13 februari

Jag vaknade hemma hos svenska forskaren, uruguay och norskan. Det var ju där jag sov. Vaknade ganska sent, vid nio eller nåt sånt, har inte såvit så länge på länge.

En kopp kaffe lät jag morgonen bjuda på, kaffe och slapphet. Norskan hade bakat buller, eller om det var scones. Nåt iallafall. Så det var perfekt, chilla med kaffe, frukostbulle och bok iförd endast kanga runt höften under takfläkten i det spaciösa vardagsrummet. Ute mullrade, och det kändes nog som om det första riktiga dag-regnet sen jag kom hit skulle bryta ut. Det gjorde det. Det forsade fram över belägningen, blev bäckspår i jord/grus/dammet i den andra delen av uppfarten, innan vattnet rann ner i underjorden. Det här är ju ändå ett samhälle som överlever regnperioder två gånger per år.

Efter spöregnet kom vanligt regn, och det var väl egentligen det som spolerade våra storslagna planer om att ta oss till en liten paradisö utanför Dar över dagen. Regnet kändes ihållande, så vi gjorde middagsplaner istället. Forskaren begav sig till köpcentret för att handla lite, Uruguay och jag begav oss till Mwenge för att kolla in lite tyger, chapati (ett slags frukostbröd, blandning av pannkaka och hårt tunnbröd typ, fast gjort på majsmjöl tror jag) och införskaffa bao-kärnor. Vi gick i regnet. Badbrallor, flipflops, pikétröja, pengarna i en ihopknyten platspåse och leende var det jag bar själv. Uruguay hade paraply.Vi fick inte tag på någon Chapati, men jag köpte en äkta Armani-kavaj för 250 kronor, och baokärnorna fick vi också tag på.

Vi gick tillbaka hem och smidde nya planer när vi märkte att regnet lättat. Klockan var nu mitt på dagen, så bestlutet föll på en cykeltur. Mulet och skönt var det, perfekt cykelväder. Vi cyklade ut på halvön inne i stan. En knapp timmes cykelfärd för att komma dit ungefär. Vi cyklade till en fiskehamn där, som även funkar lite som varv tydligen, och som bostäder och fiskemarknad såklart, och som lite annat som hör till också. Det var fantastiskt. Kanske tio gånger förbannade jag mig själv för att jag lämnat kameran hemma, fasst jag egentligen vet att jag inte tar så mycket kort ändå eftersom folk inte vill det. Men det var ingen rush i fiskehamnen, kanske beroende på att det är söndag, inte vet jag. Men en båt höll dom på att bygga på, några ungar hade byggt mini-trimarane i skumplast (frigolit), fina små båtar som dom seglade ikapp med och höll på att skratta ihjäl sig långt ut i det långgrunda vattnet av förtjusning. Vi stog där och sög in halvlugnet och tittade oss runt. Tittade mot lyxvillorna som ligger inte så långt bort och talade lite om kontrasterna. Fantastiskt ställe!

Vi cyklade vidare runt halvön, förbi det dyra kvarteren och det västerländsinspirerade köpcentrat och ut på klipporna längst ut. Vi gömde cyklarna och gick ut på klipporna för att kolla på havet. Havet var kristallklart och man såg botten. Någon hade byggt bo på klippväggen, en stor koja såg det ut som uppifrån, men det var svårt att se så mycket. Uruguay pratade om hur bra läget var, och hur gärna han skulle vilja snorkla det kristallklara vattnet. I vikarna på klipporna hade tillochmed små ministränder med vit sand bildats, men antagligen bara vid lågvatten. En lokal fiskare, antagligen, låg faktiskt och snorklade en bit ut. Uruguay vart lite avis.Vi hängde där ett tag och tittade på hur fint det var och lite på de massor med jättestora fraktfartyg som ligger ute på havet med sina containrar. Sen fortsatte vi cykla.

Vi cyklade till Coco Beach, en jättepopulär strand dit många kommer på söndagarna. Men kanske var det regnet under förmiddagen som gjorde att många höll sig borta idag, för det är inte mer folk än på en jättepopulär svensk strand en fin sommardag. Vi tar en varsin dricka och sätter oss ner på stranden och tittar på folk och på utsikten. Där är ett gäng som spelar fotboll med varandra på stranden och det ser trevligt ut.

