30 år. (1 februari 2011)

Idag fyller jag alltså 30 år. Dagen började med att jag vaknade mycket tidigt, tidigare än staden själv. Jag sov med resten av familjen på Rombo Greenview Hotel där jag delade rum med syrran. Jag vaknade av att något kröp på armen som stack ut över sängkanten, antagligen en kackerlacka. Svettades gjorde jag också, syrran hade på luftkonditioneringen när vi gick och la oss, så jag tog på mig täcke. Sen stängde vi av AC, så nu på natten var det varmt som fan. Jag sparkade av mig täcket och somnade om. Vaknade igen av att några i korridoren sjunger. Dom sjunger "Ja må han leva", och sakta faller bitarna på plats.Grattis Eskil!

Att fylla 30 känns inte så extremt stort. Kanske för att det är fullt av andra intryck här nere som är starkare. Kanske för att jag är mogen för rollen som livserfaren 30-åring och kan lämna mitt gamla "been nowhere, done nothing - twenty something"-liv bakom mig.

Efter hotelfrukosten, som paradoxalt nog inte slår en vanlig frukost till maten, men däremot de flesta frukostar till sällskapet, så tar vi två taxibilar och så beger vi oss hem till mig. Mest för att visa hur jag bor, men även för att jag ska kunna byta till rena kläder, plocka in tvätten som hänger på tork och raka mig. Dom tycker att jag bor väldigt långt bort, uppe på höjden längst bort liksom. På vägen tillbaka lämnar dom av mig på skolan och fortsätter själva ner till stranden. Jag äter lunch med svenska forskaren och en av hennes elever. Vi äter på lärar-restaurangen. Svenska forskaren påpekar sin uppskattning för slangbellan som ingår som en del av standardutrustninger hos diskpersonalen på restaurangen, den är till för att skjuta på fåglarna så att dom håller sig borta. Dagens labbupgift visar sig bestå i att stänga av ungnen så att proverna kan svalna av tills imorgon. Ganska lättsam uppgift.

Dagarna från att familjen kom tills nu har varit fantastiska. En del tid har gått åt till att samordna oss alla, vi är ju sex stycken med lite olika preferenser på upplevelser, men alla är lättsamma och fogliga.

På söndagen åkte vi till stranden. Syrran och jag åkte bajaj och dom andra taxi med min taxichaufförkompis Rashid. Vi köpte kangas och plockade up Urugay i bajajen på vägen. När vi kom fram tog vi en läsk och väntade lite på dom andra i skuggan, men sen gick vi ner på stranden och tog ett dopp i det 30 gradiga vattnet medans vi väntade. När resten av familjen väl dyker upp är det lunchdags och vi bestället det lyxigaste rätter som finns motsvarande en lokal månadlön per styck. Eller motsvarande en standardlunch i Sverige, på sin höjd.

När vi ska hem åker vi dala-dala. Brorsan får stå. Den gamla toyotan är så låg i tak att han nästan är dubbelvikt nästan hela vägen. Det tar en halvtimme ungefär. Vi tittar lite på marknaden som ligger på Mwenge, det är där dala-dalan stannar. Om jag minns rätt tar vi taxi hem till hotellet. Vi går och tittar på ett stånd som gör masaitofflor och beställer fyra par. Jag prutar från 15 kronor paret till 10 kronor paret nu när vi beställer så många. Jag tänker klippa mig på en salong, så brorsan och jag slår oss ner och dricker en juice utanför under det att skymningen faller snabbt.

Till slut har vi väntat jättelänge på att jag ska få klippa mig. En snubbe som jobbar med järnvägen har slagit sig ner vid vårat bord och snackar, brorsan förstår vad han säger, men inte jag så bra. Vi tröttnar på att vänta när någon snubbe får gå före mig i kön till frisören. Helt plötsligt insér jag att jag måste ta mig hem under kvällen, och att det är minst en timmes cykeltur hem och att det redan är lite halvsent, och vi har inte ens börjat fundera på middagsplaner än.

Vi går in på hotellet och jag stressar litegrann för att jag har en del kvar att göra under kvällen. Vi går ut och ska hitta nånstans att äta, vilket inte är alldeles enkelt. Ingen är så kräsen egentligen, men det måste ju vara mat som går att äta iallafall. Dessutom försöker vi samordna med den svenska forskaren och hennes pojkvän uruguay, som var och en för sig är på olika håll och telefonsamtalen har bara det gemensamt att ljudkvalitén på samtalen är nivån något under knappt förståbar. Till slut ger vi halvt om halvt upp och tar samma restaurang som dagen innan. Den är nära hotellet och vi vet hur det funkar. Under middagen säger farsan att han tycker jag ska ta taxi hem med cykeln i bagageluckan. Det bär egentligen emot, för jag gillar att cykla, men det är väldigt mörkt, väldigt långt och väldigt mycket uppför, så jag tänker efter och tycker det låter som en riktigt bra idé.

Det tar ungefär tre kvart att åka taxi hem, och jag är hemma runt elva på kvällen. Att cykla hade tagit en evighet. Jag är mycket tacksam för taxifärden.

