Nuska nifå höra! (10 Februari 2011)

Å nu ska jag berätta.

Gårdagens återvändande till det civiliserad Dar gick bra. Av färjan fick jag uppemot hundra snälla erbjudanden om kompispris på taxi, som jag dock valde bort till förmån för en klassisk dala-dala, vilket kostar ungefär en hundradel så mycket. Jag tog mig hem till Uruguay, där jag hade lagrat lite grejjer som jag inte behövde under min semestervistelse, och blev, under ett samtal med Uruguay själv, till slut av uppfattningen att det inte är exakt nödvändigt att klä sig här exakt som dom som kommer härifrån klär sig. Min kompis Marco, som jag lärde känna på Zanzibar för att han har växt upp med min kompis Ugo från Italien, klagade ju lite på att folk med andra sedvanor som kommer till europa i hög utsträckning håller kvar vid sina sedvanor, medans när vi européer är ute och reser så förväntas det ofta att vi anpassar oss till rådande seder.

Detta leder ju litegrann till ett dilemma. Naturligtvis är det okej klä sig lite hur som helst i en demokrati, och naturligtvis ska man respektera de seder och bruk som gäller dit man tar sig, inget konstigt med det. Men för mig är demokrati något av en fundamental övertygelse, alltså ingenting som jag är beredd att tumma på, iallafall inte utan anledning, och om det är så att det finns ett sätt som jag kan klä mig på och som samtidigt reflekterar detta, ja, om det då inte skadar någon, så är det alltså, såvitt jag kan förstå, ett giltigt argument för individuell klädstil. Naturligtvis kan det vara så att några tycker man klär sig konstigt, kanske tillochmed pratar om det bakom ryggen på en, men att därav dra slutsatsen att folk känner sig respektlöst behandlade, det följer faktiskt inte. Rent logiskt alltså, det är ju inte alltid allt här i livet är rent logiskt. Men med logiken som första vapen drar jag alltså denna dag ut i dulle genom att iklädd flipflops, skjorts och kortärmad skjorta, på bekostnad av seglarskor, långa ben och ärmar, gå till skolan som en vanlig man. Som faktiskt även Fantomen gör ibland. I min iver glömmer jag tillochmed cykelhjälmen, men som tur var vart jag inte påkörd av någon. Ingen påpekar ett knysst, och jag kan känna mig demokratisk och duktig. Tack logik!

Det jag får gjort i skolan denna dag kan sammanfattas med att äta lunch. Efter en sen lunch träffar jag labbassistenten, och eftersom han är på väg hem och trött som ingen annan bestämmer vi att dagen efter skall bli riktigt effektiv.

På detta sluta-tidigt-besked åker Uruguay och jag på cykelfärd. Vi cyklar över granncampuset. Vi stannar där och fotar några blåpungsapor. Vi cyklar ner till en marknad där vi tittar på pikétröjjor, vi köper sammanlagt sju stycken för 25 000 shilling, ca 25 kronor styck, och fem av dom är det jag som köper. Uruguay köper även en snygg t-shirt för motsvarande hela 2 kronor och 50 öre. Sen börjar det regna. Vi har ju prutat rätt rejält så vi nyttjar regnet till att kyla ned oss när vi cyklar vidare till Dosanga, Doris internetcafé, som nu börjar likna något som ser färdigt ut. Det är ett varmt regn, som kyler ned så pass att svetten som kommer innifrån nätt och jämnt ersätts med fukt från himmlen. Cykelregn.

Vi cyklar bort till Riverside, av stora vägen med allt dess liv och ständiga marknadsrörelser, upp genom gränder med mindre butiker och färre folk men gladare tillrop. Vi cyklar förbi han som lagat det dataskärman som Doris köpte men som inte funkade. Tjockskärmar så klart. Plattskärmar är ingen vardagsmat här. Hon köpte dom på auktion på skolan och kan antagligen tjäna några månadslöner om hon kan laga och sälja de som hon inte behöver. Tänk om man kunde tjäna några månadslöner hemma i Sverige på att sälja 10 stycken tio år gamla i stort sett välfungerande tjockskärmar! Naturresursaren i mig myser. Här lämnas inget därhän.