Vi cyklar vidare och kommer in på en turistmarknad. Vi hittar där jättefina turistavlor som vi alla gillar och vill ha, men dom kostar en förmögenhet, 1500 kronor ska dom ha, och säger att inte ens 1000 kan han gå ner till. Surt. Men fina tavlor. Vi får se, jag hade gärna gått dit och prutat fler gånger, men det är lite långt bort för att man ska kunna ta sig dit ofta, säkert en och en halvt timmer med cykel om man cyklar raka vägen därifrån dit jag kommer flytta om två dagar. Ännu längre härifrån.

Vi vänder av hemmåt. Fasst vi tar en annan väg än den vi tog på vägen in. Då åkte vi Bagamoyo Road, en jättestor motorväg, och nu åker vi en jättelång bygata känns det som. Trafik som åker ganska sakta och som tutar mycket, kommers överallt, folk överallt och många glada tillrop. I kanske en mil är det så, oavbrutet och fantastiskt igen. Vid ett tillfälle paserar vi en kyrka som valt att döpa sig till "the Embassy of the Royal Family of King Jesus". Kul namn tänker jag. Vi cyklar på och kommer till slut ut på Bagamoyo igen, och då har vi nog bara någon halvmil kvar på den innan vi kommer till Mwenge, och sen är det när hem. Hem till Forskaren och Uruguay alltså, vi kommer fram strax innan skymningen faller.

Vi åker dit och Norskan är där med sin snubbe. Hennes snubbe har precis skaffat en Bajaj, så nu kommer jag i bloggen kalla honom för Bud-Judge hädanefter (Bajaj utalas ändå typ så). Det visar sig att Bud Judge kan baka Chapati, så vi sätter igång med middagsförberedelserna. Eller några gör det, Uruguay utmanar mig i ett slags chack med bara bönder, 16 sådana per lag, så vi spelar det ett tag, och sedan gör jag ingenting ett tag (ingenting stavas även f a c e b o o k) innan jag slutligen kan fylla en roll i matlagningen. Det blir antagligen den godaste Taco jag ätit i mitt liv. Fantastisk fantastik fantastisk! Köttdelen "ersätter" jag med äggröra, men det är inte bara det som är knepet, råvarorna här tar helt enkelt priset. På ett bra sätt alltså. Det är första gången som jag lyckas köpa avocado, vilket jag har försökt göra sen jag kom hit eftersom en kompis som bott här mycket förut rekomenderade det. Eller kompis och kompis, numera är vi förlovade, men när hon tipsade om avocadon hade vi enbart en vänskaplig relation. Allt som allt och kanske mycket tack vare chapatin blir det iallafall helt ubersuveränt gott. Både Forskaren och Uruguay har tidigare bevisat sina skills i köket, och under middagen gör även Norskan och Bud Judge det. Synd att man ligger i lä, men man får passa på att försöka lära sig istället.

Tiden rinner på vips har klockan tio passerat med marginal och det är dags för mig att ge mig av hemmåt. Jag packar mina cykellysen och beger mig ut på stan. Nu när jag inte cyklar på asfalt längre märks ytterligare en nackdel med att bygga vägar av damm; det sköljs bort av riktiga regn. Nu är det bara bergrunden kvar att cykla på, och den är inte finslipad av inlandsisen som hemma i Sverige direkt. Det blir en riktigt becksvart och skumpig cykeltur hem. Jag cycklar via universitet, det är närmast och brantast uppförsbacke, vilket innebär att man kan gå uppför den och sen ha det rätt lugnt resten av biten, men Bud Judge säger även att det är lugnare där, inte så mycket fyllon längs vägen som ska dryga sig och hålla på. Och faktiskt, redan under den lilla bit av vägen som infaller i samhället innan skolan så hinner jag se en hel del fylla, och tänker för mig själv att alkoholinformationen kanske inte går ut så bra här. Eller så är det likadant i Sverige bara att folk stannar hemma och super, och att det på det sättet inte syns lika tydligt.

Cykelturen hem tar nästan prick 40 minuter, så det var kul att ta tid på den nu när det antagligen är sista gången som jag cyklar hit.