Ljud, och andra detaljer (fredagen 11 februari (och 12))

Dagen har gått i Afrikas seghetstecken. I labbet hade jag fem grejjer att göra, och jag räknade med att hinna med alla i ganska god tid. I slutänden hann jag med en, och inte ens det lilla vet jag om jag kan använda i slutänden. På kvällen skulle jag på the till Nancy, en doktor på skolan som har doktorerat i Sverige och som bor i närheten av mig med sin familj. Thet visade sig vara middag, och på middagen var det andra gäster, grannar kom förbi i afrikansk anda, och i slutänden blev det för sent för att gå ut. Det är ju fredag nu. Så jag åkte hem, och där fanns ingen el.

Nu ska jag äntligen skriva om lite fenomen här. Första kapitlet kommer heta Ljud.

Ljud.

En gissning, en kvalificerad sådan, är att det i Afrika saknas ett begrepp som betecknar störiga grannar. I alla fall ett begrepp som motsvarar vad en störig granne är i sverige, det vill säga någon som väsnas och är dryg och stör. Inte för att grannar här avyttrar en lika livlig eller dynamisk ljudbild, utan för att detta inte uppfattas, vare sig från störaren eller den störarde, som något som stör.Ett snabbt exempel får vara min nuvarande siuation. Som jag redan har skrivit så har jag ingen fönster i fönstret, utan det består av endast myggnät och gardin. Det jobbigaste med dett är det enorman dammmängder som blåser in, men i periferin till detta problem ligger även ljudbilden och llurar på den känsliga (okej, för att demonstrera en poäng som jag kommer till nedan, så somnar jag här ifrån bloggskrivandet mitt i en mening, och fortsätter nu morgonen efter. Börjar med nytt stycke och tar nya tag)

Så har man inga glas i fönstrena så är det ju alltså inte bara damm som kommer in, utan även ett visst svalkande drag, vilket jag antar är poängen, men även så alla ljud. Jag har två fönster, eller stora öppningar i väggen på mitt rum, på vardera sida av sängen som står mitt i rummet, på betonggolvet under myggnätet. Fönstret till vänster om mig vätter mot grannfastigheten och fönstret till höger vätter mot gården/infarten på den fastighet där jag själv bor. Marken både här och hos grannen är plattbelagd, med klinkers typ. (Nu slog det mig förresten att när jag var på konfa-och-språkresa till Tourqueai (England, kommer inte ihåg stavningen) när jag var 14 år så skulle jag berätta för värdpappan om ett badrum i Sverige, och sa då att det var vanligt med klinkers på golvet, varpå han vek sig dubbel och nästan avled av skratt. Jag hade ju helt enkelt använt det svenska ordet för klinkers och uttalat det med lite engelsk touch efter förmåga, typisk svengelska alltså, och råkade intet ont anandes pricka in det brittiska ordet för kånkelbär. Som alltså skulle vara vanligt på badrumsgolven i Sverige. Det som slog mig var att det här nu är 16 år sedan men att värdpappan antagligen fortfarande skrattar gott åt detta på den lokala krogen säkert minst ett par gånger i månaden). Tillbaks till ljud. På grannens tomt är det ofta ljud. Fyra stycken arga vakthundar verkar vara kopplade precis utanför mitt fönster, och dom börjar bråka och skälla utav bara den ett par tre gånger per natt. Grannen själv vaknar tidigt, sätter i gång sin brummande dieselmotor och radion på rätt hög volym och sen vet jag inte vad han gör, äter frukost eller något, men det håller på så med diesel och radio rätt länge innan det börjar smälla i porten mot gatan och han far iväg. Bortanför grannen på vänster fönster verkar det finnas lite olika ljudfilialer, som byn, nån skolan, något som på helgerna förvandlas till discoteque, häromkvällen var det någon form av festival och det trummades genom hela torsdag-till-fredag-natten. Från höger fönster kommer mycket ljud från grannarna naturligtvis. Nu har ju hälften av dom flyttat, men dom gjorde inte mycket väsen av sig ändå. Mest är det en kille som tydligen titulerar sig business-man som kommer hem sent på kvällarna efter att vakten på gården i sitt alkoholrus har somnat ifrån sina förplilktelser, varpå business-mannen måste tuta och banka i plåt-och-stål porten för att först väcka honom och sedan vänta på att han ska lomma över gården och öppna.

I båda fönstren hörs trafiken från vägen utanför, som beroende åt vilket håll den färdas börjar höras i ena fönstret för att sedan fadas över till det andra fönstret för att sedan försvinna ut i natten.

Allt det här låter ju naturligtvis olika mycket, men rent generellt kanske man säga att det är som att sova en stor gympasal, och att alla ljud härstammar från samma sal, där bilarna, plåt-och-stål-bankandet och hundarna är inom de närmsta tio metrarna medans discotequet huserar längst bort i kortändan. Hoppas ni förstår.