Väl inne på Dosanga fixar Uruguay ihop det sista, och sen får jag faktiskt äran att bli internetcaféts första kund någonsin. Jag slösurfar i två och en halv timme, eller jag gör en del nyttigt också, men det gick väl på typ 20 minuter, och skriver tillochmed ut två sidor. Det kommer även in två betalande flickor som surfar i mer än en timme, och detta helt utan skyltning eller reklam, eller skylten där det står att det är internetcafé sitter i och för sig uppe, men det syns liksom inte ifall det är öppet eller stängt. I alla fall får Doris under dessa knappa timmar in nästan vad som behövs en genomsnittsdag för att cafét ska nå break even. Hoppas att det fortsätter lika bra!

Kvällen slutar lite sent, och som tur är kan jag sova hos Uruguay, svenska forskaren och norskan, så jag slipper en timmes midnattscykeltur hem i uppförsbacke, totalmörker och gropig dammväg. Tacksamt lägger jag mig på gästsängen och somnar omedelbart.

Imorse vaknade jag av att det började ljusna. Istället för att somna om ligger jag och njuter av sovmorgon. Jag vet inte vad klockan är, men iallafall att jag vaknat innan väckarklockan, och tillochmed Uruguay, som vaknat tidigt för att han glömt att ta av sig linserna kvällen innan, hinner vakna innan min väckarklocka ringer. Han knackar vänligt på dörren och informerar om att han är vaken ifall att det är så att jag vill gå upp, och eftersom jag mest ligger å väntar på att jag inte ska vara ivägen ifall någon annan vill duscha och så, så går jag upp i och med detta besked. Snabbkaffe och rostbröd med jordnötssmör och salt, tänk att ren underbarhet kan vara så enkel ändå!

Jag ska vara i skolan sent om morgonen, men trots att jag åker ännu senare kommer jag tidigare än jag behöver, och jag ägnar morgonen åt att slösurfa och dricka mer kaffe. Efter att några Om följts av några Men dyker labbassistenten upp. Det gör däremot inte nyckeln till labbet om hamnat på avigvägar, och som vill ha ytterligare någon timme på sig för att komma tillrätta. Så vi hinner fika lite till och sådant som hör till. Konsten att intala sig själv att "nu är jag i Afrika, där är det såhär" får ytterligare finslipas, och stresskänslan håller sig, om inte lugn, så iallafall hanterbar. Nyckeln dyker upp. Jag har så mycket jag vill göra under dagen att jag knappt hinner tänka på det, ännu mindre få allt gjort. På slutet av dagen är det även en massa studenter som håller redovisning i klassrummet, så det är inte mycket jag kan göra för att inte störa, utom att dra hem förstås. Eller därifrån förstås, man måste ju inte dra rakt hem alla gånger.

Jag åker till Mwenge, den myllrande plats där dala-dala-stationen ligger. Där bredvid har pappa, brorsan och jag beställt lite grejjer hos en skräddare och en tyghandlare. Dom hade beställt två kavajjer var, medans jag hade beställt en hel kostym. En kavaj var hade dom redan hämtat ut innan dom for, och enligt pappa var det den i särklass sämsta och i särklass billigaste skräddare han någonsin stött på. Jag har inte så höga förhoppningar, men det är klart att man ändå hoppas på att man ska kunna få en billig kostym och att det ska bli rätt hyffsad. Eftersom det var mer på prov första gången, för att kolla om skräddaren höll måttet, så tog jag ett av det billigaste tygen. Faktiskt tycker jag att kostymen håller måttet, alldeles för bred över magen iochförsig, men det kan han ju sy in. Kanske lite bred över axlarna, men det kan funka. För 400 kronor får man ändå säga att det är prisvärt. Kostymbrallorna provade jag i tygaffärn bara, och det är som en kontainer med långsidan öppen mot gatan och alla andra butiker. Det var många som skrattade lite när jag stog där och strippade och bytte brallor. Det ska bli spännande att se hur det passar när allt är klart, men jag kan nog tänka mig att beställa något mer skräddarsytt. Det är ju lite kul också. Vi får se.

