taxichaffisen själv

Genom svenskar som jag lärde känna här lärde jag känna taxichaffisen. Vid en vända med taxi berättade han för mig som sin högsta dröm. Det var att få gå i skolan.

Nu tror jag att jag har berättat lite om honom förut, och om hans dröm. Iallafall så har han slutat köra taxi nu, och fokuserar på skolan. Inte för att han har börjat än, men han har slitit lite grann med att presentera ett upplägg för mig. Han var här under kvällen och vi kikade på lite grejjer, som tidsplan, budget och betalningsupplägg och sådant, och när jag skulle gå och köpa kredit för elen så passade jag på att ta ut pengar till honom för att betala skolavgiften med. Det var en betydande summa pengar även med svenska mått mätt, och här nere är det nog inget mindre än en förmögenhet, så jag hade nog förväntat mig någon form av tack eller något när jag lämnade över pengarna. "Och för böcker, och pennor?" var istället det jag fick tillbaka. Lite trevande försökte jag säga åt honom att han skulle nog få pengar till det också, men först var han tvungen att försöka göra klart den plan och budget som jag hade visat honom. Det gick inte riktigt fram, och nog kunde han fixa allt det där, men om han skulle börja skolan behövde han ju pennor och papper. Det slutade med att jag följde med och köpte pennor och papper, det kostade inte så mycket i förhållande till avgiften, och det kändes ju faktiskt lite dumt att betala den stora avgiften och sen inte släppa till med penna och papper. Ingen kedja är ju som bekant starkare än dess svagaste länk.

På väg ifrån bokaffärn gick vi och snackade. Jag ville köpa cashewnötter när hans telefon ringde, så jag gick runt lite i kanten av mwenge där det finns en massa stånd som säljer allt upptänkligt och letade nötter, och det slog mig då hur fantastiskt detta ställer är. Det var nog lika mycket folk som på dagen, fast bäcksvart, och många av stånden hade liksom bytt skepnad och var nu middagsrestauranger som serverade kanske fem-sex pers som mest åt gången på bräckliga stolar. Det slog mig att hit måste vi gå och äta någon gång.

I allafall så hittade vi inga cashewnötter, dom är sjukt dyra här, bara halva priset jämfört med i sverige, så i jämförelse med allt annat kostar dom en förmögenhet. Så i mwenge som är ett folkligt ställe finns det tydligen ingen kundkrets. Så vi gick vidare, taxichaffisen hade för avsikt att följa mig en bit hemmåt innan han vek av hem mot sig själv, och även om det inte känns som något osäkert ställe mwenge, så kändes det säkert, jag hade ju ändå fickorna fulla med pengar eftersom jag hade tagit ut till mig själv också eftersom det är en massa grejjer som jag måste betala.

När vi gick hemmåt och pratade så kom vi att börja prata lite om morgondagen och så, och då säger taxichaffisen, och helt plötsligt får han ett uttryck i ansiktet som skimrar av lycka ända innifrån märgen, "i morgon börjar jag första klass" (annorlunda skolsystem här, typ fyra år högstadie och två år gymnasium, men fritt översatt så antar jag att man skulle säga sjuan). "Tack så micke!" (Sagt på svenska faktiskt, rakt av, han har frågat oss svennebananer om lite olika ord på svenska och lärt sig lite olika uttryck. Inte så sjukt imponerande kanske man kan tycka, men han kan typ lite många ord på svenska som jag kan på swahili). Han är ju alltid glad den här snubben, och ler nästan jämt. Men när det gick upp för honom att han verkligen kan börja högstadiet imorgon, blott 26 år gammal, då var det som att han blev glad i en ny dimension.

Jag har lagt märke till att tackandet inte verkar var lika utbrett här som hemma i Sverige, vilket naturligtvis är ovant. Så visst får jag jobba lite med mig själv och övertyga mig om att det här gör jag för att jag tror på det, och inte för någon gammal tacksamhets skull. Men när den ändå glimmar till, så pass omaskerad och innerlig, så känns det faktiskt rakt igenom bra. Bra att få hjälpa, och bra att man valt rätt person att hjälpa.

Tack så micke!