Den andra februari.

Efter att gårdagen avslutades värdigt, som det förväntas av en man av min ålder, har dagen varit lugn. Igår åt vi middag på en restaurang i city som heter southern sun. Det var en gammal tanzaniansk klasskompis till pappa, från då han pluggade i kanada, som tipsade om stället. Han klasskompisen var en riktig sköning. Jag vet inte hur många gånger han hade varit med om inbördeskrig och statskupp och sådant, jag hörde bara två, men en sak är säker och det är att ingen av gångerna var det i hans hemland tanzania, dör det här är ett fredligt folk i ett fredligt land.

Tidigt tidigt i morse for familjen vidare till Zansibar, jag ska möta upp dom där så fort jag får tid från skolan. Och faktiskt, hur fantastisk det än var att ha dom här så var det också lite stressande märkte jag när dom for. För jag tycker verkligen att det är helt fantastiskt här, och då vill jag ju naturligtvis visa det för dom. Men det är ju svårt att klämma in spontanafrikanska upplevelser på ett schema med sex familjemedlemmar som alla har lite olika preferenser samtidigt som man sköter skolan fläckfritt, speciellt som dom hade bara tre dagar på sig. Inte för att det blev några problem eller så, verkligen inte, snarare att jag bara kände att jag kanske inte hade fullt ut tid att visa vad som är den verkliga charmen med det här stället. Men dom verkade nöjda iallafall.

Idag verkade labbteknikern först inte dyka upp, så jag hade inte mycket att göra i väntan på honom, vilket gav mig tillfälle att svara med personliga tack till alla gratulationsönskningar på facebook. Det var verkligen många och verkligen roligt, det kändes som att fylla år två dar i rad. Dar i rad är ett palyndrom ser jag föresten. Heter det inte så? En del fick tillochmed personligare hälsning än andra.

Men sen dök labbteknikern iallafall upp. Efter att jag hade blivit bjuden på banansoppa och chapati av en student, och man får väl säga blivande vän eller iallafall bekant här. En trevlig prick som i ganska mycket verkar vara lite av en motsvarighet till mig fasst härifrån. Ganska olik alltså, men iallafall 30 år. Vi satt och pratade om våra länder och åt banansoppa, mycket trevligt. Sen visade det sig att labbteknikern hade fått dålig syn. Han fick medicin mot den dåliga synen som han blev jättetrött av. Jag hoppas att det var medicin mot dålig syn som motsats till bra syn, och inte medicin mot dålig syn som alternativ till ingen syn alls. Det hade varit mycket tråkigt om han blev både trött och blind.

Jag kom till slut ganska långt i labbandet. Äntligen!

På vägen hem kände jag mig fantastisk i tidigare beskriven cykelhjälm och tillhörande atteraljer. Och trött. Jag tror det är nåt med maten som gör mig trött, jag ska gå tillbaka till att äta mera frukt tror jag. Jag handlade grönsaker av killen här utanför. Han är otrolig tycker jag. På knagglig Swahengelska kommunicerar vi alltid ganska länge. Upprepar priser ett par gånger per språk. Jag försöker beställa men han tror bara att jag vill lära mig var frukten kostar. På Swahili. Det brukar alltid smita emellan några kunder som är mycket snabbare med sina beställning. Idag stannar det också en dala-dala som det är bråk på bredvid fruktståndet. Dom skriker och härjar. "Matatiso" säger jag till fruktkillen. "Kung fu" säger han till mig. Den ena bråkstaken blir avkastad och medans han sparkar och slår in genom dala-dala-dörren passar dala-dalan på att köra sin väg med den andra bråkstaken ombord och jag frågar hur mycket bananerna kostar på engelska och får svar på swahili av fruktkillen. Vincent heter han förresten. Han kallar mig för mister Brown.

När jag kommer hem är jag egentligen överfull av pepp. Tänker skriva världens bästa blogg, men istället kokar jag mat på allt som jag köpt. Det blir alldeles för mycket mat, men helt okej till smaken och hälsosamt iallafall. Exakt när jag bestämmer mig för att maten är klar går elen. Jag tittar ut och det ser ut som om elen har gått i hela tanzania. Men det gör ju inget, jag har hur många ficklampor som helst och maten är ju redan klar. Det har hunnit bli mörkt så jag sätter mig på terassen och äter och läser i mörkret, jag är ju lite svag för mörkret, tycker det är häftigt tufft och gemytligt, kanske skulle jag säga mysigt om jag inte vore lika cool.

Efter ett tag dyker tyskan och ugandiskan upp. Jag säger att dom får ta mat om dom vill, men jag tror inte dom tycker det är så gott för dom nöjjer sig med mackor. Jag hade nog gjort samma sak, fasst själv tycker jag att min måltid är helt okej faktiskt. Speciellt om man har på chili-cashwenötter. Men dom kan ju alltid skylla på att det är för starkt med all piri-piri så blir det inte så pinigt. Vilken tur för dom!

Nä nu måste jag sova för imorrn ska jag träffa handledarn redan klockan sju på morgonen. Nu verkade det förresten som om elen kom tillbaka. I allafall började min mobil lysa som om den gick på laddning och jag tror det är pumpen som började surra där ute. Apropå surra där ute, nån gång måste jag blogga om den afrikanska ljudbilden. Det måste jag verkligen. Go natt!