diarrésvängen igen

dagen skulle ju bli kul. Och den blev visserligen inte tråkig, men tillsammans med min taxichaffiskompis skulle vi åkt ut ur stan och tittat på lite byra, åkt buss, åkt hem till hans föräldrar och hälsa på, och sen åka tillbaka. Det lät som ett kul äventyr i mina öron.

Men så fortsatte gårdagens diarréförsök idag, och la in andra växeln direkt efter frukost. Inte sjuk på något annat sätt, bara lite slö, kanske för att man inte får i sig så mycket näring. Diarrémedicinen var ju slut i och med morgonens dos, men jag lyckade hitta exakt samma som jag hade med mig från sverige på ett apotek här. Och den svängen jag tog förbi apoteket var det enda jag åtog mig idag.

Sen har jag tvättat. Där jag bodde förut ville trädgårdsmästaren tvätta åt mig för en blygsam penning som extraknäck, men han bor ju inte här, så idag har jag alltså handtvättat för första gången sen jag var på läger när jag var liten. Jag kom inte ihåg hur man gjorde, men med några enkla frågor till mina house mates och insikten om att det inte rör sig om någon kärnfysik, tog jag mig ann lite tvätt och det verkade gå bra. Vi får väl se exakt hur bra det blev när kläderna skall användas.

Ett starkt tecken på att man är lite slö är att man vill ta det lite lugnt, vilket i sin tur gärna betecknar sig i att man läser en bra bok. Eftersom jag har gjort just detta idag känner jag mig som om jag inte riktigt utnyttjar det här tillfället jag har att titta på afrika. Kanske borde man iallafall tagit sig till stranden, eller tittat på något kvarter man inte har varit i tidigare, nåt sånt. Men sen slogs jag av övertygelsen om att jag absolut borde bara ta det lugnt och läsa min bok. Och dricka juice. Inte för att det är så nyttigt om man har diarré, men det är ju så sjukt gott. Skala mango, avocado, banan, hugga upp en kokosnöt och hälla i mjölken, en halv ananas och ner med allt i mixern. En bok och lite skugga. Man kan ha hur mycket diarré som helst, men när man sitter där så njuter man ändå.

När jag var ute och gick till apoteket gav jag min första allmosa. Det var en äldre herre som kom fram och pratade vänligt med mig och som höll min hand mens vi gick längs Nelson Mandela Road. Han hade också pluggat vid universitetet sa han. Han ville ha 500 shilling till mat, drygt två kronor. Jag sa först nej, men sen ångrade jag mig och gav honom pengarna. Det är ungefär lika mycket tiggare här som i Sverige, men dom känns knappast som mafia-tiggare här. Och det är betydligt färre än i Paris eller Melbourne där jag också bott senaste tiden.

Efter att jag skilts från den hungrige herrn slogs jag av någon anledning av utvecklingstempot här. Jag tror jag såg en snubbe gå av dala-dalan klädd i kostym och slipps, och tänkte lite på det jag såg igår i Kariakoo. Mycket av det man ser här känns som saker som man läst om hur det var förr i tiden. Folk slänger ut smutsvattnet på gatan när dom är klara med det, djur går runt hippt som happt, kärror används trott att dom knappt skulle gå att sälja som skrot i sverige, en viss naivitet verkar prägla människor som inte bott i staden så särskilt länge. Mycket känner man igen från Per Anders Fogelberg (hette han så, han som skrev alla dom där böckerna om stockholm?). Men sen är det också det moderna samhället som lever uppblandat med det som känns äldre. Kostymnissar, dom tvättar kanske skjortorna hemma för hand, eller antagligen är det deras fruar som gör det, bilarna som är både nya och halvnya, internet och mobiltelefoner, reklam, pundare. Det känns lyxikt att få en inblick i hur övergången kan se ut. Många av de jag träffat här har det inte särskilt väl ställt, hela familjer kan leva på en bråkdel av vad CSN ger en vanlig svensk student, även om båda föräldrarna jobbar. Klasssamhället är otroligt utbrett. Men det känns som om Dar es Salaam kokar av utveckling, att trots att electriciteten inte ens går att lita på så kommer mycket av det som är fascinerande nu snabbt förändras, och mycket kommer inte för en turist att vara lika sevärt, men det kommer göra livet enklare för de som bor här. Antar jag. Det var iallafall känslan som jag slogs av när jag såg en kostymnisse gå av dala-dalan, efter det att jag gett den gamle herrn drygt två kronor så att han kunde äta lunch.