taxichaffisens morsa

Idag åkte vi och hälsade på taxichaffisens morsa.

Hon bor utanför staden, några mil bara, men defenetift på landet. Den afrikanska myllan. Inget el, inget vatten. Hans farsa lever inte längre, han dom i sjukdomen med stort s, men då hade morsan och farsan inte något förhållande längre, så dom var aldrig i nån riskzon, eller vad man säger. Mamman hade ett rätt schysst hus ändå, hon hade ärvt det av farsan sin som körde ihjäl sig när taxichaffisen själv låg i magen. Rattfull hade han varit, taxichaffisen skrattade och sa att han drack för mycket, hans morsa skrattade också nästan hela tiden.

Vi åkte buss från Ubungu som ligger innanför stadstullarna eller vad man ska säga, och det tog väl någon timme att komma fram, men vi hade sittplats allihopa så det var lugnt. Hållplatsen hette kokosnötjuice, och det var jag som fick be dala-dalan att stanna, - "konduktör ...(vänta på reaktion, som kom)... nästa kokosnötjuice tack!". Konduktörn såg mycket förvånad ut och släppte av oss. Därifrån var det en halvkilometer att gå sa taxichaffisen, men det tog väl en halvtimme, i den stekande afrikanska zenitsolen. Det var ett fint landskap, grönt överallt trots att dom inte har något vatten egentligen. Dom har brunnar som dom kan ta dricks och tvättvatten ur, men det finns inte så det räcker till att vattna några odlingar med. Vägen vi gick på var av sand, och den brände som glödande kol när den kom in mellan flipflopsen och foten. Många motorcyklar, picki-pickis, åkte förbi med sina passagerare, som mest åkte dom fyra stycken inklusive föraren på en lite kinesisk motorcykel. Innan det gick att köpa billiga kinesiska motorcyklar hade dom tydligen haft samma jobb fasst med vanliga cyklar, trampat runt på sandvägarna med nedsjunkna hjul fram och tillbaka dagarna i ända.

Taxichaffisen hade inte riktigt vuxit upp här, men varit där på skolloven, men han kände många och kände igen många. En del som hälsade på honom använde hans brors namn, dom to fet alltså, men det var inget som bekom honom mer än att han fick ytterligare något att skratta åt.

Huset var ett riktigt murat hus, inte i lera som många hus på vägen. Det var i tre delar som omslöt en lite innergård. På innergården hade dom även matlagningsplats, den låg liksom i ett av husen, fasst i den delen var det ingen vägg utåt, så det var utomhus sånär som på att det var täckt av ett plåttak. Maten lagades över öppen eld, och jag fick lära mig att laga över kol är sådant som man gör i staden, där man har råd med det. Eller eld och eld, dom hade små grenar som dom eldade på, det var mer som en liten låga under själva kastrullen, och maten fick koka i flera timmar innan den var klar. När vi kom dit var matlagningen redan i full gång, och vi var där i några timmar och matlagningen fortskred under hela tiden fram tills att vi åt, vilket var det sista vi gjorde innan vi gick därifrån.

Egentligen var det taxichaffisens morsas eget hus, och hon hade ingen i den närmsta familjen som bodde hemma, så hade det varit i sverige had hon garanterat bott själv, eller hyrt ut en del. Men eftersom det är tråkigt att bo själv så bodde hon helt enkelt med några andra, jag fattade aldrig om dom hade några slags familjeband eller något till varandra, men dom bodde ihop som en stor familj i allafall.

