Nu sitter jag här. På en gästdator som en gäst. Småpackad och nyrakad. Dagarna har varit en av dom bästa man kan tänka sig, men då ska man också hålla i minnet att jag avslutar på topp, och att minnet är selektivt.
Dagen började faktiskt i andra änden. Jag vaknade runt sex. Gissningsvis är jag en scen för ömma ögon när jag sover och det börjar ljusna så pass att man kan se över huvudtaget. Jag sover gärna naken, speciellt när det är så här varmt, och när det är så här varmt behövs ju dessutom inget täcke. Så där ligger en spritt språngande naken karl och och sover ovanpå sängen och ovanpå täcket, och det enda han har för att kyla sig är ett myggnät som mer påminner om en sänghimmer och som naturligtvis inte kyler någon över huvugtaget.
Efter att ha legat vaken och dragit på gåuppproceduren så länge som en vuxen naken karl kan, avklarase morgontoaletten så långsamt som möjligt, och dagen sätter igång. Dagen till ära är det lördag, helg alltså, och det är hög tid för storstilade utmaningar och äventyr. Till min förargelse märker jag att inga sådana finns på schemat. Jag har ju gått och gjort mig lite beroende av svenska forskaren och uruguay, och när jag inte har dessa att vägleda mig genom afrikas djungler sitter jag litegrann på den metafysiska pottan. Naturligtvis vill jag inte tränga mig på, så halvdanna försök att kontakta dessa lämnas med respekt för individen just vid halvdanna försök. Nog för att detta är oafrikanskt så det förslår, men så är ingen av oss uppvuxen i afrika heller.
Ett tappert försök att gå till lokalt internetkafé och uppdatera bloggen resulterar i förlust eftersom det är ett strömlöst samhälle för tillfället, och även internet behöver ström, nuförtiden. Med böjt huvud promenerar jag genom den heta dagen landsvägen fram för att återvända hemmåt. Jag passerar en liten butik, liten med afrikanska mått mätt, där jag tidigare sett en tröja som sett fin ut. Efter många långa funderingar slår jag till och köper tröjjan, som jag redan innan jag köper den kategoriserar som mitt sämsta köp någonsin, men på något sätt så talar hela världen för att jag ska köpa något av den här killen just nu, så vem fan är jag att sätta mig på tvären mot hela världen tänker jag och fortsätter hemmåt längs vägen med svansen mellan benen.
Till slut bestämmer jag mig för en plan. Nåt måste jag göra. Egentligen har jag en gammal livsfilosofi om att jag ska ge mig själv en gåva varje dag, men jag hade glömt bort att jag levde så tills jag häromdagen läste en kompis favoritcitat på facebook. Eftersom jag nu kände mig ensam i ett land som jag känner mig tvungen att upptäcka den korta tid jag är här, så hade jag bestämt att dagens gåva till mig själv skulle vara att jag kunde skita i att upptäcka landet idag. Bara slappa och läsa bok och ta det lugnt, bara ha det bra i modern västerländsk bemärkelse helt enkelt. Men iochmed att jag nu redan rört på mig och påträffat ett stängt internetkafé och några trevliga människor hade liksom samhället vänt sig till mig och talat till mig, och kroppen började snart nog studsa inombords och ville göra saker.
Till slut bestämmet jag mig för att cykla ner på stan. Visserligen kommer cykeln vara i vägen på stan, men jag skiter lite i stan också. Dala-dala hade varit enklare, men jag måste ju för sjuttsen röra lite på mig också. Så jag beger mig ner från höjden på gropiga vägar, och en halvtimme senare kommer jag ut på asfaltsvägarna = civilisation, typ. Jag fick under gårdagskvällen med mig några knippen gröna bananer från middagen jag var på, och dessa skulle jag ge till svenska forskaren, så först åkte jag förbi med bananerna där dom hörde hemma, hos svennebananerna. Sen kom jag inget längre.
Hos svennebananerna är full låda i vanlig ordning. Grannungarna håller låda och det fixas och donas. Mina halvdana försök att kontakta denna värld har helt enkelt varit för halvdanna och för lite försök för att registreras, och vi gör gemensam sak och åker till stranden. Norra stranden.
Färden dit går snabbt. Vi får alla sittplats i dala-dalan och det är knappt någon trafikkö. Väl på plats visare det sig att det är stor musikfestival på kvällen på lyxhotellet som vi badar via. Det är lågvatten och så långgrunt att man får gå flera hundra meter innan man kan doppa sig. Vattnet är så varmt att vågorna som sköljer över en när man går i värmer istället för kyler. Och då är det varmt i luften också kan jag lova. Vi badar mycket och länge och dricker riktigt och gott kaffe.
Dala-dalan på vägen hem fastnar i trafiken, men vi har alla sittplats så värre har man vart med om. På vägen som har en fil i varje riktning ligger vi i ytterfilen, det vill säga två hjul på trottoaren och två hjul på landet. Det skakar rejält. När vi närmar oss slutstationen börjar bussen få soppatorsk, tillexempel får vi det mitt i sista korsningen. Klarar oss gör vi i allafall.
På bussstationen hittar jag äntligen min engelsk-swahiliska parlör som jag har hört ryktats om länge. Vi kikar lite på böckerna som säljs där på ett bord på gatan, och går vidare. Svenska forskaren köper några tröjjor av någon gatuförsäljare, en sån som går runt med ett gäng plagg i näven och visar för alla andra som är ute och går. Själv går jag och kikar på några skjorts, uruguay hjälper mig, och såklart tappar vi bort svenska forskaren som naturligtvis har glömt sin mobil hemma och därmed är försvunnen in i afrika.
Jag köper ett par skjorts, två par kallingar, blir lite sugen på en armanikavaj för 300 kronor, ny och äkta verkar den vara (med betonging på ”verkar” kanske). Uruguay köper lite mat och dryckesgrejs som han vill ha med sig till Sverige. När vi någon halvtimme senare kommer hem är svenska forskaren där och väntar. Det visar sig att utöver att glömma telefonen fick hon inte med sig någon nyckel. Däremot har hon gått sakta hem och letat efter oss så hon kom hem precis innan oss och hade inte väntat så länge.
Vi dushar av oss stranden, delar på skumpa och choklad som jag fick av dem i 30-års-present och beger oss sedan ut på krogen. Norskan har förresen anslutit nu också. Vi äter fläskgryta som skall vara bland den bästa i stan, den heter ”het stol” på swahili, och ryktena säger att det är för att om muslimerna äter den så är dom rädda att bli påkomna och ser därför ut som om dom sitter på en het stol när dom äter. Eftersom dom är nervösa. Vi dricker ett par öl till och diskuterar var vi ska gå ut sedan. Vi kommer till ett slags halvbeslut men anser att vi först måste gå hem och göra oss i ordning, det kan ju vara lite krav på långbrallor och sånt på uteställen.
På vägen hem passerar vi Tuff Gong Hair Salon som är öppen, och Uruguay påpekar att jag pratat om att klippa mig ända sedan jag satte fötterna på afrikansk jord. Så jag går in med parlörer i högsta hugg och ber om en klippning. Inga problem. Eller det beror på hur man ser det förstås, språksvårigheterna var signifikanta trots parlörens närvaro. Men det var ett mycket glatt friseringstillfälle, själv hade jag ju med mina känsliga sinnen hunnit bli ganska packad av två öl och lite skumpa, och ansamlingen av folk inne på Tuff Gong visade sig vara ett mycket glatt gäng. Klippningen fick göras om några gånger, men resutlatet vart faktiskt helt okej.
Väl hemma var vi för trötta för att gå ut. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.