Men det fina i kråksången är att detta inte stör mig alls, och kanske ännu viktigare är att det inte verkar störa någon annan heller. Förutom tyskarna förstås, men skit i dom nu. Teorin jag har är att alla här har vuxit upp med mycket ljud i kring sig, och att det här med stress känner dom inte riktigt till. När kvällen kommer blir det mörkt, och eftersom man har jobbat en hel dag, och det har varit dag en hel dag, så somnar man lätt. Visst kan det vara att man vaknar någon eller några gångar under natten av att det är ett förbannat liv nånstans, men att det inte är ett sådant här stressat uppvaknande som man vaknar, ett sådant där man inte kan somna och ligger och vrider sig och irriterar sig nå så förbannat på ljudkällan, utan ett uppvaknande där man kanske snarare reflexmessigt avgör om ljudet i fråga utgör en fara för ens liv eller familj, och om så inte är fallet så vänder man kanske på sig en gång, men då har man nog redan somnat om.

Vakten.

Vi har en vakt på gården. Han kan ingen engelska, jag tror att han kanske är masaij för ibland har han en pinne i handen. Han är dödspackad jämt. När man kommer hem om natten måste man knacka och banka på plåt-och-stål-porten tills han vaknar så att han kan komma och öppna åt en. Detta är alltid lite spännande.

Dala-dalan.

Dala-dala är den lokala föregångaren till busslinjer. Jag vet inte om dom är privatägda, jag tror det, men det står City-bus målat på alla och dom har enhetliga färger och är alla av samma modell. Men där upphör också all likhet. Många har lagt till till religiösa budskap i målningen på sina dala-dalas. Fasst i sådana fall över fönstrena. Det finns två storlekar på dala-dalas, stora och små. De små är vanliga små Toyota-minibussar, där man slitit ut de vanliga sätena och satt in nya mindre säten så att det finns, om jag räknat rätt, 18 sittplatser i varje minibuss. Därtill kommer ståplatserna och att sitta där det inte är någon riktig plats, vilket en del ungar klarar av, så maxtalet ligger väl nånstans runt 35-40 pers per minibuss. Ibland kommer dom nästan inte upp för backarna för dom är så tungt lastade.

Det jobbar två pers på varje dala-dala, en chaufför och en konduktör. Man betalar till konduktörn när man blir tillfrågad om att göra så av denne, vilket han gör genom att skramla med lite mynt som han har i en hand. Priset är 250 shilling, vilket motsvarar ungefär 2 kronor. Man stannar genom att knacka i plåten på bussen eller genom att säga Chicha, eller nåt sånt. Än så länge har jag inte lyckats stanna på rätt hållplats om ingen annan har gått av samtidigt.

Bussarna är såklart slitna till max, säkerhetsbälte är inte att tänka på och säkerhet överhuvudtagt är inte så väl tilltaget. En gång när jag åkte, och fick stå vilket jag inte gillar för dom är så låga så jag får ont i nacken resten av dagen om jag åker långt, så höll jag mig tydligen inte på nåt bra ställe, så när konduktören under färden bestämmer sig för att stänga skjutdörren på sidan så klämmer jag fingret där i. Det blir inget stort sår, men det är lite talande, och dom andra passagerarna, de som såg, i dala-dalan log medkännande eller i mjugg.

Bajaj.

Bajaj är som en trehjulig moppe med ett litet kapell över. Bakom chauffören finns en liten bänk där man kan sitta. Som mest har jag varit med och åkte fem pers på en bajaj, plus chaufför alltså.

Vägarna.

Det finns några asfaltsvägar, men dom flesta är byggda av damm. Om man skulle utnämna ett byggmaterial till äkta utveklingslandsbyggmaterial så skulle jag nominiera damm. Det blir gropigt och stenigt när man bygger med damm, det går inte komma ifrån. Men det värsta om man cyklar är nog att dammen inte packar sig. Man försöker alltid hitta platta spår med packad damm att cykla i. När dammen inte är packad så är det som att cykla på en sandstrand fasst med mycket mindre partiklar, hjulena liksom bara sjunker ner och fastnar i dammet, och har man otur kan man säkert fastna i det opackade dammet med framhjulet och kastas över styret. Tur jag har hjälm. Synd att man ser så dåligt om natten.

Butikerna.

Dom flesta butikerna här är ungefär fyra fem kvadratmeter stora. Dom har ofta stora galler istället för skyltfönster, och så får man stå utanför och beställa det man ska ha. Fruktståndet där jag brukar handla är som en blandning av en bänk och ett bord, men en slags vindskydd över och längs ena sidan. På natten så är det upplyst av en fotogenlampa i mitten. På samma ställe säljer dom kol, matlagningskol alltså, vilket tar bort lite av den där rena fräsha känslan man ibland kan känna vid fruktdiskar uppe i skandinavien, men det tar inte bort något av charmen. Dessutom säljer dom nästan alltid torkad småfisk i fruktståndet, två centimeter långa säljs dom på lösvikt som om det vore bönor ungefär. Frukståndet i fråga ligger längs vägen, har trampat jordgolv med damm i underlägg och en liten, kanske två kvadratmeter, butik bakom själva ståndet. I butiken har dom lite ägg och sånt, tror jag, jag har bara handlant i själva fruktståndet.