Upplopp

Idag var det upplopp på skolan.

I början märkte jag ingenting, kom till skolan nån halvtimme för tidigt, satt och drack kaffe medans jag väntade på labassistenten. Han kom, och jag satte igång att labba, labba som bara den.

Efter nån timme eller nåt kommer Uruguay in från ingenstans, han är lite upphetsad, vilket han oftast är, och säger att det är studentupplopp och att polisen skjuter med vattenkanoner och grejjer. Sen försvinner han ut igen lika snabbt som han kom, men nu kollar jag ut genom fönstret medans jag labbar. Efter bara någon minut så ser jag horder av studenter komma springande i rikting från huvudentrén. Därpå hör vi nån smäll. Labbassistenten låser dörren till labbet; det är en ytterdörr och en idealisk plats att springa in på om man kommer i trångmål med våldsbenägen polismakt. Uruguay kommer in ändå på något sätt, han gråter. Fasst han gråter inte alls det, han är bara tårögd, för han har lånat sin flickväns kontor när hon inte är där och där är luftkonditioneringen så dålig att det är bättre att öppna fönstret och därför har han fått in tårgas på kontoret. Han sköljer ögonen, och plötsligt förstår jag varför så många studenter har sprungit runt med vattenflaskor dagen till ära. Ute smäller det igen, de som kutar förbi nu är inte lika många och de kutar snabbare och hukar mer och letar effektivare med blicken efter skydd från polisen, jag tror det är det främre ledet som härjar utanför nu. Uruguay, som är elektroingenjör, sätter sig och meckar med nån trasig labbapparat som han inte får igång. När det lugnar sig ute försvinner han igen. Labbapparaten är fortfarande trasig, men han har lagat många andra grejjer där inne. En åsikt som fluktuerar bland en del västerlänningar här nere är att 50-år av bistånd, där man får grejjer utan att behöva slita
för dem, gör att man inte lär sig att uppskatta sakers värde. Det finns ganska många exempel på förfall som talar för detta.

Nån timme senare vill jag se vad som händer. Jag hittar Uruguay och vi går till framsidan av labbbyggnaden, labbet ligger på baksidan så jag har inte sett hitåt förut. Det är mycket folk och många som är upphetsade, det är lätt att känna igen upploppsstämning när man ser den. Längre bort ser man vattenkanonbilen, den är lätt att känna igen för den ser ut som en pansarvagn, dom hetsigaste rör sig åt det hållet. Vi ser inga poliser men förstår var dom håller hus genom att titta åt vilket håll stenkastarna kastar sina stenar. Dom kastas bakom ett hörn på ett hus. En tårgasgranat eller eventuellt en rökbomb exploderat hundra meter bort, och det blir allmänt jubel när en upprorsledare springer fram och väller vatten på röken, studenterna känner sig som segrare verkar det som, jag vill gå och fortsätta labba, gillar inte den här "hänga på som en svans"-grejjen alls. Uruguay håller med, men det är ju som bekant svårt att slita sig från "där det händer". Det smäller precis i närheten av oss, lösa skott verkar det som, men det blir ju lika oroligt för det. Uruguay visar att studenterna har byggt en provisorisk tegelmur under ett träd och sen går vi in igen, fasst först bestämmer vi att vi ska äta lunch tillsammans.

Innan lunch går jag ut en gång till för att kolla läget. Det verkar ha lugnat sig rejält, men jag frågar några som säger att polisen spärrar av området och att ingen får komma in eller ut. Och jag som ska till Zanzibar och möta familjen efter lunch! Men det känns faktiskt lugnt, det är nog för varmt idag för att orka hålla på med upplopp.

Och mycket riktigt, när jag cyclar ifrån campus efter lunch är det inget upplopp kvar. Kravallpolisbilarna och vattenkanonpansarvagnen står nedanför backen och ser beredda ut, men alla poliser ligger i skuggan under ett träd och verkar rätt bekymmerslösa.

Efter lunch ska jag in till köpcentret för att ta ut pengar till familjen, det är tydligen mycket dyrare på zanzibar. Man får inte ta in cykeln där, jag har ju skrivit om det förut, men nu får jag mycket klara instruktioner i hur mutandet går till. Jag köper med mig två läsk på väg ut, alla är nöjda.

Hemma hos Uruguay och svenska forskaren byter jag om från seglarskor, skjorta och chinos till flipflpos, piké och skjorts. Jag tar en snabbdusch och klär på mig utan att torka först så jag blir blöt i kläderna, ett ganska praktiskt sätt att kyla ned sig på, och tar en rask promenad till Mwenge för att ta dala-dalan till Posta.

Men i Mwenge träffar jag min kompis taxichauffören, så jag åker taxi istället för dala-dala. Det går ungefär lika snabbt men kostar nästan hundra gånger så mycket. Men han har ganska svårt att få det att gå runt tror jag, så jag supportar gärna om jag kan.

Jag hinner till färjan i perfekt tid. Väl ombord kommer jag på att jag bara gick på en färja, utan att veta om det är rätt. Men så många kan det ju inte finnas! Och det känns rätt också!

- eskil

Location:Mission St,,Tanzania