Reflektioner

Jag sitter endast iförd en kanga runt höften på en stol på balkongen, blickar ut över ett månbelyst hav, jag har fått en konjak av pappa som jag har hällt lite flaskvatten i, häromdagen fick jag även en pocket, ett amerikanskt halvmästerverk som är synnerligen välskrivet, som det snart halvvägs in i boken knappt hänt något i ännu, som jag tycker om att läsa och som det nu till sist blivit för mörkt för att läsa.

Det har blivit dags att reflektera.

Under dagen, som har varit alldeles drömlik och semesterperfekt, syrran, brorsan och dennes flickvän börjat resan tillbaka till Sverige, som dörr till dörr tar ungefär ett dygn. Därefter träffar vi återstående, dvs mamma, pappa och jag, på Marco. Marco är barndoms- och gammal surfarpolare till en av mina allra närmsta vänner, italienarn Ugo.

Marco har bott på Zanzibar i fem år, men sedan snart ett år är han tillbaka i Italien och bor på Sicilien där han uppfattar livet som mycket enklare, med ström, inget våld, "ingen" korruption (min tolkning), med fungerande samhälle och annat som man lär sig uppskatta först när man konfronteras med dess motsats. Marco hävdar att Zanzibar faller ihop, och anledningarna till det, eller kanske snarare exemplen på det är många: närmast till hands ligger antagligen att hans kompis körde ihjäl sig i lördags, vilket delvis skylls på avsaknaden av gatubelysning, vilket i sin tur beror på att även om man satte upp sådan så skulle nån komma och plocka ned den första natten och sälja delarna.

Marco har sett ön förvandlas till en spillra av vad den en gång var säger han igen, och berättar nu om alla inbrott som numera är att förvänta, men som är ett helt nytt fenomen för ön, och om när polisen, som behövde fylla fickorna inför förra valet i höstas, attackerade stället han då bodde på och han faktiskt blev hotad med en pistol mot sitt huvud framför de andra som hade samlats ihop av polisen. Marco konstaterar det som börjar kännas bekant vid det här laget, att lokalt sett finns inte mycket kännedom om sakers värde, och att detta antagligen beror på bistånd och åter bistånd som pumpats in i landet i generation efter generation. Han målar upp en negativ bild av utveklingen på ön, som jag reflekterar över på min balkong där jag faktiskt har det perfekt. Det är konstigt att det liksom går åt helvete på samma plats samtidigt. Dom sociala klyftorna äklar en på nåt sätt, speciellt som dom inte syns riktigt, och när man liksom får det kastat i ansiktet att det sämsta man kan göra är att godtyckligt hjälpa till, för det är folk som hjälpt till generellt som är något av roten till problemet, och folk som hjälpt till godtyckligt i synnerhet.

Jag funderar lite över Dar Es Salaam, där känns samhällsandan lite mer framåt än vad den gör här, och jag undrar vad det kan bero på. Inflyttningen säkert, men kan även religionen spela en roll? Är islam mer konservativ och sämre lämpad för civilisationens utvekling är kristendomen? Jag tror knappast det, och det sista jag vill är att beteckna mig som islamofob, men jag vill heller inte blunda för de krafter som har så stor inverkan på samhällets microstruktur. Några svar har jag såklart inte för avsikt att ge mig in på, det är frågorna som är det viktiga.

Kvällen går vidare och vi äter middag på närmaste restaurangen där lokala expat-gänget ska spela. Dom har även fått dit två svenska, helt random, backpackers som ska spela några låtar, samt en italiensk operaensemble vilkens största merit är att dom vanligtvis tar femtontusen euro för en spelning. All musik imponerar. Förväntningarna låg ju helt klart på backpacker-som-vill-impa-på-brudarna-musik, men det visar sig direkt att det rör sig om människor som låtit sina passioner föra dom till denna del av jordklotet, och djupt passionerade människor är inte att förväxla med din dogmatiske vardagsbackpacker.

Ledare för expat-bandet är en sydafrikansk snubbe som även äger dykskolan som vi dök med igår. Jag får veta två saker om sydafrikanen, den första är anmärkningsvärd kuriosa, och den andra prima facie desillusionerande. Den första var att han för några år sedan vi en dyktur kommit från båten han dök från, blev tagen av strömmen och 27 timmar senare bli upphittad i Tanga, sjukt långt härifrån (på faslandet). Den andra var att han i militären slogs för apartheidsidan under revelutionen i Sydafrika, och desillusionen från balkongen tidigare under kvällen bubblar sig lite starkare i magen när jag hör detta nämnas. Vart fan är världen på väg, tänker jag, det känns lite hopplöst!

Men så vänder det. Klart någon måste ha slagits i militären på den sidan också, jag har ju dessutom inte för vana att döma folk, och ännu mindre på lösa rykten som detta, och han verkar ju faktiskt vara en hyvens prick. Jamenar, det fanns nog en miljon faktorer i hans liv då som jag inte ens hört talas som, och ännu viktigare. Apartheid avskaffades. De två största världspolitiska händelserna under min livstid, apartheids avskaffande och kalla krigets slut/Sovjetunionens fall, var båda odelat positiva i mina ögon. Vi har nu klarat av snart 70 år utan världskrig, och vare sig det blir fler eller inte så är detta långa uppehåll odelat positivt. Och det är även riktigt länge sedan vi såg systematiskt mördande i massmiljonklassen.

Positivisten i mig återvänder tryggt, och den italienska operaensemblen är fatastisk.


- eskil

Location:Zanzibar