Två av dom som bodde där jobbade som sågverk. Dom hade en tre meter lång såg, så skaffade dom sig korta bitar, kanske två meter långa, av timmer. Så la dom upp timmret över en djup grop dom hade grävt. Därefter ritade dom upp på stocken hur dom skulle såga, och sedan kunde ena sågarn stå på stocken och dra uppåt varpå den andre sågarn som stod nere i gropen drog ned sågen igen. Vi fick en liten demonstration och det såg ut att gå bra, på en dag kunde dom producera ungefär tio stycken tvåmetersplankor. Fasst den här dagen gick det sämre, dagen innan hade det varit bröllop så ena sågarn hade gått tidigt till det, och idag var han bakis och dessutom fick han inte mer sågat än när han visade för oss hur det funkade, och sedan gick han och drack mer hembränd öl eller sprit igen. Appråpå det där bröllopet och supandet, när vi gick från dala-dalan till huset såg vi en man som hade varit där och supit, han låg raklång på mage och såg väl närmast död ut men avgav en omissigenkännelig livlig rapning. När vi gick tillbaka sex timmar senare låg samme man i exakt samma ställning på exakt samma plats. Som att däcka på hembränt i en bastu, tänk er den baksmällan.

Som förrätt fick vi kokosnötter. Dom skickade ut minstingen som fick klättra upp i en lämplig kokosnötpalm, säkert sju-åtta meter hör rakt upp, där han valde ut fyra stycken nötter som var mogna och drog ner dom på backen där dom landade med en lite jordskakning. Hemma så skalade dom jordnötterna med små svärd, machetes typ, och högg upp dom så att man kunde sörpla i sig den goda syrliga kokosmjölken. Sedan högg dom till skedar av skaldelar som var kvar så att man kunde karva ut kokosköttet som var kvar.

Runt gården stod ett gammalt stängsel. Antagligen sattes det upp på den tiden då det fanns lejon och andra dryga djur i närheten, så stod det lite i förfall, men dom hade ju djur på gården, ankor, höns och tre getter, så stängslet funkade ju bra för att hålla i allafall getterna hemma. Hönorna kom ju hem ändå.

Naturligtvis så tänkte vi inte på att stänga grinden när vi gick ut och plockade kokosnötter, eller när vi kom hem ifrån samma ärende, så getterna smet ut. Getterna hade dom skaffat så sent som dagen innan, så dom skulle knappast hitta hem hur som helst. Taxichaffisen, en till kille och jag gav oss iväg för att kolla om vi kunde hitta de försvunna getterna, och när vi gick runt där på det savannliknande landskapet på små stigar med gräs som smekte smalbenen och som ibland var längre än en själv också så kändes det jävligt afrika kan jag säga. Vi gick förbi ett utdikat vattenhål som tidigare inte hade gått att använda för där hade bott en så stor orm, men nu var där risplantage istället. Visst, vi gick bara ett varv runt huset, det tog kanske tio minuter en kvart, men det var en värd promenad. Tyvärr hittade vi inga getter dock.

Maten bestod av ris som var stekt i kokosmjölk innan det koktes, en slags små gröna bönor som var tillredda tillsammans med sina blad (Kunde hette det på swahili, och så ut lite som linser i spenat), ladies fingers i någon slags röra och piri-piri tillsammans med något mer som jag antagligen aldrig kommer veta vad det var (påminde något om lime till smaken, såg ut lite som hackad ingerfära). Det var otroligt gott. Som tur var hade vi med oss lite vatten på flaska att svälja ned maten med.

När vi hade varit där på tok för länge, vi hade en tid i staden att passa, så begav vi oss av. Taxichaffisens mamma följde med oss ganska långt på vägen till dala-dalan. Hon stannade och pratade med nästan alla vi mötte, dels för att det är så man gör här (om man kan språket), och dels för att berätta om getterna som hade sprungit iväg, så att om någon så dom så skulle dom veta vart dom hörde hemma. Av någon anledning så kände jag det som om vi var fyra karaktärer i en rätt så bra cowboyrulle när vi gick där, svenska forskarn, taxichaffisen, hans mamma och jag.

Skulle jag tråka ut er med en betraktelse i allt det här, så skulle den röra det faktum att taxichaffisens morsa måste ha lagt egentligen allt hon ägde på att köpa de tre getterna, och att när dom smet så är det långt ifrån säkert att dom kommer tillbaka, och framförallt mänsliga djur kan nog vara snabba att sno åt sig en get extra, men där finns ju utöver det en del ickemänskliga djur också. Iallafall var detta inte något som avspeglades i någons humör på något sätt.