en amerikansk 50-talsfilm, en sån där dom klipper över till en kontorsscen med skinnfåtöljer för att få kontrasterna i rörelse mot ett lugnt kontor.

Själv är jag naturligtvis berättarrösten, tyvärr har jag flipflops och är viting så jag smälter väl inte in alldeles perfekt, och jag vet ju inte riktigt hur det funkar, så jag är långt ifrån av vara en driven äventyrshjälte i filmen om mig själv. Efter lite spontan vilsenhet har jag dock rett ut min biljett och vet var jag ska och allt sånt, och har tid på mig att dricka morgonkaffe.

Över gatan ligger ett stammisfrukosthak som är fullt av människor och ljud, så det är ingen tvekan. Med halvhyffsat självsäkra steg tittar jag åt alla håll när jag går över rondellen och entrar den halvsoliga överpopulära terassserveringen. En kypare, det är väl att ta i, men en ung kille som jobbar där i alla fall, står nära ingången, eller ingångspassagen ska jag väl skriva för att vara konsekvent, så jag ber om kaffe. Han skakar på huvudet, -no coffee, -africafe? Frågar jag, han skakar på huvudet igen. Inte ens snabbkaffe! Han går in i köket och kocken fångar min uppmärksamhet, black tea only, - okay, one black tea please. Perfekt! Typ!

Jag slår mig ner bredvid nån lokal snubbe där det finns en ledig plats, alla har huvudbonader av olika slag, men det känns som om en gemensam huvudbonadsnämnare är religionstillbehörighet, dom flesta äter kycklingsoppa men fingrarna, téet kommer och jag häller i socker för att inte se dummare ut än vad jag är, fasst jag behöver fråga vilket som är socker och när jag försöker skaka i lite så får jag hjälp att öppna förpackningen av min granne som även hjälpsamt pekar på min tesked och förklarar -spoon. Serveringens enda kvinna med sällskap ler roat åt nykomlingen som behöver hjälp med att hälla socker i teet och jag svettas litegrann i armhålorna under min ganska så prydliga kortärmade skjorta, men det är på grund av solen och värmen för jag känner mig fortfarande som en filmhjälte och beställer i stället självsäkert in en chapati.

Teet är riktigt gott, det är ingerfära i, och jag sitter och njuter av stämningen och känslan i luften av att otroligt mycket är på gång. Det är naturligtvis ett välkommet avbrott från semesterstämningen på hotellet och stranden, men någon analys hinner jag inte med, jag har fullt upp med att se ledigt upptagen ut på ett intressant men inte stressat sätt. Jag beställer en till chapati för att ingen ska tro att jag har tid att sitta där och bara dricka te för nöjes skull.

När den andra chapatin och teet är slut betalar jag och går njag gissar att det ska kosta 500 shilling, två kronor och femti öre, och får det bekräftat när jag försöker betala och dra. Måste sett jävligt självsäkert ut att veta vad maten kostar! Tänker jag. Jag går till båten 20 minuter för tidigt men jag vet inte vad annars jag ska göra. Sitter där och väntar på en bänk omringad av tio femton kvinnor i slöja och en farbror som verkar helt normal, han verkar bara vara gammal.

- eskil

Location:På färjan