Fia Engström

Dagens blogg tillägnas Fia Engström.

Jag hade precis ätit klart middagen här hemma, det var den tredje fruktsalladen för dagen till middag, jag sitter i mörkret på balkongen och läser med pannlampla och har det lite mysigt och skrollar facebook på telefonen då jag ser att Fias mamma uppdaterat Fias status, hon tackar någon fond av nåt slag och säger att Fia skulle varit stolt. Det var länge sedan nu som jag hörde att Fia var allvarligt sjuk, men jag fattar direkt. Det känns som om någon sparkar ut hjärtat ur kroppen, och jag vet att en del av det aldrig kommer tillbaka.

Fia lärde jag känna i Åre genom gemensamma bekanta. Våra umgängeskretsar korsade varandra på flera av varandra oberoende sätt, vilket är ett bra tecken sig. Hon var alltid glad, även när hon inte var det, och hade en fantastisk utstrålning. Hon var verkligen alltid glad som jag minns det. Skrattade högt och skrockade. Lättsam. Vacker. Varm och välkomnande. Tog ingen skit. Jag vet att det aldrig känns rättvist när någon rycks bort i för tidig ålder, tyvärr är känslan bekant, men likväl känns det helt sjukt orättvist och det går inte att förstå. Jag klickar 'back' för jag vill läsa om skateboard och fest på facebook och glömma det jag precis läst, men det är det enda jag tänker på så det känns idiotiskt att försöka förneka det. Jag tänker på Fia och ju mer jag tänker desto mindre kan jag förstå att det är sant. Grannen kommer hem, så jag plockar upp boken och låtsas läsa för att inte se dum ut med pannlampan här i mörkret, det är en granne som jag inte träffat förr. På något konstigt sätt kommer jag in lite i handlingen på boken igen, det är en bra bok och jag gillar den, men det känns inte likadant att läsa den när ens hjärta ligger i ett hörn nånstans och ruttnar. Jag slutar läsa så fort grannen stängt dörren om sig. Så tänker jag på Fia igen. Det går helt enkelt inte att föreställa sig att hon är borta. Ingen är någonsin helt borta! Livet fortsätter genom dom som minns, tänker på dig och inspireras av dig. Och minnet av Fia är otroligt starkt. Starkt och färgglatt!

Det är svårt med någon slags avslutningshälsning, det är nog för att det inte är något avskedsbrev.

Så ha det fett tills vi syns nästa gång Fia, om det så blir i backen eller över ett parti Alfapet på Lok & Latte!

Ride on!

/

Eskil