På måndagen vaknar jag tidigt. Jag har inte hunnit köpa någon mango till frukost, men jag har ju sedan tidigare investerat i någon tysk motsvarighet till skorpa, samt jordnötsmör, så jag kan iallafall få i mig någonting och koka lite kaffe. Men hyresvärden har glömt att betala elen, så trots att det egentligen finns el, det vill säga det är inte elavbrott, så har vi ingen el. Elen här funkar som Comviq kontant i Sverige. Man köper en kupong på ett antal terawatt som man trycker in, så får man konsumera så mycket som man har köpt sen. Elen ingår i hyran. Jag cyklar till skolan. Mamma och pappa tog med sig hjälm och cykellampor hit, så jag cyklar, med svennebanancykelhjälm, stålbågade runda glasögon, långärmad ljus skjorta som inte är instoppad, ljusbeiga chinos, vinröda och dammiga segelskor, ryggsäcken i cykelkorg frampå den svarta damcykeln, hejjandes till höger och vänster åt leende locals på den dammiga soliga gropiga vägen uppför och nerför, över höjden bland dom låga husen, över slätten med utsikt över havet och ner mot staden där det är asfalt en bit men som är så trasig att det är den värsta biten av alla och fram till skolan.

I skolan så förbereder jag nästa steg av labben, och under en paus, det är mycket raster här (än så länge är jag lite osäker på när man ska ta rast, men jag tar lite ibland och hoppas att någon slags förståelse växer till sig under vistelsen) så dyker familjen upp och knackar på fönstret. Jag visar runt dom på skolan och dom får träffa dom som jag jobbar med. Dom är faktiskt otroligt intresserade av vad jag gör och hur det funkar, det är kul!

Vi äter lunch på studentresaturangen. Det kostar ungefär sex kronor per person. Efter lunchen håller dom på att få värmeslag, och medans några beger sig till stranden efter att ha väntat länge och förgäves på en taxi som missförstått och trodde vi skulle vara i andra änden av staden. Farsan och brorsan och jag beger oss till Mwenge och letar en skräddare och tygbutik. När vi hittar en så beställer farsan och brorsan två stycken sommarkavajer var, ofodrade, medan jag beställer en hel kostym, fodrad och allt. För kostymen får jag betala 56 000 shilling, mindre än 300 kronor. Ska bli spännande att se hur den blir. Brorsan och farsan ska hämta ut sina första två kavajer idag, då får vi kanske en aning. Sen ska dom vidare imorrnbitti, så resten får jag ta hem till Sverige när jag kommer.

Ankan och farsan beger sig också till stranden, jag drar tillbaka till skolan för att avsluta dagens labb. Lite försenad gör jag något av ett hastjobb, men det blir okej ändå.

Tanken för kvällen är att ta oss till en sydindisk restaurang. Det vill säga, det fattar ni ju, en restaurang som ligger i Dar es Salaam men som serverar mat som är influerad av mat som ofta äts i Sydindien. Restaurangen ligger i stan, det är en bit men jag har en timme på mig så jag tänker cykla. Men cykeln har fått punka. Den svenska forskaren måste tyvärr forska, men Uruguay ska med på middagen, så jag möter upp honom och tillsammans tar vi en bajaj (uttalas förresten "Baddjaddch"). Det blir en vansinnes färd. Fort går det. På vägmitten, på vägkanter, trottoarer, där man egentligen ska åka, snabbt snabbt. Som tur är kommer vi fram.

Den indiska restaurangen är fantastisk. För första gången sen jag anlände i Tanzania innebär service att dom faktiskt försöker få det som man vill ha det, och inte att dom torkar av matbordet var femte sekund utan att man förstår poängen. Maten är suverän. Över serveringen flyger en armé av fladdermöss som skriker, dom är väl också hungriga. Och exotiska. Brorsan blir lite orolig i magen. Jag blir så mätt att jag knappt vet var jag ska ta vägen. På vägen hem åker vi förbi en restaurang som pappas tanzaniske vän har rekomenderat som födelsedagsmiddagsställer. Vi bokar bord och åker hem till hotellet.

På mammas och pappas rum lägger jag mig på sängen och småpratar litegrann och somnar, eller däckar kanske man ska säga, rakt av.

När brorsan gick för att hämta masaisandalerna vi beställt visar det sig att jag prutat så mycket igår att han inte ens fick lov att köpa materialen till sandalerna för dom pengarna idag. Dom får tillbaka pengarna, för dom har inte tid att vänta tills imorgon. Då har dom åkt vidare.

---

Det är inte så mycket att göra här. Men jag kan ju tillägga att jag lagt ner några timmar på att på telefonen försöka skapa ett facebookevent där jag bjuder in till fest i stockholm lördagen den 16 april, helgen innan påsk. Det har väl gått sådär med att skapa eventet, men lokal är bokad och orimliga planer finnes. Strömmen har nämligen gått här, visserligen har den kommit tillbaka, men bara tillräckligt för att köra datorer och tända lysrör. Luftkonitionering funkar inte och inte heller internetroutern. Jag är genomsvettig och har stora blöta fläckar fram mitt på skjortan.