magi

Jag har aldrig trott på gud. En gång fick jag vad religiösa kallar en gudsupplevelse, och då kanske man kan säga att jag trodde på gud i någon minut, tills det att jag började jämföra med hur jag tidigare trott på rationalitet, och jag förstod att min hjärna helt enkelt hade spelat mig ett spratt. Religiösa säger att dom sätts på prov av världsliga frestelser, man kan säga att jag sattes på prov av religiösa frestelser. Och stod bi. Egentligen hade jag inget val.

Men när jag var ung så trodde jag ett tag på magi. Jag trodde att den första begynnelsen, det i Big Bang-teorin som man ännu inte lyckats förklara, kanske gick att "förklara" med magi. När jag blev äldre läste jag att man föklarat den tidigare oförklarade delen med hjälp av vetenskap, och meningen av ordet magi försköts från att stå för någonting eget, till att, för mig iallafall, stå för det som man för tillfället inte kan förklara på något annat sätt.

Idag har jag förnimmt ganska stora mängder magi. För det första kännde jag mig manad att stanna hemma från skolan eftersom min mage rann ut där bak. Det var inte ens diarré, det var mer som genomskinligt men ändå smutsigt vatten, med oprocessade matbitar kvar som jag lämnade efter mig i toaletten. Två gånger redan innan frukost. Men jag kännde mig aldrig sjuk. Hade jag inte kännt mig för kraftlös för att spendera en dag i skolan hade allt varit glada gatan. Att stanna hemma och läsa lite bok och kurera sig var perfekt. Då mådde jag som en fisk. Och här börjar magin komma in.

I vanliga fall känner jag någon sorts press att ta mig till skolan och göra så gott jag kan, även om jag mår lite risigt. Men idag, trots att jag mådde bra hemma, kände jag ingen skuld. Så fort jag tänkte på skolan och på att ta mig dit kännde jag i hela kroppen hur tarmen skulle vända sig emot mig och göra uppror, det fanns helt enkelt ingen poäng med att ta sig dit, förutom att kanske visa mitt engagemang. Men det skulle ju vara att visa falskt engagemang att ta sig dit och inte kunna göra särskilt mycket när jag visste att det antagligen (kan man veta att antagligen?) skulle förlänga mitt bristande engagemang. När min handledare igår sa att jag verkade nere var det skönt att han märkte att den dagen inte representerade mitt vanliga jag. Idag fick det mig att komma ihåg att jag faktiskt brukar vara sugen på att gå till skolan. Speciellt här. Kanske inte sugen på att gå upp när klockan ringer, men att jag faktiskt tycker om det jag gör och inte hellre skulle gå hemma på dagarna. Men eftersom jag idag verkligen kännde att jag inte ville vara i skolan, utan bara vara hemma och ta det lugnt, så tog jag det som om kroppen talade till förståndet. Och jag svarade med att stanna hemma.

Det var först vi tretiden på eftermiddagen som jag återigen började känna saknaden av skolan, men vid det laget var det inte så stor idé att ta sig dit. Sannolikheten att få något substantiellt gjort fram tills strax innan fem när folk börjar packa ihop var minimal, medans nyttan av att fortsätta stanna hemma antagligen var betydelsefull.

Det magiska i detta ligger i hur välmående jag har varit hela dagen. Harmoni, lugn och en stilla glädje har på något sätt karaktäriserat dagen, och detta trots en del hemskheter, framförallt har jag hört om de fruktansvärda jordbävningarna i Christchurch i Nya Zeeland och undrat hur det står till med min vän Maria och hennes son Elliot. Som tur är har dom klarat sig.

Jag har också lyssnat mycket på musik, på bra musik, med hörlurar så att jag hör den ordentligt, och förstått varför musik har sådan stor betydelse för religion. Sedan jag kom hit har jag inte haft möjlighet att lyssna så mycket på bra musik som jag gör hemma i Sverige, där jag lyssnar på musik nästan jämt. Lyssnar man på musik nästan jämt blir det lite som ett brus, man måste spela högre och kraftfullare musik för att den ska tränga igenom. Lyssnar man väldigt lite på musik kan den enklaste musik svepa iväg en och totalt förändra ens sinnesstämning. Klart att ett sådant fenomen ligger i religionens intresse, bara att välja vapen, att välja sida, ska man använda sig av musiken för att sälja sin tro eller skall man förbjuda den totalt för att undvika att anhängarna frestas åt någon annan sida än total underkastelse?

Och ett förtydligande: Det är inget ont i att skruva upp musiken. Det är fantastiskt att lyssna på bland det tyngsta som finns på riktigt hög volym. Med rätt inramning förstås.