Sen är det till att cykla hem kvar. Jag köper lite andra grejjer jag vill ha, allt tar ju lite längre tid än vad det tar att skriva, men så småningom och i god tid före skymningen börjar jag cykla hem. Jag cyklar över Ardhi Universitetet, mitt universitet alltså, och där får man lov att gå uppför den långa branta backen bakom universitetet innan man kommer upp på höjden som man sedan följer för att komma hem. Så jag går och svettas och är hungrig och kissnödig uppför den gropiga backen. Alldeles i början av backen, där det fortfarande är bostäder för studenterna, ser jag ett gäng apor som skuttar längs vägen och in mellan två hus. Jag stannar och tänker fota dom, för det är de första aporna jag ser på just mitt campus, men innan jag hinner få fram kameran, som ligger längst ned i ryggan såklart, så hinner dom flesta aporna hoppa vidare så att jag itne ser dom, och dom sista hoppar in genom fönstret till ett studentrum och jag undrar hur ifall studenterna kommer bli förvånade eller om dom fattar precis vad som hänt när dom kommer hem och får se röran, och sen fortsätter jag uppför backen. Precis innan slutet på backen är bommen som skiljer av universitetet, och den är bemannad. Jag pratar lite med vakten som är en glad och trevlig prick, Alex har jag för mig att han hette, och går sedan de sista metrarna uppför backen innan jag sätter mig på och börjar rulla. Den fläktande vinden från havet och frihetskänslan som infinner sig när jag börjar cykla slår mig nästan på käften på ett positivt vis, så levande och full av energi känner jag mig när jag sveper fram längs med höjden på berget. Den första kilometern eller vad det kan vara så är det inte så mycket hus, jag undrar lite varför för det är ett fantastiskt vacker läge, men jag tror att jag har hört någonstans att universitet äger även detta område, och det är klart att dom kan ju inte bygga precis hur som helst. Det har dom inte råd med. Men i allafall så cyklar jag längs den lite savannliknande höjden och känner livet spritta i varenda liten del av kroppen. Det där med hunger och kissnödighet är som bortblåst, eller så är det bara sådant som behövs för att man ska känna sig fulländad som människa, vad vet jag.

När jag kommer till samhället där jag bor svänger jag in till Mama Moshi, hon som jag hyr av, hon bor själv bara något hundratal meter ifrån där jag hyr mitt rum, och pratar lite med henne. Jag har kommit för att berätta att jag inte vill förlänga mitt kontrakt, och jag hinner faktiskt redan innan jag åker in där komma till insikt med att det en gång i tiden fanns en Eskil Österling som drog sig väldigt mycket för den här sortens samtal, och det känns skönt att konstatera att den Eskilen nu har gått och blivit en som betraktar den här sortens samtal som Hamna matatisso, - inga problem. Jag förlänger kontraktet med en dag, på så sätt passar det perfekt med när jag ska flytta in hos svenska forskaren och norskan, dagen då Uruguay flyger tillbaka till Sverige. Inga problem säger Mama Moshi. Där ser du, tänker jag till mig själv.

Sen går jag med min redan tungt lastade cykel vidare till mister Vincent, fruktförsäljaren, och köper frukt till middag och frukost imorrn. När jag kommer hem möter jag trädgårdsmästaren i porten, som vet att jag är på väg hem och därmed levererar en stor tvättpåse med ren tvätt som han tvättat för motsvarigheten till 25 kronor. Han säger att han saknat mig varje dag jag har varit borta, och han är egentligen lite dryg, men jag tror att det bara är lite överdådig artighet, så jag försöker visa mig smickrad och frågar om hur han och hans familj mår och hur hans dag har varit och sådant som jag tror hör till. Han försöker inte stöta på mig alltså, det är jag helt säker på. Fasst en tjej som är kompis med svenska forskaren och som var in på dennes kontor när jag var där tidigare idag frågade om jag hade flickvän redan innan hon sa hej, det glömde jag skriva.

När jag kommer upp i köket är det tomt och urplockat. Det är en hel del grejjer kvar, men det verkar som om tyskan och ugandianskan är på väg att flytta. Och mycket riktigt, någon timmer senare kommer en taxi med dom i för att hämta alla grejjer, så nu är jag ensam student i huset. Och allt användbart i köket, nästan allt iallafall, tog dom med sig också så nu blir det till att äta mycket ute sista dagarna. Ute och banan, som man kan äta utan bestick utan problem.

Ja, det är väl det. För idag. Såtillvida jag inte orkar skriva om ljud, dala-dala, bajaj, dammiga vägar eller något annat fenomen som jag länge tänkt få ned på print.