en tuff dag

Den här dagen har varit ganska delad i två delar.

Först så inledde jag naturligtvis med den styggaste diarré du någonsin hört talas om, men sen. Eller en bestämde jag mig för att sluta äta malariaprofylaxen för att jag tänkte att det berodde på den.

Iallafall så var dagen på labbet så sjukt sjukt seg. På förmiddagen var min handledare där en kortis, men han hade inte sovit på hela natten för att hans som är sjuk (malaria), så han var tvungen att åka hem ganska snabbt. Men först så fixade han att en termometer skulle blev beställt, den skulle komma klockan tio hade dom lovat. Så det var bara vänta på det, för utan termometer kan jag inte veta vilken temperatur det är på ugnen, och då kan jag inte fortsätta.

Precis innan lunchtid kom termometern, alltså två timmar försenad (man äter lunch klockan ett här), vilket ingen verkade lägga märke till förutom jag. Sen vart det lunch, lite försenat, och sen kom vi tillbaka från lunch, ochså lite försenat såklart, lite innan två kanske, och sen var det bara börja känna av temperaturerna i ugnen. Det tog resten av eftermiddagen och jag är fortfarande inte helt på det klara med hur jag hittar "min" temperatur.

Snabbt hem och ta en macka och sen ut och möta min kompis taxichauffören som jag hade bestämt träff med. Jag hade några ärenden i mwenge som han hade välviljan att hjälpa mig med, och det här är den andra delen i den uppdelade dagen. Han hittar ju naturligtvis som i en handske i mwenge, och trots att jag gått där rätt mycket har jag tydligen missat en massa smågränder och korridorer i samhällsstrukturen. På jakt efter en attirajl drar han utan vidare med mig in i en kanske sju-åtta meter lång lite gränd/korridor, en meter bred ungefär och tillika arbetsplats för fyra eller fem skräddare med sina gamla fottrampade singersymaskiner. Alla skräddare, och sånna finns det många, har sådana symaskiner. Annars skulle dom ju inte kunna jobba när det inte finns ström. Vi sprang runt lite så och utan att taxipolarn visste om det visade han upp en helt ny och alldeles fascinerande sida av hemliga vrår och osynliga restauranger för mig, ett helt samhälle till, bakom fasaden och bakom bakom fasaden. Dessutom kan han ju såklart swahili, så man blir ju enklare du med folk, så att säga, när man hänger med honom. Det är en glad och social jävel ska ni veta. Inte behöver man pruta så mycket heller när han är med, och det slog mig faktiskt att priset dom säger när han är med kanske är det riktiga priset, och när jag ändå prutar så kanske jag inkräktar på deras vinstmarginal. Efter att vi hade hittat och fått bra pris på det jag behövde så började vi snacka lite plugg, jag har sagt att jag kanske kan hjälpa honom med lite pengar så att han kan gå i skolan. Hans dröm är att gå i skolan. Jag sa åt honom att vi framförallt har två saker att lösa, det första är att jag måste veta hur mycket pengar det rör sig om, han måste göra någon form av budget så jag kan se hur stora luckorna är, och det andra är att vi måste ha ett bra sätt att föra över pengar på. Det andra var snabbt löst, men det första var värre, att planera ekonomin har han antagligen aldrig hört talas om förut, inte ens så som vi svennebananer gör med en lätt huvudräkning verkade han förstå tanken bakom. Därför tog vi oss till Dosanga, internetkafét.

Doris som har kafét har ju pluggat, och taxichaffisen känner också henne litegrann, så han ville att hon skulle berätta lite hur mycket det kostar att plugga. Nu tror jag inte att hon heller har gjort någon budget för den personliga ekonomin, någånsin, men jag råkar veta att hon i allafall har gjort en business plan för internetkafét. Typ samma sak. Och det gick bra, Doris ska hjälpa taxikillen att fixa det där. Men det var vägen dit och vägen hem som var fascinerande.

Vägen dit var under senare delen av skymningen, när det liksom är mörkt ute men ändå lite ljust på horisonten så att man kan se konturerna av palmerna som fladdrar lite i vinden. Barn leker på vägen och vid sidan av vägen sitter någon och handtvättar så det skvätter och står i. Man ser knappt marken, men om det är extra skuggit på en plats så är det nog blött eller extra gropigt där, så då får man gå försiktigare, men mest vill man inte titta ner så mycket, man vill titta runt om sig, för om några år känns det som om allt kommer vara borta, då kommer allt vara strukturerad medelklass. Bättre för dom som bor här naturligtvis, men inte lika omväxlande upplevelse för en svennebanan på besök.

På vägen hem förklarade jag lite mer funktionen av en budget för taxikillen, och han verkade fatta. Det är en jävla klipsk en alltså! Han har bara gått sju år i grundskolan, men när han inte har uppdrag i taxibilen sitter han och läser en swahiliparlör och lär sig på det sättet engelska. Riktigt imponerande! Vi går vägen genom Ubenge, eller om det heter Ubongo, och jag älskar det stället på kvällen! Det kokar av stämning, folk och prylar överallt. Det är becksvart och ändå alldeles vansigt mycker rörelse och minikommers. Folk säljer mest samma saker, så det är inte världens största urval, men det är världens bästa stämning, med stånd upplysta av facklor och prånglare som prånglar som om det inte fanns någon morgondag. Dieselångor, motorcyklar och bilar som titt som tätt får för sig att trottoaren är vägen, trots att som skilja åt med ett meter brett och två meter djupt stormvattendike. Det är varmt överallt och folk syns knappt för det är så mörkt, men när dom väl syns så ler dom oftast nästan jämt till dig

Tyvärr har jag inte hört något av min vän i Kenya, så vi får se hur det blir med att åka dit imorgon, det kanske inte blir något av. I sådanafall måste jag hitta på något annat äventyr, diarré eller ej!